lagen.nu

NJA 1991 s. 83

Frågor om beviskrav och bevisvärdering i mål om våldtäkt och misshandel.

Allmän åklagare väckte vid Trelleborgs TR åtal mot R.T., född 1959, för följande gärningar:

1. Misshandel. R.T. har d 30 juli 1990 omkring kl 22.30 i sin bostad vid Stjärnstigen i Smygehamn misshandlat sin sambos, H.H:s, syster B.L. och moder B.H. - B.L. genom att tilldela henne ett flertal slag med handens lillfingersida mot hennes huvud, rygg och axlar, varav smärtor uppkommit, samt B.H. genom att tilldela henne ett slag med handen i nacken, varav smärta uppkommit.

2. Olaga hot. Vid tillfället d 30 juli 1990 har R.T. hotat B.L. genom att till henne yttra att han visste var hon bodde och att han skulle komma dit och "märka" henne. Hotet har varit ägnat att hos B.L. framkalla allvarlig fruktan för hennes personliga säkerhet.

3. Misshandel. R.T. har under tiden sommaren 1987-d 26 juli 1990 i sin och H.H:s gemensamma bostad i Smygehamn vid ett mycket stort antal tillfällen misshandlat H.H. genom att utdela slag med handen, ofta dess lillfingersida, mot hennes huvud och armar, varav smärtor uppkommit. Vidare har han under nämnda tid vid ett flertal tillfällen tagit struptag på H.H., så att hon fått svårigheter att andas.

4. Våldtäkt. R.T. har under tiden sommaren 1987-slutet av juli 1990 i sin och H.H:s gemensamma bostad i Smygehamn vid ett stort antal tillfällen genom våld tvingat H.H. till samlag. Våldet har bestått i att R.T., sedan H.H:s böner om att lämna henne i fred förklingat ohörda, betvingat hennes fysiska motstånd genom att med kraft sära hennes ben och, då hon försökt komma loss, hålla ett kraftigt tag runt hennes armar och överkropp. Våldet har vidare ibland bestått i att han dessförinnan med kraft tvingat ner henne i sängen.

I anledning av åtalet under åtalspunkterna 3 och 4 yrkade H.H. skadestånd av R.T. med 70000 kr. Beloppet avsåg ersättning för såväl sveda och värk som psykiskt lidande till följd av de påstådda gärningarna.

R.T. bestred skadeståndsyrkandet och förklarade att han inte kunde vitsorda något belopp som i och för sig skäligt.

TR:n (ordf hovrättsfiskalen Mattsson) anförde i dom d 30 aug 1990: Domskäl. 1 R.T:s inställning. R.T. har förnekat gärningarna.

Vad gäller åtalspunkten 3 har R.T. förklarat att han visserligen vid flera tillfällen bråkat högljutt med H.H. och att han då ibland tagit henne i armarna och ruskat om henne men har försäkrat att han aldrig brukat mer våld än så; han har dock sagt att han erinrar sig att han vid ett tillfälle 1985 givit henne en örfil. Han har tillagt att H.H. däremot många gånger utdelat örfilar mot honom och att hon även dragit honom i håret.

Beträffande åtalspunkten 4 har R.T. hävdat att hans och H.H:s samliv fungerat perfekt och att det egentligen bara varit det sexuella förhållandet som höll dem samman; det saknas anledning att i domen närmare redogöra för hans inställning härvidlag.

Såvitt avser åtalspunkterna 1 och 2 har R.T. erkänt att det blivit ett häftigt gräl mellan honom och B.H. och B.L., men han har förnekat att han slagit eller hotat någon av dem. Enligt hans mening har de provocerat honom.

2 Utredningen. På åklagarens begäran har förhör hållits med H.H., B.H. och B.L. B.H. är H.H:s mor, och B.L. är hennes syster. Han har även företett fotografier som är tagna efter händelsen d 30 juli 1990, bilder som visar skador på H.H:s armar.

R.T. har åberopat vittnesförhör med två anställda vid det av honom drivna rökeriet, nämligen M.I. och A.C., och med en god vän till honom, S.Z. Som skriftlig bevisning har han åberopat arrestantblad från d 31 juli 1990 liksom en laborationslista avseende bla prover som tagits från hans lever under häktningstiden. Med den anförda utredningen har R.T. främst avsett visa att hans alkoholberoende inte varit särskilt gravt.

3 Bakgrund. Målet är sådant att det finns skäl att ganska utförligt redovisa bakgrunden till de omstämda händelserna. Inledningsvis är genom de hördas ostridiga uppgifter detta utrett.

R.T. är född i Trelleborg, men familjen flyttade ganska snart till Smygehamn; fadern var bilförsäljare och modern hårfrisörska. Under äktenskapet sägs fadern ha misshandlat R.T:s mor, varför föräldrarna skildes när R.T. var sex år gammal. Modern sammanbodde därefter med en annan man, men också denne lär ha misshandlat henne.

R.T. blev tidigt intresserad av fiske och följde ofta med sin mor- bror som var yrkesfiskare. Han flyttade till en egen lägenhet i Trelleborg och startade så småningom en fiskerirörelse. Under sin tid till sjöss började han missbruka alkohol.

Också H.H. kommer från Trelleborg. Hon har berättat att hon som ung hade mycket dåligt självförtroende men att hon blev säkrare på sig själv i samband med en utlandsvistelse när hon var tonåring. Hon tog studenten och läste sedan mikrobiologi. Därefter fick hon arbete som laboratorieassistent.

R.T. och H.H. träffades på en fest 1982. De blev tillsammans, och på våren 1983 blev H.H. gravid. I juli 1983 gifte de sig och flyttade till en lägenhet i Trelleborg. Det förefaller dock som om R.T. hade svårt att bli accepterad av sina svärföräldrar. I dec samma år föddes parets första dotter, A. Kort tid efter äktenskapets ingående upptäckte H.H. att R.T. hade problem med alkohol. Enligt henne våldförde han sig också på henne i samband med spritmissbruket. De sökte hjälp hos familjerådgivning, men lyckades inte hålla samman äktenskapet och i okt 1984 skildes de efter en gemensam ansökan. H.H. anförtroddes vårdnaden om A.

Efter skilsmässan flyttade H.H. till en lägenhet i Malmö, medan R.T. skaffade en bostad i Smygehamn. Ganska snart började han emellertid söka upp henne igen. Med tanke på vad som tidigare förevarit ställde hon sig först tveksam till R.T:s inviter. Men hon tyckte trots allt mycket om honom, och efter ett tag blev de åter tillsammans.

I början av 1987 flyttade R.T. och H.H. ihop i en marklägenhet i Smygehamn. R.T. arbetade då som fiskare och höll även på att utveckla sin rökerirörelse, Smygefisk. H.H., som tidigare hade arbetat heltid som laboratorieassistent, gick ned i arbetstid för att kunna bistå sin man i affären. Lägenheten låg inne i byn och rökeriet är beläget en knapp kilometer därifrån nere i hamnen. R.T. fiskade på vintern och under våren. Rökeriet hölls stängt under den tiden och öppnades inte förrän vid påsk; butikens öppettider var 10.00 till 18.00 eller om sommaren till 20.00.

I samband med de festligheter som hålls varje år i juli i Smygehamn - Smygedagarna - blev R.T. 1987 kraftigt berusad. H.H. uppdagade sålunda att han alltjämt hade spritproblem.

H.H. slutade sitt arbete som laboratorieassistent i febr 1988. I okt samma år föddes hennes och R.T:s andra dotter, V. De flyttade till en villa som också den låg i Smygehamns by. Villan hade två våningar. R.T:s och H.H:s sovrum liksom V:s rum fanns på ovanvåningen. Där fanns också ett tv-rum. På bottenvåningen var A:s sovrum beläget. Under våren 1989 var H.H. föräldraledig.

En kväll någon gång under sommaren 1989 ringde R.T:s mor till H.H. och berättade att R.T. stod kraftigt berusad i rökeriets affär. H.H. begav sig dit, hittade en full R.T. och lät stänga butiken. Hon tog kontakt med Länkarna i Trelleborg och åkte med R.T.ill föreningens hus. För personalen uppgav hon att hon inte längre klarade av honom. R.T. erbjöds stanna över natten, och H.H. körde ensam tillbaka till Smygehamn. Senare på kvällen kom emellertid R.T. hem igen. Han var nu ännu mer berusad. Efter denna händelsen tog H.H. åter kontakt med Länkarna och man kom överens om att R.T. skulle ta antabus. Till en början sköttes detta av folk från Länkarna, men efter ett par veckor ville R.T. att i stället H.H. skulle ha hand om uppgiften. Hon klarade emellertid inte av att ge honom antabus, och medicineringen rann ut i sanden. Vid den här tiden hade R.T. också kontakt med föreningen Anonyma Alkoholister. Det bör ha varit i detta sammanhanget som han även sökte psykiatrisk hjälp.

R.T. hade uppenbarligen svårt att få rörelsen att gå ihop ekonomiskt. Skulderna steg.

Likaså R.T:s och H.H:s förhållande försämrades. När R.T. sent om kvällarna efter lång arbetsdag kom hem blev det lätt bråk mellan honom och H.H. Han brusade upp utan någon direkt anledning. Allt oftare gick hon och lade sig innan han hade återvänt. Hon gjorde så för att undvika honom. Han fick äta middag ensam. När han gick till sängs gav hon sken av att sova.

I juni 1990 gjorde H.H. en semesterresa till Bulgarien tillsammans med B.H. och B.L. Under resan berättade hon för dem att R.T. misshandlade och våldtog henne men förklarade också att uppgiften lämnades i förtroende.

Sent på kvällen d 30 juli 1990 körde B.H. och B.L. till T:s villa för att hämta H.H. och de två barnen från R.T. Denne, som då hade druckit flera folköl, kom hem berusad. Det kom till gräl, polisen tillkallades och R.T. greps. B.H. polisanmälde då R.T. för misshandel av henne, och H.H. anmälde vid samma tillfälle att hon hade blivit misshandlad två eller tre gånger i veckan av R.T. sedan de hade gift sig. R.T. anhölls och häktades. Ungefär en vecka senare berättade H.H. för polisen att hon kontinuerligt hade blivit våldtagen av R.T.

4 R.T:s alkoholmissbruk. Som framgått har parterna ansett R.T:s alkoholvanor vara av betydelse i målet och låtit frågan bli föremål för bevisning. Av denna anledning finns det skäl att säga några ord om vad TR:n funnit utrett beträffande den saken.

Som han också själv har framhållit måste R.T. anses vara alkoholist. Av vad han har berättat har till att börja med framgått att han under sex års tid periodvis - ett par gånger om året - druckit i flera dagar tills han inte klarat mer; vid dessa tillfällen har han försvunnit hemifrån och inte låtit höra av sig. Han har menat att missbruket varit inskränkt till dessa perioder.

Utredningen har emellertid givit vid handen att R.T:s alkoholberoende varit värre än så. Av allt att döma har han ganska kontinuerligt berusat sig med i vart fall folköl. Om detta har framför allt H.H. kunnat berätta och det finns ej skäl att betvivla uppgiften; hennes iakttagelser stöds dessutom i viss mån av R.T:s egen version. Detta alkoholmissbruk har uppenbarligen stegrats under våren 1990, allteftersom såväl rörelsens ekonomi som förhållandet till H.H. försämrades. Det mesta talar för att R.T. nästan varje afton - sedan rökeriets butik hade stängts - begav sig till den kvällsöppna affären i Smygehamn, köpte folköl och satte sig i rökerilokalerna eller i hamnen för att dricka ölen innan han tog sig hem. Bevisningen som R.T. har åberopat motsäger inte denna slutsats.

Vidare har det framgått att R.T. i berusat tillstånd är helt annorlunda än vad han normalt brukar vara. H.H. har sålunda berättat hur han blir aggressiv och hur det inte går att få kontakt med honom, det är uppgifter som stöds av B.H:s och B.L:s iakttagelser och som det inte finns någon befogad anledning att misstro.

5 Vad H.H. har berättat. Åtalet har byggt på de uppgifter som H.H. har lämnat. TR:n övergår därför till att redovisa vad hon i huvudsak har berättat vid huvudförhandlingen.

H.H. har till en början i nästan uteslutande allmänna ordalag gjort gällande att R.T. under den omstämda tiden kontinuerligt misshandlat och våldtagit henne. När hon har hörts närmare har hon sagt att övergreppen i första hand ägt rum under våren 1990. Hon har förklarat att hon inte blivit slagen när hon varit gravid med V. Vidare har hon sagt att R.T. alltid - utom en gång - varit berusad när han våldfört sig på henne och att han aldrig misshandlat henne samma dag som han våldtagit henne; det har inte förekommit annat än ringa våld vid de sexuella övergreppen.

Enligt H.H. blev det allt värre med tiden: under våren 1990 skall han ha våldfört sig på henne en eller två gånger i veckan. Hon har berättat att han vid misshandlarna överöst henne med karateslag i nacken, på huvudet och på kroppen. Hon har i stort sett sagt sig inte kunna ange när misshandlarna och våldtäkterna skall ha utspelat sig. Endast beträffande ett par misshandlar har hon förmått att mer i detalj redogöra för händelseförloppet; TR:n återkommer till det. Så har hon över huvud taget inte kunnat göra om våldtäkterna; dem har hon ej lyckats att i precisa ordalag beskriva.

Vad gäller påståendet om sexuella övergrepp har H.H. berättat att det brukat vara så att R.T. kommit hem sent, att han varit berusad, att hon redan hade lagt sig och låtsats sova, att han börjat göra närmanden, att han varit grov i munnen och att han sedan tvingat sig på henne. På åklagarens frågor har hon svarat att hon brukat säga till R.T. att hon inte ville, att hon vanligtvis spjärnat emot, att han trots detta slitit av henne nattlinne och trosor och att han därefter vältrat sig över henne. Hon har tillagt att R.T. vid något tillfälle lagt en kudde över hennes huvud och en annan gång med sin ena hand låst hennes armar, händelser som hon slutligen har daterat till våren 1990. Hon har även hävdat att hon någon gång skrikit på hjälp, men hon har inte kunnat redogöra för om detta var i samband med att han lagt kudden över hennes ansikte eller någon annan gång men påpekat att det troligen var vid det förstnämnda tillfället.

H.H. har först påstått att R.T. någon gång tagit ett strupgrepp på henne i samband med en våldtäkt, men hon har sedan låtit förstå att det var vid en misshandel.

H.H. har framhållit att övergreppen skett mot en bakgrund av hotelser från R.T., att han ibland jagat henne runt i huset och att hon också försökt gömma sig men att han hittat henne och beordrat henne att gå och lägga sig.

Enligt H.H. har R.T. till en början varit ångerfull efter övergreppen och att de då kunnat prata om saken men att detta så småningom inte gått. Hon har flera gånger påpekat att de hela tiden också haft ett normalt samliv och att hon i själva verket älskat honom, ty han har i nyktert tillstånd varit snäll och charmig. Hon har slutligen menat att hon försökt hjälpa och inte stjälpa honom.

6 Tilltron till H.H:s uppgifter. Avgörande har varit vilken tilltro som kan sättas till H.H:s uppgifter.

Som framgått kan H.H:s berättelse inför TR:n inte karaktäriseras som vare sig sammanhängande, klar eller detaljerad. Hennes uttalanden har - i likhet med åklagarens gärningsbeskrivning - i princip varit vaga och generellt hållna. Endast i ett fåtal fall har hon förmått att närmare redogöra för och beskriva vad hon påstått inträffat; flera gånger har hon ändrat sina uppgifter. Särskilt den omständigheten att hon inte har kunnat precisera ett enda våldtäktstillfälle förefaller besynnerlig. Vidare har det varit anmärkningsvärt hur hon gång på gång - när hon ombetts berätta om ett tillfälle då övergrepp skulle ha skett - i stället talat om en händelse då R.T. endast varit berusad. Slutligen finns det onekligen punkter i hennes berättelse som ter sig svårförklarliga och som kan ge anledning betvivla att den riktigt återger vad som inträffat.

Å andra sidan har H.H. berättat på ett påfallande trovärdigt och levande sätt. Det kan ej frånkännas betydelse att hon flera gånger - av allt att döma utan att spela - fallit i gråt. Inte heller är det oförklarligt att hon har haft svårt att i precisa ordalag redogöra för sexuella handlingar, särskilt i belysning av vad som har framgått om hennes person. I samma vågskål skall vidare läggas att hennes uppgifter helt har saknat överdrifter; intrycket har snarare varit det att hon i själva verket underlåtit att tala om vissa händelser som kunnat styrka åtalet. Och något beaktansvärt skäl för henne att sanningslöst tillvita R.T. allvarlig brottslighet har inte framkommit. Av allt att döma hade hon helst velat slippa rättegången.

Försvaret har undrat varför H.H. inte lämnat R.T. om denne nu verkligen utsatt henne för allvarliga övergrepp. Mot det skall emellertid ställas hennes uppgift om att R.T. hela tiden hotat döda och slå henne, att hon haft två små barn, att hon känt sig förnedrad, att hon varit rädd för vad hennes familj och andra skulle tänka och inte minst att hon hela tiden hoppats att förhållandena trots allt skulle bli bättre.

Likaså har försvaret ställt sig frågande till varför B.H. och B.L. inte omedelbart ingripit när de under Bulgarienresan fått reda på att R.T. våldförde sig på H.H. Mot detta resonemang måste dock främst invändas att de hade fått upplysningarna i förtroende och att de till slut ändå ingripit, nämligen d 30 juli 1990.

Slutligen vinner H.H:s uppgifter visst stöd av övrig utredning. Sålunda har till exempel B.H. omvittnat att hon vid något tillfälle sett två strypmärken på sin dotters hals men att hon inte fått någon rimlig förklaring till dessa. Och det är slående hur det förefallit ha funnits ett mönster av svårigheter med rökeriet, av spritmissbruk och av övergrepp. Till sist är vad som framgått om R.T:s upplevelser under barndomen inte helt utan bevisvärde i målet.

Vid övervägande av det anförda finner TR:n att det icke kan råda någon tvekan om att H.H. är trovärdig. Hennes uppgifter skall således läggas till grund för bedömningen framför R.T:s version.

En annan sak är om H.H:s uppgifter också är så detaljerade att det endast genom dem kan anses klarlagt att R.T. gjort sig skyldig till de av åklagaren påstådda gärningarna.

Av betydande vikt är härvidlag naturligtvis främst att H.H. inte har förmått redogöra för vilket slags våld eller hot som förekommit vid våldtäkterna, utom i två avseenden: händelsen med kudden och låsningen av hennes armar. I övrigt har det i själva verket nästan enbart rört sig om rena påståenden om våldtäkt från hennes sida. Det kan i detta sammanhanget dessutom noteras att hon har påpekat att något egentligt våld aldrig förekommit i samband med de sexuella övergreppen. Det sagda måste tillmätas värde inte minst när det gäller att avgöra om R.T. verkligen insett att det var genom våld och hot som han tilltvingat sig samlag, särskilt med tanke på att han och hon hela tiden också haft ett normalt sexuellt umgänge och att han varit berusad varje gång.

Vad däremot gäller misshandelstillfällena har H.H. något så när i detalj kunnat redogöra för vad som förevarit. Dessa uppgifter har i de flesta fall varit sådana att de kan läggas till grund för en fällande dom.

7 Vad åklagaren har bevisat. Med de uppgifter som H.H. lämnat har åklagaren bevisat följande vad gäller åtalspunkten 3.

R.T. och H.H. hade planerat att nyårshelgen 1987-1988 göra en båtresa till Oslo. Kvällen före avresan höll H.H. på att packa när R.T. kom hem. Klockan närmade sig då midnatt. Han var berusad. Hon försökte få honom att lägga sig, men detta ville han ej. Han var aggressiv, och hon gick in till A. som sov i sitt rum. Han fick emellertid tag i henne, och han började slå henne. Hon försökte skydda sig. Upprepade gånger slog han karateslag mot hennes huvud och överkropp. Det varade ett antal minuter. Sedan gick han och lade sig.

Nyårsafton 1988 var R.T. och H.H. på fest hos R.T:s mor. Det serverades alkohol, och han blev berusad. När de kom hem till villan började de bråka med varandra. R.T. överöste henne med slag mot hennes huvud och armar. Det skedde i tv-rummet.

Under hela våren fram till sommaren 1990 slog R.T. i vart fall en gång i veckan H.H. Det rörde sig vid varje tillfälle om karateslag som träffade henne i huvudet och på överkroppen; oftast utspelade det sig i tv- rummet. Våldet höll på i flera minuter, och H.H. försökte varje gång skydda sig genom att krypa ihop. Dessutom tog R.T. vid den här tiden åtminstone en gång ett hårt strupgrepp på henne.

Vad beträffar åtalspunkten 4 har åklagaren genom H.H:s berättelse bevisat detta.

Någon gång under våren 1990 tilltvingade sig R.T. samlag genom att hålla en kudde över H.H:s huvud. Hon hade gått och lagt sig när han kom in i sovrummet. Han gjorde närmanden, men hon sade att hon inte ville. Hon började gråta och sedan skrika. Då tog han en kudde och höll denna över hennes ansikte samtidigt som han genomförde ett samlag.

Vid ett annat tillfälle under nämnda tid tilltvingade sig R.T. samlag genom att låsa H.H:s armar så att hon inte kunde göra motstånd.

Också med beaktande av att R.T. och H.H. under denna tid haft ett normalt sexuellt samliv kan det hållas för visst att R.T. vid de beskrivna två tillfällena insåg att han genom våldet tilltvingade sig samlagen.

Det finns mycket som tyder på att R.T. har utsatt H.H. för mer omfattande övergrepp än vad som ovan redovisats. Med hänsyn till vagheten i den skildring som H.H. har lämnat inför TR:n kan det dock inte anses klarlagt att så skett. Denna brist i utredningen går ut över åklagaren. Det bör i sammanhanget framhållas att denne nödgats slutföra förundersökningen på kort tid.

8 Kvalificering av gärningarna. R.T. har gjort sig skyldig till två fall av misshandel mot H.H.: nyårshelgerna 1988 och 1989.

Misshandlarna under våren 1990 måste ses i ett sammanhang. Våldshandlingarna har riktats mot en fysiskt väsentligt svagare person. Inte sällan har våldet varit förenat med hot. Misshandeln har pågått under en längre tid och utgjort led i upprepade och allvarliga övergrepp. Dessa kränkningar har varit psykiskt nedbrytande, något som R.T. uppenbarligen också avsett. Med hänsyn till det anförda anser TR:n att R.T. vid misshandeln våren 1990 visat sådan särskild hänsynslöshet att gärningen bör bedömas som grov. Att åklagaren inte har varit av den uppfattningen förhindrar ej TR:n att kvalificera brottet som grov misshandel, eftersom gärningsbeskrivningen rymmer de relevanta försvårande omständigheterna.

