RH 2008:35
Ett schweiziskt bolag har tecknat proprieborgen för ett svenskt aktiebolags förpliktelser gentemot en svensk bank. Svensk rätt har ansetts tillämplig på borgensåtagandet.
Stockholms tingsrätt
Svenska Handelbanken AB (SHB) väckte talan mot FMS Future Medical Systems S.A. (FMS) och yrkade att FMS skulle förpliktas att betala vissa angivna belopp till SHB. Som grund för talan åberopades att FMS den 20 januari 1995 hade tecknat en proprieborgen för FMS Scandinavia AB:s (Skandinavienbolaget) förpliktelser gentemot SHB och att dessa förpliktelser inte hade fullgjorts.
Tvist uppkom om huruvida svensk eller schweizisk rätt skulle tillämpas på FMS:s borgensåtagande.
SHB hävdade att svensk rätt skulle tillämpas på borgensåtagandet. Som grund för detta åberopades i första hand att parterna hade träffat ett konkludent avtal om att svensk rätt skulle tillämpas och i andra hand att borgensåtagandet visade starkast anknytning till Sverige.
FMS hävdade att schweizisk rätt skulle tillämpas på borgensåtagandet. FMS bestred att ett avtal om tillämplig lag hade träffats. Vidare anfördes att borgensåtagandet inte hade starkast anknytning till vare sig Sverige eller Schweiz. Schweizisk rätt skulle därför tillämpas i enlighet med en in dubio-regel för ensidiga rättshandlingar som utpekade lagen i den förpliktades land.
Tingsrätten (f.d. chefsrådmannen Ingrid Almbladh, rådmannen Manne Pavón och tingsfiskalen Thomas Edling) anförde i mellandom den 22 december 2006 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Parterna är ense om att någon uttrycklig överenskommelse om tillämplig lag för borgensförbindelsen inte har träffats. SHB har emellertid gjort gällande att parterna får anses konkludent ha träffat avtal om att svensk rätt skall tillämpas. Detta har bestritts av FMS. Av utredningen framgår inte att parterna innan borgensavtalet träffades berört lagvalsfrågan. Detta synes inte heller ha påståtts av SHB. SHB grundar i stället sin talan i denna del på en rad faktiska omständigheter, såsom att det underliggande låneavtalet varit underkastat svensk lag, att uppfyllelseorten för betalningsförpliktelsen varit Stockholm eftersom borgenären, SHB, haft sitt säte där, att institutet proprieborgen inte förekommer i schweizisk rätt, m.m. Det finns inte skäl att tvivla på att SHB tagit dessa och dylika omständigheter till intäkt för att borgensförbindelsen och FMS:s betalningsskyldighet på grund därav skulle komma att bedömas enligt svensk rätt. Utredningen ger emellertid inte vid handen att FMS delat detta synsätt eller ens att FMS när borgen ingicks måste ha förstått att SHB hyste denna uppfattning. Med hänsyn till vad som nu sagts finner tingsrätten att parterna inte har träffat någon överenskommelse om tillämplig lag för borgensförbindelsen.
Tingsrätten har härefter att ta ställning till vilken av svensk eller schweizisk rätt som uppvisar den starkaste och mest relevanta anknytningen till borgensavtalet. Vid denna bedömning finner tingsrätten skäl att fästa vikt vid särskilt följande omständigheter. Borgensavtalet har ingåtts till säkerhet för fullgörandet av kreditavtal mellan två svenska juridiska personer, SHB och Skandinavienbolaget. FMS har bildat dotterbolaget Skandinavienbolaget för att återförsälja sina produkter i Sverige och FMS har uppenbarligen ingått borgensavtalet för att fullfölja detta syfte. Kreditavtalen är underkastade svensk lag. Borgensavtalet utgör en s.k. proprieborgen, vilken form av borgen - såvitt är upplyst - saknar direkt motsvarighet i schweizisk rätt. Adressaten för borgensförbindelsen är en svensk bank med säte i Sverige och avtalets uppfyllelseort är belägen i Sverige. Lånet till Skandinavienbolaget, och därför följaktligen även borgensutfästelsen, är i svensk valuta. Därtill kommer att den aktuella borgensförbindelsen tydligtvis är ett av SHB använt avtal med ett specifikt och standardiserat innehåll som ingås i ett stort antal årligen; det tillhör alltså kategorin massavtal. Nu angivna förhållanden talar med betydande styrka för SHB:s ståndpunkt i lagvalsfrågan. Häremot talar främst den omständigheten att FMS, som är den förpliktade parten enligt borgensförbindelsen, är en schweizisk juridisk person med säte i Schweiz. Vid en företagen helhetsbedömning finner dock tingsrätten att svensk rätt uppvisar den klart starkaste och mest relevanta anknytningen till borgensavtalet. Tingsrätten saknar därför anledning att bedöma saken mot bakgrund av tillämpliga presumtionsregler.
Tingsrättens slutsats innebär att svensk rätt ska tillämpas på borgensförbindelsen av den 20 januari 1995 och på FMS betalningsskyldighet.
DOMSLUT
Tingsrätten förklarar att svensk rätt ska tillämpas på borgensförbindelsen av den 20 januari 1995 och på FMS betalningsskyldighet.
