lagen.nu

NJA 1991 s. 163

Fråga om ansvar för bostadsrättsförenings ordförande för vållande till annans död för att han av oaktsamhet underlåtit att stänga av en skadad hiss.

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å J.A. enligt 3 kap 7 § BrB för vållande till annans död med följande gärningsbeskrivning: J.A. såsom ordförande i bostadsrättsföreningen Räven nr 11 i Stockholm har d 15 mars 1987 i föreningens fastighet Östermalmsgatan 77 i Stockholm av oaktsamhet underlåtit att avstänga en hiss, vars ena bakre väggspegel skadats och fallit bort om vilket förhållande J.A. ägt vetskap, med följd att minderårige O.O. begagnat hissen och i hisschaktet klämts till döds mellan hisskorgens bakvägg och motvikt. - Genom sin oaktsamhet har J.A. vållat O.O:s död.

TR:n (ordf rådmannen Olsson) anförde i dom d 1 febr 1988:

Domskäl. J.A. har förnekat gärningen.

Åklagaren har anfört: Fastigheten Östermalmsgatan 77 är ett fyravåningshus, som ägs av bostadsrättsföreningen Räven nr 11. Föreningens ordförande i mars 1987 var J.A.. För fastighetens förvaltning anlitar föreningen ett fastighetsförvaltningsbolag. Löpande sysslor och reparationer utförs av en fastighetsskötare, som inte är bosatt i huset. I huset finns en äldre s k gallerhiss med träväggar. Den bakre hissväggen består av fyra sidställda träspeglar i ramverk, två övre och två nedre speglar. De övre speglarna, vilkas undre kanter befinner sig i vuxen midjehöjd, är 1 050 mm höga och 235 mm breda. De undre speglarna har samma breddmått men är 580 mm höga. På lördagskvällen d 14 mars 1987 var det ungdomsfest i en lägenhet i trappuppgången. I samband därmed skedde åverkan i hissen så att den övre högre väggspegeln i bakväggen föll bort. En hyresgäst ringde på söndagsmorgonen d 15 mars 1987 till bostadsrättsföreningens sekreterare och anmälde skadan. Sekreteraren kontaktade då J.A., som är bosatt i den aktuella trappuppgången. J.A. kontrollerade personligen skadan och sade därefter till sekreteraren att göra skadeanmälan till fastighetsskötaren så att reparation kunde ske på måndagen. Vid 17-tiden på söndagen skulle fadern till O.O., som var född d 30 okt 1977, lämna igen sonen till dennes moder efter helgens umgänge. Pojken bodde på andra våningen hos sin moder. Olyckan har gått till så att pojken stigit in i hissen och tittat ut genom hålet i väggen, varvid hans huvud träffats och krossats av hissens motvikt och pojken klämts fast mellan hissens baksida och motvikten. När fadern strax därefter upptäckte sonens belägenhet var denne redan död. J.A. har genom att inte se till att hissen omedelbart stängts av eller reparerats varit vållande till olyckan.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat dödsbevis, fotografier över hissen och anslagstavlan i trappuppgångens entré, två yttranden från AB Statens Anläggningsprovning samt en skiss över hissväggen.