R.T. skall dömas för två fall av våldtäkt. Vad gäller frågan om dessa bör anses som våldtäkter enligt 6 kap 1 § 1 st BrB eller enligt 2 st samma lagrum skall visserligen betänkas att övergreppen skett mot bakgrund av annat våld och hot. Detta förhållande talar med någon styrka för att brotten inte kan anses som mindre allvarliga. Såvitt utrett har emellertid våldet varit av lindrig art; det är till exempel inte klarlagt hur R.T. hållit kudden över H.H:s huvud. Inte heller går det att bortse från att parterna haft ett normalt sexuellt samliv med varandra såväl före som efter övergreppen. Vid en samlad bedömning av det anförda finner TR:n att de våldtäkter R.T. gjort sig skyldig till måste betraktas som mindre allvarliga.

9 Särskilt om åtalspunkterna 1 och 2. B.L. och B.H. har hörts. Deras uppgifter har varit av sådan beskaffenhet att det inte kan råda någon tvekan om sanningshalten. Sålunda har åklagaren bevisat vad han påstått. Det bör dock tilläggas att vad som har framkommit tyder på att R.T. - måhända inte utan visst fog - kan ha upplevt situationen som provocerande.

R.T. skall dömas för två fall av misshandel och ett olaga hot. Sedd i sitt sammanhang är ingen av dessa misshandlar att bedöma som ringa.

10 Straffvärde. Utredningen har inte visat att R.T. tillfogat H.H. någon allvarlig fysisk skada; det torde huvudsakligen ha rört sig om blåmärken. Det är emellertid uppenbart att det våld som han utövat - karateslag mot bla huvudet - hade kunnat få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått. Detta har R.T. i vart fall bort inse. Slagen har säkert också föranlett väldig smärta. De under lång tid upprepade systematiska övergreppen mot H.H. har dock framför allt inneburit en grov kränkning av hennes integritet: hon har till exempel redogjort för hur hon på grund av brotten anser sig ha förlorat sitt människovärde. Av allt att döma har R.T. också utövat våldet i syfte att förnedra och behärska henne.

Lägsta straff för grov misshandel är ett års fängelse. H.H. har givit intryck av att det varit denna grova misshandeln under våren 1990 som varit värst.

11 Val av påföljd och straffmätning. R.T. är tidigare straffad men ej för brott som har någon betydelse i detta mål. Senast dömdes han d 27 maj 1988 för värnpliktsbrott till fängelse en månad. Detta straff var till fullo verkställt d 1 febr 1989.

De gärningar till vilka R.T. nu befunnits skyldig har ett så högt straffvärde att det föreligger en presumtion för att han skall ådömas fängelse. Det fordras särskilda skäl för att en lindrigare påföljd skall kunna väljas.

Samtliga brott har i och för sig sin grund i R.T:s alkoholmissbruk och psykiska instabilitet. Han undergår dock ej fn någon behandling för detta missbruk, och tidigare försök har misslyckats. Inte heller har han förefallit motiverad för dylik vård. Det är snarare så att han över huvud taget inte inser vidden av sitt alkoholberoende. Visserligen är han psykiskt skör, men det finns inget som talar för att han inte skulle kunna klara av ett fängelsestraff.

Efter övervägande av i första hand det anförda finner TR:n att det ej föreligger tillräckliga skäl för annan påföljd än ett särskilt fängelsestraff.

Med beaktande av vad som har anförts om brottslighetens straffvärde liksom vad som har framgått om R.T:s personliga förhållanden mäter TR:n straffet till ett och ett halvt års fängelse.

12 Skadestånd. Det går egentligen inte att i pengar värdera det som H.H. utsatts för av R.T. Med hänsyn tagen till vad som upptagits om brottslighetens straffvärde och till vad som i övrigt förekommit liksom med vederbörligt beaktande av den praxis som råder finner TR:n 50000 kr utgöra ett skäligt skadestånd. Det saknas anledning att redogöra för hur denna summa fördelar sig på personskada resp lidande.

Domslut. TR:n dömde R.T. enligt 3 kap 5 och 6 §§, 4 kap 5 § samt 6 kap 1 § 2 st BrB för misshandel, grov misshandel, olaga hot och våldtäkt till fängelse 1 år 6 mån.

R.T. ålades att till H.H. betala 50000 kr.

Talan fullföljdes i HovR:n över Skåne och Blekinge av R.T. och H.H. samt, anslutningsvis, av åklagaren.

R.T. yrkade ogillande av den mot honom förda talan.

H.H. yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle fälla R.T. till ansvar för våldtäkt i enlighet med åtalet, bedöma våldtäkterna enligt 6 kap 1 § 1 st BrB samt skärpa fängelsestraffet.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsrådet Werdinius, referent, adj led Pia Johansson samt nämndemännen Wallin och Östberg) anförde i dom d 6 nov 1990: Utredningen i HovR:n. Utredningen i HovR:n utgörs av 1. de uppgifter som R.T. har lämnat vid förhör i HovR:n, 2. de uppgifter som vid förhör i HovR:n har lämnats av målsägandena a. B.H. (åtalspunkten 1), b. B.L. (åtalspunkterna 1 och 2), c. H.H. (åtalspunkterna 3 och 4), 3. de uppgifter som vid förhör i HovR:n lämnats av vittnena a. A.C., b. B.H. (åtalspunkterna 3 och 4), c. M.I., d. L.L., e. B.L., f. S.L., g. B.L. (åtalspunkterna 3 och 4), h. E.P., i. J.T., j. U.T., k. S.Z., 4. uppgifter som B.L. har lämnat vid polisförhör d 2 aug 1990, 5. ett d 31 juli 1990 upprättat arrestantblad, 6. ett av tf chefsläkaren A.N. vid Statens rättspsykiatriska klinik i Lund avfattat läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål till den del det avser R.T:s alkoholvanor, 7. fotografier, som visar blåmärken på H.H:s vänstra arm, 8. en d 17 aug 1990 dagtecknad laborationslista, 9. två d 24 aug 1990 upprättade balansrapporter för Smygefisk AB och R.T. Handelsbolag, samt 10. ett av legitimerade läkaren N.K. d 11 sept 1990 avfattat utdrag ur journalanteckningar angående R.T.

När en siffer- och bokstavsbeteckning i det följande anges inom parentes hänvisar den till den källa i förteckningen ovan från vilken en viss uppgift är hämtad.

Domskäl.

Åtalspunkterna 1 och 2. Genom B.H:s och B.L:s uppgifter och utredningen i övrigt är såsom TR:n funnit styrkt, att R.T. har begått de med åtalspunkterna avsedda gärningarna. De är att bedöma som TR:n har angett.

Åtalspunkterna 3 och 4. Åtalet i denna del bygger i huvudsak på de uppgifter som H.H. har lämnat. R.T. har i HovR:n redovisat samma inställning som vid TR:n.

En avgörande fråga blir mot denna bakgrund vilken av deras versioner som återger de verkliga förhållandena. Denna fråga bedömer HovR:n enligt följande.

Av stor betydelse för denna bedömning är huruvida H.H:s påstående att R.T. förändras till sin personlighet när han konsumerar alkoholhaltiga drycker stämmer överens med verkligheten. I nyktert tillstånd skulle han enligt henne vara skötsam, snäll och vänlig och ha lätt för att umgås med andra människor, medan han i alkoholpåverkat tillstånd skulle vara aggressiv, ha lätt att ta till våld och vara svår att få kontakt med.

Om R.T:s alkoholvanor och uppträdande i alkoholpåverkat tillstånd visar utredningen bla följande.