Svea hovrätt
FMS överklagade tingsrättens mellandom och yrkade att hovrätten skulle fastställa att schweizisk rätt skulle tillämpas på borgensförbindelsen och på FMS betalningsskyldighet.
SHB bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ingemar Persson och Roland Halvorsen, tf. hovrättsassessorn Lisa Gunnfors samt adjungerade ledamoten Pontus Back, referent) anförde i dom den 23 november 2007 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sina ståndpunkter i huvudsak på samma sätt som vid tingsrätten.
Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser införlivades i svensk rätt den 1 juli 1998 (SFS 1998:167; prop. 1997/98:14) och den tillämpas inte på avtal som ingåtts före den dagen. Det aktuella borgensåtagandet gjordes den 20 januari 1995. Romkonventionen är således inte tillämplig på borgensåtagandet, utan detta ska bedömas enligt de lagvalsregler som tillämpades innan Romkonventionen införlivades i svensk rätt. Eftersom dessa lagvalsregler inte var reglerade i lagstiftning är det emellertid ändå av intresse att bedöma hur en prövning enligt Romkonventionen skulle utfalla.
Enligt de lagvalsregler som tillämpades före Romkonventionens införlivande, kunde parterna i ett avtal själva bestämma vilket lands rätt som skulle tillämpas på avtalet. Om något lagvalsavtal inte hade träffats, skulle avtalet regleras av rättssystemet i det land till vilket det visade den starkaste anknytningen. Anknytningen fastställdes med hjälp av den s.k. individualiserande metoden som innebar att samtliga omständigheter som kunde indikera anknytning till det ena eller det andra landet beaktades och vägdes samman. I fall där den individualiserande metoden inte utvisade att avtalet hade starkast anknytning till ett visst land kunde man ta hjälp av så kallade in dubio- eller presumtionsregler. Dessa utgjordes av i praxis och doktrin uppställda regler som för en bestämd avtalstyp pekade mot ett visst lands rättssystem. En sådan in dubio-regel som i doktrinen ansågs finnas för borgensåtaganden utpekade borgensmannens lands rätt.
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att parterna inte träffat någon överenskommelse vad gäller tillämplig lag för borgensåtagandet. Lagvalsfrågan ska därför bedömas med hjälp av den individualiserande metoden och, om denna inte ger ledning, med hjälp av in dubio-regler.
Borgensåtagandet gjordes av FMS som säkerhet för krediter som ett svenskt bolag tog upp i en svensk bank för att bedriva verksamhet i Sverige. Redan dessa omständigheter ger borgensåtagandet en så stark anknytning till Sverige att de överväger det faktum att FMS är hemmahörande i Schweiz, vilket synes vara den enda anknytningen mellan borgensåtagandet och Schweiz. Borgensåtagandet har således en starkare anknytning till Sverige än till Schweiz och något behov av att ta hjälp av in dubio-regler finns inte. Enligt denna bedömning har borgensåtagandet starkast anknytning till Sverige och bör regleras av svensk rätt.
Bedömningen att svensk rätt ska tillämpas överensstämmer också med den bedömning som en prövning enligt Romkonventionen skulle medföra. Enligt Romkonventionen, artikel 4.1, ska ett avtal - i avsaknad av lagvalsavtal - regleras av lagen i det land till vilket det har närmast anknytning. Enligt huvudregeln i artikel 4.2 anses ett avtal ha närmast anknytning till det land där den part som ska utföra den för avtalet karaktäristiska prestationen har sin vanliga vistelseort eller centrala förvaltning. Avsteg från huvudregeln ska enligt artikel 4.5 andra meningen göras, om det av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land.
Den karaktäristiska prestationen i ett borgensförhållande är betalningen av borgenssumman. Ett borgensåtagande ska därför enligt huvudregeln i Romkonventionen regleras av lagen i borgensmannens land. Det finns emellertid vissa för borgensåtaganden typiska omständigheter, som om de samstämt anknyter till ett annat land än borgensmannens, kan föranleda en avvikelse från huvudregeln. Ett borgensåtagande är t.ex. knutet till en huvudförbindelse mellan borgenären och en huvudgäldenär och har inte sällan varit en förutsättning för huvudförbindelsens existens och dess villkor. I fall där borgenären, huvudgäldenären och huvudförbindelsen samtliga anknyter till ett land som inte är borgensmannens, kan borgensåtagandet ofta anses ha en så nära anknytning till det landet att dess lag ska tillämpas, i enlighet med undantagsbestämmelsen i Romkonventionen, artikel 4.5 andra meningen.
Det aktuella borgensåtagandet skulle enligt huvudregeln i Romkonventionen regleras av schweizisk rätt, eftersom FMS är ett schweiziskt bolag. Det förhållandet att borgensåtagandet gjordes av FMS som säkerhet för krediter som ett svenskt bolag tog upp i en svensk bank för att bedriva verksamhet i Sverige innebär emellertid att borgensåtagandet har en så mycket närmare anknytning till Sverige att det i stället skulle regleras av svensk rätt, också vid en prövning enligt Romkonventionen.
Mot bakgrund av det anförda ska borgensåtagandet regleras av svensk rätt. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Hovrättens dom meddelad: den 23 november 2007.
Mål nr: T 670-07.
Lagrum: Artiklarna 4.1, 4.2 och 4.5 konventionen (den 19 juni 1980) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen).