RH 2009:46

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Elisabeth Karlén samt nämndemännen Katrin Karlsson, Bodil Rumpanen och Ingvar Paulsson) anförde i dom den 15 november 2007 följande.

Målsäganden M.B. har uppgett följande. Hon hade vid tillfället bott omkring två år som fosterbarn hos B.J. och K.J. Hon brukade hjälpa till med olika saker på gården. Hon hade tidigare vid några tillfällen hjälpt till med veden. Hon hade staplat den efter det att den hade klyvts. Hon vet hur vedklyven fungerar. Den är inte svår att hantera. Hon har dock inte fått några särskilda instruktioner. Den 1 augusti 2005 skulle de klyva ved. K.J. hade lånat vedklyven kvällen före. På morgonen åkte han till arbetet. Det var B.J., M.B., hennes lillasyster D.B. och K.J:s och B.J:s då sextonårige son, K, som deltog i arbetet. De startade vid tiotiden på förmiddagen. K sågade upp stockarna med motorsåg. B.J. skötte vedklyven. M.B. och D.B. staplade den kluvna veden. Det gick bra. De åt lunch och fortsatte med arbetet på eftermiddagen. Vid tre, fyratiden på eftermiddagen bytte de arbetsuppgifter. Det bara blev så. M.B. och D.B. kom att sköta vedklyven. M.B. lyfte upp veden på den och D.B. skötte spaken som man för kolven mot skäret med. Först var det tänkt att M.B. skulle sköta spaken, men D.B. orkade inte lyfta veden. Det fungerade bra. Hon var inte rädd, men visste att vedklyven kunde vara farlig. Hon minns att hon vid något tillfälle tjafsade lite med D.B. B.J. sade att de skulle vara försiktiga. De tog pauser då och då. Efter ett tag kom K.J. hem. Han kom fram till dem en kort stund och tittade till dem. Han frågade om det gick bra. De svarade att det gjorde det. Det var dock lite tungt och tråkigt. M.B. såg att D.B. tyckte att det var tråkigt. K.J. lämnade dem. En kort tid efter det kom grannpojken fram till dem. Han började prata med D.B. M.B. fortsatte att arbeta. D.B. tappade väl uppmärksamheten på vad hon gjorde. Hon stod med ena handen i fickan och den andra på spaken. Hon kom väl att trycka in den. M.B. lade upp ett vedträ på vedklyven med båda sina händer. Sedan kände hon att det gjorde väldigt ont. Hon hade inte lagt märke till att kolven rörde sig. Hon såg sina fingrar i vedklyven och blev chockad. M.B. bor fortfarande kvar hos K.J. och B.J. Det fungerar bra.

Hörd över åtalet har K.J. uppgett: Det är riktigt att han kom hem på eftermiddagen och tittade till familjen när de klöv ved. Då lyfte M.B. upp ved på vedklyven medan D.B. skötte spaken. Han reagerade inte särskilt över det. Han tror att han uppmanade dem att vara försiktiga. B.J. sade att de skulle sluta för dagen. Efter omkring en minut lämnade han dem. Han mötte därefter grannpojken som frågade efter D.B. K.J. berättade var hon var. Därefter gick han för att hämta posten. Efter kanske omkring fem sekunder hörde han att något hände. Han ringde efter ambulans och tog sig fram till M.B. - M.B. och D.B. brukade hjälpa till på gården. De hade varit med att klyva ved tidigare vid ett par, tre tillfällen, men hade då inte skött själva vedklyven. K.J. har inte särskilt visat M.B. hur vedklyven fungerar. M.B. är en lugn och duktig tjej med gott omdöme. D.B. är spralligare.

Hörd över åtalet har B.J. uppgett: Hon har inget minnet av vad som hände på förmiddagen den 1 augusti 2005. Det måste bero på det traumatiska som hände senare. Det gick bra med vedklyvningen. Hon fanns i närheten hela tiden och hade uppsikt över M.B. och D.B. De hade pauser. Om det inte hade fungerat hade B.J. ingripit. Arbetstakten var lugn. Hon minns att grannpojken kom fram till dem på eftermiddagen. Han skulle visa något. De skulle precis avsluta dagens arbete då olyckan skedde. Hon hörde M.B. skrika. B.J. såg inte exakt vad som hände. Hon var upptagen med att stapla ved. Detta var första gången som M.B. och D.B. hanterade vedklyven. Det bara blev så. Hon minns inte om hon visade hur vedklyven fungerade. Hon uppmanade dem emellertid att vara försiktiga. D.B. var lite sprallig och inte så lugn som M.B.

M.B. har vid det aktuella tillfället tillfogats kroppsskada som inte är ringa. Åklagaren har lagt K.J. och B.J. till last att de utan tillräcklig ledning och tillsyn låtit M.B. och hennes syster hjälpa till med att hugga ved med vedklyven. Hantering av en sådan hydraulisk vedklyv som är aktuell i målet innebär naturligtvis särskilda risker. Såväl K.J. och B.J. som M.B. har varit införstådda med det. Samtidigt har framkommit att hanteringen av maskinen tekniskt sett är okomplicerad, varför det kan ifrågasättas om det varit nödvändigt att lämna några särskilda instruktioner angående maskinens funktion, utöver den kunskap och insikt som M.B. och D.B. redan hade till följd av tidigare erfarenheter. B.J. har uppmanat flickorna att vara försiktiga. Inget annat har framkommit än att hanteringen under eftermiddagen sedan M.B. och D.B. kom att hantera vedklyven fortlöpt utan incidenter eller andra osäkerhetsmoment. B.J. har varit i M.B:s och D.B:s omedelbara närhet hela tiden. De har tagit pauser. Det saknas anledning att anta att inte B.J. skulle ha ingripit om arbetet inte fungerat väl. Enligt tingsrätten har den omedelbara orsaken till olyckan varit att grannpojken kommit fram för att prata och på så sätt distraherat i vart fall D.B., varefter olyckan skedde i stort sett omedelbart. Det har enligt tingsrätten inte funnits någon rimlig möjlighet för B.J. att ingripa i detta skede. Åklagaren har inte påstått att oaktsamheten skulle ha bestått i att över huvudtaget låta flickorna delta i arbetet med att hantera vedklyven. Det kan visserligen sägas innebära en särskild risk att låta två, i synnerhet så unga, personer hantera den i stället för en, men sett mot bakgrund av att den omedelbara orsaken till det inträffade var det oförutsedda störningsmomentet då grannpojken kom till platsen anser tingsrätten inte att straffbar oaktsamhet kan läggas vare sig K.J. eller B.J. till last. Åtalet skall därför ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ola Olsson och Gunnel Alenbratt, samt nämndemannen Tage Fohlin) anförde i dom den 15 september 2008 följande.

M.B., B.J. och K.J. har i hovrätten lämnat uppgifter som i huvudsak överensstämmer med vad som framgår av tingsrättens dom. B.J. har tillagt att hon vid några tidigare tillfällen, på samma sätt som M.B. och D.B. gjorde vid detta tillfälle, har arbetat med vedklyven tillsammans med en annan person. K.J. har berättat att D.B. frågade honom när han kom hem från arbetet denna dag om hon fick använda vedklyven och han tillät det efter att förmanat henne att vara försiktig. Han har också berättat att han iakttog flickornas arbete under några minuter och att arbetet såg ut att gå bra, varför han lämnade dem och gick efter posten. Han har bekräftat B.J:s uppgift om att de tidigare använt vedklyven tillsammans.

M.B. har den 1 augusti 2005 tillfogats kroppsskada genom att fyra av hennes fingrar på vänster hand har amputerats. Skadan är inte ringa.

Skadan inträffade på makarna K.J:s och B.J:s gård vid arbete med att klyva ved. Systrarna M.B. och D.B., som då var 15 år respektive ännu ej fyllda 13 år, var familjehemsplacerade hos familjen och hade vid denna tid vistats hos dem under ett år. I arbetet deltog B.J. och familjens 16-årige son samt systrarna M.B. och D.B. Flickorna hade själva tagit initiativ till att delta i arbetet och arbetade till en början med att stapla ved medan B.J. skötte vedklyven och sonen arbetade med motorsågen. Under eftermiddagen behövde sonen hjälp av B.J. Såsom M.B. uppgett kom då M.B. och D.B. att sköta arbetet vid vedklyven. M.B. lade upp vedkubbar på klyven och D.B. skötte manövreringen av den. Skadan uppstod när M.B. lade en vedkubbe på klyven samtidigt som D.B. startade maskinen. Det hade till följd att M.B:s hand klämdes fast mellan vedkubben och verktyget.

Vittnet G.F., som är ansvarig för maskinsäkerhetsfrågor på Arbetsmiljöverket, har berättat om de säkerhetskrav som från den 1 januari 1995 gäller vid all försäljning och i arbetslivet beträffande vedklyvar tillverkade efter denna tid. Hon har uppgett att en säkerhetslösning är att maskinen förses med en anordning för tvåhandsmanövrering och att ett annat alternativ är att verktyget förses med en skärm eller liknande som bryter maskinens arbete om den dras undan. Den maskin som i detta fall brukades är av äldre modell och vid försäljningen omfattades den därför inte av dessa säkerhetskrav. Enligt G.F. gällde dock för äldre maskiner att de inte skulle kunna startas av misstag. G.F. har vidare förklarat att minderåriga i arbetslivet bara får använda maskiner som är helt säkra och där verktyget inte går att komma åt.

De säkerhetskrav som G.F. har berättat om har i och för sig inte varit aktuella i detta fall. Av hennes uppgifter följer emellertid att arbete med sådana maskiner betraktas som ett riskfyllt arbete som kräver särskild aktsamhet.

Av M.B:s berättelse framgår att hon och hennes syster vid några tidigare tillfällen hade hjälpt till med vedarbetet och då staplat ved samt att de inte tidigare hade hanterat vedklyven. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes uppgifter om att vedklyven var enkel att hantera och att både hon och D.B. förstod hur den fungerade. Hovrätten menar emellertid att så unga personer som M.B. och D.B. inte kan tillåtas arbeta med en så farlig maskin utan att de särskilt uppmärksammas på säkerhetsfrågor och hur maskinen skall manövreras för att vara säker. Det har legat nära till hands att befara att den knappt 13-åriga D.B. skulle kunna tappa koncentrationen på arbetet eller bli distraherad, vilket också skedde när den 7-åriga grannpojken kom till platsen. Flickorna hade då arbetat med veden från tiotiden på förmiddagen till sent på eftermiddagen och skött klyven en timmes tid. B.J. och K.J. är såsom fosterföräldrar ansvariga. Varken B.J. eller K.J., som av D.B. ställdes inför frågan om hon fick bruka vedklyven, har lämnat några andra instruktioner än att flickorna skulle vara försiktiga. Hovrätten menar att därför att det har förekommit brister i ledningen av arbetet vid vedklyven. När det gäller tillsynen kan konstateras att B.J. har arbetat i flickornas närhet men inte utövat någon egentlig tillsyn över deras arbete. K.J. har endast under några minuter iakttagit arbetet. Med hänsyn till att det varit fråga om ett mycket riskfyllt arbete anser hovrätten att bristerna i ledning och i tillsyn är så klandervärda att de skall leda till ansvar för vållande till kroppsskada. Åtalet skall därför bifallas.

Påföljd bör bestämmas till ett måttligt bötesstraff. Det finns inte anledning att göra någon skillnad i antalet dagsböter för B.J. och K.J.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer K.J. för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § brottsbalken och bestämmer påföljden till 70 dagsböter å 150 kr.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer B.J. för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § brottsbalken och bestämmer påföljden till 70 dagsböter å 150 kr.

Tf. hovrättsassessorn Ida Damgaard, med vilken nämndemannen Agneta Arnell instämde, var skiljaktig och anförde:

Till en början står det klart att M.B., född 1990, vid det aktuella tillfället drabbades av en kroppsskada som inte är ringa, då hennes yngre syster D.B., född 1992, under arbete med att klyva ved med en hydraulisk vedklyv startat maskinen då M.B. var i färd med att lägga upp en vedkubb på klyven. M.B.s hand kom därför att klämmas i maskinen med följd att fyra av hennes fingrar amputerades. Vad åklagaren lägger B.J. och K.J. till last är att de låtit flickorna tillsammans hjälpa till med att klyva ved med den hydraulisk vedklyven utan att förvissa sig om att detta kunnat ske utan fara för skada och utan tillräcklig ledning och tillsyn.

Trots att 3 kap. 8 § brottsbalken är avfattad närmast med tanke på vållande genom handling är lagrummet tillämpligt även vid underlåtenhet att förhindra skada. För att ansvar för underlåtenhet ska kunna komma ifråga så måste underlåtenheten av någon särskild anledning framstå som lika straffvärd som orsakande genom handling. Någon allmän skyldighet att ingripa för att förhindra skada finns som bekant inte i svensk rätt. Föräldrar anses dock i allmänhet ha en sådan skyldighet i förhållande till sina barn, liksom även den som annars åtagit sig visst uppdrag. Som familjehem för systrarna B och ansvariga för dem i föräldrars ställe måste makarna J anses ha åtagit sig en sådan skyldighet. Förutsättningar föreligger således i och för sig att hålla dem straffrättsligt ansvariga för oaktsam underlåtenhet att avvärja skada.

När det gäller bedömningen av oaktsamhet har Högsta Domstolen uttalat att principiella skäl talar för att man iakttar en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet (NJA 1991 s. 163). Allmänt kan sägas gälla att inte varje avsteg från det helt aktsamma handlandet ska medföra straffrättsligt ansvar för inträffade skador. Hur stor avvikelsen ska vara för att oaktsamhet i lagens mening ska föreligga kan variera.

Föräldrar, och den som liksom B.J. och K.J. är i förälders ställe, måste anses ha ett betydande handlingsutrymme när det gäller barns utveckling till vuxna människor. I uppväxten ligger att successivt på egen hand få hantera alltmer komplexa och även potentiellt farliga situationer, oavsett om det rör sig om att ge sig ut i trafiken, att hantera köksutrustning eller handhavande av andra maskiner för hemmabruk. I målet har inte varit fråga om några extraordinära förhållanden utan flickorna har deltagit i den dagliga skötseln av sysslorna i hemmet. Att hugga ved för hemmets uppvärmning, även hjälp av motorsåg och vedklyv, är en mycket vanligt förekommande syssla för en stor mängd familjer och kan inte i sig anses vara någon extraordinär situation, även om den innehåller uppenbara riskmoment. Vad ett barn klarar av måste bedömas utifrån ålder och mognadsgrad. Jag menar att det saknas underlag för att tro att B.J. och/eller K.J. vid tillfället inte skulle ha insikt i flickornas förmåga och mognadsgrad och ett gott underlag att bedöma vad flickorna klarade av för sysslor.

Varken B.J. eller K.J. har såvitt framkommit i målet visat nonchalans i förhållande till flickornas deltagande i vedhuggningen, och det har inte ens påståtts att fråga var om ett medvetet risktagande från deras sida. Inför arbetet med veden har flickorna haft viss skyddsutrustning i form av handskar och skor med stålhätta, de har vid flera tillfällen uppmanats att vara försiktiga, B.J. har under hela tiden funnits i omedelbar närhet av dem och flickorna har inte tillåtits hantera vedklyven på annat sätt än vad de vuxna själva gjort, vilket ostridigt tidigare skett utan tillbud. Vedklyven, om än farlig, är en okomplicerad och lättförståelig maskin där riskerna är lätta att inse även för den som ännu inte fyllt 13 år. Mot bakgrund av det ovan sagda och vad som i övrigt framkommit i målet menar jag att det saknas all anledning att tro att B.J. eller K.J. inte skulle ha stoppat flickorna, om de före eller under arbetet av någon anledning bedömt att flickorna, eller någon av dem, inte förmådde ta sysslan på allvar och hantera vedklyven på ett tillräckligt säkert sätt.

Sammantaget anser jag således att åklagaren inte förmått visa att B.J. och K.J. brustit i den omsorg och varsamhet, som kan anses ha ålegat dem, i sådan mån att de kan anses ha varit oaktsamma i den mening som lagen kräver för straffansvar. Åtalet kan därför inte vinna bifall.

Hovrättens dom meddelad: den 15 september 2008.

Mål nr: B 4806-07.

Lagrum: 3 kap. 8 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1991 s. 163.