Under den tid äktenskapet med H.H. varade var R.T. ostridigt alkoholist. Han var en periodsupare (1 och 6). Han kunde dricka 2-3 gånger i veckan (1). Vid sådana tillfällen förekom det att han kunde konsumera 75 cl starksprit och en back öl (1). Det kunde inträffa, att han när han kom hem var så berusad, att han när ytterdörren öppnades föll rakt in i tamburen och somnade på golvet där (1, 2 c). Han kom ofta hem berusad (2 c). Efter kraftig alkoholkonsumtion hände det att han fick minnesluckor, men dessa var inte allvarligare än att han kom ihåg vad som hade förevarit när andra berättade detta för honom (1, 6 och 10). Han blev i berusat tillstånd lätt aggressiv (1, 2 c, 3 b och 10). Vid något tillfälle blev han så arg, att han slog sin näve genom badrumsdörren i sin bostad (1, 2 c och 3 b). Hans grava alkoholproblem ledde så småningom till skilsmässan (1 och 2 c).

I samband med att R.T. i okt 1985 avtjänade ett fängelsestraff för olovlig utevaro från militärtjänstgöring kom han i kontakt med en person som var insatt i Hazeldonmetoden (1). Han fick av denne litteratur i ämnet och kom genom denna till insikt om att han var tvungen att helt avhålla sig från bruket av alkoholhaltiga drycker (1). När han lämnade anstalten erhöll han antabus på egen begäran (1). I samband med att H.H. flyttade från honom upplyste han henne om denna sin föresats (1). Under den tid de levde isär förtärde han nästan inte några alkoholhaltiga drycker (1, 3 h, 3 i, 3 j och 10).

En av anledningarna till att R.T. och H.H. flyttade tillsammans i början av 1987 var att R.T. syntes ha kommit tillrätta med sitt tidigare alkoholberoende (2 c). Denne har uppgett att han under de tre senaste åren har varit full 4-5 gånger. H.H. däremot har hävdat att hans alkoholkonsumtion tilltagit efterhand.

Om R.T:s alkoholvanor under samma period har flera av vittnena (3 a, 3 c, 3 d, 3 f, 3 i, 3 j och 3 k) berättat att de inte sett honom berusad - några av dem har dock gjort undantag för några enstaka tillfällen, då han uppträtt alkoholpåverkad. Till de senare hör bla L.L. och B.L. Den förre har uppgett, att han sett R.T. berusad vid tre tillfällen, varav en gång vid festligheterna under Smygedagarna, en gång på restaurang Pärlan och en gång på en färja strax efter en julhelg. På restaurangen Pärlan var R.T. "full och dum", dvs störig och ohanterlig så att stolar föll omkull runt omkring honom. B.L. har vid två tillfällen under vintern 1989/90 sett R.T. alkoholpåverkad, när denne befann sig i sin fiskebåt.

En annan skildring av R.T:s alkoholvanor har B.H., B.L. och E.P. gett.

B.H. har uppgett bla följande. Hon känner efter sju års bekantskap med R.T. väl till dennes alkoholvanor. Under 1987 hade hon och hennes make ett normalt umgänge med familjen T. Hon kan nu inte erinra sig huruvida hon sett denne vara påverkad av alkohol det året. Under 1988 däremot såg hon honom vara alkoholpåverkad vid festligheterna under Smygedagarna men även under vissa helger. 1989 märkte hon att R.T. drack sprit i smyg. H.H. bad henne att inte påminna honom om detta. R.T. trodde att han kunde dölja detta. Under 1990 såg hon honom alkoholpåverkad vid festligheterna under Smygedagarna, men även vid en grillfest midsommarhelgen 1990. R.T:s berusningsgrad d 30 juli 1990 kan betecknas som ett mellanstadium.

B.L. har berättat följande. Under åren 1982-1990 träffade hon inte R.T. mer än vid ett fåtal tillfällen. Först i slutet av 1989 kunde hon iaktta att han missbrukade alkoholhaltiga drycker.

E.P., som under en tid bott granne med familjen T, har uppgett bla följande. Hon har några gånger hört att R.T. och H.H. bråkat och att hon då besökt dem, samt att R.T. vid dessa tillfällen varit onykter. När hon påpekade för denne att han inte var nykter förnekade denne detta. Vid tre tillfällen har R.T. berättat för henne att han hade druckit sprit och att han var ångerfull. Valborgsmässoafton 1987 var han enligt henne alkoholpåverkad och samma högtid påföljande år mycket berusad. Hon var erbjuden att följa med familjen T på Norgeresan i årsskiftet 1987/1988, men hade tackat nej. H.H. ringde henne kort före avresan och sade att hon inte hade lust att åka, eftersom R.T. hade druckit sprit dagen före. När Eva Persson någon gång under sommaren 1988 sökte upp familjen T lade hon märke till att R.T. var så berusad att han raglade och var tvungen att söka stöd för att inte ramla omkull. Vid ett annat tillfälle samma sommar bad och fick H.H. sova över hos henne, eftersom R.T. var berusad och H.H. inte vågade vara hemma. På morgonen dagen därpå ringde R.T., som var onykter, upp henne och frågade om H.H. var hos henne.

Den samlade utredningen om R.T:s alkoholvanor kan inte tolkas på annat sätt än att R.T. trots sina föresatser om avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker inte har lyckats bemästra sitt alkoholbegär, men försökt att dölja sina återfall för omgivningen. Det är ställt utom varje rimligt tvivel att han förtärt alkoholhaltiga drycker i en långt större utsträckning än han har velat medge. Att han efter kraftig alkoholkonsumtion kan få minnesluckor såsom efter besöket på restaurang Pärlan har han själv vidgått.

Att R.T. i alkoholpåverkat tillstånd inte är främmande för att ta till våld bekräftas inte enbart av vad som har kommit fram om hur han i sådant tillstånd uppträtt under den tid äktenskapet mellan honom och H.H. varade utan även av hans uppträdande vid det med åtalspunkterna 1 och 2 avsedda tillfället. Den typ av våld han då utövat - slag med undersidan av handen mot huvudet eller övre delen av kroppen - stämmer också överens med vad H.H. har berättat att hon har blivit utsatt för.

Att H.H. företett yttre synbara tecken på att hon har blivit utsatt för våld i form av bla märken på hennes strupe stöds av annan utredning.

Härtill kommer, att H.H. har gett ett trovärdigt intryck. Hennes berättelse bär det självupplevdas prägel. Den har lämnats under stor känslomässig påfrestning. Något rimligt skäl för henne att sanningslöst tillvita R.T. brott har inte framkommit. Av allt att döma verkar det - som TR:n framhåller - som hon helst hade velat slippa rättegången. H.H:s känslomässiga sammanbrott under vistelsen i Bulgarien framstår inte bara som naturligt utan även adekvat för en människa som under lång tid har varit utsatt för den typ av händelser som åtalet avser.

Försvaret har pekat på flera omständigheter som skulle förringa tillförlitligheten av H.H:s uppgifter.

Till en början har liksom vid TR:n ifrågasatts hur det kan komma sig att H.H. inte lämnade eller polisanmälde R.T. om denne nu verkligen har utsatt henne för allvarliga övergrepp. I denna fråga ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning.

En annan omständighet är hur H.H. skulle ha kunnat ha ett normalt sexuellt samliv med R.T. under den med åtalet avsedda perioden om denne våldfört sig på henne. De har ju ostridigt under samma period försökt att skaffa barn och H.H. har också nedkommit med en dotter. Mot detta skall ställas H.H:s uppgifter om att hon älskade R.T. när denne var nykter och att hon i det längsta hade hoppats på att han skulle komma ifrån sitt alkoholberoende samt att hans spritmissbruk med härav betingat våld trappades upp under senare delen av deras förhållande.

En tredje omständighet är hur H.H:s moder och syster, B.H. och B.L., kunde underlåta att ingripa sedan de under vistelsen i Bulgarien fått reda på att R.T. skulle ha förgripit sig mot H.H. Mot detta har såväl B.H. som B.L. uppgett, att H.H. under resan i panik bönfallit dem om att inte ingripa, men att de båda hade bestämt sig för att hålla tät kontakt med henne för att vara tillhands om något skulle inträffa. Vid hemkomsten berättade B.H. för sin make vad hon hade fått veta. Denne kunde enligt henne härefter inte vara tillsammans med R.T. utan undvek denne. Sedan B.L. d 30 juli 1990 efter ett telefonsamtal med H.H. hade fått klart för sig att denna inte stod ut längre, ingrep hon och hennes moder, vilket ledde till den med åtalspunkterna 1 och 2 avsedda händelsen.

En fjärde omständighet är att H.H. skulle ha en mycket rigorös inställning till alkoholkonsumtion och att detta färgat hennes omdöme om R.T:s alkoholvanor. Detta påstående rimmar illa med vad som har kommit fram om R.T:s alkoholvanor.

En femte omständighet är att H.H:s uttalanden om de med åtalet avsedda övergreppen präglas av viss obestämdhet och brist på konkretion. Hon har bortsett från några fall inte förmått att närmare redogöra för och beskriva vad hon påstår ha inträffat eller att förlägga övergreppen till vissa mer bestämda tidpunkter. Detta ger i och för sig anledning till tvivel om tillförlitligheten av hennes uppgifter och manar till försiktighet vid värderingen av vad som är utrett, men behöver - sett i ljuset av andra omständigheter - inte rubba den allmänna tilltron till hennes utsaga.

Vid en sammantagen bedömning av vad som har anförts i det föregående och bevisningen i övrigt finner HovR:n - i likhet med TR:n - att H.H:s uppgifter förtjänar tilltro framför R.T:s. Hennes uppgifter skall därför läggas till grund för prövningen av åtalet.

H.H:s utsaga präglas som framhållits av en viss vaghet. Hon har inte förmått att närmare redogöra för vad som har utspelat sig vid varje särskilt våldstillfälle, än mindre precisera dessa i tiden. Till en del förklaras hennes vaghet av att hon enligt sin berättelse har utsatts för åtskilliga övergrepp under en lång tid och att dessa haft ett likartat förlopp. Hennes vaghet manar ändå HovR:n till stor försiktighet vid värderingen av vad som är utrett i målet.

Med denna utgångspunkt finner HovR:n i fråga om ansvarspåståendet för misshandel utrett, att R.T. under den med åtalet avsedda perioden på sätt åklagaren har angett vid ett stort antal tillfällen tilldelat H.H. slag och vid ett tillfälle senvintern 1989/90 tagit ett strupgrepp på henne, så att i samtliga fall smärta har uppkommit. Det våld som har utövats vid varje enskilt tillfälle är inte av allvarligare beskaffenhet. Misshandelsbrotten är därför trots att de har riktat sig mot en fysiskt väsentligt svagare person och har inträffat under en längre tid att bedöma enligt 3 kap 5 § BrB.

Om tidpunkterna för de påstådda våldtäkterna har H.H. i HovR:n i huvudsak lämnat samma uppgifter som vid TR:n samt tillagt bla följande. Under hösten 1987 tvingade R.T.ill sig samlag med henne vid några tillfällen. Från febr till okt 1988 då hon var gravid förekom inte några våldtäkter. När sommaren 1989 närmade sig inträffade flera övergrepp i samband med att R.T. kom hem berusad. Under sommaren och hösten 1989 tvingade denne till sig samlag med henne minst 2-3 gånger i månaden. I början av 1990 avtog det normala sexuella samlivet successivt. Samtidigt ökade antalet våldtäkter och kunde inträffa upp till en gång i veckan. Även efter Bulgarienresan våldtog han henne. Hon orkade då inte längre göra motstånd.

Om det våld som har förekommit vid våldtäkterna har H.H. i HovR:n lämnat samma uppgifter som vid TR:n.

Med samma utgångspunkt, som HovR:n har tillämpat i fråga om misshandelsbrotten är utrett, att R.T. på det sätt åklagaren har angett har våldtagit H.H., under hösten 1987 vid två tillfällen, under sommaren och hösten 1989 någon gång i månaden och under 1990 fram till sommaren några gånger i månaden. Vad R.T. sålunda har låtit komma sig till last är att bedöma som våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB.

Påföljdsfrågan. De gärningar som R.T. har gjort sig skyldig till har som TR:n konstaterar ett så högt straffvärde att fängelse bör väljas som påföljd om inte särskilda skäl talar mot detta. Några sådana skäl föreligger inte.

Vid bedömningen av straffvärdet beaktar HovR:n särskilt, att R.T. har gjort sig skyldig till ett stort antal våldtäkter, att de har skett på ett sätt som i hög grad måste anses vara förnedrande för H.H., att R.T. har begått vissa av brotten då makarnas barn har varit närvarande, samt att skadeverkningarna av brotten mot H.H. måste anses vara mycket betydande. Fängelsestraffets längd bör av nu anförda skäl bestämmas till 3 år och 6 månader.

Frågan om skadestånd. Det yrkade skadeståndet är skäligt och skall därför bifallas.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n 1. bedömer den med åtalspunkten 3 avsedda gärningen som misshandel enligt 3 kap 5 § BrB och den gärning som avses i åtalspunkten 4 som våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB, 2. bestämmer påföljden till fängelse 3 år 6 mån, 3. bestämmer det belopp som R.T. skall betala i skadestånd till H.H. till 70000 kr.

R.T. sökte revision.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg ansvar enligt åtalspunkterna 3 och 4, påföljdsbestämningen samt skadestånd till H.H.

R.T. (offentlig försvarare advokaten Per Svensson) yrkade att HD skulle ogilla åtalet enligt åtalspunkterna 3 och 4 samt H.H:s skadeståndstalan. I andra hand yrkade R.T. att han skulle ådömas en väsentligt mildare påföljd än den av HovR:n utmätta och att skadeståndet skulle bestämmas till ett lägre belopp. För den händelse HD skulle finna honom ansvarig för brott mot H.H. i den utsträckning som HovR:n funnit förklarade han sig vitsorda skäligheten av det yrkade skadeståndet.

Riksåklagaren och H.H. (målsägandebiträde advokaten Christel Karlsson) bestred ändring.

Riksåklagaren justerade såvitt gällde åtalspunkt 4 gärningsbeskrivningen på så sätt att efter sista meningen tillades: Vid något tillfälle har våldet bestått i att R.T. lagt en kudde över H.H:s huvud.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jerry Ruijsenaars).

HD (JustR:n Knutsson, Rydin, Nyström, Lars Å Beckman, referent, och Nilsson) beslöt följande dom: Domskäl. Vid huvudförhandling inför HD har H.H. och R.T. hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som framgår av TR:ns och HovR:ns domar. H.H. har gjort följande tillägg och preciseringar. Vid ett tillfälle i sept 1987 kom R.T. hem berusad. När hon vägrade att ha samlag med honom tvingade han henne till det genom att trycka ned henne i sängen, lägga en kudde över hennes huvud och pressa isär hennes ben. Han tog bort kudden innan samlaget fullbordats. Genom att använda kudden ville han antagligen förhindra att hennes skrik hördes in till grannen. Sovrummet låg vägg i vägg med grannens sovrum och det var mycket lyhört. Hon kan inte komma ihåg om han under 1987 tilltvingade sig samlag vid något mer tillfälle. Även år 1989 förekom flera samlag under tvång. Under 1990 ökade antalet sådana samlag. R.T. var vid dessa tillfällen onykter. Samtidigt minskade de frivilliga samlagen. Orsaken härtill var att hon då började känna avsmak för sexuellt umgänge även när han var nykter. I jan 1990 kom han hem sent en kväll. Hon låg då i sin säng. Han tilltvingade sig samlag med henne genom att låsa hennes armar och pressa isär hennes ben. När han släppte armarna och hon började fäkta med dem tog han ett struptag på henne med båda händerna. Struptaget var kraftigt och hon fick svårt att andas. Hon var rädd för att hon skulle dö. Av struptaget fick hon ett märke som satt kvar i ca 14 dagar. Vid ett tillfälle i mars 1990 tilltvingade han sig samlag genom att "låsa" henne i sängen. Hon försökte komma loss och "bönade och bad att han inte skulle ta hennes mänsklighet ifrån henne". En gång, i juli 1990, tilltvingade han sig samlag när han var nykter. Det var samma kväll som hon kom hem från Bulgarienresan. Tvånget bestod i att han låste hennes armar och pressade isär hennes ben.

Ansvarspåståendena mot R.T. grundar sig på H.H:s uppgifter. Såsom ofta är fallet när det gäller påstådd brottslighet av förevarande slag, som är undandragen från insyn, föreligger inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning. Detta hindrar emellertid inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för fällande dom. För detta förutsätts att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last (jfr bla NJA 1980 s 725). I det nu föreliggande fallet blir det av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av H.H:s uppgifter i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet.

Riksåklagaren har som en omständighet till stöd för H.H:s utsaga hänvisat till att hon i samband med att R.T. greps företett ett blåmärke på den övre delen av sin vänstra arm. Blåmärket härrör ostridigt från en händelse d 26 juli 1990. Enligt H.H. kom märket till när R.T. slog mot hennes huvud och hon sittande hopkrupen i en soffa försökte skydda huvudet med armarna. R.T. har å sin sida hävdat att H.H. vid tillfället var hysterisk och att märket orsakades av att han tog henne hårt i armen och ruskade henne för att få henne lugn. Någon läkarundersökning av H.H. gjordes aldrig under förundersökningen och någon annan utredning om skadan har inte förebringats. I avsaknad härav och då blåmärket kan ha uppkommit på det sätt som R.T. påstått kan vid bedömandet av tilltron till H.H:s utsaga avseende inte fästas vid blåmärket.

Riksåklagaren har vidare hänfört sig till att H.H. i samband med den av henne beskrivna händelsen i jan 1990 fått ett strypmärke på halsen. Att H.H. vid den angivna tidpunkten haft ett märke på halsen har observerats av de i HovR:n hörda vittnena B.H. och J.T. B.H. har karakteriserat märket som ett strypmärke medan J.T. ansett det vara ett sugmärke. Annan utredning om märket saknas. Inte heller detta märke kan tillmätas någon vikt när det gäller bedömningen av H.H:s utsaga.

För frågan om sanningshalten i utsagan har däremot den omständigheten betydelse att H.H. under Bulgarienresan berättade för B.H. och B.L. att R.T. misshandlat och våldtagit henne. H.H. har lämnat en övertygande förklaring till att hon just vid det tillfället berättade vilka övergrepp hon utsatts för.

Inför HD har H.H. lämnat en lång och i sina detaljer sammanhängande berättelse. Det sätt på vilken den lämnats har gett ett trovärdigt intryck. Berättelsen stämmer i alla väsentliga avseenden väl överens med de uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. De tillägg och förtydliganden som H.H. gjort i HD har hon förklarat med att upplevelserna varit sådana att hon sökt förtränga dem och att det är först nu som hon kunnat erinra sig och i tid placera vissa händelser. H.H. har under ett pressande förhör förmått ge rimliga förklaringar i de hänseenden där hennes uppgifter har satts i fråga. Något beaktansvärt skäl till att H.H. skulle ha velat sanningslöst tillvita R.T. de brott som han åtalats för har inte framkommit. Det finns inte heller belägg för att hon under förundersökningen eller i underdomstolarna lämnat några felaktiga uppgifter.

Vid övervägande av det anförda och vad utredningen i övrigt visar finner HD att H.H:s utsaga måste anses trovärdig. Det kan därför inte betvivlas att R.T. förövat misshandel och våldtäkt mot henne. Därmed är dock inte sagt att det skett i den omfattning som åtalet avser.

Vad först angår åtalet för misshandel har H.H. berättat att R.T. vid ett flertal tillfällen slagit henne. Hon har närmare redogjort för hur han misshandlat henne vid några bestämda tillfällen, nämligen kvällen före nyårsafton 1987, nyårsnatten 1988-1989, kvällen efter hemkomsten från Bulgarienresan d 13 juli 1990 samt kvällen d 26 juli 1990. Hon har vidare berättat att han misshandlade henne några gånger under 1989 och åtminstone en gång varannan vecka under våren och sommaren 1990. Misshandeln bestod i slag med sidan av handen mot huvudet och överarmarna. Vid händelsen d 26 juli 1990 tog han också ett struptag som dock inte föranledde några märken. Av slagen tillfogades hon smärta och ömhet som varade några dagar.

Genom H.H:s uppgifter får anses visat att R.T. på sätt hon angett misshandlat henne vid de närmare preciserade tillfällena samt därutöver vid åtskilliga tillfällen under den med åtalet avsedda perioden. Tvivel kan inte råda om att gärningarna omfattats av hans uppsåt. Åtalet för misshandel är därmed styrkt.

Beträffande därefter åtalet för våldtäkt har H.H. berättat att också dessa övergrepp skett i stor omfattning. Hon har kunnat närmare redogöra för en händelse i sept 1987 då R.T. tilltvingade sig samlag med henne genom att pressa isär hennes ben och genom att lägga en kudde över hennes huvud. Hon har vidare berättat om ett övergrepp i jan 1990 där våldet bestod i att han först låste hennes armar och sedan tog ett kraftigt struptag med båda händerna. Härutöver har hon kunnat redogöra för två tillfällen, ett i mars 1990 och ett natten efter Bulgarienresan, då tvånget huvudsakligen bestod i att han fysiskt övervann hennes motstånd.

Genom H.H:s detaljerade uppgifter finner HD utrett att R.T. vid de fyra angivna tillfällena tilltvingat sig samlag med henne medelst våld. Det kan inte råda något tvivel om att R.T. insett att samlagen skett mot hennes vilja. Gärningsbeskrivningen innehåller emellertid inget påstående om att R.T. vid något våldtäktstillfälle skulle ha tagit ett kraftigt strupgrepp. Vad H.H. anfört härom kan därför inte läggas R.T. till last i målet.

I fråga om övriga påstådda sexuella övergrepp har H.H. inte kunnat lämna några mer preciserade uppgifter om tidpunkt och antal. Hon har endast kunnat ange att R.T. tvingat henne till samlag genom våld flera gånger under år 1989 samt att övergreppen tilltog under våren 1990. Bedömningen av i vilken omfattning övergrepp skett försvåras av att H.H. under den angivna tidsperioden haft frivilliga samlag med R.T., även om de förekommit allt mer sällan under 1990. H.H. har också uppgett att hon vid åtminstone ett tillfälle under sommaren 1990, då hon inte ville ha något samlag, inte gjorde något försök att förhindra detta eftersom hon ansåg motstånd lönlöst. Av H.H:s berättelse framgår vidare att hon vid några tillfällen bett att få slippa samlag men att något egentligt våld inte förekommit. Vid andra tillfällen däremot har hon förutom att be honom att låta henne vara ifred satt sig till motvärn genom att pressa emot med armarna och försöka undkomma honom. Han har då låst hennes armar, tryckt ned henne i sängen, med kraft särat hennes ben och därefter tilltvingat sig samlag.

Mot bakgrund av det anförda föreligger utrymme för tvivel om i vilken omfattning som det förekommit att R.T. använt våld vid samlag med H.H. Det är också osäkert i vilken mån han haft klart för sig eller i vart fall räknat med att hon inte ville ha samlag. H.H:s uppgifter är dock sådana att det får anses stå utom rimligt tvivel att R.T. under den med åtalet avsedda perioden åtminstone vid några tillfällen utöver de fyra tidigare angivna förövat våldtäkt mot henne.

