RH 2009:33

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Christina Brockmeyer samt nämndemännen Ingela Ohldin, Bertil Gardtman och Agneta S Larne) anförde i dom den 14 augusti 2008 följande.

DOMSKÄL

H.K. har vidgått att han befunnit sig i det aktuella huset under den tid åklagaren angett. Han har emellertid i första hand gjort gällande att huset inte utgjorde M.K:s bostad och i andra hand att han i vart fall inte haft uppsåt att olovligen vistats i M.K:s bostad. H.K. har således bestritt ansvar för brott.

Inledningsvis är följande utrett. H.K. och M.K. träffades år 1993 och gifte sig år 1999. År 2000 köpte de gemensamt den i målet aktuella villan, till vilken M.K. är lagfaren ägare. H.K. dömdes den 6 november 2006 för bl. a. grov kvinnofridskränkning och våldtäkt mot M.K. till fängelse 2 år och 8 månader. Den 5 maj 2007 meddelades H.K. förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter M.K. Besöksförbudet förlängdes den 7 november 2007. Den 7 juni 2007 meddelade tingsrätten dom på äktenskapsskillnad mellan parterna. I domen tillerkändes M.K. rätt att kvarbo i parternas gemensamma bostad till dess bodelning skett. Den 19 juni 2008 blev H.K. villkorligt frigiven. Sedan han frisläppts bodde han genom frivårdens försorg på ett vandrarhem i Kungälv under fem nätter. Därefter har han bott i villan från och med den 24 juni 2008 till den 10 juli 2008, då han hämtades av polis och anhölls misstänkt för hemfridsbrott. Han har därefter återvänt till huset den 11 juli 2008.

Tingsrätten kan konstatera att det i målet således är utrett att H.K. befunnit sig i villan under den tid åklagaren gjort gällande. Det är likaså utrett att M.K. alltjämt ensam har rätt att kvarbo i villan.

Om skälet till att han begav sig till villan och kvarstannade där har H.K. lämnat följande uppgifter. Han fick inte bistånd av socialtjänsten att bo kvar i Kungälv utan fick besked om att han inte var berättigad till bistånd eftersom han ägde en andel i en villa och fick bo där. För att få en bekräftelse eller ett intyg på att han inte kunde bo i villan gick han till polisen. Han berättade att han hade besöksförbud mot M.K. men tänkte inte på att M.K. hade tillerkänts kvarsittanderätten i bostaden. Polisen sade till honom att han fick vistas i villan så länge M.K. inte befann sig där.

Vad H.K. i denna del uppgett motsägs till viss del av vad vittnet C.A. berättat i förhör. Enligt C.A., som är den polisman H.K. talade med när han uppsökte polisstationen, rörde samtalet framförallt om H.K. kunde åka till bostaden för att hämta några tillhörigheter.

H.K. har vidare uppgett att han trodde att M.K:s kvarsittanderätt innebar att han gett henne tillstånd att bo i huset men att han inte förstod att det innebar att han inte fick vistas där. M.K:s juridiska ombud, advokaten B.S., har dock i förhör berättat att rättens ordförande i målet om äktenskapsskillnad förklarat att M.K:s kvarsittanderätt bl. a. innebar att H.K. inte hade rätt att bo i huset.

Det kan enligt tingsrättens mening inte uteslutas att H.K. uppfattat beskeden från socialtjänsten och polisen som att det gick bra för honom att vistas i huset så länge inte M.K. befann sig där. Det får även anses förklarligt att han, även om han förstått vad M.K:s kvarsittanderätt innebar, framförallt hade det gällande besöksförbudet i åtanke vid tidpunkten. H.K:s förklaring till varför han åkte till villan får därför godtas.

H.K. har vidare gjort gällande att M.K. inte bodde i villan när han kom dit den 24 juni. Enligt M.K. hade hon lämnat huset eftersom hon var rädd att H.K. skulle söka upp henne där. Hon har vidare uppgett att hon tog med sig möbler och personliga tillhörigheter eftersom han under deras äktenskap vid ett flertal tillfällen slagit sönder inredning i huset. Tingsrätten finner inte anledning att ifrågasätta M.K:s uppgifter. Det får därför anses utrett att villan, trots att den tillfälligt stått tom, utgjort M.K:s bostad. Det som är avgörande i målet är emellertid om H.K. insåg detta. Vid denna bedömning har det betydelse hur bostaden såg ut när han kom dit.

Både H.K. och M.K. har uppgett att det saknades möbler och husgeråd men att det fanns en soffa och soffbord i källaren. M.K. har tillagt att det fanns en våningssäng på övervåningen och att det fanns pellets till värmepannan. Hon har även berättat att vatten, el, post och sophämtning fungerade som vanligt samt att telefonabonnemanget var igång men att det inte fanns någon telefon i huset.

