RH 2009:34

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Curt A Berg samt nämndemännen Anette Löfvenius, Gun Sundman och Max Hebert) anförde i dom den 11 februari 2008 bl.a. följande.

DOMSKÄL

B.O. har vidgått att han somnade och körde bussen av vägen ned i diket men förnekat att han framförde bussen i uttröttat tillstånd och därför bestritt ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada.

Utredningen består i - förutom förhör med B.O. - målsägandeförhör på åklagarens begäran med A-M.S., E-L.M. och M.S. På åklagarens begäran har bilinspektören T.H. hörts såsom vittne. Åklagaren har vidare åberopat en teknisk undersökning av bussen med tillhörande fotografier, ett färdskrivarblad, ett rättsintyg, utfärdat den 23 mars 2007 efter sömnundersökning av B.O. på Hudiksvalls sjukhus den 14 juli 2006. Åklagaren har slutligen åberopat ett medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukpenning rörande E-L.M., samt utdrag ur läkarjournaler, rörande A-M.S.

Av den sålunda förebragda utredningen har inledningsvis framkommit följande: B.O. och ägaren till bussen körde ett antal personer, som skulle delta i en danstävling, till och från Slovakien. Resan startade den 14 juni 2006 i Västerås och återresan från Slovakien påbörjades den 18 juni 2006. På återresan släpptes ett antal resenärer av i Västerås och där övertog B.O. vid 22.45-tiden ratten för vidare färd till Valbo med bl.a. A-M.S., E-L.M. och M.S. som passagerare. På riksväg 67, mellan Gysinge och Hedesunda, körde B.O. omkring kl. 02.15 bussen av vägen med skador på bussen och passagerare ävensom på honom själv som följd.

A-M.S., E-L.M. och M.S. har huvudsakligen berättat om de skador som de ådrog sig vid dikeskörningen. E-L.M. har vidare berättat att B.O., då hon kom ut ur bussen, låg utanför bussen och frågade om alla hade klarat sig och sade att han måste ha somnat. M.S. har tillagt att han, som låg och försökte sova, strax före olyckan tyckte att bussen krängde och att B.O., efter olyckan, sade "förlåt mig, det var inte meningen att somna".

B.O. har uppgivit: Han och bussägaren iakttog föreskrivna kör- och vilotider under resan. När han övertog ratten i Västerås hade han varit ledig nio timmar, under vilka han hade sovit en tid och i övrigt vilat. Han kände sig inte trött när han övertog ratten och han hade inga problem med körningen. Han kände inga trötthetssymtom. Om han hade känt trötthetssymtom under färden, hade han sagt till bussägaren eller stannat. Han blev tämligen svårt skadad vid dikeskörningen och han var inlagd på olika sjukhus till någon gång i oktober 2006. En läkare tyckte att han snarkade mycket och tog initiativ till en sömnundersökning. Undersökningen visade att han led av sömnapné. Det visste han inte om och han har aldrig känt sig onormalt trött.

T.H. har förklarat vad ett av de två färdskrivarblad, som återfanns i bussen, utvisar.

Enligt det av åklagaren åberopade rättsintyget karaktäriseras sömnapnésyndrom av upprepade andningsstopp under sömnen och detta ger upphov till ett stört sömnmönster med försämrad sömnkvalitet. Ett av kardinalsymtomen vid sömnapnésyndrom sägs i intyget vara ökad dagtrötthet. Vidare sägs att det är känt att patienter med sömnapnésyndrom har en ökad risk för olyckor på grund av denna trötthet och att ökad risk för olyckor är beskriven såväl från trafiken som från yrkeslivet med ökad förekomst av arbetsplatsolyckor. Slutligen sägs i intyget att patienter med sömnapné dock inte anses drabbas av överraskande och oemotståndliga sömnattacker, som kan ses i samband med andra sjukdomar som t.ex. narkolepsi utan vid sömnapnésyndrom är patienten medveten om sin trötthet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det får anses utrett att B.O. förde bussen av vägen på grund att han somnade. Frågorna i målet gäller om B.O., då han satte sig vid ratten eller under färden, var uttröttad och om han, medveten om att så var fallet, fortsatte att köra bussen.

Det ligger naturligtvis nära till hands att, såsom åklagaren med stöd av rättsintyget gjort, hävda att B.O., som lider av sömnapné, somnade för att han var uttröttad och att han var medveten om det. Det har emellertid inte förebringats någon annan utredning om B.O:s tillstånd, när han satte sig vid ratten, än hans egna uppgifter om att han dessförinnan hade sovit och vilat nio timmar, att han inte kände sig trött, att körningen gick bra, att han under körningen inte kände några trötthetssymtom, att han inte före läkarundersökningen kände till att han led av sömnapné och att han aldrig känt sig onormalt trött. Vid dessa förhållanden finner tingsrätten det inte mot B.O:s icke vederlagda uppgifter vara ställt utom rimligt tvivel att B.O. körde bussen, medveten om att han var uttröttad. Tingsrätten ogillar därför åtalet.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Irja Öhrnell, referent, tf. hovrättsassessorn Maria Ångman samt nämndemännen Berit Bengtsdotter och Yngve Nilsson) anförde i dom den 26 mars 2009 följande.