J.A. har uppgett: Han hade vid tidpunkten för händelsen bott i fastigheten i fyra år och hade varit ordförande i bostadsrättsföreningen i ca tre år. Kl 23.30 på lördagskvällen kom han hem och använde hissen men såg inte då någon skada i denna. Vid niotiden på söndagsmorgonen ringde bostadsrättsföreningens sekreterare B.E. och talade om att hon blivit uppringd av en hyresgäst, som sagt att det i samband med en fest i en lägenhet på lördagskvällen varit busliv i trapphuset och att hissen blivit sönderslagen. Hon bad J.A. gå och titta i hissen. Han gjorde det och såg då att den övre högre träspegeln i bakväggen var bortslagen. Hålet började i midjehöjd. Väggspegeln hade suttit fast med stift, men de var borta. Han kände på de övriga väggarna och där satt stiften kvar. J.A. gjorde bedömningen att det inte var fråga om ett hisstekniskt fel utan om ett snickerijobb och att hissen var helt funktionsduglig och ofarlig att åka med. Han är ingen tekniker men kunde inte inse att det var någon som helst risk med att låta hissen gå eller att man behövde göra jourlarm. Eftersom hissen är försedd med gallergrind finns för övrigt alltid risk för att någon kan sträcka ut en arm och skadas. J.A. sade därför till B.E. att anmäla skadan till fastighetsskötaren. Denne var inte i tjänst, eftersom det var söndag, men han hade telefonsvarare och skulle normalt ha åtgärdat skadan på måndagsmorgonen. Om fastighetsskötaren hade behövt hjälp för reparationen skulle han själv ha skaffat sådan. Vid vanliga hissfel, dvs funktionsstörningar, har hissbolaget Freja skött reparationerna. Ett anslag om bolagets jour hade J.A. själv varit med och satt upp i entrén. Han visste själv var propparna fanns och hur man stänger av hissen. J.A. hade under de år han bott i huset aldrig sett något barn åka ensamt i hissen, vilket också var förbjudet. I huset bodde mest äldre personer. Han visste dock att det i trappuppgången förutom den förolyckade pojken bodde ytterligare ett minderårigt barn i fem-sexårsåldern på en trappa. Detta barn åkte emellertid aldrig hiss. J.A. har ett datakonsultföretag och har sysslat med datasäkerhetsfrågor. Han anser att han har ett inbyggt säkerhetsmedvetande och har vana att göra riskbedömningar för ungdomar, eftersom han har varit sjöscoutledare och har en utvecklingsstörd son i 20-årsåldern. Men han hade inte tillräcklig fantasi för att kunna föreställa sig att en sådan händelse som nu skulle kunna inträffa. Fastighetsskötaren och tidigare förvaltare av huset har sagt till J.A. att de skulle ha handlat på samma sätt, som han gjorde. De är inte heller experter på hissar.

Åklagaren har åberopat vittnesförhör med juristen B.E. och brandmästaren B.A. samt förhör med två sakkunniga vittnen, nämligen arbetsledaren vid Freja Hiss AB Olof Fredriksson och besiktningsmannen vid AB Statens Anläggningsprovning Bengt Ivarsson. De hörda personerna har uppgett följande.

B.E.: Bostadsrättsföreningen bildades 1983. Hon var sekreterare i föreningen från 1984 under ett par år, då J.A. var ordförande. De boende i fastigheten vände sig till henne i stort och smått när det var problem. Hon bodde i en annan trappuppgång än J.A.. Man hade tidigare haft besvär med bl a vattenskador och skador i samband med byggnationer i fastighetens vindsutrymmen. Då tog B.E. direktkontakt med entreprenören för åtgärdande. Det hade även varit tekniska stopp på hissen. Om det inträffade under helgtid larmade man hissjouren genom SOS. På söndagsmorgonen d 14 mars 1987 vid halv niotiden ringde en lägenhetsinnehavare på Östermalmsgatan 77 till B.E. och sade att det varit busliv i trapphuset på natten och att man slagit sönder en vägg i hissen och att hon inte fått sova. Det blev dock inte klart hur hissen var skadad. B.E. ringde J.A., som bor i den aktuella trappuppgången, och denne gick under telefonsamtalet ut och tittade på hissen. Han kom tillbaka och sade att det var fråga om snickeriskador. På hennes fråga svarade han att hon skulle be fastighetsskötaren åtgärda så snart som möjligt på måndag morgon. Det var inte något hisstekniskt fel som föll under hissfirmans ansvarsområde. J.A. sade också att skadan inte innebar någon risk och hon litade på honom. Det var inte tal om att stänga av hissen. Det gick ju inte att få tag i fastighetsskötaren på helgen, så hon läste in meddelandet på dennes telefonsvarare. B.E. var hemma hela söndagen men ingen annan av de boende påtalade hisskadan. Hon vet att ett halvdussin personer använde hissen under söndagen utan att ha insett att skadan utgjorde någon risk. B.E. vet inte hur hon skulle ha bedömt risken om hon sett skadan. Hon kände inte till att det fanns en motvikt utanför hisskorgen.