H.K. har lämnat följande uppgifter. Eftersom M.K. hade skyddad adress antog han att hon inte bodde i kvar huset. Dessutom hade han så sent som den 30 maj fått ett brev från advokaten B.S. om att M.K. ville sälja fastigheten. Huset såg övergivet ut när han kom dit. Det fanns varken människor eller möbler i huset. Gräset var visserligen klippt och det verkade som om någon gungat på en gunga men det fanns även långt ogräs i trädgården. Inne i huset hade toalettstolen gulnat och den såg inte ut att ha använts på flera månader. Det fanns inget varmvatten. Elen var igång men under tiden han bodde i huset kom ett skriftligt besked om att den skulle stängas av från nästföljande vecka. Det kom ingen post av relevans adresserad till M.K. utan bara reklam. Han har inte öppnat M.K:s post. Sophämtning skedde en gång under de tio dagar han bodde i huset. Han tänkte att huset kanske stod under någon form av förvaltning.

Mot bakgrund av fastighetens skick och omständigheterna i övrigt gör tingsrätten bedömningen att det inte kan anses utrett att HK mellan den 24 juni och den 10 juli insåg att villan vid den aktuella tidpunkten utgjorde MK:s bostad.

Beträffande den 11 juli, när H.K. återvände till huset efter att ha varit anhållen för hemfridsbrott, har han medgett att polisen förklarade att det var olaglig för honom att vistas i huset. Hans förklaring om att han trodde att han "fått rätt" att återvända till huset när han släpptes den 11 juli finner tingsrätten inte särskilt trovärdig. Hans påstående om att han inte avsåg att stanna i villan utan återvände enbart för att hämta pengar, mobiltelefon och andra tillhörigheter har åklagaren emellertid inte vederlagt. H.K. kan därför inte anses ha kvarstannat i M.K:s bostad på det sätt åklagaren gjort gällande.

Vid en sammantagen bedömning konstateras att det inte visats att H.K. haft uppsåt att olovligen vistas i M.K:s bostad enligt vad åklagaren gjort gällande. Utredningen i målet uppfyller således inte de krav som ställs för en fällande dom. Åtalet skall därför ogillas.

Vid den bedömning tingsrätten gjort i ansvarsfrågan skall även skadeståndsanspråket lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Åtalet och skadeståndsyrkandet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Christer Ranch, referent, och hovrättsassessorn Kristina Andersson samt nämndemännen Mikael Höglind och Kerstin Gustafsson) anförde i dom den 3 mars 2009 följande:

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Det finns inget hinder mot att pröva gärningsbeskrivningen i den justerade lydelsen.

M.K. och H.K. har hörts på nytt. B.S:s och C.A:s vittnesmål vid tingsrätten har återgetts genom uppspelning av ljudupptagningar.

Som nytt vittne har polismannen F.B. hörts och berättat i huvudsak följande. Han och en kollega blev beordrade till villan på eftermiddagen den 11 juli 2008. När de närmade sig villan fick han ögonkontakt med H.K. som uppehöll sig i köket. H.K. öppnade altandörren och var då klädd i en skjorta men hade inga byxor på sig. De började prata med varandra och H.K. uppgav sig ha rätt att vara i villan - detta hade en häktesvakt sagt till honom samma dag. H.K. hade tagit sig in i villan genom ett fönster. I villan fanns egentligen inga möbler. Däremot iakttog han att det låg handlingar utspridda i köket som tillhörde såväl H.K. som M.K. Han talade med de grannar som tillkallat polisen och fick då reda på att den rök som kom ur en skorsten på villan tydde på att någon just hade använt duschen. Han talade med M.K. på telefon och hon var angelägen att H.K. inte skulle ta med sig en pärm som var hennes.

Hovrätten gör följande överväganden.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att villan, trots att den tillfälligt stod tom när H.K. kom dit den 24 juni 2008, var M.K:s bostad.

Av förhöret med H.K. framgår att han vid ett polisförhör den 10 juli 2008 informerats om att tingsrättens kvarsittandebeslut innebar att det kunde vara straffbart om han tog sig in i villan. Trots detta åkte han omgående efter att ha försatts på fri fot till villan och tog sig in genom ett fönster som han själv tidigare hade krossat. Av F.B:s vittnesmål framgår enligt hovrättens mening att H.K. inte endast skulle hämta sina tillhörigheter utan hade för avsikt att uppehålla sig där.

H.K:s agerande den 11 juli 2008 visar att han ignorerade kvarsittandebeslutet och olovligen trängde in i villan för att vistas där en tid. Detta får betydelse inte bara vid bedömningen av hans agerande denna dag utan ger även vid handen att han den 24 juni 2008 hade för avsikt att vistas i villan, oavsett vad som hade bestämts om hans rätt därtill. Mot bakgrund av hans egna uppgifter om advokat B.S:s brev och tingsrättens föreläggande, som han skulle besvara, kan det hållas för visst att han under den aktuella tiden hade kunskap om kvarsittandebeslutet och dess innebörd. H.K:s påstående att han av C.A. och en arrestvakt fått tillstånd att ta sig in i villan kan lämnas utan avseende. I sammanhanget skall också beaktas att han inte kunde ta sig in i villan på annat än sätt än genom att bryta sig in, vilket talar för att han förstått att han olovligen trängde in i villan.

Sammantaget finner hovrätten alltså att H.K. uppsåtligen den 24 juni 2008 olovligen trängt in i M.K:s bostad och sedan kvarstannat där samt att han upprepat detta den 11 juli 2008. Han kan därför inte undgå ansvar för hemfridsbrott.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s. 315 uttalat att typiskt sett får den som genom inbrott tränger in i en annan persons bostad anses göra sig skyldig till en sådan kränkning av hemfriden att hemfridsbrottet bör bedömas som grovt. I detta mål bör även vägas in den avsevärda tid som H.K. vistades i villan och att han var medveten om att han hade besöksförbud i förhållande till M.K. Hovrätten finner att H.K. skall dömas för hemfridsbrott som är grovt.

Påföljdsfrågan

H.K. har begått brott under prövotiden för den villkorliga frigivningen från verkställighet av ett fängelsestraff som Mölndals tingsrätt dömde honom till den 6 november 2006. Vid tillämpningen av reglerna i 34 kap. 1 § brottsbalken skall han nu dömas särskilt till påföljd.

För hemfridsbrott som är grovt är stadgat fängelse i högst två år. H.K:s brottslighet har ett straffvärde som enligt hovrättens mening motsvarar fängelse i tre månader.

Av 30 kap. 4 § brottsbalken framgår att som skäl för att bestämma påföljden till fängelse får hovrätten, utöver brottslighetens art och straffvärde, beakta att H.K. tidigare gjort sig skyldig till brott. Varken brottslighetens art eller straffvärde talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse (jfr Högsta domstolens uttalanden i det ovan nämnda rättsfallet). H.K. har emellertid återfallit i brott endast några få dagar efter det att han villkorligt frigivits från ett fängelsestraff och den brottslighet som han nu skall dömas för har riktat sig mot en person som var målsägande även vid den tidigare brottsligheten. Påföljden bör alltså nu bestämmas till ett fängelsestraff. Straffmätningen skall ske i enlighet med det ovan nämnda straffvärdet.

Om någon begår brott under prövotiden för en villkorligt medgiven frihet skall denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Det finns inte särskilda skäl mot att förverka villkorligt medgiven frihet. Tvärtom talar H.K:s snara återfall i brott för att ett förverkande sker. Emellertid är den nya brottsligheten av lindrig beskaffenhet jämförd med den tidigare. Förverkandet bör därför endast avse en del av den villkorligt medgivna friheten och kan bestämmas till en tid av tre månader.

Skadeståndsfrågan

Av tingsrättens domskäl framgår att tingsrätten ogillat M.K:s skadeståndsyrkande.

M.K. har i hovrätten vidhållit att kränkningsersättningen ska bestämmas till 25 000 kr samt att ersättningen för sveda och värk ska bestämmas till 2 200 kr. H.K. har inte vitsordat något av beloppen som skäligt i och för sig.

M.K. uppehöll sig inte i sin bostad under den tid som H.K:s hemfridsbrott pågick. Tvärtom framgår att hon för att förebygga ett sammanträffande tillfälligt hade flyttat ut ur villan. Hennes personliga integritet har då inte kränkts på ett sådant sätt att skadestånd med anledning av kränkning kan utgå.

Ifråga om ersättning för sveda och värk har M.K. uppgett att H.K:s hemfridsbrott orsakat henne oro, sömnsvårigheter och ätstörningar. Ersättning för sveda och värk skall utgå för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur under akut sjuktid efter skadefallet, d.v.s. till dess att skadan läks eller ett varaktigt invaliditetstillstånd inträder. Ersättningen för sveda och värk bestäms i regel schablonmässigt med ledning av hjälptabeller som har utformats av Trafikskadenämnden. För att ersättning för sveda och värk skall utgå krävs i allmänhet att den skadade har varit sjukskriven. Enligt tabellerna bestäms ersättningen med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad, som varierar med hänsyn till vårdformen, skadans art och vårdtidens längd (jfr om det nu sagda Högsta domstolens uttalanden i exempelvis rättsfallet NJA 2005 s. 919).

Det ankommer på den skadelidande att styrka sin skada. M.K. har inte åberopat någon utredning om sjukskrivning eller annat som kan grunda ersättning för sveda och värk. Inte heller i denna del kan hennes yrkande vinna bifall.

M.K:s skadeståndsyrkande skall alltså ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten - med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken - H.K. enligt 4 kap. 6 § första och tredje styckena brottsbalken för hemfridsbrott till fängelse 3 månader.

Villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad till en tid av 3 månader.

Hovrätten lämnar M.K:s skadeståndsyrkande utan bifall.

Hovrättens dom meddelad: den 3 mars 2009.

Mål nr: B 3892-08.

Lagrum: 4 kap. 6 § 1 och 3 st. brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1990 s. 315; NJA 2005 s. 919.