RH 2008:34

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Lars-Erik Bergström samt nämndemännen Jan-Erik Wikman, Henry Melin och Anita Wickes) anförde i dom den 19 juni 2008 - efter att ha funnit åtalet för mord styrkt - i påföljdsdelen följande.

DOMSKÄL

C.F. är och var endast 19 år då brottet begicks. Han är dömd av Skellefteå tingsrätt den 7 november 2005 för misshandel till vård inom socialtjänsten och dagsböter. Läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen (1991:2041) har utfärdats den 29 februari 2008. Enligt rättspsykiatriskt utlåtande av den 16 april 2008 har han inte begått brottet under inflytande av allvarlig psykisk störning och lider heller inte av sådan störning. Socialstyrelsen har den 13 maj 2008 instämt i denna bedömning.

Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår i övrigt bland annat följande. C.F. är kroppsligt frisk sedan tidigare och har inte haft någon psykiatrisk kontakt eller missbruksrelaterad problematik. Han har sedan tonåren uppvisat ett antisocialt beteendemönster med en känslomässig omognad. Det finns hos honom en bristande känslomässig, men inte intellektuell, förmåga till medkänsla eller medkännande. Det har i övrigt inte framkommit några tecken på tidiga beteendeavvikelser i form av hyperaktivitet, uppmärksamhetsstörning, störd impulskontroll eller autistisk störning. Det har heller inte framkommit tecken på tidigare tvångsmässighet, depressiva episoder eller självdestruktiva handlingar. Hans sexuella läggning uppvisar inget anmärkningsvärt. Han har upplevts som distanserad och återhållsam mot personalen vid undersökningen. Han har svårt att planera, styra och kontrollera sitt handlande. Resultaten av en omfattande testning har pekat i riktning mot en begynnande personlighetsstörning. Diagnosen svår uppförandestörning med debut i ungdomen har ställts.

C.F:s känslokalla och obegripliga handlande vid brottet i förening med hans närmast oberörda och föga ångerfulla uppträdande under rättegången, understryker vad som framkommit vid den rättspsykiatriska utredningen om bristen på empati. Det kan nästan ifrågasättas om han verkligen förstått innebörden av det ohyggliga han gjort sig skyldig till.

Tingsrätten ansluter sig emellertid även till slutsatserna i den rättspsykiatriska utredningen, varför förutsättningar att bestämma påföljden till någon form av vård alltså saknas.

Frågan är sedan hur straffvärdet skall beräknas. Utgångspunkten är att straffskalan för mord upptar endast livstids fängelse eller fängelse tio år samt att en så ung person som C.F. enligt 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken aldrig får dömas till livstids fängelse. En möjlighet vore att göra avstamp i att straffvärdet aldrig skulle kunna bli högre än tio år, eftersom livstids fängelse ju är uteslutet. Detta skulle dock leda till att personer under 21 år inte skulle kunna få så mycket som tio års fängelse för ett brott med hänsyn till de straffreduktionsregler som tillämpas enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken. Ett sådant betraktelsesätt vore orimligt och knappast avsett, då en ung person på detta sätt finge tillgodoräkna sig sin ålder två gånger. I stället måste beräkningen ha sin utgångspunkt i vad en fullt straffmyndig person hade fått för straff för brottet, och i den beräkningen måste givetvis också livstids fängelse ha sin plats. Livstids fängelse är ju till sin natur tidsobestämt och kan inte utan vidare läggas till grund för straffreduktionsbestämmelserna för ungdomar, utan måste först beräknas om till en bestämd tid. I sådant fall är det rimligt att utgå från minst 18 år, vilket omtalas i 4 § tredje stycket lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid samt är det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut enligt 26 kap. 2 § andra stycket 3 och 3 §brottsbalken.

Tingsrättens bedömning av omständigheterna vid brottet har redovisats under skuldfrågan. Det har sannerligen rört sig om ett bestialiskt och till synes besinningslöst mord och omständigheterna har i viss mån redan beaktats vid bedömningen av om det handlat om dråp eller mord. Emellertid har dessa omständigheter uppenbarligen inte beaktats tillträckligt enbart genom rubriceringen av brottet utan måste beaktas ytterligare vid straffvärdebestämningen. Viktigt i sammanhanget är också att R-M.H. var mycket ung, inte stort mer än ett barn. Även mot bakgrund av nyare praxis från Högsta domstolen står det vid en samlad bedömning klart att - om C.F. varit 21 år vid brottet - han hade dömts till livstids fängelse för mordet. Utgångspunkten blir därmed som sagt ett straffvärde om minst 18 års fängelse.

Straffvärdet är sådant att annan påföljd än fängelse naturligtvis är otänkbar och det finns givetvis särskilda skäl att utdöma fängelse. I ljuset av den stadgade praxisen i fråga om straffmätning för nittonåringar så bör straffet normalt utmätas till två tredjedelar av straffvärdet, vilket - med hänsyn till straffskalans begränsning och att det är fråga om endast ett brott - gör att straffet i detta fall inte kan bli längre än tio år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer C.F. för mord till fängelse 10 år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller, Mona Wildig och Monica Kämpe, referent, samt nämndemännen Inga-Britt Svärd och Petter Wetterstrand) anförde i dom den 20 augusti 2008 följande.

DOMSKÄL

C.F. ska i enlighet med tingsrättens i skuldfrågan inte överklagade dom fällas till ansvar för att uppsåtligen ha berövat R-M.H. livet. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att gärningen inte kan bedömas som annat än mord, att brottets straffvärde är så högt att påföljden för en vuxen gärningsman skulle ha bestämts till fängelse på livstid samt att det föreligger särskilda skäl för att döma C.F. till fängelse.

Bestämmelsen i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken innebär att C.F. på grund av sin ungdom inte kan dömas till livstids fängelse, utan att ett fängelsestraff om 10 år är den strängaste påföljd som kan dömas ut.

Frågan är då vilken utgångspunkt som bör gälla för straffmätningen. Om man utgår från att det maximala straff som kan dömas ut är 10 år och därför beräknar straffreduktionen enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken utifrån ett straffvärde om 10 år, kommer det - som tingsrätten uttalat - leda till att en gärningsmans låga ålder beaktas dubbelt. Det skulle även innebära att personer i den angivna ålderskategorin inte skulle dömas till fängelse 10 år. Ytterligare en konsekvens är att straffets längd skulle bli detsamma oavsett om straffvärdet av brottet bedöms motsvara fängelse på livstid eller fängelse i 10 år. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det - mot bakgrund av de effekter den nu angivna bestämningen av straffet ger - inte är lämpligt att ha 10 år som utgångspunkt för beräkningen av fängelsestraffets längd. Det finns inte heller något stöd i överrättspraxis för att bestämmelserna har tillämpats på detta sätt.

Även det alternativ som tingsrätten har valt för beräkningen av fängelsestraffets längd kan leda till att straffmätningen blir onyanserad. Det finns bl.a. en risk för att en sådan tillämpning inte i tillräcklig mån gör det möjligt att beakta gärningsmannens ålder; en strikt tillämpning av det angivna sättet att bestämma straffet skulle innebära att både en 19-åring och en 20-åring som döms för lika allvarliga brott, och som skulle medföra livstidsstraff för en vuxen person, kommer att dömas till 10 års fängelse.

Enligt hovrättens mening måste straffmätningen ske efter en sammanvägning av olika faktorer, där det är rimligt att utgå från att gärningen i sig är så allvarlig att den för en vuxen person skulle ha motiverat livstids fängelse. Det förhållandet att C.F. endast var 19 år vid gärningen ska naturligtvis beaktas liksom att det vid utdömande av mycket långa frihetsstraff för brott som begåtts av personer under 21 år bör finns utrymme för större straffreduktioner än vid kortare straff (se NJA 2000 s. 421). Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i målet finner hovrätten att fängelsestraffets längd bör bestämmas till nio år. Tingsrättens dom ska därför ändras på detta sätt.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på det sättet att fängelsestraffets längd bestäms till 9 år.

Hovrättens dom meddelad: den 20 augusti 2008.

Mål nr: B 5712-08.

Lagrum: 29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § andra stycketbrottsbalken.

Rättsfall: NJA 2000 s. 421.