RH 2007:51

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Lars Eklycke samt nämndemännen Irene Björk och Rune Fredriksson) anförde i dom den 7 september 2006:

DOMSKÄL

Utredningen

J.A. har bestritt ansvar för tjänstefel, varvid han anfört följande. Han förnekar att han inlett och genomfört en förundersökning. Han medger att han efter kontakt med sin närmaste chef har åkt till Sågmyra för att genomföra en trafikkontroll och att han har besökt Sågmyraskolan och gått in i ett klassrum där ett antal elever befann sig. Han medger vidare att han där - med hänsyftning på sin sons stulna cykel - har sagt ”hittar jag tjuvarna ska jag jaga dem med en blåslampa” och ”när tjuvar tar polisens cykel, då är det krig”, för att sedan omedelbart tillägga ”nej, det är inte krig, men förstår ni hur allvarligt det är?” Dessa uttalanden strider inte mot polisförordningens bestämmelser. Han har i vart fall inte haft uppsåt eller varit straffbart oaktsam. Under alla omständigheter är hans agerande att bedöma som ett ringa tjänstefel, och han skall därför inte dömas till ansvar.

Vid huvudförhandlingen har J.A. hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med S.L. och B.S. De i målet hörda har uppgett i huvudsak följande.

J.A: Han har arbetat som polis i Dalarna i nio år, varav de senaste fem åren som trafikpolis. Sedan maj 2005 bodde han i Sågmyra. Den aktuella arbetsdagen i september 2005 började som vanligt med att han tillsammans med sina arbetskamrater, bl.a. S-Å.A. som är hans närmaste chef, fördelade dagens arbetsuppgifter. Han hade redan tidigare berättat för sina arbetskamrater om hur jobbigt det var att som polis bo i Sågmyra och om hur trakasserad han hade blivit för att han var polis; bl.a. hade någon kletat smör på hans bil och kastat upp döda djur på hans balkong. Han hade även några dagar tidigare berättat för sina arbetskamrater att hans sons cykel hade blivit stulen. Han pratade nu med S-Å.A. om hur hemskt det är att bo i Sågmyra och att han ville förlägga sitt arbete den aktuella dagen till Sågmyra och leta efter sin sons cykel. Man kan ju leta efter saker samtidigt som man gör sitt arbete som trafikpolis. S-Å.A. sade att han kunde arbeta i Sågmyra och leta efter cykeln, och tillade: ”Ställ nu inte till med något!” Han tror att S-Å.A. syftade på att han ofta uppfattas som barsk av människor; han är ganska het av sig. S-Å.A. sade däremot inte att han inte skulle ta kontakt med någon. Han hade inte anmält cykeln som stulen, då den har ett väldigt lågt värde. Han tänkte inte så mycket på om han var målsägande, eftersom det var hans son som hade fått sin cykel stulen. Han var dock inte helt obekant med att man inte får hålla på med saker i jobbet som man är personligen berörd av.

Han åkte till Sågmyra på en polismotorcykel. Han var iklädd uniform. Han var ensam och utförde en del trafikkontroller. Det finns mycket för en polis att göra i Sågmyra. När han stannade personer som verkade vettiga passade han på att fråga om de visste vem han var och om de hade sett hans sons cykel. Många kände igen honom och visste vilken cykel det var, men ingen hade sett cykeln. Så småningom gav han sig av till Sågmyraskolan. Syftet var att vid ett kort besök be barnen om hjälp med att leta efter hans sons cykel. När han kom dit var skolgården helt tom. Han gick först in till lärarrummet, men även det var tomt. Han gick därför en trappa upp och hörde ljud från ett klassrum längst bort i korridoren. Han bankade på, men det var lönlöst eftersom det var allmänt svammel inne i klassrummet. Han klev därför in i klassrummet. Barnen gjorde stora ögon. Han berättade att han behövde hjälp av barnen. Han ville prata med killarna, men de var i ett rum bredvid. När han sedan hade samlat ihop barnen sade han ”någon har tagit polisens cykel och då är det krig. Nej, det är inte krig, men förstår ni hur allvarligt det är?”. Barnen svarade ja. Han berättade att det var en speciell cykel som hade en neonblå ”limpsadel”, beskrev den och ritade den på tavlan. Ingen hade sett cykeln, förutom ett barn som hade sett den vid hans hem. Barnen sade att de skulle leta efter cykeln och han tyckte att han var klar med sitt besök.

Då kom det in en lärare och frågade om det var undervisning i Lag och Rätt, dvs. sådan information som polisen brukar ge i skolorna. Han förklarade att han var där för att be barnen om hjälp, då hans sons cykel hade blivit stulen. Han erbjöd sig dock att tala om Lag och Rätt och föreslog att de skulle prata om cykelhjälmar. Han kände igen flera av barnen och frågade varför de inte brukade ha cykelhjälm på sig. Han förklarade även att deras föräldrar kunde få betala böter om barnen inte hade cykelhjälm på sig. När barnen undrade vad böter var förklarade han detta och ritade en blankett för ordningsbot på tavlan. Barnen hade fler frågor och de fortsatte prata. Under diskussionen sade han ”om jag får reda på vilka tjuvarna är så ska jag jaga dem med blåslampa”. Han sade även att han tänkte rapportera Sågmyraborna under den vecka som han skulle arbeta som trafikpolis i Sågmyra. Att han skulle arbeta i Sågmyra under en veckas tid var lögn. Han sade inte att han skulle sluta rapportera saker om cykeln kom tillbaka. Efter ett tag kände han att det blev allmänt dålig stämning eftersom han hela tiden besvarade barnens frågor negativt. Eftersom han egentligen inte var där för att ge utbildning i Lag och Rätt bestämde han sig för att sammanfatta vad han hade sagt och gick sedan därifrån.

Inget av barnen tog illa upp eller blev rädd av hans besök. Han har förstått att läraren har blivit upprörd. Han tror att det var för att undervisningen i Lag och Rätt tog mer tid än hon ville. Han har inget minne av att han mött någon på vägen ut, men när han kom ut på skolgården var det minst hundra barn där. Eftersom han tappat sin nyckel till motorcykeln fick han lov att gå tillbaka till klassrummet och leta efter den, men lyckades inte hitta den. Han använde därför sin reservnyckel som satt på motorcykeln och åkte sedan mot dagiset. När han såg ett barn som han kände igen stannade han till för att prata med henne. Det fanns även dagispersonal i närheten. Han frågade personalen om inte de, som var ute och gick hela dagarna, kunde leta efter hans sons cykel. En av dem sade nej, undrade varför de skulle det och frågade honom om han skulle ha letat lika mycket om det var hennes cykel som hade blivit stulen. Han blev både arg, ledsen och besviken över hennes attityd. Han tog därför av sig hjälmen, pekade ut var han bodde och sade: ”Varje dag ser jag tok, som det varenda gång är min förbannade skyldighet att rapportera, men det gör jag inte eftersom det ju är ohållbart där jag bor. Därför har ni lite nytta av mig i alla fall, eftersom jag inte gör det. Men nu jobbar jag, så nu kan jag göra det”. Eftersom kvinnan verkade tycka att han var dum i huvudet och han var väldigt upprörd så åkte han därifrån. Lite senare blev han inkallad till stationen och åkte genast dit. Då hade han blivit anmäld av någon.

S.L: Hon arbetar som lärare. Den aktuella dagen vikarierade hon tillfälligt för en annan lärare på Sågmyraskolan som var sjuk. Hon undervisade två klasser i årskurserna fem och sex samtidigt. Barnen hade till uppgift att fortsätta med redan påbörjade arbeten och var utspridda i skolans övervåning. Plötsligt kom det in en polis i klassrummet, där 10-15 barn uppehöll sig. Först sade hon till barnen: ”Nu får vi fint besök!” Polismannen, som var klädd i polisens MC-uniform och hjälm, gick direkt fram till tavlan utan att säga något till henne. Det ringde lite varningsklockor inom henne, men eftersom hon vikarierade så tog hon för givet att hon hade missat att eleverna skulle få besök av polisen. Vid tavlan började han rita en cykel och frågade barnen om de såg vad det var. När barnen svarade ja sade polisen att det inte var vilken cykel som helst, utan att den hade en ”limpsadel” och att det inte fanns så många sådana i Sågmyra. Hon tror även att han sade att sadeln var blå. Han frågade eleverna om de hade sett en sådan cykel och berättade att det var hans sons cykel som hade blivit stulen. Han sade sedan: ”Det händer mycket skit i Sågmyra. Vanligtvis väljer jag kanske att blunda för mycket, men… är man snäll mot mig så är jag snäll tillbaka, men bråkar man med mig så blir det krig”. Han sade även: ”Jag ska jaga era föräldrar med blåslampa!” Han berättade för barnen om hur mycket man fick i böter för vissa trafikförseelser och ritade böteslappar på tavlan. Som hon förstod det pratade han om förseelser som han menade var vanliga i Sågmyra. Det blev även en diskussion om cross- och skoterkörning. Situationen blev väldigt konstig och hon frågade om han ville ha deras hjälp, men hon fick inget gehör. Hon föreslog även att alla barn skulle samlas, men han svarade att det inte behövdes.

Polismannen var inte hotfull eller arg, men hans ärende var ju inte så trevligt. Han stannade i klassrummet i ca 15 minuter. Efter att ha gått kom han tillbaka för att leta efter nyckeln till motorcykeln, som han hade tappat. Barnen var lite spaka under polismannens besök, men samtidigt nyfikna. Efter händelsen ringde några barn hem från en telefonautomat på skolan under en rast. En del föräldrar ringde till henne och var väldigt upprörda över att deras barn hade blivit rädda i skolan. Några barn blev ju uppenbarligen väldigt rädda, men sådana saker är ju väldigt individuella. Barnen pratade mycket om händelsen efteråt och har bl.a. frågat vad en blåslampa är. Det som verkar ha gjort mest intryck på barnen är att polismannen sade att det var krig. En del av barnen, som åker mycket skoter och fyrhjuling, pratade mycket om skoterkörning etc. Några av barnen sade att polisen inte hade varit så snäll.

B.S: Han är rektor för skolan och förskolan i Sågmyra, och var så även i september 2005. Han träffade aldrig den polisman som besökte skolan. Personalen blev både förvirrad och chockad av det som hände. Eleverna i det klassrum som polismannen besökte frågade saker som ”varför gjorde han så här?” och ”får man verkligen göra så?” Under ungefär en veckas tid kom händelsen upp till diskussion med jämna mellanrum och sammanlagt har det nog gått åt ungefär en dags undervisning till samtal med eleverna kring händelsen. Flera föräldrar ringde även i samband med händelsen och var arga. Från polismyndighetens sida ställde man upp och var väldigt hjälpsam med anledning av det inträffade. Det kom poliser i två omgångar och besökte skolan för att försöka reparera det förtroende som förstörts. Besöken var väldigt bra, även om de tog tid från undervisningen. Skolan arbetar aktivt med att ge barnen självförtroende, att ge en mer positiv bild av Sågmyra utåt och att ge barnen förtroende för poliser.

Tingsrättens bedömning

Det som åklagaren lagt J.A. till last är dels att han skall ha beslutat att inleda och genomföra en förundersökning i strid med gällande jävsbestämmelser, dels att han skall ha uttalat sig på ett sätt som strider mot polisförordningens bestämmelser om hur anställda inom polisen skall uppträda.

När det först gäller frågan om J.A. har beslutat att inleda och genomföra en förundersökning i strid med gällande jävsbestämmelser kan konstateras att åklagaren inte har gjort gällande att J.A. skulle ha fattat något formellt beslut om inledande av en förundersökning eller att J.A. ens haft behörighet att fatta ett sådant beslut. J.A. har själv berättat om hur han i samband med annan tjänsteutövning har begett sig till Sågmyraskolan i det enda syftet att få hjälp med att hitta sin sons cykel. Han har vidare berättat hur han ställt frågor om sin sons cykel till människor som han har mött i samband med trafikkontroller, till elever på Sågmyraskolan och till personal vid Sågmyra förskola. Eleverna har tillfrågats bl.a. om de sett hans sons cykel. Hans uppgifter stöds av vad vittnet S.L. har berättat. De åtgärder som J.A. vidtagit i sin befattning som polis har inneburit att han rent faktiskt både inlett och genomfört en förundersökning, även om beslutet att göra detta inte var dokumenterat eller över huvud taget fick fattas av honom enligt gällande regler. Av 7 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) följer att J.A. var jävig att vidta förundersökningsåtgärder i det aktuella ärendet. Vidare framgår av utredningen att det inte var frågan om så brådskande åtgärder att han hade rätt att vidta åtgärderna trots att jäv förelåg (jfr 7 kap. 6 § tredje stycket RB).

J.A. har vidare förnekat att han har uttalat sig på det sätt som åklagaren har påstått. Mot hans uppgifter står vad läraren S.L. har uppgett i sitt vittnesmål. S.L. har gett ett mycket trovärdigt intryck. Hon har under ed lämnat en klar och tydlig redogörelse för händelserna i klassrummet. Hon har också varit noggrann med att ange när hon har varit osäker och när hennes minnesbilder har bleknat. Det har inte framkommit något som ger anledning att tro att hon skulle ha något intresse av att beljuga J.A. S.L:s berättelse framstår sammantaget som så tillförlitlig att den skall läggas till grund för bedömningen. Det är därigenom visat att J.A. har uttalat sig på det sätt som åklagaren har påstått.

I 4 kap. 1 § polisförordningen föreskrivs följande: ”Anställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. De skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet och småaktighet.” Dessa regler är uppenbarligen tillkomna i syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för polisen, ett förtroende som är mycket angeläget ur ett samhälleligt perspektiv.

J.A. har genom sina uttalanden åsidosatt polisförordningens bestämmelser om hur anställda inom polisen skall uppträda. Ord som ”krig” och ”blåslampa” har naturligtvis varit ägnade att hos skolbarnen inge rädsla för vad polisen skulle kunna ta till för metoder för att lösa fallet med den stulna cykeln, och det framgår också av utredningen att flera barn blivit så skrämda att de ringt hem till sina föräldrar.

Av det sagda följer att J.A. rent objektivt brutit mot de för polisverksamheten gällande regler som åklagaren påstått i åtalet. När det sedan gäller frågan om uppsåt finns det visserligen anledning anta att han, när han vidtog förundersökningsåtgärderna och gjorde sina uttalanden, inte hade RB:s och polisförordningens bestämmelser omedelbart aktuella för sig. De ifrågavarande reglerna är emellertid så centrala för polisverksamheten att varje enskild polisman rimligen känner till dem. Det var inte frågan om en så brådskande tjänsteutövning att J.A. inte hade alla möjligheter att besinna sig innan han vidtog åtgärderna. Han måste mot denna bakgrund anses ha handlat uppsåtligt i den mening som krävs för ansvar för tjänstefel.

De åtgärder som J.A. i egenskap av polisman har vidtagit för att finna sin sons cykel har inneburit klara överträdelser av centrala bestämmelser som gäller för polisverksamheten. Av utredningen har framgått att åtgärderna varit ägnade att medföra - och rent faktiskt också medfört - en minskning av förtroendet för polisen hos ett flertal berörda personer. Gärningen kan därmed inte anses som ringa, och J.A. skall dömas för tjänstefel i enlighet med åtalet.

Brottet påkallar ingen annan påföljd än dagsböter.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer J.A. för tjänstefel till 30 dagsböter å 200 kr.

Nämndemannen Lisbeth Mankler var skiljaktig i ansvarsdelen och anförde: Jag anser det inte mot J.A:s bestridande vara tillförlitligen styrkt att J.A. uttalat sig på det sätt som åklagaren påstått. Inte heller i övrigt anser jag det vara visat att J.A. har agerat på ett sådant sätt som är att bedöma som ett tjänstefel. Jag anser därför att åtalet skall ogillas. Överröstad i dessa delar är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Birgitta Widebäck och hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, referent) anförde i dom den 23 februari 2007:

DOMSKÄL

J.A., S.L. och B.S. har hörts på nytt i hovrätten. De har i allt väsentligt berättat i enlighet med vad som har antecknats i tingsrättens dom.

I målet är utrett att J.A. under tjänstetid och iklädd polisuniform har besökt Sågmyra och att han därvid ställt frågor om sin sons cykel till människor han mött. Vidare har han då också besökt Sågmyra skola och där gått in i ett klassrum i vilket undervisning pågått samt ställt frågor och talat med skolbarnen om hans sons stulna cykel. Det är uppenbart att det för de människor han mött och ur skolbarnens synvinkel måste ha framstått som att han agerat i sin egenskap av polisman. Vid dessa förhållanden finner hovrätten att det har varit fråga om åtgärder vid myndighetsutövning.

Åklagaren har i hovrätten lagt J.A. till last att han beslutat att inleda och genomföra förundersökning eller genom sitt faktiska agerande inlett och ägnat sig åt förundersökning avseende stöld av sin sons cykel samt att han uttalat sig på ett sätt som strider mot bestämmelserna i polisförordningen (1998:1558) om hur anställda inom polisen skall uppträda.

Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. En förundersökning kan indelas i ett spaningsskede och ett utredningsskede. Det förra anses övergå i det senare i och med att det bedöms föreligga underlag för att anse viss person skäligen misstänkt för brottet (se Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, uppdaterad per november 2006, Inledningen till 23 kap.).

Innan en förundersökning hunnit inledas, får en polisman, i en s.k. primärutredning, hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen (23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Utom ramen för en förundersökning kan vidare punktvisa åtgärder vidtas genom en s.k. förutredning i syfte att skaffa underlag för ett beslut om att inleda förundersökning. Det skall vara fråga om en begränsad komplettering av kända eller påstådda förhållanden i ett bestämt syfte, t.ex. inhämtande av kompletterande uppgifter från målsäganden (se a. kommentar, 23 kap. 1 §).

Det hör enligt 2 § 3 polislagen (1984:387) till polisens uppgifter att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Om tillräckliga skäl för att inleda förundersökning saknas, kan polisen med stöd av sistnämnda bestämmelse bedriva spaning i syfte att skaffa fram underlag för en misstanke av erforderlig styrka (jämför Berggren och Munck, Polislagen, En kommentar, 5 uppl., 2005 s. 36). Det saknas dock rättsligt stöd för att bedriva spaningsverksamhet vid sidan av förundersökningsinstitutet då det finns anledning att anta att ett brott förövats.

Enligt 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken fattas ett beslut att inleda en förundersökning av polismyndighet eller åklagare. Inledandet förutsätter således ett formligt beslut (se Fitger, a. kommentar, 23 kap. 3 §). Anledningen till att bestämmelsen infördes var att det, med hänsyn till de konsekvenser som följer av att en förundersökning har inletts, inte ansågs acceptabelt att oklarhet råder om en förundersökning faktiskt har inletts eller om utredningen fortfarande befinner sig i ett förberedande stadium (prop. 1994/95:23 s. 76 f.).

J.A:s agerande i Sågmyra får anses utgöra spaningsåtgärder avseende sonens cykel. Åtgärderna har inte varit av brådskande natur och inte heller i övrigt har förhållandena varit sådana att förutsättningar förelegat för att vidta åtgärderna utom ramen för en förundersökning. Tvärtom har åtgärderna varit sådana som typiskt sett normalt företas under en i vederbörlig ordning beslutad förundersökning. Som tingsrätten anmärkt har åklagaren inte gjort gällande att J.A. skulle ha fattat något formligt beslut om inledande av förundersökning eller att han ens haft behörighet att göra det. Det kringgående av formkravet som skett i förevarande fall skall inte enligt hovrättens mening, mot bakgrund av syftet med kravet, nämligen ett tydliggörande av utredningsläget och tillämpliga regelsystem, påverka faktiskt vidtagna åtgärders karaktär av förundersökningsåtgärder. I likhet med tingsrätten finner därför hovrätten att J.A. genom sitt faktiska agerande inlett och ägnat sig åt förundersökning, något som också åklagaren uttryckligen gjort gällande i hovrätten.

På grund av det anförda och i övrigt på de av tingsrätten angivna skälen är åtalet styrkt i sin helhet. J.A. skall därför dömas för tjänstefel. För brottet skall han, som tingsrätten funnit, ådömas ett bötesstraff.

Tingsrättens dom skall således fastställas i såväl ansvars- som påföljdsfrågan.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 23 februari 2007.

Mål nr: B 7561-06.

Lagrum: 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken; 23 kap. 1 § och 3 §rättegångsbalken; 2 § 3 polislagen (1984:387); 4 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558).

Litteratur: Prop. 1994/95:23 s. 76 f.; Berggren och Munck, Polislagen, En kommentar, 5 uppl., 2005 s. 36; Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, uppdaterad per november 2006; Inledningen till 23 kap. samt 23 kap.1 och 3 §§rättegångsbalken.