RH 2008:6

Åklagaren åtalade G.A. för våldtäkt bestående i att han genomfört samlag med målsäganden genom att otillbörligt utnyttja att målsäganden på grund av sömn befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Dag Cohen) dömde den 14 september 2007 G.A. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § andra och tredje styckena brottsbalken till fängelse i 1 år. I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.

Liksom i de flesta mål om sexualbrott grundar sig brottspåståendena mot G.A. på målsägandens uppgifter. Det är därför av avgörande betydelse för utgången i målet om hennes berättelse framstår som trovärdig och om hennes uppgifter bedöms som fullt tillförlitliga. För en fällande dom krävs att det genom den samlade utredningen blir ställt utom rimligt tvivel att G.A. har gjort sig skyldig till den gärning som han har åtalats för (se t.ex. rättsfallen NJA 1991 s.83 och 2005 s. 712). I detta mål finns inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning. Av betydelse som stödbevisning för målsägandens berättelse blir främst inspelningen av hennes samtal med en SOS-operatör vid SOS Alarm, promemorian med avskrifter av SMS-meddelanden från G.A. till målsäganden och de uppgifter som hon har lämnat till M.D.

Målsäganden har berättat bl.a. att hon lade sig för att sova på en bäddad madrass i vardagsrummet, att hon vaknade upp av att G.A. var ”inne i henne” med sin penis, att hon i det läget låg på rygg helt avklädd med G.A. ovanpå sig, att hon blev arg och rädd och att G.A. omedelbart ”hoppade bort” när hon skrek till honom att sluta. Hon har tillagt att hon sover ”jättetungt” och att detta gäller särskilt när hon har druckit alkoholhaltiga drycker. Målsäganden har vidare beskrivit hur hon direkt efter händelsen fick tillbaka sina kläder av G.A. och därefter snabbt lämnade lägenheten utan skor på fötterna samt hur hon några minuter senare ringde larmnumret 112. Hon har också berättat att det var svårt för henne att låsa upp ytterdörren när hon skulle lämna lägenheten och att hon lämnade kvar sina övriga tillhörigheter, bl.a. kläder, en dator och en extern hårddisk, i den aktuella lägenheten. Målsägandens berättelse inför tingsrätten kan karakteriseras som lugn och sammanhållen. Det sätt som den har lämnats på har gett ett trovärdigt intryck. Berättelsen innehåller vidare specifika detaljer som för bedömningen av det för åtalet centrala händelseförloppet saknar egentlig betydelse, men som bidrar till bilden av en berättelse av något självupplevt. Exempel på sådana detaljer är målsägandens uppgifter om att lägenhetsdörren var svår att öppna när hon var på väg ut ur lägenheten, att det efter samtalet med SOS-operatören kändes som om ambulansen ”dröjde jättelänge” och om att hon under väntetiden hade ont ”som mensvärk nedanför naveln”.

Med undantag av att målsäganden och G.A. har redovisat olika uppfattningar när det gäller omfattningen av de tidigare sexuella kontakterna mellan dem har det under huvudförhandlingen i målet inte lyfts fram några uppgifter från förundersökningen som visar att målsäganden har ändrat sina uppgifter från ett förhör till ett annat. I belysning av att målsäganden numera är förlovad och lever i ett samboförhållande framstår det inte som särskilt anmärkningsvärt att hon möjligtvis kan ha lämnat oriktiga uppgifter när det gäller frågan om hon på senare tid frivilligt har haft sexuellt umgänge med andra personer än sin sambo. Det framstår vidare som rimligt att målsäganden under förundersökningen inte uppfattade frågor i detta ämne som särskilt relevanta och att hon av det skälet kan ha valt att inte besvara frågorna sanningsenligt. Därmed kan det konstateras att målsäganden har hållit fast vid de centrala delarna av sin utsaga alltsedan den rättsliga processen inleddes. Det bör i sammanhanget tilläggas att det inte har framkommit något som ens antyder att målsäganden på något sätt, av företrädare för polisen eller av någon annan, skulle ha påverkats att berätta om ett övergrepp som hon inte har varit med om.

G.A. har å sin sida uppgett att målsäganden vid det tillfälle som avses med åtalet var initiativtagare till sexuellt umgänge med honom. Han har vidare beskrivit hur hon då - efter det att han hade tillfredsställt henne sexuellt med mun, tunga och fingrar - i samband med att han bakifrån skulle tränga in i hennes vagina med penisen för att genomföra ett vaginalt samlag plötsligt yttrade ”Vad fan gör du!” och att hon därefter frågade efter sina kläder och sin mobiltelefon. Vid huvudförhandlingen har han uppgett att hon i det sammanhanget kan ha sagt något om att han skulle ha våldtagit henne. Han har vidare berättat att målsäganden hastigt försvann från lägenheten efter händelsen, att han då drabbades av ”panik” och att han fick en ”liten tanke” om att han kanske kunde ha våldtagit henne. Den beskrivning av frivilligt och ömsesidigt sexuellt umgänge mellan målsäganden och honom själv som G.A. lämnar är inte osannolik. Dock är det svårt att finna något motiv för målsäganden att sanningslöst vilja beskylla G.A. för att ha förgripit sig sexuellt på henne. Vidare har målsäganden enligt GA:s version varit vaken under hela det av honom beskrivna sexuella umgänget. Mot den bakgrunden framstår det som i allra högsta grad osannolikt att hon av någon anledning skulle ha missförstått hans handlande mot henne och av det skälet anmält honom för våldtäkt.

Utredningen i målet visar att målsäganden ringde larmnumret 112 kl. 02.17 den aktuella natten. Av inspelningen från hennes samtal med operatören hos SOS Alarm framgår att målsäganden var mycket uppskakad och ledsen vid tillfället och att hon under samtalet för operatören berättade att hon just hade blivit våldtagen. Dessutom har M.D., som arbetade i den ambulans som hämtade målsäganden utanför en affär i Landskrona, vittnat om att målsäganden ”satt på gatan och grät” när ambulansen kom fram till henne och att hon under färden in till sjukhuset i Lund uppgav att hon hade vaknat upp av att G.A. ”låg på henne”. M.D. har dessutom berättat att målsäganden vid tillfället var klädd i träningsbyxor och t-shirt och att hon förmodligen var barfota. Vidare framgår det av promemorian med avskrifterna av innehållet i G.A:s SMS-meddelanden att denne under tidsperioden kl. 02.30-03.54 aktuell natt skickade tolv SMS-meddelanden till målsäganden med följande innehåll. 02.30: ”Va fan hände. Kom hit å döda mig.”, 02.31: ”Döda mig. Döda mig.”, 02.31: ”Döda mig. Döda mig.”, 02.33: ”Du måste döda mig.”, 02.34: ”Kom och döda mig.”, 02.36: ”(Målsägandens namn). Kom tillbaka. Du måste döda mig. Kan inte leva med detta.”, 02.42: ”Kom tillbaka och döda mig.”, 02.43: ”Du måste döda mig.”, 02.45: ”Ring polisen så dom får ta mig. Jag är dum.”, 03.17: ”Gör något. Bara så att du kommer tillbaka.”, 03.29: ”Snälla kom tillbaka och prata med mig.” och 03.54: ”Kom tillbaka. Slå mig. Skrik på mig. Döda mig. Kom bara tillbaka.”.

Målsägandens uppgifter om ett sexuellt övergrepp från G.A:s sida vinner klart stöd av hennes faktiska handlande efter det att hon lämnade lägenheten och av hennes yttranden till M.D. När det gäller SMS- meddelandena har G.A. inte lämnat någon annan förklaring till dessa än att han försökte få en reaktion från målsäganden och att han var orolig för att hon trodde att hon hade blivit våldtagen av honom. G.A:s förklaring till meddelandena övertygar inte. Tvärtom ger antalet meddelanden samt ordvalet och meddelandenas ton klart intryck av att G.A. mådde mycket dåligt över det som hade fört med sig att målsäganden lämnade lägenheten. Den stödbevisning som finns i målet talar således starkt för att målsägandens uppgifter om att hon har utsatts för ett övergrepp av G.A. är riktiga. Med hänsyn till det anförda är det vid en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet ställt utom rimligt tvivel att G.A. har handlat på sätt åklagaren har påstått i gärningsbeskrivningen. Han skall därför dömas för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken.

Frågan är då om det finns utrymme att med hänsyn till omständigheterna vid brottet bedöma det som mindre grovt enligt bestämmelsens tredje stycke. I förarbetena till denna bestämmelse anges att det inte kan uteslutas att det kan förekomma fall som i och för sig är straffvärda och bör omfattas av benämningen våldtäkt, men för vilka ett minimistraff om fängelse två år framstår som alltför ingripande (prop. 2004/05:45 s. 53). Som ett exempel nämns i propositionen en situation där en person genomför ett samlag med en person som sover, men samlaget inskränker sig till att könsdelarna kommer i beröring med varandra, dvs. ingen penetration. Utöver den kränkning som övergreppet i sig innebär förekommer inte några förnedrande eller förödmjukande inslag. Samlaget avbryts av att personen som sover vaknar och gör klart att han eller hon inte är intresserad av något sexuellt umgänge och gärningsmannen upphör med sina närmanden. Den sexuella handling som G.A. nu skall dömas för har visserligen inneburit att han har genomfört ett vaginalt samlag genom att föra in penisen i målsägandens slida, men härutöver har det inte visats i målet att hans handlande skulle ha innehållit några förnedrande eller förödmjukande inslag. Vidare avbröt G.A. samlaget när målsäganden vaknade och sade till honom att sluta. Våldtäktsbrottet bör mot den bakgrunden inte bedömas som så grovt att ett minsta fängelsestraff om två år är nödvändigt. Gärningen bör alltså rubriceras som mindre grovt fall av våldtäkt enligt 6 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken.

Straffvärdet av gärningen svarar mot ett års fängelse. Utöver brottets straffvärde är brottet av sådan art att starka skäl talar för fängelse. Att G.A. tidigare är ostraffad utgör inte skäl att välja annan påföljd än fängelse. Det saknas skäl att frångå straffvärdet vid fastställandet av fängelsestraffets längd.

Åklagaren överklagade och yrkade att hovrätten skulle döma G.A. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken och under alla förhållanden skärpa straffet. G.A. överklagade och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller i vart fall mildra straffet.