RH 2009:35

I egenskap av ägare till fastigheten N 1:12 i Östersunds kommun ansökte A-M.J. och B.H. om bildande av en gemensamhetsanläggning av det befintliga vattenföretaget Trusta med anslutning av den egna fastigheten. Lantmäterimyndigheten i Jämtlands län beviljade ansökan genom beslut den 15 februari 2006. Genom beslutet inrättades den nya gemensamhetsanläggningen Trusta ga:1 avseende vattenförsörjningsanläggning m.m. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande. Det får anses klarlagt att vattenkvalitén för N 1:12 måste åtgärdas. De reningsmetoder som finns är relativt kostnadskrävande när det gäller installation och drift men framför allt kräver de kontinuerlig tillsyn och passning. Dessutom kan ingen av dessa metoder garantera att ammoniumavskiljning sker. Utifrån dessa förutsättningar måste det anses vara av väsentlig betydelse för fastigheten att få tillgång till det vatten och den anläggning som förvaltas av Trusta vattenföretag. Villkoret i 5 § anläggningslagen (AL) får anses uppfyllt. Den sakkunniges rapport visar att med största sannolikhet kan ytterligare en fastighet anslutas till anläggningen utan att förorsaka några extra kostnader för de redan anslutna fastigheterna. De brister som anläggningen kan ha i form av dåligt tryck till enskilda brukare påverkas inte av anslutning av ytterligare ett hushåll. För ägarna till N 1:12 innebär en anslutning kostnader i form av anslutningsledning, inträdesavgift, andel i driftskostnader och förrättningskostnad. Mot detta ska ställas fördelar som bra vattenkvalité, mindre tillsyns- och övervakningskrav, lägre driftskostnader, driftssäkerhet och tryggare vattenförsörjning på längre sikt. Båtnadsvillkoret i 6 § AL bedöms vara uppfyllt. Några beaktansvärda skäl mot inrättandet av anläggningen har inte anförts (7 § AL).

Östersunds tingsrätt, fastighetsdomstolen

Ägarna till flera av de fastigheter som ingick i det befintliga vattenföretaget Trusta, P.E. jämte sex medparter, överklagade beslutet om inrättande av en gemensamhetsanläggning och yrkade bl.a. att fastighetsdomstolen skulle avvisa ansökan eller ställa in förrättningen. A-M.J. och B.H. bestred ändring.

Fastighetsdomstolen (rådmannen Göran Simonsson, tingsfiskalen Hanna Hjort, fastighetsrådet Jan Heimersson samt nämndemännen Eiwor Nilsson och Bill Öhnstedt) anförde i utslag den 29 mars 2007 bl.a. följande:

SKÄL

Klagandena har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande: Ärendet har tidigare prövats av såväl lantmäterimyndigheten (LM) som fastighetsdomstolen, hovrätten och Högsta domstolen. Det ärende som nu är föremål för fastighetsdomstolens prövning är detsamma; några nya grunder har inte anförts. LM borde därför inte ha tagit upp ansökan till prövning. På A-M.J:s och B.H:s fastighet finns en äldre brunn och en bergborrad brunn. Inget i målet har framkommit som tyder på att det skulle råda brist på kapacitet utan vad som anförts är att kvalitén är bristande. Tagna prover utvisar emellertid att vattnet är tjänligt som dricksvatten. Detta innebär att det för ägarna till N 1:12 inte är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen då fastigheten redan har en vattenanläggning med acceptabelt vatten. Då väsentlighetsrekvisitet inte är uppfyllt skall sålunda ansökt förrättning ställas in. En gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna, av ekonomisk eller annan art, överväger kostnader och olägenheter som anläggningen medför enligt det s.k. båtnadsvillkoret. Fördelarna i detta fall är högst marginella och helt och hållet att hänföra till N 1:12. Denna fastighet har redan acceptabelt vatten och om det anses att fastigheten bör ha bättre vatten så är alternativen antingen rening, grävande eller borrande av ny brunn eller anslutning till Trusta vattenanläggning. Eftersom båtnadsvillkoret inte är uppfyllt i detta fall föreligger ytterligare ett skäl att ställa in förrättningen. Samtliga delägare till den befintliga anläggningen har motsatt sig inrättande av gemensamhetsanläggningen. Detta innebär att även det s.k. opinionsvillkoret medför att förrättningen bör ställas in.

A-M.J. och B.H. har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande: LM:s tidigare beslut, som sedermera prövades av domstolarna, avsåg en preliminärfråga. Nu överklagat beslut är ett fullständigt anläggningsbeslut. Efter den tidigare prövningen har nya fastigheter anslutits till vattenanläggningen. Vidare föreligger nu nya uppgifter om dimensioner avseende i anläggningen ingående ledningar. Det föreligger också ett nytt underlag avseende möjligheter att anordna rening och kostnaderna för detta, varjämte nya bestämmelser om dricksvatten har trätt i kraft. I sistnämnda avseende gäller att Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om försiktighetsmått för dricksvatten, SOSFS 2003:17. Därtill kommer att Livsmedelsverket har utfärdat nya föreskrifter, SLVFS 2001:30, att tillämpas från den 25 december 2003. De nya reglerna innehåller bl.a. skärpta gränsvärden för ammonium och nitrit. Vad gäller väsentlighetsrekvisitet visar analys av vattenprover från N 1:12 nitrithalter som är minst 13 gånger högre än gränsvärdet för vatten tjänligt med anmärkning och 2,6 gånger högre än gränsvärdet för otjänligt vatten. Vad gäller ammoniumhalter uppnår fyra av fem prov Livsmedelsverkets vid analystillfället gällande högre gränsvärde, för vilket anges "Risk för kraftig nitritbildning". Vidare visar vattenproverna halter av andra ämnen - järn, magnesium och svavelväte - som överstiger gränsvärdena. Därjämte förekommer anmärkningar avseende färg, lukt och hårdhet. När det gäller båtnadsvillkoret delar de klagandenas uppfattning att det finns tre alternativ: rening, ny brunn eller anslutning till Trusta vattenföretag. Enligt H.G., Östersunds kommun, har konstaterad ammoniumkväveförorening naturliga orsaker, varför det är liten chans att ett nytt borrhål på fastigheten skulle leda till annat resultat, varjämte ammoniumkvävet inte kan tas bort med normala reningsmetoder. Brunnsborrarna Ederwall & Eriksson AB har bedömt frågan och funnit att möjligheten att få ett bra vatten i en ny borrad brunn på fastigheten är liten. Varken ett nytt borrhål eller en reningsanläggning utgör således ett realistiskt alternativ. Det enda återstående alternativet är anslutning till vattenföretaget. Anläggningen är snart 50 år gammal. Den kan när som helst komma att kräva betydande investeringar. Då är det uppenbarligen till stor fördel att ha klara formella regler för beslutsordning, utdebitering m.m. också för befintliga ägare. Det framstår som uppenbart att en fastighetsköpare skulle sätta värde på att vattentillgången är formellt tryggad och att gemensamhetsanläggningen därmed påverkar deltagande fastigheters värde positivt. En formalisering av anläggningen genom denna förrättning medför att varje fastighet erhåller en formellt säkrad rätt till vatten, vilket dels höjer värdet på respektive fastighet och därmed ökar låneutrymmet, dels säkrar möjligheten att fatta beslut om investeringar och utdebitering genom majoritetsbeslut om så skulle behövas.

P.E. m. fl. har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med B-G.N., L.A. och Å.H. A-M.J och B.H. har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med P.N., L.E., R.B. och H.G.

Den i målet aktuella frågan - bildande av gemensamhetsanläggning av Trusta vattenföretag med anslutning av fastigheten N 1:12 - har behandlats tidigare vid förrättning enligt AL. Efter ansökan av ägarna till N 1:12 beslutade LM den 2 mars 1999 att inrätta den befintliga vattenanläggningen som gemensamhetsanläggning med deltagande av bl.a. N 1:12. Efter överklagande undanröjde Östersunds tingsrätt, fastighetsdomstolen, i utslag den 3 december 1999 anläggningsbeslutet samt inställde förrättningen i dess helhet. Hovrätten för Nedre Norrland lämnade i utslag den 2 september 2002 överklagande av fastighetsdomstolens utslag utan bifall. Högsta domstolen beslutade den 17 december 2002 att inte meddela prövningstillstånd.

Då den i målet aktuella frågan sålunda tidigare behandlats vid förrättning enligt AL och blivit slutligt avgjord, får frågan enligt 35 § AL prövas vid ny förrättning endast om ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan har inträtt sedan den tidigare behandlingen eller ett klart behov av omprövning har framkommit. Vad avser begreppet "ändrade förhållanden" har i förarbetena (prop. 1973:160 s. 254-255) påpekats att det bör vara fråga om ändrade förhållanden av rent faktiskt natur och inte bara om ett annat bedömande av föreliggande fakta. I vissa fall skall dock omprövning kunna medges även när föreliggande fakta bedömts felaktigt, t.ex. när kostnaderna för anläggningens utförande visar sig bli avsevärt högre än man räknat med vid tiden för anläggningsförrättningen. Genom lagändring som trädde i kraft 1 januari 1990 infördes bestämmelsen att omprövning även får ske om ett klart behov därav har framkommit. Av förarbetena till denna lagändring (prop. 1988/89:77 s. 75) framgår att lagändringen syftade till en viss uppmjukning av de tidigare restriktiva bestämmelserna, dock att viss restriktivitet måste prägla bedömningen av frågan om omprövning men att det inte kunde bortses från att det efter hand kan framträda ett klart behov av att kunna modifiera villkoren för anläggningen med hänsyn till vunna erfarenheter.

Bestämmelserna i 35 § har uppenbarligen utformats med tanke på omprövning av en sedan tidigare bildad gemensamhetsanläggning. Bestämmelserna äger dock tillämpning även i ett fall som det nu aktuella då den tidigare prövningen har lett till att någon gemensamhetsanläggning inte bildats utan förrättningen blivit inställd.

I den tidigare förrättningen meddelades anläggningsbeslutet som preliminärfråga. Det innebär emellertid inte att beslutet var tillfälligt eller provisoriskt. Det innebär endast att beslutet kunde överklagas utan att förrättningen i övrigt hade slutförts. Det beslut som fattades var lika definitivt och bestående för framtiden som om beslutet fattats på ordinärt sätt vid förrättningens avslutande. Att beslut fattas som preliminärbeslut innebär inte heller att utredningen till grund för beslutet kan göras mindre omsorgsfull eller mindre omfattande än vad som annars skulle vara fallet. Omprövning kan sålunda inte medges enbart av den anledningen att tidigare beslut fattats som preliminärfråga.

Vattenanläggningen har inte ändrats sedan den tidigare handläggningen. Den ytterligare anslutning av fastighet som skett och utbyggnad av en redan ansluten lägenhet synes vara förhållanden som förelegat och beaktats redan vid den tidigare handläggningen. Brunnen på N 1:12 har inte heller ändrats. Sedan den föregående prövningen har nya vattenprov tagits, men de visar i huvudsak samma resultat som tidigare prover. Sålunda kan inte heller vattenkvalitén i brunnen anses vara påtagligt annorlunda, i vart fall inte sämre, än tidigare.

Även om vattenanläggningen inte har ändrats på något sätt sedan tidigare prövning har kännedomen om hur den faktiskt ser ut dock ökat. I den tidigare förrättningen antogs att ledningen mellan vattenverket och fördelningsbrunnen vid skolan och sugledningen från sjön till råvattenpumpen hade en innerdiameter om 28 mm. P.N. har i vittnesmål uppgivit att han vid nyanläggningen 1961 kopplade samman ledningen mellan vattenverket och fördelningsbrunnen och att han då observerade att ledningen hade en innerdiameter på 51,7 mm och en ytterdiameter på 63 mm. På grund härav och den utredning som gjorts i omprövningsförrättningen kan hållas för visst att ledningen som anlades av Hallens kommun från vattenverket till fördelningsbrunnen vid skolan har en innerdiameter om minst 40 mm. Vidare finner fastighetsdomstolen på grund av de uppgifter som lämnas i förrättningsutredningen inte skäl att betvivla att sugledningen till råvattenpumpen har en innerdiameter på 40 mm. De beräkningar som utförts i utredningen visar då att vattenanläggningens kapacitet är tillräcklig för anslutning av N 1:12 utan ombyggnad. Detta beräkningsresultat motsägs dock av att användarna upplever tryck och flöde som otillräckligt. Förklaringen skulle kunna vara brister i anslutningsledningarna men också att huvudledningen är skadad eller igensatt på något sätt som inte framkommit i utredningen. I den tidigare handläggningen har hovrätten utgått från att delägarna i vattenföretaget måste vidta ett antal åtgärder för att kunna ansluta ytterligare fastigheter. Hovrätten har till slut bedömt att det är fråga om betydande kostnader, åtminstone flera hundra tusen kronor. Utredningen i den nya förrättningen har kommit fram till att anslutning av N 1:12 kan ske utan ombyggnadskostnad. Situationen kan synas likartad med den som nämns i förarbetena, dvs. en grov felbedömning av anläggningskostnaderna som kan föranleda att omprövning medges. Då anläggningen är gammal och användarna upplever dålig kapacitet kan det emellertid inte uteslutas att anläggningen innehåller fel och brister som inte kunnat upptäckas och beaktas i den teoretiska kapacitetsberäkningen. Det kan därför inte med säkerhet sägas att kostnadskonsekvenserna av en anslutning av N 1:12 tidigare har bedömts så oriktigt att en förnyad prövning bör tillåtas.

Vid tiden för den förra förrättningen gällde Livsmedelsverkets föreskrifter för dricksvatten SLVFS 1993:35. Numera gäller SLVFS 2001:30. Dessa föreskrifter gäller dock inte dricksvatten från vattenverk som i genomsnitt per dygn tillhandahåller mindre än 10 kubikmeter eller försörjer färre än 50 personer. För mindre vattenanläggningar och brunnar gäller Socialstyrelsens allmänna råd för dricksvatten SOSFS 2003:17, som ifråga om nu aktuella fysikaliska och kemiska parametrar innehåller samma riktvärden som SLVFS 2001:30. De nya föreskrifterna och råden har inte medfört någon påtaglig förändring av kraven på dricksvatten i nu aktuella hänseenden sedan den förra prövningen. Gränsvärdena för nitrit har skärpts något medan gränsvärdena för ammonium har höjts. För brunnsvattnet på N 1:12 gäller samma klassificering som tidigare, dvs. tjänligt med anmärkning. Anmärkningarna har avsett hårdhet och ammoniumhalt och vid enstaka provtillfällen järnhalt och lukt. I de senaste proven (2001 och 2003) finns ingen anmärkning med avseende på järn och lukt. Såsom tidigare gäller också att om vattnet har bedömts som tjänligt med anmärkning bör åtgärder vidtas som säkerställer kvaliteten. Fastighetsdomstolen anser att de nya föreskrifterna och råden inte innebär att ändrade förhållanden har inträtt.

Möjligheterna att rena brunnsvattnet på N 1:12 har blivit föremål för omfattande utredning och argumentation i målet. De förslag till rening som lämnats i förrättningsutredningen innebär en installationskostnad om ca 85 000 kr och en driftskostnad om 5 000-6 000 kr/år. L.E. har i vittnesförhör uppgivit att anläggningen är komplicerad och att några garantier för dess funktion inte kan lämnas. Tekniken för nitrifiering och avskiljning av ammonium är enligt hans uppfattning outprovad och svår. Det skulle enligt L.E. krävas försök som en privatperson inte bör ge sig in på. L.A. har i vittnesförhör uppgivit att JMS vattenrening AB:s förslag till anläggning klarar reningsbehovet utom i fråga om svavelväte, som dock kan luftas bort. Kostnaden uppskattas till 50 000 kr jämte installationskostnad på normalt 4 000-6 000 kr. Driftskostnaden uppgår till 4 000-5 000 kr per år och driften fordrar regelbundna arbetsinsatser för byte av kolfilter två ggr per år och påfyllning av salt någon gång per månad. Dricksvattenrenaren placeras under diskbänken och ger dricksvatten i ett tappställe. Önskas dricksvatten på fler tappställen fordras enligt L.A. en dricksvattenrenare per tappställe. R.B. har kritiserat framför allt JMS:s förslag. Han anser att JMS:s dricksvattenrenare inte tar bort ammonium ur vattnet och har sammanfattningsvis bedömt att rening av vatten med den aktuella sammansättningen är komplicerad. Den baserar sig på processer som är tämligen omfattande kombinerat med osäker funktion och betydande regelbundna driftsinsatser. Någon enkel metod finns inte och enligt R.B:s mening är det inte rimligt att föreslå en privatperson rening av detta vatten. Å.H. har uppgivit att vattnet uppvisar hårdheter som är vanliga i dessa trakter med kalkberggrund. Han anser att förekomsten av järn, mangan och färg beror på turbiditeten, dvs. den grumlighet som uppkommit på grund av att brunnen inte använts på länge och att de prover som uppvisar höga värden i dessa avseenden inte är relevanta för hur råvattnet ser ut. De prover som kan anses visa råvattnets verkliga kvalitet är enligt hans bedömning proverna från den 5 juni 1996 och den 7 april 2003 och dessa prover visar inga anmärkningsvärda halter. Han anser att det är ett drickbart vatten med vissa tekniska brister på grund av hårdhet och att vattnet inte har några negativa hälsoeffekter.

