NJA 2000 s. 421

Domskäl

TR:n (ordf tf lagmannen Hardgren) anförde i dom d 17 mars 2000. Domskäl. Åtalspunkt 1. D.H., J.M. och C.S. har erkänt gärningen, men invänt att det tillgripna beloppet endast uppgick till 19 000 kr.

Åklagaren har som bevisning åberopat förhör med T.S., företeende av pistolen och foto av de sladdar som använts för att binda T.S. samt kopia av kassaremsa.

T.S. har berättat på följande sätt: Hon arbetade ensam den aktuella kvällen. Klockan 23 stängde hon butiken, samlade ihop de saker som hon skulle ta med sig hem och satte på larmet. När hon skulle gå ut genom bakdörren kom en person springande emot henne och en annan kom bakom henne. Först trodde hon att det var bekanta som skojade med henne, men sedan såg hon att det var okända personer och då skrek hon. Mannen framför henne, som var maskerad, riktade ett vapen mot henne och begärde att få pengar. Hon sade att hon inte hade några, men han gav sig inte. Han riktade pistolen mot hennes huvud och sade att han skjutit förr och att han inte var rädd för att göra det igen. Hon var övertygad om att han hade en riktig pistol. Han sade att det inte var personligt, utan riktade sig mot ägaren av butiken, och att om hon gjorde som de sa skulle det "vara lugnt". Då kastade hon den kasse som innehöll pengarna och några videofilmer mot honom. Hon uppmanades att gå ner på knä innanför tröskeln och där bands hon till händer och fötter av personen som stod bakom henne. Fötterna och en hand bands hårt, medan den andra handen bands löst, så att hon kunde ta sig loss. Innan männen gick sade de att hon skulle räkna till 500 eller vänta fem minuter innan hon ringde till ägaren och polisen. Om hon inte följde instruktionerna hotade mannen med pistolen att "skjuta huvudet av henne". Hon kände stark dödsångest och tänkte på sin familj. Hon har inte varit sjukskriven efteråt utan försökt att arbeta, men ibland har det inte gått. - I kassen hade hon dagskassan för fredagen d 28 jan, som uppgick till 12 300 kr. Dessutom hade hon 1 500 kr som hon tömt ur flipperspelen och dagskassorna för resten av veckan, dvs måndag-torsdag.

D.H., J.M. och C.S. har lämnat överensstämmande berättelser om vad som inträffat. Av deras uppgifter framgår följande. D.H. och J.M. talade först på skämt om att utföra ett rån, men kom efter hand fram till att gärningen skulle vara möjlig att genomföra och att Video-Kalle i Ängelholm skulle vara en lämplig butik att rikta rånet mot. De frågade sedan C.S., som J.M. delade lägenhet med, om han ville delta. J.M. lånade en pistol av J.B. under förevändningen att de skulle skoja med någon kamrat. J.M. och C.S. tog sina vintermössor och klippte hål för ögonen i dem, och D.H. hittade några sladdar som de skulle använda för att binda biträdet. De kom överens om att D.H. och J.M., som var stora till växten, skulle gå in i butiken, där J.M. skulle binda biträdet. C.S. skulle köra bilen och vänta i den på att de andra skulle komma tillbaka. Om någon kom skulle han tuta för att varna kamraterna. De var överens om att använda pistolen, men avsikten var inte att använda våld utan att avbryta förfarandet och springa därifrån om problem uppstod. På kvällen torsdagen d 27 jan 2000 begav de sig till videobutiken, men den hade redan stängt och de vågade inte genomföra något rån. På fredagskvällen hade de fest i J.M:s och C.S:s lägenhet. De drack alkohol och bestämde sig sedan för att göra ett nytt försök. När de kom till butiken var dörren mot gatan stängd och de övervägde en stund hur de skulle göra. Därefter gick D.H. och J.M. in på baksidan av huset och ställde sig där för att vänta på biträdet. Rånet utfördes sedan på det sätt T.S. beskrivit. Efteråt återvände de till lägenheten där de delade upp pengarna mellan sig. De satt tillsammans inne på toaletten och räknade dem. Var och en av dem fick lite drygt 6 000 kr.

J.M. har tillagt: Han tyckte att han var i en ekonomisk svacka. Han hade inte något arbete och gick inte i skolan. Han hade just flyttat till egen lägenhet, som hans far betalade. Därutöver hade han 800 kr i månaden att leva för. Han såg detta som en chans till snabba pengar. I värsta fall skulle de åka fast. Han förstod inte innebörden av det han gjorde. Han var berusad under rånet. Efteråt kändes det obehagligt. Han visste att detta var fel eftersom han är en i grunden god människa, som tar hänsyn till andra. Han ångrar det han gjort och funderar över hur biträdet mår.

C.S. har tillagt: På torsdagsmorgonen tillfrågades han om han ville delta. Han gick med på det eftersom han inte hade så bra ekonomi, utan behövde pengar till mat och räkningar. Han tänkte inte på dem som skulle bli inblandade och såg inte så allvarligt på det. Efteråt mådde han inte bra och sade sig att han inte skulle göra om det. Pengarna gick inte till det han tänkt utan han tyckte att han hade råd att unna sig restaurangbesök och nya kläder. Nu efteråt har han funderat på vilken roll det spelat att han sett rätt mycket på videofilmer där man aldrig får se offrens situation.

Utredningen visar, att D.H., J.M. och C.S. på det sätt som åklagaren angivit i gärningsbeskrivningen tillgripit kontanter och videofilmer från butiken. När det gäller storleken av det tillgripna penningbeloppet har de tilltalade samstämmigt uppgivit att de räknat pengarna tillsammans och att det rörde sig om cirka 19000 kr. T.S. har inte räknat pengarna i samband med att hon stoppade ned buntarna med sedlar i sin kasse. Den i efterhand framslagna kassaremsan ger inte heller något entydigt svar på hur mycket pengar hon skulle ta med sig från butiken. Det är därför inte styrkt att det tillgripna beloppet var högre än de tilltalade påstått.

Åtalspunkt 2. D.H., J.M. och C.S. har vidgått de faktiska förhållandena men bestritt ansvar och gjort gällande att de skall vara fria från ansvar på grund av att de frivilligt tillbakaträtt från gärningens fullföljande.

Åklagarens bevisning har bestått i förhör med målsäganden H.H., som berättat: Han arbetade ensam i kiosken och var färdig omkring kl 01.00 på natten. När han gick slog han på larmet och låste efter sig. Han hade inte några pengar med sig, utan de fanns kvar inne i byggnaden. På en lastbilsparkering i närheten såg han en person som gick omkring, och det gjorde att han blev på sin vakt. När han gick runt husknuten mötte han två personer, varav den främste bar rånarluva. Han blev rädd och sprang bort mot den genomfartsled som passerar strax intill. Han är vältränad och hade så långt försprång att de inte skulle hinna ifatt honom. De försökte inte heller göra det och gjorde inte heller i övrigt något hotfullt. I stället skrattade de och ropade "Halloween", som för att få det att framstå som ett skämt. Sedan gick de mot den bil som stod parkerad där han tidigare sett ytterligare en person och körde från platsen.

De tilltalade har berättat att de pengar som tillgreps vid det första tillfället tog slut efter några dagar och att de behövde mer. De bestämde sig därför att råna gatuköket Gobiten, troligen därför att det ligger lite avsides. Även vid detta tillfälle var C.S. chaufför, medan J.M. hade pistolen och D.H. bar på sig de sladdar som kioskbiträdet skulle bindas med. De hade bara en luva kvar och den skulle J.M. ha, medan D.H. fällde upp luvan på sin tröja. Deras avsikt var att utföra rånet inne i kiosken. När de kom till platsen satt de först en stund i bilen och övervägde om de skulle genomföra något rån.

J.M. har berättat: Den beskrivning som han läst i tidningen av de personer som skulle ha utfört det första rånet var helt felaktig och det verkar som om målsäganden mådde rätt bra så han accepterade att delta ännu en gång. När de stod utanför såg han att bakdörren var öppen. Han hade pistolen i handen och var beredd att utföra rånet, men så kände han att han inte ville göra det. Han talade inte om det för D.H., men denne knackade honom i ryggen och han förstod att inte heller han ville. J.M. vände sig om för att gå från platsen samtidigt som biträdet kom utspringande. D.H. ropade Halloween för att det inte skulle se ut som ett rån.

C.S. har berättat, att när de andra två kom tillbaka till bilen sade de att det inte känts bra och att de struntat i det.

Pistolen och rånarluvorna hade de tilltalade skaffat redan före utförandet av det rån som avses med åtalspunkten 1, som de fälls till ansvar för särskilt. Anskaffandet kan inte därutöver föranleda ansvar för förberedelse till ytterligare brott där samma utrustning var avsedd att komma till användning. Däremot utgör fortskaffandet av utrustningen till den tilltänkta brottsplatsen, utan att utförandet av rånbrottet påbörjats, förberedelse till rån. Utöver vad som nu sagts innefattar gärningsbeskrivningen inte några moment som kan föranleda ansvar för förberedelse till rån. Brottet förberedelse till rån, bestående i att utrustningen transporterades till platsen, är fullbordet, varför något frivilligt tillbakaträdande inte är möjligt.

Åtalspunkt 3. D.H., J.M., C.S. och J.B. har erkänt gärningen.

Åklagarens bevisning på denna punkt har bestått av utredning avseende pistol och sladdar samt förhör med målsäganden R.J., som berättat på följande sätt:

Han äger butiken och arbetade ensam där den aktuella kvällen. När han stängt kl 23.00 räknade han kassan, släckte och aktiverade larmet. När han skulle gå ut genom dörren på baksidan kom en person rusande mot honom från vänster. Ytterligare två personer kom från det andra hållet. De knuffade in honom i lokalen, trycke ned honom på golvet och uppmanade honom att ta det lugnt. Liggande på mage på golvet bands han till händer och fötter. När männen frågade efter pengar hänvisade han till ett kassaskrin med ett mindre belopp, som fanns ute i butikslokalen. De ville dock ha mer och fick då nycklarna till kassettrummet, där han förvarade tre dagskassor, sammanlagt 10 000-11 000 kr. Han var så rädd att han bara gjorde som han blev åtsagd. Han vågade inte titta upp och vet därför inte vem av männen som gjorde vad. Han blev inte hotad, men skymtade något föremål, som han inte kan säga vad det var. Männen var inte aggressiva och hotade honom inte utan sade att han skulle ta det lugnt. De sade också att det inte var något personligt utan riktade sig mot ägaren. När han talade om att han ägde butiken bad de nästan om ursäkt. När de gick sade de att han skulle vänta fem minuter med att ringa till polisen. Han var bunden med händerna på ryggen och hade svårt att komma upp. Första tiden efter händelsen var jobbig. Numera stänger han butiken en timme tidigare.

De tilltalade har berättat att de under eftermiddagen dagen efter att händelsen enligt åtalspunkt 2 ägt rum satt och talade och drack alkohol i J.M:s och C.S:s lägenhet. J.B., som genom J.M. fått kännedom om det tidigare rånet, tillfrågades om han ville vara med och accepterade. De bestämde sig för att försöka med en videobutik igen och valde den Video- Kalle-butik som ligger i Höganäs. De tänkte att på det sättet skulle det se ut som om det var riktat mot ägaren av de butikerna. De var överens om att C.S. skulle köra bilen, medan de andra tre skulle gå in i butiken där J.B. skulle binda biträdet till händer och fötter. De var alla införstådda med vilken utrustning som medfördes. De har bekräftat att händelseförloppet var det som R.J. beskrivit. D.H. hade inledningsvis pistolen, men överlämnade den till J.M.. J.B. band målsäganden och har uppgivit att han avsiktligen gjorde detta så löst att denne skulle kunna komma loss. De tilltalade har delat det tillgripna beloppet lika mellan sig.

J.M. har berättat: Han höll pistolen riktad mot R.J., men gjorde det bakom dennes rygg eftersom han var lugn. Han ville inte använda våld. Han pratade lugnt med målsäganden och sade "Det ordnar sig".

Genom de berättelser som lämnats av målsäganden och de tilltalade är det visat att D.H., J.M., C.S. och J.B. gjort sig skyldiga till rån och att tillgreppet skett genom att butiksinnehavaren övermannats och bundits. Däremot har inte denne uppfattat att en av gärningsmännen var försedd med en pistol och han har därför inte heller uppfattat det hot som ligger däri. I övrigt har utförandet av gärningen skett så som åklagaren gjort gällande.

Åtalspunkt 4. D.H., J.M. och J.B. har vidgått att de handlat så som åklagaren gjort gällande, men bestritt ansvar på grund av frivilligt tillbakaträdande. C.S. har erkänt gärningen.

Utöver förebringande av bevisning avseende den utrustning som använts vid gärningens utförande har åklagaren åberopat förhör med målsäganden H.H.: Efter det som hänt en dryg vecka tidigare var han mycket på sin vakt. När han avslutat arbetet den aktuella kvällen såg han genom ett litet fönster att en bil stod parkerad på samma ställe som vid föregående tillfälle. Efter fyra-fem minuter kunde han se några personer vid den container som står vid sidan av den byggnad som inrymmer gatuköket. En av personerna stoppade in något bland returpapperskartongerna. H.H. ringde till sin chef, som tillkallade polis. Medan H.H. väntade på att polismännen skulle komma satt han inne i byggnaden, medan männen befann sig utanför. Han hade blivit väldigt rädd vid det första tillfället och det var hemskt att nu vänta inne i kiosken. Händelserna har inverkat på honom så att han bland annat tycker det är obehagligt att vara ensam i kiosken på kvällarna.

D.H., J.M., C.S. och J.B. har även på denna punkt lämnat samstämmiga uppgifter. Av dem framgår följande. Ingen av dem hade några pengar kvar från rånet i Höganäs och de diskuterade därför att göra "en sista grej". De skrev upp adresser till videobutiker på andra orter. På kvällen d 9 febr 2000 åkte de runt och tittade på dessa platser, men ingen var lämplig. De återvände därför till Ängelholm. På tillbakavägen passerade de Gobiten och började tala om att göra ett nytt försök där, åtminstone om det var det yngre biträdet som arbetade förra gången som var i tjänst. De diskuterade en stund hur de skulle göra och fördelade sedan uppgifterna mellan sig så att J.B. skulle binda biträdet, medan J.M. skulle leta efter pengarna inne i kiosken. De hade samma utrustning med sig som vid det senaste tillfället, vilket de alla var medvetna om. Alla var berusade. C.S. satt kvar i bilen medan de andra tre gick fram till byggnaden. De ställde sig där och väntade. En diskussion uppstod mellan D.H. och J.M. om huruvida de skulle genomföra något rån eller inte. Innan de hunnit besluta sig eller gå därifrån kom en polisbil. Då gömde de utrustningen. D.H., J.M. och J.B. greps på platsen, medan C.S. greps senare under kvällen.

På samma sätt som TR:n funnit under åtalspunkt 2 kan inte anskaffandet av pistolen och rånarluvan utgöra ett självständigt brott. Annorlunda förhåller det sig med anskaffandet av ytterligare sladd avsedd att binda butiksbiträdet med; på den punkten har de gjort sig skyldiga till förberedelse till rån. Likaså transporten av utrustningen till den tilltänkta brottsplatsen har utgjort ett föreberedelsebrott. Vad som upptagits i gärningsbeskrivningen i övrigt faller ej in under stadgandet om ansvar för förberedelse. TR:n bedömer frågan om frivilligt tillbakaträdande på samma sätt som under åtalspunkt 2.

Påföljdsfrågorna.

Ingen av de tilltalade är straffad tidigare.

D.H. har av frivården bedömts leva under ordnade sociala och ekonomiska förhållanden utan missbruksproblem. Mot bakgrund av att den aktuella brottsligheten bedömts visa på ett omoget beteende och brist i förmågan att hantera impulsivitet i en pressad situation har en skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst bedömts bäst bidra till att förhindra återfall i brott.

J.M. lever också han under ordnade sociala förhållanden och utan missbruksproblematik. Enligt frivården har han dock uttryckt en vilsenhet inför framtiden och därför bedömts vara i behov av en stabil vuxenkontakt under längre tid för att minska risken för återfall i kriminellt beteende. Som lämplig påföljd har därför föreslagits skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. C.S. har av frivården bedömts leva under ordnade sociala förhållanden utan missbruk, men på grund av den upprepade kriminella verksamheten vara i behov av en övervakares kontroll, påverkan och stöd. Även för honom har därför skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst föreslagits som lämpligaste påföljd.

J.B. lever också han under socialt välordnade förhållanden. Frivården har i sitt yttrande pekat på att brotten tyder på en uppenbar omogenhet och bristande ansvarskänsla. Med hänvisning härtill och till att ett fängelsestraff skulle få mycket negativa konsekvenser för J.B. har frivården som lämpligaste påföljd föreslagit skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Det har också framförts att det kan komma att visa sig att J.B. är i behov av kvalificerad samtalsterapi.

Samtliga tilltalade har samtyckt till samhällstjänst.

Straffet för rån är fängelse i minst ett år. Vart och ett av de rån som de tilltalade i detta mål har begått har ett straffvärde som inte obetydligt överstiger minimistraffet för brottet. Vid bestämmande av straffvärdet för gärningen d 28 jan 2000 mot videobutiken i Ängelholm skall beaktas att händelseförloppet var relativt snabbt och att det inte användes något våld som ledde till fysiska skador, men det har även betydelse att rånet riktade sig mot ett ensamt butiksbiträde sent på kvällen, att hon under större delen av tiden hotades till livet med ett vapen som hon med rätta uppfattade som livsfarligt och att hon lämnades bunden på platsen. Rånet mot videobutiken i Höganäs utfördes på ett likartat sätt, med undantag för att målsäganden inte utsattes för något direkt hot och inte uppfattade att gärningsmännen var beväpnade med pistol. Vid båda tillfällena har tillgreppen avsett inte obetydliga belopp.

För D.H. och J.M., som inledningsvis planerat det första brottet och som aktivt deltagit i utförandet av samtliga brott, uppgår det samlade straffvärdet till tre års fängelse. C.S:s delaktighet har avsett samtliga gärningar och han har varit helt införstådd med hur brotten skulle utföras. Han har emellertid spelat en mindre aktiv roll, varför straffvärdet i hans fall motsvarar fängelse två år tre månader. Beträffande dessa tre gäller också att de, trots det obehag och den tveksamhet de uppger att de känt, begått nya brott av samma slag.

J.B. har deltagit i rånet i Höganäs och det därefter följande förberedelsebrottet. Straffvärdet för hans del motsvarar fängelse i ett år sex månader.

Personutredningen beträffande samtliga tilltalade visar att de är ostraffade och lever under vad som får betecknas som ordnade förhållanden. Genomgående har de dock framstått som omogna. Först under häktningstiden har de genom insatser från kriminalvårdens sida fått klart för sig de allvarliga konsekvenser gärningarna har för offren och för dem själva. Det finns anledning att instämma i frivårdens bedömningar när det gäller att skyddstillsyn i och för sig kan antas bidra till att avhålla dem från fortsatt brottslighet.

D.H. är emellertid 22 år gammal. Brottens straffvärde är så högt att det för hans del inte finns förutsättningar att välja annan påföljd än fängelse och inte heller att bestämma fängelsestraffets längd till en kortare tid än som motsvarar gärningarnas straffvärde.

J.M., C.S. och J.B. är 18 år gamla. I deras fall krävs särskilda skäl för att det skall bli aktuellt med fängelsestraff. Gärningarnas straffvärde är dock för var och en av dem så högt att skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst inte framstår som en tillräckligt ingripande påföljd.

För J.S. och C.S. medför straffvärdena att inte heller skyddstillsyn kombinerad med fängelse kan anses vara tillräckligt ingripande. De skall därför dömas till fängelse, men med hänsyn till deras ungdom skall fängelsestraffen sättas lägre än vad som varit fallet om de fyllt 21 år. TR:n bestämmer fängelsestraffen för J.M. till ett år och för C.S. till nio månader.

När det slutligen gäller J.B. anser TR:n att hans mer begränsade delaktighet och vad som framkommit om hans person utgör skäl att bestämma påföljden till skyddstillsyn kombinerad med fängelse i tre månader.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.M. enligt 8 kap 5 § 1 st och 12 § samt 23 kap 2 § 1 st BrB för rån och förberedelse till rån till fängelse 1 år och C.S. för rån och försök till rån till fängelse 9 mån.

D.H. dömdes till fängelse 3 år och J.B. till skyddstillsyn jämte fängelse 3 mån för rån och förberedelse till rån.

Domslut

Domslut. HD gör ej annan ändring i HovR:ns dom än att C.S. enligt 8 kap 5 § 1 st och 12 § samt 23 kap 2 § 1 st BrB döms för förberedelse till rån i stället för försök till rån.

HD:s dom meddelades d 22 sept 2000 (mål nr B 3066-00).