DOMSKÄL

För att ansvar för vårdslöshet i trafik ska komma i fråga krävs att föraren i väsentlig mån har brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka har betingats av omständigheterna. Av förarbetena till bestämmelsen om vårdslöshet i trafik framgår bl.a. att den i första hand är avsedd att omfatta fall där trafikanten har gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet (se prop. 1994/95:23 s. 60 f). Som exempel på sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar nämns i förarbetena bl.a. förande av bil i uttröttat tillstånd (a. prop. s. 122). Har föraren gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom ska brottet rubriceras som grov vårdslöshet i trafik. Vid avgörande av graden av oaktsamhet ska det trafikfarliga beteendet som sådant bedömas. Det är således i princip utan betydelse om någon trafikolycka har inträffat eller inte (a. prop. s. 122).

I målet är utrett att anledningen till att B.O. körde av vägen med bussen var att han somnade vid ratten. B.O. har gjort gällande att han var utvilad och att han inte kände sig trött under resan. Det får emellertid anses ytterst osannolikt att en förare skulle kunna somna vid ratten utan att dessförinnan ha känt några trötthetssymptom (jfr NJA 1973 s. 449). Av förhöret med överläkaren Odd Lind har framgått att personer som lider av sömnapné inte skiljer sig från andra i detta avseende. Hovrätten anser därför att det kan hållas för visst att B.O. körde bussen i uttröttat tillstånd. Han har därmed varit vårdslös i sådan mån att han ska dömas för vårdslöshet i trafik.

Vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt eller inte beaktar hovrätten följande.

B.O. och bussens ägare körde bussen från Slovakien till Sverige. Resan tog sammanlagt drygt 30 timmar. Körningen delades upp på så sätt att när den ene föraren körde bussen vilade den andre. Varje körpass respektive vilotid uppgick till omkring fyra och en halv timme. B.O. övertog körningen i Västerås vid 22.45-tiden på kvällen och olyckan inträffade omkring tre och en halv timme senare, dvs. vid 02.15-tiden på riksväg 67 mellan Gysinge och Hedesunda.

B.O. är yrkeschaufför och framförde vid tillfället en buss med ca 18 passagerare. Han har i denna egenskap haft ett särskilt ansvar att se till att trafikfarliga situationer inte uppkommer. Det måste ställas höga krav på en yrkeschaufför att vara utvilad före körningen och att vara observant på om trötthetssymptom ändå uppkommer under körningen. Särskilt gäller detta vid så pass långa körningar som det var fråga om i detta fall och när körningen också pågår nattetid.

Som hovrätten har framhållit i det föregående måste B.O. ha känt av trötthetssymptom under körningen. M.S., som var passagerare i bussen, har berättat att han strax innan olyckan uppmärksammade att bussen krängde vid ett par tillfällen. M.S. uppfattade situationen så att bussen vid dessa tillfällen var nere i vägkanten men att den styrdes upp igen på vägen. M.S. uppgifter talar för att B.O. någon tid innan olyckan haft trötthetssymptom eller en nedsättning av vakenhetsgraden och att detta varit orsaken till de krängningar i bussen som M.S. uppmärksammat.

Av de uppgifter som B.O. själv lämnat i hovrätten framgår att han innan olyckan inte vidtagit några åtgärder alls för att avvärja trötthetssymptom. En bussförare som känner trötthet kan t.ex. öppna fönstret vid förarplatsen för att släppa in friskluft i bussen eller spela musik på radion för att hålla sig vaken. B.O. har också haft möjlighet att stanna bussen och uppmärksamma sin medförare på situationen och begära att denne skulle ta över körningen. Det har alltså funnits olika handlingsalternativ men B.O. har fortsatt färden utan att vidta någon åtgärd i syfte att undvika ett insomnande. B.O:s underlåtenhet att reagera på trötthetssymptomen innebär att han utsatt sig själv, passagerarna och andra trafikanter på vägen för allvarlig trafikfara. Oaktsamheten är enligt hovrättens mening så allvarlig att B.O. bör dömas för grov vårdslöshet i trafik.

Genom sin oaktsamhet har B.O. åsamkat A-M.S., E-L.M. och M.S. kroppsskada som inte är ringa. Han ska därför dömas även för vållande till kroppsskada. På de skäl som redovisats ovan måste B.O. genom sitt handlande anses ha gjort sig skyldig till försummelse av sådant allvarligt slag att brottet ska bedömas som grovt.

Grov vårdslöshet i trafik är ett brott av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. B.O. dömdes den 19 december 2006 för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik begångna i juli 2005 till villkorlig dom och dagsböter. De nu aktuella brotten visar därmed på ett upprepat trafikfarligt beteende. Med hänsyn härtill bör annan påföljd än fängelse inte väljas. Fängelsestraffets längd bör bestämmas till två månader.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom i fråga om ansvar dömer hovrätten B.O. enligt 3 kap. 8 § andra stycket brottsbalken för vållande till kroppsskada och enligt 1 § andra stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för grov vårdslöshet i trafik till fängelse två månader.

Hovrättens dom meddelad: den 26 mars 2009.

Mål nr: B 309-08.

Lagrum: 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Rättsfall: NJA 1973 s. 449.

Litteratur: Prop. 1994/95: 23 s. 60 f och 122.