B.A.: Han var först på olycksplatsen med räddningsstyrkan. Hissen befann sig på bottenvåningen. Pojken hängde ut genom öppningen i hissväggen med kroppen inne i hissen och huvudet med halsen något sträckt utanför. Han hade fastnat mellan hisskorgen och hissens styranordning. Det fanns spår på gallret en eller två våningar upp. B.A. bröt strömmen till hissen. Man fick klippa upp nätet och såga. B.A. hann inte fundera över hur och varför olyckan hänt.

Fredriksson: Han har sysslat med hissjobb i 35 år och var delägare i Freja Hiss AB till 1987, men är nu arbetsledare i bolaget. Freja Hiss AB har haft tillsynen på den aktuella hissen i många år. När något händer med en hiss ringer folk på dagtid till kontoret och på kvällar och helger via larmtjänst. En montör finns i princip alltid tillgänglig genom personsökare. Dagen efter olyckan var Fredriksson kallad till platsen tillsammans med representant från Statens Anläggningsprovning. Felet bestod i att en bakväggsspegel infattad i träram var borta. Som fackman skulle Fredriksson, om han upptäckt skadan, ha insett faran och stängt av hissen via säkringarna direkt. Han anser att man borde ha stoppat hissen eller satt för hålet och ringt hissjouren omedelbart. Även om det hade varit fråga om en mindre springa och bara en hand skulle kunnat stickas in skulle Fredriksson stängt av. Han är som fackman medveten om farorna. Det är svårt att avgöra hur en som inte är i branschen skulle ha reagerat.

Ivarsson: Han är ingenjör och expert på hissar. Som tjänsteman vid Statens Anläggningsprovning bistår han vid tekniska utredningar, tolkar regler och bestämmelser, medverkar vid utbildning och gör besiktningar, allt i huvudsak på hissområdet. Han var på platsen dagen efter olyckan och såg den sönderslagna hisskorgen. Denna bestod av ett ramverk fyllt med träspeglar. En spegel var borta vid olyckan. Han förstod olycksförloppet när han såg motviktens bana som passerade vid hålet, tre-fyra cm från hisskorgen. Motvikten torde väga ca 600 kg. Från hisskorgen till hisstrummans sida var det stort utrymme, 35-40 cm. Så det var egentligen bara motvikten som utgjorde någon fara om man lutade sig ut. Ivarsson anser att man, när man upptäckte skadan, borde ha anlitat en fackman. En expert hade stängt av hissen omedelbart. Ivarsson har dockjobbat med hissar i 30 år och kan inte säga hur en icke-yrkesman skulle ha handlat. Han känner inte till att någon liknande olycka inträffat tidigare.

TR:n gör följande bedömning.

Enligt gällande bestämmelser åligger det en hissägare bl a att föranstalta om att hissen och dess funktionsanordningar fortlöpande sköts och underhålls av kompetent person liksom att hissen, om det uppstår fara för olycksfall vid begagnande av den, avstängs så snart som det kan ske. Vad angår hissen på Östermalmsgatan 77 åvilar sådant ansvar bostadsrättsföreningen. J.A. får därför i sin egenskap av ordförande i föreningen anses ha haft särskild skyldighet att handla om han uppmärksammat att någon nyuppkommen olycksrisk varit förenad med hissens begagnande. Av utredningen framgår att han, efter att på söndagsmorgonen ha underrättats om den uppkomna skadan i hissen, själv inspekterat denna och därvid bedömt situationen så att det inte var farligt att fortsätta använda hissen i det skick den befann sig och att reparation kunde anstå till måndagen. I efterhand kan sägas att den senare under söndagen inträffade olyckan visar att J.A:s bedömning var felaktig och att han i stället omedelbart borde ha sett till att hissen stängts av eller att annan förebyggande åtgärd vidtagits. De sakkunniga vittnena har anfört att en expert helt klart skulle ha handlat på sådant sätt. Frågan är nu om J.A:s underlåtenhet i detta avseende bör läggas honom till last som straffbar oaktsamhet. Vid denna bedömning är bl a följande att beakta.

Det saknas anledning att ifrågasätta J.A:s uppgift om att han vid sin inspektion av hissen inte insett att det vid fortsatt användande av hissen förelåg risk för en olycka av det slag som sedan inträffade. Han hade dock enligt egen uppgift kännedom om att det bodde två minderåriga barn i trappuppgången. Även om dessa inte hade rätt att ensamma begagna hissen kan det med hänsyn till barns naturliga nyfikenhet och upptäckarlust inte uteslutas att de utan vuxnas kännedom skulle bryta mot ett sådant förbud. Det torde även vara lätt att föreställa sig att ett hål i hissväggen kan vara ägnat att väcka ett litet barns intresse. I detta sammanhang bör emellertid anmärkas att olycksrisken allmänt sett sannolikt skulle ha framstått som mera påtaglig om det hade varit den nedre väggspegeln som avlägsnats och öppningen sålunda befunnit sig närmare hissens golvnivå. Ivarsson har i sitt vittnesmål dessutom uppgett att det mellan hisskorgen och hisstrummans vägg funnits så stort utrymme att den enda egentliga risken för en olycka varit just den som realiserats, nämligen att den strax utanför hisskorgen löpande motvikten skulle träffa någon som lutade sig ut genom öppningen. Någon liknande olycka har, såvitt känt, inte tidigare inträffat i Sverige. Det är vidare utrett att endast en i trappuppgången boende person före olyckan hade hört av sig till bostadsrättsföreningens sekreterare och upplyst om skadan i hissen. Det vill enligt B.E:s uppgift för övrigt synas som om denna kontakt i första hand föranletts av att vederbörandes nattsömn blivit störd genom busliv i trappan. I enlighet med vad B.E. har anfört får det även antas att ett flertal personer använt hissen senare under söndagen utan att märkbart reagera inför skadan. Det bör i samband härmed beaktas att hissen, såvitt framkommit i målet, normalt har varit omsluten av heltäckande träväggar på tre sidor, varför den som färdats med hissen endast kunnat se ut genom den gallerförsedda dörren. Det måste enligt TR:ns mening bl a med hänsyn till detta anses naturligt att en lekman, som inte närmare känner hissanordningens funktionsprincip, inte haft klart för sig att det på hissens baksida funnits en s k motvikt, vilkens bana dessutom råkat löpa just utanför det uppkomna hålet.

Vid övervägande av vad som nu anförts och i övrigt i målet förekommande omständigheter anser TR:n att det, även om en expert i samma situation skulle ha insett faran och behovet av omedelbara åtgärder, framstår som förklarligt och även ursäktligt att inte J.A. förmått göra detsamma. Med hänsyn härtill kan J.A:s på bristande insikt och missbedömning grundade underlåtenhet att vidta säkerhetsåtgärder inte läggas honom till last som sådan oaktsamhet som bör för honom föranleda ansvar för vållande till annans död. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet.

J.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Groll, hovrättsrådet Rexed, referent, adj led Rolf Holmgren samt nämndemännen Söderhielm och Arnåsen-Andersson) anförde i dom d 21 april 1989:

Domskäl. I HovR:n har J.A. åter hörts. Vittnesuppgifterna vid TR:n har föredragits såsom de framgår av TR:ns dom. Samma skriftliga bevisning har förekommit som i TR:n. De faktiska omständigheterna, sådana de antecknats i TR:ns dom, är ostridiga.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 11 § kungörelsen (1939:733) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar åligger det hissägaren att föranstalta om att hissen fortlöpande sköts och att bl a avstänga den så snart ske kan "där fara för olycksfall vid dess begagnande uppstår". Som TR:n angivit åvilade detta ägaransvar bostadsrättsföreningen. J.A. blev särskilt uppmärksammad på att en skada uppkommit på hissen. I sin egenskap av ordförande i föreningens styrelse och därtill den styrelseledamot som inspekterade skadan får J.A. anses ha haft särskild skyldighet att förebygga olycksrisker. Det har inte påståtts att J.A. vid sin inspektion var medveten om att fortsatt användande av hissen medförde risk för olycka av det slag som senare inträffade. Av hans egna uppgifter i HovR:n framgår emellertid att han var väl medveten om den utifrån synliga motviktens existens - han hade sett den många gånger men inte funderat närmare på saken - och mot bl a den bakgrunden borde han ha insett risken för att den omedelbart utanför hissväggen löpande vikten skulle kunna orsaka allvarliga skador om någon skulle stoppa in sitt huvud eller sin arm genom hålet. Såsom TR:n framhållit är det lätt att föreställa sig att ett nytillkommet hål i en hissvägg väcker barns, och kanske vuxnas, intresse. Genom sin underlåtenhet att överväga de sålunda angivna olycksriskerna och vidtaga de åtgärder som riskerna föranledde har J.A. varit oaktsam. Han kan därför inte undgå ansvar för vållande till annans död. Gärningen kan inte bedömas som ringa. Påföljden skall bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n J.A. jämlikt 3 kap 7 § BrB för vållande till annans död till villkorlig dom jämte 30 dagsböter å 60 kr.

J.A. (offentlig försvarare advokaten S.L.) sökte revision och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tidblom, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Som framgår av 11 § kungörelsen (1939:783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar åligger det hissägaren att föranstalta bl a om att hissen, "där fara för olycksfall vid dess begagnande uppstår", avstängs så snart det kan ske. Detta ägaransvar har åvilat bostadsrättsföreningen. Utredningen utvisar att fastighetens förvaltning och skötsel, inbegripet tillsynen av hissen, anförtrotts åt sakkunnigt branschfolk. Även om en juridisk person delegerar till utomstående att ansvara för vissa funktioner av verksamheten har ändock varje ledamot av den juridiska personens styrelse en allmän plikt att övervaka verksamheten. För styrelsens ordförande torde denna övervakningsplikt gå längre än för övriga ledamöter (Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar, 1989 s 188 och NJA 1950 s 51). När J.A. uppmärksammades på att hissen hade utsatts för åverkan var han ledamot och ordförande i bostadsrättsföreningens styrelse. Han har därför, såsom domstolarna funnit, haft en särskild skyldighet att förebygga de olycksrisker som kunde vara förenade med hissens användning.

J.A:s inspektion av skadan inskränkte sig till att han undersökte hissväggarna inifrån hisskorgen. Han såg då inte motvikten och han kom inte heller att tänka på den. Han insåg därför inte vilken olycksrisk som uppkommit till följd av att motvikten löpte omedelbart utanför hålet i hissväggen.

Åberopade fotografier utvisar att man från trapphuset kan se hur motvikten och de skenor motvikten löper i är placerade i förhållande till hisskorgens baksida. Av J.A:s egna uppgifter framgår att han sett motvikten många gånger men inte funderat närmare på saken. Med hänsyn till skadans beskaffenhet måste det även för en lekman vid övervägande av eventuella olycksrisker ha framstått som naturligt att ägna förhållandena bakom den skadade hissväggen uppmärksamhet. Hade J.A. försökt undersöka vad som fanns bakom den skadade hissväggen skulle han, såsom riksåklagaren framhållit, ha kunnat konstatera att hissens motviktsbana passerade hålet i hissväggen. Han borde då ha insett olycksrisken och därmed nödvändigheten av att stänga av hissen.

Omständigheterna har inte varit sådana att J.A:s på missbedömning grundade underlåtenhet att stänga av hissen framstår som ursäktlig. Han kan därför inte undgå ansvar för vållande till annans död. Gärningen, som inte kan bedömas som ringa, förskyller den av HovR:n bestämda påföljden.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Nyman, Gregow, Lind och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. I målet är klarlagt att den korrekta åtgärden, sedan hissen skadats på sätt som skett, hade varit att stänga av hissen till dess att skadan hade blivit reparerad. Att så inte skedde har utgjort en orsak till att O.O. förolyckades.

J.A. har i egenskap av ordförande i bostadsrättsföreningen, sedan han underrättats om skadan, påtagit sig att bestämma vad som skulle göras från föreningens - fastighetsägarens - sida. Om hans handlande inneburit oaktsamhet i den mening som avses i 3 kap 7 § BrB, är han därför ansvarig enligt den bestämmelsen.

Den risk för skada på person som förelegat i anledning av hålet i hisskorgens vägg har närmast bestått i att någon som färdades med hissen kunde sticka ut huvudet eller t ex en arm genom hålet och därvid skadas av motvikten, som löpte på hisskorgens baksida; det var vad som hände på söndagskvällen. Det kunde också tänkas att den som betedde sig på nämnda eller annat liknande sätt kunde komma i kontakt med hisstrummans vägg och därvid ådraga sig skada. Såvitt framgår av utredningen fanns det inte några utskjutande föremål i hisstrumman som kunde förorsaka skada på den som stack ut huvudet eller annan kroppsdel genom hålet. Det har knappast funnits anledning räkna med att någon annan än ett barn skulle kunna komma till skada. Den avgörande frågan i målet är om det kan läggas J.A. till last som straffbar försummelse att han inte insett berörda risk för skada.

I den juridiska litteraturen har behandlats förhållandet mellan den straffrättsliga bedömningen av vållandefrågor och den skadeståndsrättsliga (se t ex Strahl, Allmän straffrätt i vad avser brotten s 191 och 193, Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl, s 54 ff med hänvisningar och Erenius i Svensk rätt i omvandling, s 143 ff). Den skadeståndsrättsliga bedömningen av vållandefrågor måste influeras av att skadeståndet bl a har ett reparativt syfte. Skadeståndet har komplicerade ekonomiska funktioner som står i samband bl a med möjligheterna att erbjuda skydd genom försäkring. Det kan också framhållas att den allmänna samhällsutvecklingen med uppkomst av nya skaderisker har lett till att domstolarna i vissa situationer tillämpat ett allt strängare aktsamhetskrav; i litteraturen har t o m hävdats att utvecklingen gått så långt att domstolarna i själva verket fingerar att oaktsamhet förelegat.

När det gäller straffrättsligt ansvar gör sig andra synpunkter i första hand gällande. Straffet kan ses som en reaktion mot ett handlingssätt som medför eller kan medföra skada. Om det finns andra verksamma sanktioner än den straffrättsliga, saknas normalt anledning att ge en straffrättslig regel om oaktsamhet samma vidsträckta tillämpning som inom skadeståndsrätten. Överhuvudtaget kan sägas att principiella skäl talar för att man iakttar en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap 7 § BrB.

När J.A. inspekterade skadan på hissen ställdes han inför en situation som han inte i sin egenskap av ordförande i bostadsrättsföreningen eller eljest hade haft särskild anledning att ta i beräkning. Den uppkomna situationen hade sålunda inte anknytning till någon av föreningen bedriven riskfylld verksamhet och var inte heller en följd av bristande tillsyn från föreningens sida.

Av utredningen i målet framgår att J.A. inte var närmare insatt i frågor som rörde hissars funktion. När han på söndagsmorgonen upplystes om skadan i hissen nonchalerade han inte saken, t ex genom att skjuta upp sitt ståndpunktstagande till efter helgen eller grunda sitt beslut på de muntliga uppgifter som han erhöll, utan gick omedelbart ut och undersökte skadan. Han gjorde därvid den bedömningen att det enbart var fråga om en "snickeriskada" som inte inverkade på hissens funktionsduglighet utan kunde repareras efter helgen. I trappuppgången bodde endast två barn, varav enligt vad som upplysts det ena aldrig åkte med hissen, och det var dessutom inte tillåtet för barn att själva använda hissen. Detta har naturligtvis inte uteslutit att en olycka kunde inträffa, något som ju också skedde. Det måste vidare antas att hissen använts i vanlig omfattning under den aktuella söndagen och att boende i huset alltså måste ha uppmärksammat skadan. Men såvitt framgår har inte någon under dagen framställt erinran till J.A. eller annan om att hissen fick användas. Risken för att en olycka med personskada som följd skulle inträffa i den föreliggande situationen måste anses ha varit mycket ringa. Enligt en av de i målet hörda hissexperterna har en olycka av det slag som den aktuella såvitt känt inte tidigare inträffat. Att den ifrågavarande olyckshändelsen likväl kom till stånd innan skadan sannolikt följande dag skulle ha blivit föremål för åtgärder till följd av den instruktion som J.A. lämnade bostadsrättsföreningens sekreterare måste tillskrivas en serie olyckliga omständigheter.

Såvitt framkommit kan J.A:s underlåtenhet att stänga av hissen inte tillskrivas likgiltighet eller nonchalans, och det har inte ens påståtts att fråga var om ett medvetet risktagande från hans sida. Vad som ligger honom till last är att det tydligen inte föll honom in att det kunde vara förenat med risk för olycka att låta hissen kvarstå i drift. Anledning saknas till annat antagande än att han - eventuellt efter närmare undersökning - skulle ha stängt av hissen eller vidtagit annan lämplig åtgärd, om han hade föreställt sig möjligheten att någon olycksrisk kunde föreligga. Att J.A. inte räknat med möjligheten att någon kunde komma att sticka ut huvudet eller annan kroppsdel genom hålet i hisskorgen och inte heller tänkt på den fara som särskilt motvikten utgjorde om hissen kom i rörelse vid ett sådant beteende har visserligen utgjort en felbedömning. Hans bedömning av skadan och den därav föranledda underlåtenheten att stänga av hissen kan emellertid, med hänsyn till det tidigare anförda och omständigheterna i övrigt, inte anses innefatta en sådan klandervärd försummelse som skall föranleda straffansvar. På grund härav skall åtalet ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Referenten, JustR Svensson, var skiljaktig och anförde: J.A. synes ha underrättats om skadan på hissen närmast av den anledningen att han var den ende i bostadsrättsföreningens styrelse som var bosatt i trappuppgången. J.A. har, efter att själv ha inspekterat skadan, beordrat bostadsrättsföreningens sekreterare att se till att hissen reparerades påföljande dag. Han får härigenom anses ha påtagit sig det ansvar för hissens säkerhet som enligt kungörelsen (1939:783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar åvilade bostadsrättsföreningen såsom fastighetsägare. Att hissen inte stängdes av omedelbart är alltså ett förhållande för vilket J.A. i sin egenskap av beslutande styrelseledamot i föreningen har ansvaret.

Av utredningen i målet framgår att skadan på hissen varit sådan att det förelegat skyldighet enligt 11 § i den nämnda kungörelsen att stänga av hissen för att förebygga olycksfall.

En hiss anses innebära särskilda faror för dem som begagnar den, det vittnar bl a den nämnda kungörelsen om. Det är inte heller svårt att förstå de risker som är förknippade med en hiss. Den tunga hisskorgen färdas upp och ner i en trång hisstrumma, likt en cylinder i en kolv. Kroppsdelar som hamnar mellan hisskorg och hisstrumma riskerar att krossas, kapas eller eljest komma till skada. En påminnelse härom utgjorde den gallergrind som fanns i den ifrågavarande hissen och som skulle förhindra att hisspassagerare kom i omedelbar kontakt med hisstrumman på dörrsidan.

Det bör därför även för en ren lekman som J.A. ha varit uppenbart att ett 23,5 cm brett och 105 cm högt hål i hissväggen löpande från drygt en meters höjd och uppåt mot hisstaket representerade en fara för dem som begagnade hissen. Exakt vari denna fara bestod har J.A. uppenbarligen inte vetat. Men han borde ha förstått att det fanns risk att den del av hisstrumman som hålet skulle passera under färd med hissen kunde innehålla t ex utskjutande spikar eller armeringsjärn som kunde skada en hand eller annan kroppsdel som stacks in i hålet. Möjligheten av att hisstrumman smalnade av uppåt eller nedåt så att dess vägg kom att stryka mot hålet i hissväggen med åtföljande risk för krosskador bör ha framstått som en annan möjlig risk, att hålet i hissväggen under färd kunde passera en tvärbalk eller liknande - t ex en motvikt - som kunde kapa en kroppsdel som fördes in i hålet är ytterligare en möjlighet som J.A. borde ha kommit att tänka på om han givit sig tid att överväga vilka risker som kunde vara förenade med att behålla hissen i drift trots hålet i hissväggen.

J.A. visste att två barn bodde i trappuppgången och måste ha varit medveten om risken för att dessa inte respekterade anslaget om förbud för dem att begagna hissen. Hans undersökning av skadan på hissen föranleddes av ett telefonsamtal med bostadsrättsföreningens sekreterare och utfördes medan sekreteraren väntade i telefonen. Undersökningen innebar att J.A. inspekterade hissen medan denna stod stilla och innefattade alltså inte t ex en färd med hissen upp eller ned för att undersöka i vad mån hisstrummans vägg eller någon balk i denna, hissens motvikt eller någon annan del av hisskonstruktionen i kombination med hålet i hissväggen kunde innebära fara för olycksfall av det slag som sedan inträffade. På grundval av denna summariska undersökning och utan att ens försöka inhämta synpunkter från någon expert, t ex det företag som hade bostadsrättsföreningens uppdrag att också under helg avhjälpa fel på hissen, beslöt J.A. att hissen skulle kvarstå i drift. Härigenom har J.A. förfarit oaktsamt. Underlåtenheten att stänga av hissen har orsakat O.O:s död. J.A. skall därför dömas för vållande till annans död. Brottet kan inte anses ringa och förskyller den av HovR:n bestämda påföljden.

På grund av det anförda fastställer jag HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-02-11
Målnummer
B483-89
Lagrum
3 kap. 7 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Vållande till annans död
Oaktsamhet
Vållande
Bostadsrättsförening
Ordförande
Hiss
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (7)

NJA 1993 s. 86: Fråga om ansvar för vållande till annans död och allmänfarlig vårdslöshet, när en lokförare under färd brustit i uppmärksamhet på ljussignaler utmed banan och underlåtit att nedbringa tågets...
NJA 2004 s. 34: Vid en militär övning har en värnpliktig drunknat i ett vattenhinder på en stridshinderbana. Fråga om övningsledaren för stridshinderbanan haft ett arbetsmiljöansvar samt om han genom att underlåta...
NJA 2005 s. 372: Ett isblock har fallit ned från ett tak och dödat en gångtrafikant. Fråga om den som åtagit sig att svara för snöskottning på taket har genom att underlåta att ta bort snö och is, eller åtminstone...
NJA 2006 s. 228: En sjuksköterska som av misstag blandat en infusionslösning till ett spädbarn så att den blev tio gånger starkare än ordinerat och därigenom orsakat barnets död, har dömts för vållande till annans...
NJA 2007 s. 369: I samband med lossning av last från ett fartyg inträffade en olycka som ledde till att en anställd hos ett aktiebolag avled. Verkställande direktören, som hade ansvar för arbetsmiljön i bolaget, hade...
RH 1999:140: Fråga om vem som är skyldig att upprätta arbetsmiljöplan och om möjligheterna att delegera denna skyldighet till en konsult.
RH 2009:46: Fosterföräldrars bristande ledning och tillsyn av underårigas arbete med vedklyvning, under vilken en av dessa skadats, har föranlett ansvar för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 §...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation