RH 2007:34

Ångermanlands tingsrätt

VBS Bowling AB (VBS) yrkade i stämningsansökan att Bowlinghallen i Sollefteå AB (Bowlinghallen) skulle förpliktas betala 141 000 kr jämte viss ränta på beloppet. Som grund för talan åberopades att VBS i september 2003 träffat ett avtal med Bowlinghallen om leverans och installation av bowlingutrustning. Det sammanlagda priset för utrustningen uppgick till 2 656 250 kr och uppdelades på två order om 2 137 500 kr respektive 518 750 kr. Utrustningen var levererad och fakturerad. Bowlinghallen hade erlagt full betalning för den första ordern och delvis betalat enligt den andra ordern, men det yrkade beloppet var fortfarande obetalt.

Bowlinghallen yrkade att VBS:s talan skulle avvisas på grund av res judicata och anförde till stöd för yrkandet om avvisning följande. På grund av vissa felaktigheter m.m. i utrustningen framställdes en reklamation till VBS avseende fakturan för den andra ordern. Bowlinghallen betalade 200 000 kr till VBS i januari 2004. VBS ansökte därefter om betalningsföreläggande avseende ett kapitalbelopp om 177 750 kr. Fakturan för den andra ordern åberopades som grund för ansökan. Kronofogdemyndigheten meddelade utslag den 25 februari 2004 i enlighet med ansökan. Utslaget vann laga kraft. Härefter betalade Bowlinghallen 150 000 kr samt 48 106 kr till VBS, vilket innebär att betalning erlades enligt utslaget och mer därtill. VBS:s yrkande i detta mål vilar på samma grund som ansökan om betalningsföreläggande. VBS:s fordran har därför rättskraftigt avgjorts och nu aktuell talan skall avvisas.

VBS invände följande. Efter Bowlinghallens delbetalning om 200 000 kr återstod 318 750 kr att betala. Bowlinghallen bestred att betala 141 000 kr på grund av påstådda fel i leveransen. VBS accepterade att betalning dröjde med 141 000 kr, vilket innebar att 177 750 kr var obestritt, förfallet till betalning men obetalt. VBS ansökte därför om betalningsföreläggande avseende denna del och senare om verkställighet av utslaget. Bowlinghallens betalning om 150 000 kr + 48 106 kr översteg det totala beloppet enligt utslaget och överskjutande belopp återbetalades till Bowlinghallen. Därefter var obestridd del av fakturan betalad och endast den del av fakturan där Bowlinghallen hade gjort felinvändningar återstod att betala. VBS:s uppfattning var att det inte fanns grund för invändningen om fel och vidhöll kravet på 141 000 kr. Eftersom betalning inte skedde ingavs nu aktuell ansökan om stämning. Parterna har varit överens om att betalning av bestridd del av fakturan skulle anstå i avvaktan på utredning. Därmed omfattas de 141 000 kr som talan avser inte av den rättskraft som utslaget ger. Det har inte funnits något hinder för VBS att ansöka om betalningsföreläggande avseende obestridd del av fakturan. Alternativet hade varit att låta ansökan omfatta 318 750 kr, vilket hade varit ett felaktigt agerande mot Bowlinghallen. Resultatet av parternas kontakter är att fakturerat belopp delades upp i tre delar: En betald del om 200 000 kr, en förfallen och otvistig del om 177 750 kr och en tvistig del om 141 000 kr och för vilken uppskov med betalning avtalats i avvaktan på utredning. På grund av överenskommet uppskov med betalning av 141 000 kr kunde VBS inte ansöka om betalningsföreläggande avseende detta belopp. Beträffande fordran, där det har överenskommits om delbetalning, föreligger endast rättskraft för de delbelopp som avgörandet avser. Kronofogdemyndighetens utslag kan jämställas med en deldom på grund av medgivande som endast ger rättskraft på det belopp deldomen avser. Aktuell tvist har begränsats beloppsmässigt och rör endast den del där Bowlinghallen gjort felinvändning enligt en nedtecknad lista om olika fel m.m. Det står klart att det som skall prövas i nu aktuell rättegång avser detta belopp. Avvisningsyrkandet skall därför lämnas utan bifall.

Bowlinghallen genmälde följande. Någon överenskommelse att betalning av bestridd del av fakturan inte skulle ske har inte träffats med VBS. Det finns heller ingen överenskommelse att den tvistiga delen inte skulle träffas av den rättskraft som utslaget omfattar. Bowlinghallen har i brev till VBS bestritt deras krav. Bowlinghallen bestred dessutom ansökan om betalningsföreläggande, men bestridandet inkom för sent till kronofogdemyndigheten. Parterna har således inte varit eniga om belopp och avbetalning på det sätt VBS påstår. Efter utslaget betalade Bowlinghallen 150 000 kr till VBS innan verkställighet begärdes av utslaget. Det belopp som återstod att betala av utslaget var ca 36 000 kr. Trots detta begärde VBS utmätning på hela beloppet om 186 000 kr, eftersom man avräknade avbetalningarna mot den tvistiga delen av fordran. VBS ansåg således att betalningen av 150 000 kr skulle avräknas mot den tvistiga delen, 141 000 kr, som nu aktuellt mål uppges avse. Det var kronofogdemyndigheten som beslutade att återbetala överskjutande del till Bowlinghallen. Det står således klart att VBS inte ansåg att parterna träffat påstådd överenskommelse om uppdelning av beloppen. I princip är en tvist rörande betalningsskyldighet för en viss vara eller tjänst odelbar i rättskraftshänseende. VBS:s yrkande i nu aktuellt mål grundar sig på samma leverans och faktura som ansökan om betalningsföreläggande gjorde. Det föreligger därför rättskraft som utgör hinder för tingsrätten att ta upp målet till prövning.

Tingsrätten (rådmannen Kennet Svensson) anförde i slutligt beslut den 14 juli 2006 bl.a. följande.

SKÄL FÖR BESLUTET

Parterna har i avvisningsfrågan åberopat diverse skriftlig bevisning i form av korrespondens mellan parterna m.m.

Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken äger dom rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak varom talan väckts och en sådan fråga får inte på nytt tas upp till prövning. Samma sak skall således inte prövas två gånger. Ett utslag i mål om betalningsföreläggande får rättskraft på samma sätt som vanliga domstolsavgöranden.

Rättskraftsinstitutet tillhör ett av de mest diskuterade inom den processrättsliga doktrinen och det förekommer vissa meningsskiljaktigheter. I praxis har angetts att behovet av en klar och lättillämpad regel talar för att avvisning på grund av res judicata begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. I princip har en tvist rörande betalningsskyldighet för en viss vara eller tjänst ansetts odelbar i rättskraftshänseende. Om det sålunda i en andra process framställs ett yrkande som endast skiljer sig från ett tidigare yrkande i kvantitativt hänseende skall talan avvisas på grund av den tidigare domens rättskraft. Detta leder till att ett avgörande rörande ett delbelopp av en fordran i många fall leder till att en ny talan om återstående delbelopp måste avvisas. Ett undantag föreligger dock om det har tillkommit något som inte har kunnat åberopas i den tidigare rättegången.

Av utredningen i målet framgår att både utslaget den 25 februari 2004 i målet om betalningsföreläggande och den nu aktuella stämningsansökan är grundade på samma faktura om 518 750 kr, som anges utgöra slutbetalning enligt ett visst angivet kontrakt. Det framgår också att Bowlinghallen, innan VBS ansökte om betalningsföreläggande, betalat 200 000 kr av fakturan och, såvitt avsåg 141 000 kr av fakturabeloppet, invänt att det förelåg fel i det arbete VBS utfört. VBS:s ansökan om betalningsföreläggande avsåg mellanskillnaden 177 750 kr.

Frågan i målet är om VBS haft rätt att dela upp sin fordran så att rättskraften i utslaget den 25 februari 2004 begränsas till en del av det belopp som VBS anser sig berättigat till. VBS har i brev till Bowlinghallen uppgett att man accepterade att betalning hölls inne med 141 000 kr och att man ville ha betalt omgående för resterande del av fakturan. Detta ger ett visst stöd för att det funnits en överenskommelse mellan parterna att bestridd del av fakturan inte skulle betalas förrän det konstaterats om det förelåg fel eller inte. Bowlinghallen har emellertid i brev till det inkassoföretag som företrädde VBS i ansökan om betalningsföreläggande åberopat ett löfte från VBS att installationen skulle göras klar innan fakturering skedde. Detta samt vad som i övrigt framkommit vid handläggningen hos kronofogdemyndigheten talar mot påstådd överenskommelse. VBS har således inte visat att det mellan parterna funnits en överenskommelse att betalning av bestridd del av fakturan inte skulle ske förrän det konstaterats om det förelåg fel och än mindre att det förelåg en överenskommelse, att den tvistiga delen inte skulle träffas av den rättskraft som utslaget omfattar.

De omständigheter som gjorde att VBS begränsade sin ansökan om betalningsföreläggande till 177 750 kr förelåg redan när ansökan gjordes. VBS har i ansökan om betalningsföreläggande inte uttryckligen angett att vad som yrkades endast utgjorde en kvotdel av vad som enligt VBS återstod att betala enligt den åberopade fakturan. Sammantaget får övervägande skäl anses tala för att kronofogdemyndighetens utslag den 25 februari 2004 utgör hinder mot att ta upp den i tingsrätten väckta talan till prövning. VBS:s stämningsansökan skall således avvisas.

TINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Tingsrätten avvisar VBS:s ansökan om stämning.

VBS överklagade tingsrättens beslut och yrkade att tingsrättens beslut om avvisning måtte undanröjas och att målet skulle återförvisas till tingsrätten för prövning i sak. Till stöd för sitt yrkande i hovrätten anförde VBS i huvudsak följande.

I september 2003 träffade parterna avtal om leverans och installation av bowlingutrustning för ett pris om 518 750 kr inklusive mervärdesskatt. I faktura den 10 december 2003 med nr 12179 och förfallodag den 15 december 2003 fakturerades Bowlinghallen detta belopp. Den 9 januari 2004 betalade Bowlinghallen 200 000 kr av beloppet till VBS och invände samma dag per fax att det förelåg fel i det arbete VBS hade utfört och uppgav att man innehöll 141 000 kr. I skrivelse samma dag som även den översändes via fax bekräftade VBS att det accepterade att 141 000 kr innehölls i avvaktan på utredning av påstådda fel och angav samtidigt att resterande obetald del av fakturan omgående skulle betalas och senast den 12 januari 2004 då den förfallit till betalning samt att inkassoåtgärder skulle komma att vidtagas om så inte skedde. Eftersom ingen betalning erhölls avseende det obestridda obetalda delbeloppet vände sig VBS till Intrum Justitia Sverige AB som ansökte om betalningsföreläggande. Ansökan avsåg endast 177 750 kr eftersom det var det beloppet som parterna var överens om var ostridigt och obetalt. Eftersom skulden inte bestreds meddelade kronofogdemyndigheten utslag den 25 februari 2004, vilket automatiskt befordrades för verkställighet. Under denna tid förevor kontakter mellan parterna och vissa påstådda fel åtgärdades av VBS. Medan verkställighet pågick hos kronofogdemyndigheten betalade Bowlinghallen 150 000 kr, vilket av VBS uppfattades som en betalning av det innehållna beloppet jämte räntor. I skrift den 14 april 2004 protesterade emellertid Bowlinghallen mot detta betraktelsesätt och eftersom gäldenären enligt 9 kap. 5 § handelsbalken har valrätt vid betalning om det finns flera obetalda skulder blev beloppet avräknat från skulden om 177 750 kr, vilken tillsammans med ytterligare en betalning blev betald i sin helhet.

Eftersom det sålunda innehållna beloppet om 141 000 kr fortfarande var obetalt och de påstådda felen var utredda ansökte VBS vid tingsrätten om stämning mot Bowlinghallen med yrkande att Bowlinghallen skulle förpliktas utge även detta belopp. Parterna var överens om att beloppet 141 000 kr skulle betalas senare efter utredning av påstådda fel och att det återstående fakturabeloppet 377 750 kr var ostridigt och förfallet. Att det förhöll sig på det sättet framgår bland annat av Bowlinghallens handskrivna fax till VBS, av VBS:s bekräftelseskrift den 9 januari 2004, av ansökan om betalningsföreläggande, av att ansökan inte bestreds av Bowlinghallen, av Bowlinghallens skrift till Intrum Justitia den 14 april 2004, av Bowlinghallens skrivelse till kronofogdemyndigheten den 28 juni 2004 samt av det faktum att Bowlinghallen ostridigt har betalat hela det ostridiga beloppet och således har handlat i enlighet med den av VBS påstådda överenskommelsen. Eftersom det mellan parterna fanns en överenskommelse om att betalning av det av Bowlinghallen innehållna beloppet inte skulle ske förrän det utretts om det förelåg något fel var det således riktigt av VBS att begränsa sin ansökan om betalningsföreläggande till den obestridda obetalda delen av fakturan, dvs. 177 750 kr.

Rättskraftsreglerna har till syfte att parterna skall beredas den tryggheten att ett slutligt avgörande av en tvist inte kan rubbas genom en ny rättegång samt att undvika onödiga ”dubbelprocesser”. I detta fall var båda parter införstådda med att 177 750 kr var otvistigt och obetalt, varför det förhållandet att VBS accepterade att 141 000 kr innehölls i avvaktan på utredning av påstådda fel och endast ansökte om betalningsföreläggande avseende det obestridda beloppet inte på något sätt medför att svarandens trygghet åsidosatts. Syftet bakom rättskraftsreglerna kan därför inte medföra att den ingivna stämningsansökan skall avvisas. Om VBS istället hade ansökt om betalningsföreläggande på hela beloppet och Bowlinghallen hade bestritt del av ansökan hade ett utslag på del av beloppet meddelats samtidigt som målet i övrigt hade hänskjutits till tingsrätten för avgörande. Att tingsrättens eventuella dom på 141 000 kr under sådana förhållanden hade kunnat existera samtidigt som kronofogdemyndighetens utslag på 177 750 kr medför att ett utslag i mål om betalningsföreläggande avseende en obestridd del av en fordran inte har samma rättskraft som en dom.

Enligt 42 § köplagen har köparen rätt att innehålla så mycket av betalningen som motsvarar felet. Innehåller köparen ett högre belopp gör denne sig skyldig till avtalsbrott. Säljaren har således rätt att få betalt för belopp som inte motsvarar felet och måste då också ha rätt att vidtaga indrivningsåtgärder för att få betalt för denna del utan att fortsatta krav vad gäller det innehållna beloppet avvisas. Syftet med bestämmelsen är att begränsa tvisten till det belopp som motsvarar ej fullgjord prestation från säljaren och det är självklart att resterande belopp skall betalas på förfallodagen och att säljaren skall kunna utnyttja rättsväsendet i syfte att driva in den ostridiga obetalda delen av fordran, varvid en ansökan om betalningsföreläggande utgör den enda möjligheten till en snabb exekutionstitel som rättsordningen erbjuder för att exekutiva åtgärder skall kunna vidtagas. Det är härvid självklart att denna möjlighet skall kunna utnyttjas på en fordringsdel som parterna är överens om är otvistig och förfallen. Det är inte heller riktigt att svaranden skulle fråntas några möjligheter till invändningar beträffande belopp överstigande det tvistiga beloppet om säljaren kan få en exekutionstitel på otvistigt belopp eftersom köparen inte är betagen sin möjlighet att ansöka om genstämning då det inte är fråga om en åberopad invändning i det otvistiga betalningsföreläggandemålet.

VBS har inte tagit del av Bowlinghallens brev den 18 januari 2004. Det ifrågasätts inte att brevet har skickats men det har inte mottagits av VBS och det uppfyller inte heller kraven på en seriös reklamation. Brevet saknar vidare betydelse eftersom det innehållna och tvistiga beloppet preciserats dessförinnan och dessutom bekräftats av både VBS:s och Bowlinghallens ombud.

Bowlinghallen bestred VBS:s ändringsyrkande och anförde i hovrätten till stöd för sitt bestridande i huvudsak följande.

Bowlinghallen har både före och efter den 9 januari 2004 reklamerat hela den aktuella leveransen. Ett belopp om 200 000 kr betalades förvisso av Bowlinghallen men resterande belopp var tvistigt. Bowlinghallen bestrider således att parterna skulle ha träffat någon överenskommelse innebärande att VBS accepterade att 141 000 kr skulle betalas senare och att VBS skulle äga rätt att senare föra talan om detta belopp. Den 18 januari 2004 skickade Bowlinghallen ett brev till VBS:s ombud Intrum Justitia i vilket fordran bestreds och i vilket bestridandet inte begränsades till något visst belopp. I stället angavs att VBS skulle färdigställa arbetet innan fakturan skulle utställas. Detta brev skickades ungefär två veckor innan ansökan om betalningsföreläggande ingavs. VBS har först i hovrätten gjort gällande att brevet inte mottagits. Detta är enligt Bowlinghallen en efterhandskonstruktion vilket visas av att VBS hänvisat till brevet både vid kronofogdemyndigheten och vid tingsrätten. Oavsett hur det förhåller sig med den saken utgör brevet emellertid en reklamation som enligt köplagen skickas på mottagarens risk. Bowlinghallen bestred också ansökan om betalningsföreläggande men bestridandet skickades för sent vilket gjorde att kronofogdemyndigheten hann meddela sitt utslag.

Det är inte riktigt att VBS efter utslaget skulle ha åtgärdat några fel. Även det förhållandet att VBS avräknade det efter utslaget erlagda beloppet mot beloppet om 141 000 kr talar emot att parterna skulle ha träffat den överenskommelse som VBS påstått. Först genom ett beslut av kronofogdemyndigheten klargjordes att den av Bowlinghallen gjorda betalningen skulle avräknas mot det belopp som utslaget avsåg. Det är inte möjligt att i en tvist rörande betalningsskyldighet för en viss vara eller tjänst först ansöka om betalningsföreläggande för det otvistiga beloppet för att sedan väcka talan vid domstol avseende det tvistiga beloppet. Om detta skulle vara möjligt på sätt VBS påstår skulle motparten förlora sin rätt och sina möjligheter att göra alla de invändningar som motparten önskar göra gällande avseende samma sak. Bowlinghallens uppfattning är att de kostnader den åsamkats på grund av felen överstiger i målet yrkade 141 000 kr och i och med VBS:s processföring har Bowlinghallen sålunda fråntagits möjligheten att göra alla de invändningar som Bowlinghallen önskar göra gällande för det fall målet skulle upptas till prövning i sak.

Det bestrids också att 42 § köplagen skulle medföra rätt för säljaren att väcka talan avseende del av fordran som inte reklamerats eftersom även detta skulle innebära att köparen fråntas sin rätt att göra gällande alla andra invändningar och krav som köparen enligt köplagen har rätt till och då köparens krav i slutändan kan komma att överstiga det tvistiga beloppet. Det kan inte anses acceptabelt med två processer endast för att det förekommer såväl tvistiga som otvistiga belopp. Eftersom fordran har samma grund som den fordran betalningsföreläggandet avsåg och det inte heller finns någon sådan överenskommelse som VBS påstått äger VBS inte rätt att ännu en gång få saken prövad. Tingsrättens avvisningsbeslut skall därför fastställas.

Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson och Anders Erlman, referent, samt adjungerade ledamoten f.d. lagmannen Rolf Hammar) anförde i slutligt beslut den 15 februari 2007 bl.a. följande.