R.B:s uppfattning om svårigheterna att rena vattnet har framförts redan i hovrättens prövning av den tidigare förrättningen. Därvid uppskattade R.B. kostnaderna till 100 000 kr för reningsutrustning och installation samt den årliga driftskostnaden till ca 30 000 kr med en daglig arbetsinsats på en timme. I sammanfattande bedömning uppgavs att det skulle krävas ett mycket omfattande vattenreningssystem för att erhålla ett godkänt dricksvatten. Klagandeparterna ansåg att tillfredställande rening skulle kunna ske med en sammanlagd kostnad om högst 66 250 kr. Hovrätten ansåg utifrån den av parterna presenterade utredningen att det finns goda möjligheter att komma tillrätta med de problem ifråga om ammoniumkväve, vattenhårdhet och lukt av svavelväte som konstaterats vid analyser och att kostnaden kunde uppskattas understiga 70 000 kr. Uppgifterna om problemen att rena vattnet förelåg sålunda redan i den tidigare behandlingen av frågan och det som nu framförts innebär visserligen ytterligare belysning av frågan men inget nytt i sak. Fastighetsdomstolen anser att vad som i målet framförts angående möjligheterna till vattenrening inte innebär att ändrade förhållanden har inträffat.

Även om ändrade förhållanden inte inträffat kan omprövning medges om det föreligger ett klart behov därav. Att A-M.J. och B.H. fortfarande har ett behov av att lösa vattenfrågan för sin fastighet på samma sätt som vid den tidigare prövningen innebär inte att det uppkommit ett klart behov av omprövning. De ytterligare upplysningar om vattenanläggningens beskaffenhet, möjligheterna till rening m.m. innebär enligt fastighetsdomstolens uppfattning inte sådana nyvunna erfarenheter att ett klart behov av omprövning uppkommit.

Fastighetsdomstolen finner sammanfattningsvis att villkoren för ny- eller omprövning i 35 § AL inte är uppfyllda. Överklagandet bör sålunda bifallas på så sätt att LM:s anläggningsbeslut och övriga förrättningsbeslut undanröjs och förrättningen inställs.

SLUT

Med bifall till P.E:s m. fl. överklagande undanröjer fastighetsdomstolen samtliga av LM fattade beslut och inställer förrättningen.

Hovrätten för Nedre Norrland

A-M.J. och B.H. överklagade och yrkade fastställande av LM:s beslut. P.E. och dennes medparter bestred ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Sten Andersson, hovrättsrådet Mats Fällström, referent, hovrättsrådet Solveig Östbye Laitinen och fastighetsrådet Torbjörn Yttergren) anförde i utslag den 7 april 2009:

SKÄL

Utredningen

Vid sammanträde i hovrätten har förnyade förhör ägt rum med L.E., H.G., P.N. och L.A. Hovrätten har tagit del av förhören vid tingsrätten med R.B., Å.H. och B-G.N. genom banduppspelningar. Som ny muntlig bevisning i hovrätten har förhör ägt rum med parten B.F. samt med vittnena S.E och B.O. Såväl klagandena som motparterna har åberopat viss ny skriftlig bevisning i hovrätten. Vid föredragning av målet har hovrätten tagit del av handlingarna i målet och fotografier av anläggningen tagna av fastighetsrådet i samband med att denne på hovrättens uppdrag verkställt undersökning på platsen av den aktuella anläggningen.

Omprövning enligt 35 § anläggningslagen (AL)

Såsom fastighetsdomstolen anfört har den i målet aktuella frågan - bildande av gemensamhetsanläggning av Trusta vattenföretag med anslutning av fastigheten N 1:12 - behandlats tidigare vid förrättning enligt AL. Ansökan från A-M.J. och B.H. bifölls dock inte utan beslutet, som vann laga kraft genom Högsta domstolens beslut den 17 december 2002 att inte meddela prövningstillstånd, blev att förrättningen inställdes.

Fastighetsdomstolen har undanröjt Lantmäterimyndighetens anläggningsbeslut och övriga förrättningsbeslut samt inställt förrättningen eftersom fastighetsdomstolen inte funnit villkoren för ny- eller omprövning i 35 § AL uppfyllda. Fastighetsdomstolen har därvid bl.a. anfört att även om bestämmelserna i 35 § AL uppenbarligen utformats med tanke på omprövning av en sedan tidigare bildad gemensamhetsanläggning äger bestämmelserna tillämpning i ett fall som det aktuella, dvs. då den tidigare prövningen inte lett till att det bildats någon gemensamhetsanläggning utan endast till ett beslut om att förrättningen blivit inställd.