Vad beträffar frågan om de våldtäktsbrott R.T. gjort sig skyldig till är att hänföra till 1 eller 2 st i 6 kap 1 § BrB är följande att beakta. Den våldtäkt vid vilken han lade en kudde över H.H:s huvud har varit av allvarlig karaktär. Vid övriga övergrepp har våldet varit mindre. Det har väsentligen bestått i att R.T. med sin överlägsna styrka fysiskt betvingat H.H. Vid den helhetsbedömning av gärningarna som skall göras måste hänsyn också tas till att de utgjort en del av det våld som R.T. fortlöpande utsatt H.H. för och att de inneburit en grov kränkning av hennes personliga integritet. Brotten framstår inte som mindre allvarliga på sätt som avses i §:ns 2 st. Den omständigheten att R.T. och H.H. under den aktuella tidsperioden sammanlevt i en sexuell relation föranleder inte någon annan bedömning. Samtliga de sexuella övergrepp som R.T. övertygats om är därför att bedöma som våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB.

Straffvärdet av de misshandelsbrott och de våldtäkter som R.T. gjort sig skyldig till måste anses högt. Han skall därför dömas till ett långvarigt fängelsestraff. Med hänsyn till att HD funnit honom övertygad om sexuella övergrepp i mindre omfattning än HovR:n gjort bör dock det av HovR:n bestämda straffet sänkas något.

Det av H.H. yrkade skadeståndet 70000 kr avser ersättning för sveda och värk, däri inbegripet medicinskt påvisbart psykiskt lidande, samt för kränkning av den personliga integriteten. Någon fördelning av skadeståndsbeloppet på ersättning för sveda och värk och ersättning för kränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen har hon inte gjort. Beloppet 70000 kr kan inte anses för högt för det lidande som H.H. har tillfogats genom de brott som R.T. övertygats om. Den omständigheten att han i HD fälls till ansvar i mindre utsträckning än i HovR:n bör därför inte föranleda reducering av skadeståndet. Även om det många gånger är av värde att skadeståndsbeloppet fördelas på de olika ersättningsposterna saknas i förevarande fall anledning att göra en sådan uppdelning.

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 3 år.

JustR Nyström tillade: HD har i flera avgöranden uttalat sig om de beviskrav som skall ställas i mål om allvarlig brottslighet (se tex NJA 1980 s 725 och 1982 s 525). Att vid vissa slag av brottslighet svårigheter kan uppkomma att uppfylla dessa krav ger självklart inte anledning att ens till någon del frångå dem. Det kan däremot vara angeläget att i sådana fall uppmärksamma de speciella omständigheter som ger målen en särart.

När den påstådda brottsliga gärningen består av våld eller annat övergrepp utövat mot någon inom gärningsmannens familj, eller motsvarande nära krets, finns i målet ofta svårigheter av särskilt slag. Dessa kan gälla såväl värderingen av bevisningen som preciseringen av brotten.

Utmärkande för brottslighet av detta slag är att det ofta är fråga om en serie övergrepp av likartad karaktär, som har fått pågå under lång tid innan en anmälan slutligen görs. Sociala förhållanden, parternas känslomässiga bindningar och andra personliga faktorer bidrar till att inte bara gärningsmannen utan också offret i det längsta försöker undvika att röja för någon vad som försiggår mellan dem. Utredningen försvåras av att det endast sällan finns någon teknisk eller annan objektiv bevisning av den typ som ofta kan säkras vid brott av överfallskaraktär eller i andra situationer där parterna inte har någon varaktig personlig relation. Bevisningen kommer därför i många fall att i huvudsak inskränkas till målsägandens uppgifter, och det avgörande blir då vilken tilltro som kan tillmätas dessa. Vid bedömningen av denna fråga får hänsyn tas till den situation i vilken målsäganden befunnit sig och relationen till den påstådda gärningsmannen samt utsagans uppkomstbetingelser i övrigt. Vidare får undersökas i vilken mån lämnade uppgifter vinner stöd eller motsägs av annan utredning i målet.

Ett särskilt problem är att det vid upprepade övergrepp, där de yttre förhållandena vid skilda gärningstillfällen är ganska likartade, kan vara svårt för den drabbade att i efterhand hålla isär olika händelser och att dels i detalj beskriva dem, dels precisera när och var de har utspelat sig. Detta är givetvis i särskilt påtaglig grad fallet när den som har utsatts för ett övergrepp är ett barn. Det ligger då i sakens natur att man inte kan räkna med att genom förhör med målsäganden få fram några säkra uppgifter av detta slag.

För att en påstådd brottslig gärning skall kunna medföra straffansvar måste den vara klart avgränsad till sitt innehåll. Detta är av vikt bla för att det inte i efterhand skall behöva uppstå någon tvekan om vad som har omfattats av domstolens prövning. Av åklagarens gärningsbeskrivning skall framgå vilket handlande som läggs den tilltalade till last, och för en fällande dom måste krävas bevisning av erforderlig styrka för att den tilltalade har handlat så som åklagaren påstår.

I mål av nu förevarande slag är det inte ovanligt, att en eller flera händelser framstår med större skärpa än andra för målsäganden och att uppgifterna i övrigt visserligen omfattar ett stort antal tillfällen men är vaga eller sammanfattande. Detta kan bero på att det utövade våldet någon gång varit av särskilt slag eller att någon annan yttre händelse ger stöd för minnet. Om domstolen funnit övertygande bevisning föreligga att målsäganden utsatts för brott vid de tillfällen som kunnat beskrivas i detalj kan detta förhållande i och för sig utgöra stöd vid bedömningen av om målsägandens berättelse i övrigt skall förtjäna tilltro. Det ankommer emellertid på domstolen att, liksom i varje annat brottmål, bedöma i vilken omfattning den påstådda handlingen kunnat preciseras och kan medföra ansvar.

Normalt bör fordras att sådana yttre omständigheter som tid och plats för den brottsliga gärningen blir preciserade och utredda. Ibland måste man dock på grund av sådana utredningssvårigheter som här förut har berörts godta att omständigheter av detta slag lämnas i viss mån öppna. Kan det styrkas att en viss brottslig gärning har blivit begången bör det alltså inte ses som något absolut hinder mot en fällande dom att tid och plats för gärningen inte har kunnat anges exakt utan endast inom vissa ramar. På motsvarande sätt bör åtal för en serie brottsliga gärningar av närmare angivet innehåll kunna bifallas utan att det blir till fullo utrett när och var de olika gärningarna har ägt rum.

HD:s dom meddelades d 15 febr 1991 (nr DB 5).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
1991-02-15
Målnummer
B1095-90
Lagrum
6 kap 1 § och 3 kap 5 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1980 s 725
NJA 1982 s 525
Sökord
Våldtäkt
Beviskrav
Bevisvärdering
Misshandel
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (6)

NJA 1992 s. 446: Frågor om beviskrav och bevisvärdering i mål om sexualbrott samt om anlitande av psykologisk expertis som hjälpmedel vid bedömningen av trovärdigheten hos målsägande- och vittnesutsagor. Dessutom...
NJA 1993 s. 68: Fråga om beviskrav och bevisvärdering i mål om sexualbrott mot underårig (14 år), som på grund av psykiska besvär inte har hörts i målet. Bevisningen har i huvudsak utgjorts av målsägandens...
NJA 1996 s. 176: Beviskravet i mål om våldtäkt. Tillika fråga om skyddande av brottsling. 6 kap 1 § och 17 kap 11 § BrB.
NJA 2005 s. 712: Fråga om ansvar för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt, grov fridskränkning och misshandel. Därvid bl.a. fråga om den kränkta kvinnans make gjort sig skyldig till ofredande genom att låta makarnas...
NJA 2009 s. 447: Bevisvärdering i våldtäktsmål.
NJA 2010 s. 671: Bevisvärdering i mål om sexualbrott.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation