RH 2007:56

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Göran Nilsson, tingsfiskalen Thomas Edling samt nämndemännen Åke Persson, Ulf Björk och Henry Samuelsson) anförde i dom den 27 juli 2005 såvitt avsåg C.L. bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen ger med all tydlighet vid handen att det i L-bolaget har förekommit omfattande ekonomisk brottslighet. Det är således utrett att bolaget betalat fakturor till bolag som benämnts underleverantörer, trots att någon prestation motsvarande vad som har upptagits i fakturorna inte utförts. De betalningar som har erlagts till de fakturaskrivande bolagen har återförts till L-bolaget för att bl.a. bestrida s.k. svarta lönekostnader. De oriktiga fakturorna har legat till grund för den löpande bokföringen och momsdeklarationerna i L-bolaget och L-bolaget har till Skatteverket lämnat oriktiga uppgifter om lönekostnaderna. Med hänsyn till det ovan anförda konstaterar tingsrätten att det vad gäller det ifrågavarande bolaget är utrett att rörelsens förlopp, ekonomiska ställning eller resultat inte i huvudsak kan bedömas med ledning av bolagets bokföring. Vidare har uppgifterna som lämnats till Skatteverket varit oriktiga, vilket gett upphov till fara för att ingående mervärdesskatt felaktigt skulle tillgodoräknas bolaget och att arbetsgivareavgifter och källskatter skulle undandras det allmänna. Den åsidosatta bokföringsskyldigheten har också allvarligt försvårat Skatteverkets kontrollverksamhet vid beräkning och uppbörd av skatt. Det sagda innebär att det i L-bolaget har förekommit förfaranden som faller under 11 kap. 5 § brottsbalken (bokföringsbrott), 2 § skattebrottslagen (1971:69) (skattebrott) och 10 § skattebrottslagen (försvårande av skattekontroll).

Fråga är då vem eller vilka som har att svara för oegentligheterna samt vad åklagaren har styrkt ifråga om i vilken utsträckning de brottsliga förfarandena använts i bolagens verksamhet.

Ställföreträdare för en näringsverksamhet har, utöver det vanliga straffrättsliga ansvaret, ett så kallat företagaransvar. Med företagaransvaret följer en garantställning, vilket i praktiken innebär att företagare har en straffrättsligt sanktionerad skyldighet att förhindra att brott begås i näringsverksamheten (se t.ex. NJA 1985 s. 43). Som ställföreträdare i straffrättsligt hänseende svarar inte bara den juridiska personens legala ställföreträdare utan även så kallade faktiska företrädare. Det är personer som, utan att vara legala företrädare, har den faktiska maktpositionen och möjligheten att påverka förvaltningen i den juridiska personen (se NJA 1993 s. 740). Också andra omständigheter, såsom vem som har ekonomiskt utbyte av verksamheten kan vara av betydelse vid bedömning av om en person är att anse som faktisk ställföreträdare för en juridisk person. Även för faktiska ställföreträdare kan straffansvar utdömas enligt principerna för företagaransvar (se bl.a. NJA 1993 s. 740, NJA 1979 s. 555 och NJA 1974 s. 297).

C.L. har varit styrelseledamot för L-bolaget till den 17 maj 2004 och har i egenskap av sådan haft ett utsträckt straffansvar enligt vad tingsrätten uttalat ovan. I sin ställning som styrelseledamot har han undertecknat skattedeklarationer vilka, liksom bokföringen, innehållit felaktigheter. Avgörande för om C.L. ansvarar för dessa brister är om han i subjektivt hänseende har haft uppsåt eller varit oaktsam (grovt oaktsam för vårdslös skatteuppgift och försvårande av skattekontroll) i förhållande till felaktigheterna. De uppgifter som C.L. lämnat är inte motbevisade och skall därför läggas till grund för bedömningen. Det är då inte utrett att C.L. haft kännedom om att det förekommit felaktigheter i bokföringen eller skattedeklarationerna. Det är inte heller utrett att C.L. haft anledning misstänka att bokföringen eller skattedeklarationerna var felaktiga eller att L-bolagets organisation var bristfällig. Det faktum att C.L. vid ett tillfälle ifrågasatt att arbetsgivaravgifterna var låga, vilket förklarats med att personalen hyrdes in, påverkar inte den bedömningen. Den allmänt hållna information C.L. fått av S.U. får anses vara utan betydelse för tingsrättens bedömning. Redan av det anförda följer att det inte är styrkt att C.L. har lämnat de felaktiga uppgifterna uppsåtligen. Frågan är då om han skall anses ha förfarit grovt oaktsamt enligt 5 och 10 §§skattebrottslagen och om han varit oaktsam enligt 11 kap. 5 § brottsbalken.

Det har ålegat C.L. att i egenskap av styrelseledamot se till att en betryggande kontrollfunktion har funnits i L-bolaget; jämför 8 kap. 3 § aktiebolagslagen (1975:1385). C.L. kan förvisso sägas ha brustit i aktsamhet i olika avseenden under sin tid som styrelseledamot, bl.a. genom att han undertecknat handlingar utan att ha granskat deras innehåll närmare. Han har vidare inte haft en sådan kontroll över verksamheten att han själv kunnat försäkra sig om att bokföringen fördes på ett betryggande sätt. Det bör dock beaktas att C.L. kom att ingå i en organisation, som till synes fungerade väl och i vilken det fanns en tydlig ansvarsfördelning för de som arbetade på bolagets huvudkontor med bl.a. ekonomifunktionen. Det har sålunda framkommit bl.a. att S.B. hade ansvaret för ekonomin, att A.L. hade ett ansvar för personalens löneunderlag och att E.O. ansvarade för den löpande bokföringen. De handlingar som C.L. tagit del av eller undertecknat har sedda för sig varit oklanderliga. Således har t.ex. avtalen med underleverantörerna varit utformade på ett korrekt sätt och bolagets bokföring och deklarationer ombesörjts i överensstämmelse med ansvarsfördelningen för skatter och avgifter som följt av avtalen. Det som kan läggas C.L. till last är främst att han inte undersökt de bakomliggande förhållandena eller, annorlunda uttryckt, om flera av hans medarbetare brustit i sina åligganden.

Begreppet grov oaktsamhet i skattelagens mening har reserverats för mer klandervärda utslag av nonchalans eller försummelse. Det krävs därför, för att förfarandet skall vara straffbart, att uppgiftslämnaren i någon mer avsevärd mån brustit i sina åligganden (prop. 1971:10 s. 232 f. och prop. 1995/96:170 s. 164). Begreppet skall tolkas restriktivt (NJA 2004 s. 510). Enligt tingsrättens mening har C.L., genom att underlåta att granska de bakomliggande faktiska förhållandena, inte brustit i aktsamhet i sådan väsentlig grad att han kan fällas till ansvar för vårdslös skatteuppgift eller försvårande av skattekontroll. Frågan är om han skall fällas till ansvar för bokföringsbrott avseende bristerna i den löpande bokföringen under den tid han var styrelseledamot. Enligt 11 kap. 5 § brottsbalken räcker det i subjektivt hänseende med oaktsamhet av normalgraden för att straffansvar skall kunna utdömas. Som tingsrätten uttalat ovan har C.L. visserligen brustit i kontrollen av L-bolagets organisation men dessa brister framstår vid en samlad bedömning som ursäktliga. Åtalet mot honom skall därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillar åtalet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Ulla Bergendal, referent, tf. hovrättsassessorn Jenny Wulker Roos samt nämndemännen Christina Grebesjö-Sutton och Eivor Bladh) anförde i dom den 5 februari 2007 såvitt avsåg C.L. bl.a. följande.

DOMSKÄL

C.L. inträdde som styrelseledamot i L-bolaget den 3 oktober 2003. Han avgick formellt den 17 maj 2004 men kvarstod som suppleant och undertecknade därefter L-bolagets i juni, juli, augusti och september 2004 avgivna deklarationer. Det har inte gjorts gällande att C.L. faktiskt känt till de oegentligheter som förekom i bolaget. Han åtog sig emellertid genom uppdraget som styrelseledamot ett direkt företagaransvar innefattande skyldighet att tillse att bolaget uppfyllde sina lagenliga förpliktelser. Därav följer ett ansvar för bolagets organisation och kontrollfunktioner. Den som åtar sig ett sådant uppdrag kan inte till befrielse från ansvar åberopa att uppdraget varit endast av formell natur eller att han inte förstått innebörden av uppdraget. När andra personer har ett bestämmande inflytande över företagets verksamhet och därför bedöms vara dess faktiska företrädare kan den formelle företrädaren dock under vissa förutsättningar anses ha avlyfts det direkta företagaransvaret och bär i sådant fall ett straffrättsligt ansvar för bolagets agerande eller underlåtenhet endast i den mån det funnits anledning till misstanke att företaget inte fullgjorde sina förpliktelser. Ett indirekt företagaransvar ansågs föreligga i rättsfallet NJA 1974 s. 297, där en man som i praktiken ensam drev ett bolag hade satt in sin hustru - en kvinna som var sjuklig och som inte hade någon erfarenhet alls av förvärvsarbete - som styrelse i företaget, i vars verksamhet hon inte önskade delta och där hennes medverkan inskränkte sig till att hon utan ersättning skrev under handlingar som förelades henne. Hustrun ansågs inte ha haft anledning att ingripa eller företa kontroll och undgick därmed ansvar.

Hovrätten finner för sin del att omständigheterna i det nu aktuella fallet skiljer sig avsevärt från det redovisade rättsfallet. Vad C.L. själv anfört om sin bristande erfarenhet och om sin benägenhet att lita på andra är givetvis inte omständigheter som befriar från ansvar. Att utomstående och anställda utan företagsledande befattningar i bolaget må ha fått intrycket att verksamheten var väl organiserad och att de kriminella aktiviteterna var kända endast av en mindre krets kan inte heller åberopas av den legale ställföreträdaren till stöd för ansvarsbefrielse. C.L. har anfört att han själv fått uppfattningen att S.B. ansvarade för företagets ekonomi och har pekat på att de faktiska företrädarna redan tidigare drivit liknande verksamhet. Samtidigt har han själv framhållit att den brottsliga hanteringen hade försiggått även i den tidigare verksamheten. Hovrättens uppfattning är att C.L., som mot ersättning åtog sig att vara ensam styrelseledamot i ett bolag med omfattande verksamhet, hade en skyldighet att själv vidta åtgärder för att organisera verksamheten och säkerställa att bolaget fullgjorde sina skyldigheter. Då så inte skett kan han inte undgå det direkta företagaransvaret genom att hänvisa till att andra agerat utan hans vetskap. Härav följer att han enligt hovrättens mening bär ett direkt ansvar för de brott som begåtts i bolagets verksamhet under den tid då han var dess företrädare. Även om invändningen skulle godtas att C.L. ägt förlita sig på att bolagets organisation var tillfredsställande och hela det direkta ansvaret således skulle anses åvila andra än C.L. - en uppfattning som hovrätten alltså inte delar - framgår det av omständigheterna att det faktiskt fanns anledning att närmare kontrollera förhållandena i bolaget. I samband med att C.L. åtog sig uppdraget sökte han, utan att närmare undersöka verksamheten, genom avtal med övriga intressenter eliminera risken för att han personligen skulle drabbas av eventuella konsekvenser av misskötsamhet från bolagets sida. Redan detta tyder på att omständigheterna var sådana att han inte kunde förhålla sig passiv och räkna med att gå fri från ansvar för felaktigheter i bolagets agerande. Vidare har C.L. själv uppgivit att han påtalade att de sociala avgifterna inte stod i proportion till intäkterna. Härav framgår att det fanns särskild anledning att kontrollera hur det förhöll sig. En enkel kontroll hade givit vid handen att de påstådda underleverantörerna saknade F-skattebevis och inte redovisade arbetsgivaravgifter och källskatter för den uthyrda personalen. Likaså hade lätt kunnat konstateras att det bolag som tidigare drivits av de faktiska företrädarna hade försatts i konkurs på grund av skatteskulder. Även om C.L. skulle anses bära endast ett indirekt företagaransvar har omständigheterna alltså varit sådana att han inte ägt förlita sig på besked från de faktiska företrädarna om att allt var i sin ordning. Det sagda ger vid handen att C.L. under alla förhållanden jämte de faktiska företrädarna bär ansvar för att osanna fakturor influtit i L-bolagets bokföring under tiden från oktober 2003 t.o.m. juli 2004 och för att oriktiga uppgifter lämnats i deklarationer avseende tiden från december 2003 till och med juli 2004. De oriktiga uppgifterna avseende denna period har, som framgår av bilagan 4 till tingsrättens dom, medfört risk för undandragande av skatt och för att L-bolaget skulle tillgodoräknas för mycket mervärdesskatt med ett sammanlagt belopp om 4 452 773 kr. C.L., som mot ersättning åtagit sig uppdraget att vara ensam styrelseledamot i ett aktiebolag med omfattande verksamhet och som inte vidtagit någon som helst åtgärd för att kontrollera förhållandena i bolaget trots att anledning därtill fanns, måste anses ha brustit i sina åligganden i avsevärd mån och har således förfarit grovt oaktsamt. Han skall därför dömas i enlighet med åklagarnas yrkande såsom detta slutligt bestämts för bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll och vårdslös skatteuppgift.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten C.L. enligt 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2005 samt 10 § och 5 §skattebrottslagen (1971:69) för bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll och vårdslös skatteuppgift till villkorlig dom i förening med samhällstjänst 200 timmar.

Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 8 månader ha dömts ut.

Hovrättens dom meddelad: den 5 februari 2007.

Mål nr: B 6589-05.

Lagrum: 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2005; 5 § och 10 §skattebrottslagen (1971:69).

Rättsfall: NJA 1974 s. 297; NJA 1979 s. 555; NJA 1985 s. 43; NJA 1993 s. 740; NJA 2004 s. 510.

Litteratur: Prop. 1971:10 s. 232 f; prop. 1995/96:170 s. 164.