SKÄL FÖR BESLUTET

Enligt 64 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning får ett utslag i mål om betalningsföreläggande rättskraft i enlighet med vad som gäller för en lagakraftvunnen tvistemålsdom. Som allmän princip gäller att en borgenär inte i en efterföljande process kan göra gällande att hans fordran är större än vad som gjordes gällande i den första processen (se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång III, sjunde upplagan s. 212). I vissa fall kan emellertid en sådan talan tänkas vara tillåten åtminstone om gäldenären går med på att betalningsskyldigheten delas upp på detta sätt (se a.a. s. 219). Bevisbördan för att överenskommelse om en sådan processordning har träffats måste emellertid anses ankomma på borgenären. En borgenär har emellertid inte heller rätt att mot gäldenärens bestridande föra talan endast om en del av fordringen ens om han uttryckligen skulle förklara att så är fallet (se Ekelöf, Rättegång II, åttonde upplagan s. 165f). Undantagsvis kan dock ett sådant förfarandesätt enligt Ekelöf vara berättigat, exempelvis om gäldenären medgivit viss del av fordringen (se a.a. sid. 165 not 26; Eckhoff, Rettskraft, Oslo 1945, s. 85 samt Anders Bratholm och Jo Hov, Sivil Rettergang, Oslo 1973, s. 236f).

I enlighet med dessa principer torde det alltså under vissa förutsättningar vara möjligt för VBS att dela upp processföremålet på sätt som skett. Under alla förhållanden torde det dock som huvudregel åligga borgenären att i den första processen uttryckligen ange att den endast avser en del av fordran så att detta blir tydligt såväl för motparten som för de rättsliga instanserna. Såvitt framkommit framgår detta emellertid inte på något sätt av VBS:s ansökan om betalningsföreläggande. Redan denna omständighet talar emot att VBS skulle få återkomma i en efterföljande process avseende återstående del av fordran (jfr Ekelöf, Rättegång II, åttonde upplagan s. 165f och Ekelöf m.fl., Rättegång III, sjunde upplagan s. 219 där utgångspunkten tycks vara att borgenären uttryckligen förklarar att han väckt talan endast avseende endast en del av fordringen). Enligt hovrättens mening torde det redan på grund härav saknas egentlig anledning att närmare pröva huruvida VBS har förmått visa att VBS och Bowlinghallen träffat någon överenskommelse om att dela upp processföremålet eller huruvida VBS har visat att Bowlinghallen har medgett en del av fordringen. Hovrätten konstaterar emellertid i dessa delar att den av VBS åberopade bevisningen endast hänför sig till det bakomliggande skuldförhållandet och att den på intet sätt kan anses visa att Bowlinghallen har medgett att den normala processordningen skall frångås. Härtill kommer att den bevisning som åberopats avseende det bakomliggande skuldförhållandet visserligen ger visst stöd för att Bowlinghallen ansåg sig skyldig att utge ytterligare något belopp till VBS. Bowlinghallens brev den 18 januari 2004 och det förhållandet att VBS ursprungligen ostridigt valde att räkna av det av Bowlinghallen efter utslaget ytterligare erlagda beloppet om 150 000 kr mot de innehållna 141 000 kr talar emellertid med styrka mot att vare sig VBS eller Bowlinghallen skulle ha varit av den uppfattningen att Bowlinghallen medgett att utge det belopp ansökan om betalningsföreläggande avsåg innan någon lösning hade kommit till stånd avseende hela VBS:s fordran. Inte heller den bevisning VBS i övrigt åberopat kan anses visa att något sådant medgivande existerade när VBS gav in ansökan om betalningsföreläggande.

VBS har således varken visat att VBS och Bowlinghallen har träffat någon överenskommelse om att frångå den normala processordningen eller att Bowlinghallen medgett att utge något ytterligare belopp utöver de 200 000 kr som betalades redan den 9 januari 2004. Inte heller har VBS när ansökan om betalningsföreläggande gavs in tydliggjort att den ingivna ansökan om betalningsföreläggande endast avsåg ett delbelopp. I likhet med tingsrätten finner hovrätten mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för att VBS:s talan skall avvisas på grund av res judicata.

HOVRÄTTENS AVGÖRANDE

Hovrätten fastställer tingsrättens avvisningsbeslut.

Hovrättens beslut meddelat: den 15 februari 2007.

Mål nr: Ö 866-06.

Lagrum: 64 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning; 17 kap. 11 § rättegångsbalken.

Litteratur: Ekelöf, Rättegång II, åttonde upplagan; Ekelöf m.fl., Rättegång III, sjunde upplagan; Eckhoff, Rettskraft, Oslo 1945; Anders Bratholm och Jo Hov, Sivil Rettergang, Oslo 1973.