Det aktuella lagrummet har följande lydelse.

Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt, får ny förrättning äga rum, om i det tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit.

Vid den nya förrättningen får ej beslutas sådan ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt.

Är vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändning i övrigt, behöver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen.

Om den nya förrättningen gäller fråga av enklare beskaffenhet om en fastighets delaktighet i samfällighet eller om ändring av en fastighets andelstal, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, företräder föreningen de delägare som inte har begärt utträde eller vars andelstal inte föreslås ändrat.

Sett enbart till första stycket i paragrafen synes bestämmelsen kunna äga tillämpning även i en situation som den nu aktuella, dvs. då den tidigare prövningen inte ledde till något anläggningsbeslut utan endast till att förrättningen ställdes in. Läser man paragrafen i sin helhet, ligger det dock närmare till hands att tolka bestämmelsen på motsatt sätt, dvs. att bestämmelsen är tillämplig endast när fråga uppkommit om ändringar i en inrättad gemensamhetsanläggning.

AL föregicks av bl.a. lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar (LGA). Bestämmelsen i 39 § LGA, vilken motsvarade 35 § AL, var tydligare i det aktuella avseendet: "Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom beslutet, kan frågan prövas vid ny förrättning." Av 18 § LGA framgick att det definitionsmässigt gjordes skillnad på ett beslut att inställa förrättningen och ett anläggningsbeslut. Det senare var just ett beslut om att inrätta en gemensam anläggning. 39 § LGA innebar således inte någon begränsning i möjligheterna att pröva en anläggningsfråga på nytt, om det tidigare beslutet enbart innebar att förrättningen ställdes in. I förarbetena till AL (se prop. 1973:160 s. 254) anges att föreskriften i 35 § AL i sak stämmer överens med regeln i 39 § första stycket LGA. Någon ändring till att omfatta även beslut om att inställa en förrättning kan därför inte ha varit avsedd. Också vad som anges i förarbetena till AL om skälen för bestämmelsen i 35 § AL (se a. prop. s. 130 ff. och 172 f.) talar med styrka för att bestämmelsen syftar enbart till att reglera förutsättningarna för att ändra en inrättad gemensamhetsanläggning. Det kan tilläggas att allmänna principer om rättskraft inte torde kunna tillämpas på beslut att ställa in en förrättning. I artikeln "Några processrättsliga begrepp och regler" (publicerad i Lantmäteristyrelsens meddelande nummer 10:1969) uttalar Tore Landahl att ett beslut om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning som meddelas av fastighetsbildningsmyndighet är att jämställa med en dom meddelad av domstol men att det otvivelaktigt förhåller sig så att en inställd förrättning inte äger rättskraft. Landahl fortsätter: "I princip gäller därför att en ny ansökan om samma fastighetsbildningsåtgärd skall tas upp till sakprövning och att ett tidigare meddelat beslut om inställande av förrättning inte utgör rättegångshinder enligt reglerna om res judicata." Enligt hovrättens mening får detta anses gälla även om beslutet att ställa in förrättningen har fattats av domstol, efter överklagande av förrättningsmyndighetens beslut.

Sammanfattningsvis gäller alltså följande. Ett beslut om att inrätta en gemensamhetsanläggning som vunnit laga kraft får omprövas endast under de förutsättningar som anges i 35 § AL. Någon motsvarande begränsning föreligger inte enligt AL i ett fall som det förevarande, dvs. då den tidigare prövningen inte har lett till något beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning utan endast till ett beslut om att ställa in förrättningen.

Målet ska därför prövas i sak. P.E. och dennes medparter har vid sådant förhållande anfört att målet bör återförvisas till lägre instans medan A-M.J. och B.H. motsatt sig återförvisning. Hovrätten har tagit upp all utredning i målet och parterna har fört sin talan med den utgångspunkten att målet kan komma att prövas i sin helhet, dvs. prövningen i hovrätten har inte varit inriktad enbart på frågan om omprövning enligt 35 § AL. Hovrätten anser att det saknas tillräckliga skäl för att återförvisa målet till lägre instans och övergår därför till prövningen av sakfrågorna i målet.

Frågan om inrättande av gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning med anslutning av N 1:12 till anläggningen

Huvudfrågan i målet är om villkoren för inrättande av gemensamhetsanläggning i 5-7 §§ AL är uppfyllda. Av lagrummen följer bl.a. att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen (väsentlighetsvillkoret), att en gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna av ekonomisk eller annan art av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför (båtnadsvillkoret) samt att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas om ägarna av de fastigheter som ska delta i förrättningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det (opinionsvillkoret).

Parterna har åberopat samma omständigheter i hovrätten som vid de lägre instanserna till stöd för respektive talan.

A-M.J:s och B.H:s talan kan sammanfattas enligt följande. Det egna vattnet är av så dålig kvalitet att det måste åtgärdas. De reningsmöjligheter som står till buds är kostsamma och arbetskrävande i form av tillsyn. En reningsanläggning skulle bli komplicerad och det går inte heller att i förväg att veta om reningen kommer att lyckas. Det är därför av väsentlig betydelse för deras fastighet att få ansluta till Trusta vattenföretag. Det finns visserligen andra vattenanläggningar på Norderön men Trusta vattenföretag är den anläggning som ligger närmast deras fastighet. Det är även till fördel för nuvarande delägare med en formalisering av anläggningen, särskilt med beaktande av att anläggningen är att betrakta som en offentlig anläggning då den tillgodoser en förskola med vatten. Anläggningen är vidare i stort behov av investeringar och det är då till fördel för samtliga om flera fastigheter delar på kostnaderna.

P.E. och dennes medparter har sammanfattningsvis gjort gällande följande.

Det är inte av väsentlig betydelse för N 1:12 att ansluta till Trusta vattenföretag, eftersom det vatten som finns på fastigheten är acceptabelt. I vart fall finns det reningsmöjligheter. Det finns också andra vattenföretag på Norderön. Det är vidare inte möjligt att ansluta ytterligare brukare till deras anläggning utan mycket stora kostnader som inte står i proportion till den nytta som en anslutning skulle ha för N 1:12. Merparten av ägarna till de fastigheter som idag är anslutna till Trusta vattenföretag motsätter sig anslutning av ytterligare fastigheter.

Av utredningen i målet om kvaliteten på det egna vattnet på N 1:12 har framkommit att vattenprover tagits och analyserats vid flera tillfällen under perioden 1983-2003 och att halten ammonium genomgående legat över gränsvärdet för tjänligt med anmärkning, vid vilket det anses föreligga risk för nitritbildning. Vid något tillfälle har värdet varit så högt att det anses föreligga risk för kraftig nitritbildning. Vidare har vattnet haft andra brister i form av hårdhet, färgning och höga halter järn i vilka avseenden vattnet bedömts som tjänligt med anmärkning. A-M.J. och B.H. har uppgett att de mot bakgrund av kvaliteten på vattnet inte nyttjar det till dricksvatten utan att de i stället hämtar vatten från en grannfastighet. I Socialstyrelsens allmänna råd SOSFS 2003:17, Försiktighetsmått för dricksvatten, rekommenderas att, om dricksvatten har bedömts som tjänligt med anmärkning eller otjänligt, bör åtgärder vidtas som säkerställer kvaliteten.

Hovrätten instämmer med hänsyn till det nu sagda i LM:s bedömning att det måste anses klarlagt att vattenkvaliteten för N 1:12 måste åtgärdas.

Genom utredningen har framgått att problemet sannolikt inte går att lösa genom att man borrar efter vatten på andra platser på fastigheten. Vad sedan gäller möjligheterna till rening har L.A., vilken arbetar som säljare åt företaget JMS, förklarat sig kunna garantera att man genom användande av JMS:s utrustning kan sänka ammoniumhalten till värden under gränsvärdet, medan de sakkunniga vittnena L.E. och R.B. förklarat att det är högst osäkert om det är möjligt att uppnå ett sådant resultat. R.B. har framhållit att en eventuell vattenrening i det aktuella fallet blir mycket komplex och svårskött samt att kostnaderna för anskaffning av utrustning, installation och drift inte är försvarbara om man samtidigt beaktar osäkerheten vad gäller producerad vattenkvalitet. Socialstyrelsen har på s. 56 i sin publikation "Dricksvatten från enskilda brunnar och mindre vattenanläggningar" uttalat att i de fall brunnsvatten innehåller - utöver sådana ämnen som är praktiskt möjliga att förändra på ett relativt enkelt och säkert sätt, t.ex. järn och mangan även andra oönskade ämnen, såsom ammonium, finns det som regel inga enkla reningsmetoder som fungerar samt att det många gånger kräver stort engagemang och stor kunnighet från den som ansvarar för vattenanläggningen när man installerar och söker driva mer komplicerade system. Av utredningen kan dras den slutsatsen att det finns goda möjligheter att genom rening av vattnet på N 1:12 uppnå acceptabel kvalitet avseende järn, färg och hårdhet medan problemet med ammonium är sådant att vattenförsörjningen till fastigheten bör lösas på annat sätt än genom vatten från den egna fastigheten.

Enligt hovrättens mening står det därför klart att det är av väsentlig betydelse för N 1:12 att fastigheten ingår i en gemensamhetsanläggning för tillhandahållande av vatten. Av utredningen har framkommit att de geografiska förhållandena är sådana att den anläggning som är lämpligast att ansluta till är den anläggning som förvaltas av Trusta vattenföretag. Att det även för de fastigheter som i dag är anslutna till i Trusta vattenföretag är av väsentlig betydelse att vatten tillhandahålls genom en gemensam anläggning är uppenbart. Det s.k. väsentlighetsvillkoret i 5 § AL är därmed uppfyllt.

Av utredningen framgår att vattentrycket i Trusta vattenföretags vattenanläggning är lågt och att nuvarande brukare har upplevt detta som ett problem och uttryckt oro över vad anslutningen av ytterligare ett hushåll skulle innebära. Det har framkommit att pumpen i vattenverket sedan några år tillbaka inte är i drift vilket enligt L.E. skulle kunna utgöra en förklaring till det låga trycket. L.E:s slutsatser av sina undersökningar av anläggningen är att en anslutning av servis på huvudledningen för ytterligare ett hushåll skulle innebära endast en marginell påverkan på anläggningen avseende tryck och flöde. Enligt L.E. gäller detta oavsett om pumpen i vattenverket är i drift eller inte.

Genom förhöret med H.G. har framkommit att Trusta vattenföretag står under offentlig tillsyn eftersom anläggningen tillgodoser en förskola med vatten. I anledning därav har kommunen tillskrivit vattenföretaget med uppmaning att vidta åtgärder så att anläggningen uppfyller lagens krav. Det innebär bl.a. att vattenföretaget måste inrätta en desinfektionsanläggning med två säkerhetsbarriärer. Vanligen blir det då fråga om två UV-anläggningar. Eventuellt krävs det också sandfilterrening och pH-justering. Det måste också installeras en larmutrustning. Vattenföretaget ska löpande lämna vattenprover för analys.

Hovrätten anser det vara klarlagt att en anslutning av fastigheten N 1:12 till Trusta vattenföretag på det sätt som L.E. har utgått från inte i sig medför något behov av nyinvesteringar på anläggningen. De kostnader och olägenheter som inrättandet av en gemensamhetsanläggning i förevarande fall medför är i allt väsentligt att hänföra till N 1:12. Fördelarna av såväl ekonomisk som annan art överväger uppenbart kostnaderna och olägenheterna, varvid hovrätten beaktat främst nyttan för fastigheten N 1:12 att lösa vattenförsörjningen men även det förhållandet att det blir fler fastigheter som får dela på kommande kostnader för anläggningen. En formalisering av anläggningen med fasta andelstal m.m. torde också vara till viss nytta för samtliga deltagande fastigheter, särskilt mot bakgrund av vad som framkommit om att anläggningen står under offentlig tillsyn. Också villkoren i 6 § AL får därför anses uppfyllda.

Merparten av ägarna till de fastigheter som ska delta i gemensamhetsanläggningen har motsatt sig anslutning av ytterligare fastigheter och får i följd härav anses ha motsatt sig inrättandet av en gemensamhetsanläggning. Mot bakgrund av hovrättens bedömning att N 1:12 kan anslutas till anläggningen utan att det i någon beaktansvärd mån kommer att påverka nuvarande brukares vattenförsörjning har dessa ägare inte beaktansvärda skäl för sin inställning. Det s.k. opinionsvillkoret i 7 § AL utgör därför inte något hinder mot inrättandet av anläggningen.

Mot bakgrund av det anförda och vad Lantmäterimyndigheten i övrigt anfört ska A-M.J:s och B.H:s ansökan om inrättande av gemensamhetsanläggning bifallas och Lantmäterimyndighetens beslut fastställas.

SLUT

Med ändring av fastighetsdomstolens utslag fastställer hovrätten LM:s beslut.

Hovrättens utslag meddelat: den 7 april 2009.

Mål nr: Ö 506-07.

Lagrum: 5-7 §§ och 35 §anläggningslagen (1973:1149).

Litteratur: Prop. 1973:160 s.130 ff., 172 och 254; Tore Landahl, "Några processrättsliga begrepp och regler", publicerad i Lantmäteristyrelsens meddelande nummer 10:1969.