RH 2009:48

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Arne Skoog samt nämndemännen Rolf Ahlbom, Åsa Nygren och Karl Tjärnström) anförde i dom den 8 oktober 2008 bl.a. följande

DOMSKÄL

Utredningen

P.S. har hörts över åtalet. På åklagarens begäran har hållits vittnesförhör med jaktledaren i P.S:s älgjaktslag, G.S., med besiktningsmannen vid Länsstyrelsen i Västernorrlands län, S.T., med viltdjursforskaren T.G. samt med polisinspektören Ö.B. På P.S:s begäran har hållits vittnesförhör med naturbevakaren hos Länsstyrelsen i Västernorrlands län, L.W.

Åklagaren har dessutom som skriftlig bevisning åberopat protokollet från den platsundersökning som Ö.B. gjort jämte fotografier, de skriftliga utlåtanden om den aktuella händelsen och om vargars beteende m.m. som T.B. avgivit samt rapport från Statens veterinärmedicinska anstalt rörande den döda vargen.

Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning.

De som hörts vid tingsrätten har berättat i huvudsak följande.

P.S: Han har jagat i många år och anser sig själv vara en van jägare. Han tog jägarexamen år 1988. Förutom älg har han jagat rådjur, räv och bäver. Han är väl förtrogen med det jaktområde som han brukar jaga i eftersom det ligger i Solberg där han är uppvuxen. Han har aldrig tidigare stött på eller sett något av de stora rovdjuren i samband med jakt. - Den aktuella dagen, dvs. den 20 oktober 2007, skulle det jaktlag han tillhör jaga älg i området vid Storberget. Av olika skäl var det endast tre av medlemmarna som kom att delta nämligen, förutom han själv, jaktledaren G.S. och dennes son J.S. Upplägget var att han och G.S. skulle jaga med var sin hund medan J.S. skulle sitta som passkytt. G.S. skulle gå västerut med sin hund på södra sidan av Storberget medan han med sin hund - en jämthund som då var två och ett halvt år gammal - skulle gå i samma riktning på norra sidan av berget. Jakten tog sin början vid 9-tiden. För egen del började den på en skogsbilväg som leder in mot Storberget och som kallas Sticken. Han släppte lös hunden och gick till en saltsten som finns uppsatt i området. När han kom fram till stenen drog hunden iväg. Han tolkade det som att hunden fått vittring på älg. Själv stannade han kvar vid saltstenen. Han kunde med den pejlingsapparatur hunden hade se att den hastigt drog sig västerut. Efter några minuter hörde han två hundskall på relativt långt håll. Han kontaktade passkytten J.S. på kommunikationsradion som uppgav att också han hört skallen. Uppskattningsvis en kvart senare såg han på hundpejlen att hunden var på väg tillbaka i riktning mot honom. Strax därefter hörde han "ett djävulskt hundvrål - ett läte som kan beskrivas som att hunden blev stucken av en kniv". Han blev orolig och kontaktade direkt jaktledaren G.S. via radion. Denne sade att han också hört hundvrålet och förklarade det med att hunden antagligen stött på en björn. Några minuter senare hörde han på nytt några korta hundvrål eller skriande från ungefär samma ställe och, som han bedömde, omkring 300 meter från där han stod. I det läget bestämde han sig för att springa till skogsbilvägen för att söka ta reda på vad som var på gång. När han kom upp på vägen stannade han och tittade åt det håll varifrån hundlätena kommit. Han kom att stå bakom ett krön på vägen. Krönet låg omkring 30 meter framför honom och gjorde att hans sikt längs vägen begränsades till mellan 50 och 70 meter. Plötsligt hörde han skall av något slag. Han kunde inte urskilja vad för sorts skall det var. Med tanke på vad G.S. sagt misstänkte han att det kunde vara en björn som attackerat hunden. Han "halvsäkrade" den älgstudsare han hade. Han gjorde så därför att studsaren var en s.k. lånebössa som han inte var van vid och därför ville undvika att det skulle bli något strul med den. Efter några sekunder såg han sin hund komma springande i full fart över krönet i riktning rakt mot honom. Hunden flåsade och av det han såg - öronen var fällda bakåt och kroppshållningen var nedtryckt - förstod han att hunden sprang i panik. Någon sekund därefter såg han att en varg förföljde hunden. Han såg direkt att det var en varg. Vargen var betydligt större än hunden. Avståndet mellan hunden och vargen var cirka 25 meter, och vargen sprang längs vägen i samma spår som hunden. I ögonblicket efter kände han att han hade hunden bakom sina ben någonstans. Exakt vart den sedan tog vägen vet han inte. I det skedet hade han alltså bara vargen framför sig, vilken kom rakt emot honom i högsta fart. Det han såg gjorde honom rädd. Det var framför allt vargens ögon som han upplevde som mest skräckinjagande. Blicken och kroppshållningen var sådan att han kände sig övertygad om att vargen var under attack. Han tog något steg framåt samtidigt som han "hoade till" i förhoppningen att vargen skulle vika av. Vargen gjorde dock ingen antydan till att ändra riktning utan fortsatte framåt i högsta fart. Den tanke som då for genom huvudet var att "nu går det åt helvete". När vargen befann sig på ett avstånd på uppskattningsvis 20 meter kastade han upp geväret till axeln. När han fick in "något grått" i kikarsiktet tryckte han av. I det ögonblick när han sköt gjorde han alltså det i huvudsak för att skydda sig själv. Skottet träffade vargen i skallen. Vargen gjorde en frivolt och föll död till marken. Avståndet mellan honom och platsen där vargen träffades av skottet stegades efteråt upp av Ö.B. Han vill minnas att Ö.B. uppgav att det rörde sig om 15 steg. Efter det att vargen ramlat ihop sprang hans hund fram till den. Hunden uppträdde "helt vansinnigt", och den bet om halsen och huvudet på vargen och drog den åt sidan. Han gick fram och tog undan hunden och försökte sedan lugna ner den. Det fanns inga synliga skador på hunden. Han kontaktade därefter jaktledaren via radion och bad denne komma till vägen. Denne ringde sedan i sin tur till polismannen D.S. och rapporterade händelsen. - Tidigare på dagen, innan jakten hade tagit sin början, hade han och de två andra i jaktlaget träffat D.S. som gett dem en s.k. vargpingla. Anledningen till det var en händelse helgen innan. Enligt vad han fått berättat för sig hade då en varg attackerat en hund tillhörande det jaktlag som jagar i ett område som gränsar mot deras. Platsen där den hunden angripits låg cirka en och en halv mil från den där de skulle jaga. Pinglan de fick sattes fast på G.S:s hund. Trots att han således hört talas om att det fanns varg i området framstod det för honom overkligt att han skulle stöta ihop med en sådan. - Det vrål eller skri som han hörde från sin hund under jakten hade han hört en gång tidigare nämligen vid ett tillfälle då den, blöt i pälsen, gått emot ett elstängsel. Han såg, som sagt, inga direkta skador på hunden direkt i samband med vargincidenten. Senare noterade han dock att hunden var lite öm ovanför svansinfästningen. När han märkte det försökte han att få tid för undersökning hos en veterinär i Domsjö. Han misslyckades emellertid därför att veterinären av någon anledning inte svarade på de telefontider som gällde. Att få hunden undersökt "rann därefter ut i sanden". Mer påtagligt är dock det förändrade psyke som hunden fått; den har bl.a. blivit "hundelak" och den vägrar att lämna honom ur sikte om den blir släppt i skogen. - Enligt hans förmenande fanns ingen möjlighet för honom att hinna skjuta ett varningsskott. Han ser händelsen som ett "ögonblicksverk" som var över på några sekunder. För att skjuta ett varningsskott hade det, enligt vad han hört gälla för sammanträffande med björn, krävts att avståndet mellan honom och vargen varit minst 40 meter. Innan händelsen i fråga hade han ingen speciell kunskap om vargar och vargars beteende. Han visste dock att varg kunde angripa människor. Han hade nämligen tidigare läst om en händelse då en varg tagit ihjäl en 22-årig student i Kanada.

G.S: Han har varit jaktledare för jaktlaget i fråga i fem år. - Den aktuella dagen bestämdes att han skulle gå med sin hund på södra sidan av Storberget och P.S. på den motsatta sidan. Sedan han släppt sin hund drog den först iväg österut men vände sedan om och gick åt väster. Efter en stund hörde han ett konstigt ljud från det håll hunden gått. Han vet inte om det kom från en eller två hundar. Något senare hörde han ytterligare en ljudsekvens; det var inget skall och han förstod inte vad det kunde vara. Han fortsatte att gå. Sedan hörde han ett kraftigt läte från en "hund som skrek". Det han hörde lät otäckt och fick "nackhåret att resa sig". Han kände sig säker på att vrålet kom från en hund som stött på en björn som var på dåligt humör. Han tittade sig omkring för att finna en öppning så att han hade fri sikt framåt och inte kunde bli överrumplad. Han samtalade också med P.S. och passkytten, sonen J.S., via kommunikationsradion och sade till dem att han troligtvis hade en "helsikes björn framför sig". Efter ytterligare en stund hörde han ett ljud från vägen, den s.k. Sticken, och direkt därefter ett skott. Det ljud han hörde strax före skottet vet han inte vad det var men det var inte hundskall. Avståndet till vägen uppskattar han till mellan 600 och 800 meter. Eftersom vinden kom i riktning från vägen mot honom var det i och för sig inte problem att höra mänskliga röster från vägen. Huruvida det var ett rop han hörde kan han emellertid inte säga. Efter skottet ropade P.S. upp honom på radion och bad honom komma till vägen. När han kom fram till den och såg vad som hänt blev han häpen. Visserligen hade man sagt att det skulle finnas varg i trakten, men han kunde inte drömma om att en sådan skulle finnas inom deras jaktmarker. P.S. var synbart tagen och chockad av det han varit med om. Båda var emellertid väl medvetna om vad som måste göras. De kontaktade omgående polisen. P.S. åkte till en närliggande jaktstuga i väntan på att polisen skulle anlända. Själv stannade han kvar för att ta reda på sin hund.

S.T: I sitt arbete som fältassistent arbetar han på uppdrag av länsstyrelsen bl.a. med rovdjursinventering och att skrämma undan björn från områden där de inte bör vara. Han brukar också vara polisen behjälplig vid utredningar om jaktbrott. - Den aktuella dagen blev han uppringd av polismannen D.S. som ville ha hans bistånd i utredningen kring att en varg skjutits vid Kalvbäcken i Solberg. Han åkte till platsen. Väl där började han med att gå till den plats vid en saltsten där P.S. uppgav att han hade släppt hunden. Därifrån kunde han i den nysnö som fallit se fotspår som ledde upp till vägen. Tillbaka på vägen beskrev P.S. på den plats där skottet avlossats vad som hänt. P.S. verkade "ärlig" i sin berättelse och han kände sig övertygad om att det gått till så som denne uppgav. Han kunde också se spår på vägen av två galopperande hunddjur. Därefter tittade han närmare på den döda vargen. Han såg inga yttre skador på vargen förutom kulhålet i huvudet. Han noterade också att ett öga var borta. Men eftersom det fanns gott om korpspår rund djurkroppen antog han att ögat var borttaget av kråkfåglar.

T.G: Någon forskning i egentlig mening rörande vargars beteende bedrivs inte. De händelser då vargar å ena sidan och hundar och människor å den andra konfronterats är förhållandevis få varför det är svårt att se ett klart mönster i hur vargar beter sig. Generellt sett finns det dock grund för att hävda att den skandinaviska vargstammen inte är farlig för människor även om det hänt att varg, t.ex. då flyktvägarna varit stängda, kunnat visa hotbeteende. Utan att det är vetenskapligt dokumenterat på något sätt brukar man säga att det finns tre orsaker till att en varg kan bli farlig också för människan, nämligen om vargen drabbats av rabies, vid total avsaknad av bytesdjur och till följd av s.k. tillvänjning. Inget av det förekommer i Skandinavien. Beteendet att en varg inte viker av eller skyggar för en människa skulle kunna förklaras av att vargen, trots att det finns en människa i närheten, i en viss situation, t.ex. i en jaktsituation, har annat i åtanke och därför får ett smalare fokus eller "tunnelseende". Den omständigheten att en varg i ett sådant läge kommer en människa nära betyder inte att vargen blir farligare. - Beträffande den aktuella händelsen vid Storberget kan det mycket väl ha gått till så som skytten, P.S, berättat i det polisförhör han fått ta del av. Det är inte ovanligt eller speciellt märkligt att vargen jagat efter hunden fastän det funnits en människa i närheten, och det kan finnas flera tänkbara orsaker till det. Det finns dock, som han redovisat i sitt skriftliga utlåtande, uppgifter i den beskrivning som P.S gett som han ställt sig frågande till såsom uppgiften om att hunden skulle ha gett ifrån sig ett "panikartat vrål". Han har svårt att få ihop den uppgiften med att hunden efter incidenten i fråga inte företett några synbara skador. En annan är att ett vargangrepp mot en hund normalt brukar gå fortare än det beskrivna, vilket skulle kunna tala för att det inte var fråga om ett angrepp i gängse bemärkelse utan snarare om en lek. Om det inte var det har han svårt att se varför inte vargen, som springer betydligt snabbare, hunnit ifatt hunden. Enligt honom saknas det information i utredningen som måhända hade kunnat ge svar på de frågor han ställt sig. Det undermåliga bedömningsunderlaget gör således att han inte kunnat göra annat än spekulera kring det inträffade. - Det kan i och för sig vara så att en hund, beroende på hur den är som individ, ger ifrån sig skrin i panik utan att den för den skull behöver ha utsatts för ett direkt fysiskt angrepp.

L.W: I sitt arbete som naturbevakare har han bl.a. gjort uppföljningar i anledning av vissa incidenter med varg som inträffat i länet i det aktuella området. En sådan incident ägde rum den 11 oktober 2007 på en plats cirka fyra mil från Kalvbäcken. Det som hände var att en hund - en finnspetsvalp - attackerades och var nära att bli tagen av en varg trots att valpen var i sällskap med hundägaren. Såsom hundägaren beskrivit händelsen var vargen fullständigt fokuserad på hunden, och den brydde sig inte om att ägaren skrek. Ägaren lyckades dock rädda valpen genom att sparka mot vargen. Det som då skedde var att hundägarens ena känga lossnade vid sparken, och när kängan flög över huvudet på vargen, som då var helt nära, flydde den undan varvid ägaren kunde lyfta upp valpen i famnen. DNA från spillningsprov som han tagit på platsen för denna vargincident visar att det var samma varg som attackerade finnspetsen som senare sköts vid Kalvbäcken. En annan incident inträffade den 13 oktober 2007 varvid en jämthundstik blev angripen och svårt skadad av en varg. Även om man inte kunnat DNA-bestämma sambandet är det mycket som talar för att även det hundangreppet gjorts av samma varg.

Ö.B: Han tjänstgör som lokal polistekniker inom närpolisområdet och blev som sådan kallad att göra platsundersökningen med anledningen av rapporten om att en varg skjutits i Kalvbäcken. Eftersom han själv den dagen jagade älg i närområdet hade han inte med sig någon mätutrustning. Avståndet från den plats där P.S. uppgav att han stått när skottet avlossades fram till den där vargen föll fick därför stegas. Utifrån antalet steg uppskattade han avståndet till omkring 20 meter. - Det var även han som strax efteråt höll förhöret med P.S. Han har inget minne av att P.S. då sade något om att han innan skottet mot vargen avlossades skulle ha klivit fram och hojtat till. Om P.S. sagt något i den vägen borde det ha funnits med i förhörsanteckningarna. Efter förhöret läste han utifrån sina noteringar upp för P.S. vad han senare skulle skriva i förhörsprotokollet. Det tydligaste minnet han idag har från förhöret är att P.S. var uppskakad och chockad av händelsen och att denne flera gånger påpekade att "allt hade gått blixtsnabbt".

Tingsrättens bedömning

Genom den utredning som förebringats är följande visat. P.S. har under pågående älgjakt på tid och plats som anges i åtalet med ett gevärsskott påskjutit och dödat en varg. Skottet har avlossats på ett avstånd på cirka 20 meter från vargen under det att den springande i hög fart närmade sig P.S. Skottet träffade vargen i huvudet och var direkt dödande. Enligt utlåtande från Statens veterinärmedicinska anstalt var vargen en vuxen hane i medelgott hull och den vägde 41 kilogram. Den hade vidare enligt utlåtandet skjutits i det närmaste rakt framifrån. Förutom skottskadan i huvudet hade vargen inga sjukliga förändringar i de inre organen och inte heller några yttre skador förutom några mindre blödningar i muskulaturen runt analområdet, sannolikt orsakade av hundangrepp. Enligt 3 § jaktlagen (1987:259) är vilt fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av jaktlagen. Den som bryter mot bestämmelsen döms för jaktbrott enligt 43 § 2 jaktlagen till böter eller fängelse högst ett år. Är brottet att anse som grovt döms enligt 44 § samma lag till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Åklagaren har gjort gällande att P.S. genom att döda vargen har gjort sig skyldig till grovt jaktbrott och som skäl för att brottet är att anse som grovt hänvisat till att varg är ett hotat, sällsynt och på annat sätt skyddsvärt vilt. Mot detta påstående om jaktbrott har P.S. invänt att han hade rätt att döda vargen med stöd av bestämmelsen om s.k. enskild skyddsjakt i 28 § andra stycket 1 jaktförordningen (1987:905). Han har vidare menat att gärningen under alla förhållanden är sådan att den skall vara fri från ansvar på grund av brottsbalkens bestämmelser om nöd eller nödexcess.

Enligt vad P.S. uppgett visste han inte var hans hund exakt befann sig då han sköt vargen. Han har vidare uppgett att när han såg hunden och vargen tillsammans var avståndet mellan djuren omkring 25 meter. Med hänsyn till dessa uppgifter och då P.S. dessutom tillstått att han sköt vargen huvudsakligen för att skydda sig själv från att bli angripen, finner tingsrätten att dödandet av vargen inte varit föranlett av att hans hund var föremål för ett angrepp eller att ett sådant var omedelbart förestående. Eftersom förutsättningarna för rätt till skyddsjakt således inte varit uppfyllda kan följaktligen P.S. inte undgå ansvar på denna grund.

Frågan blir då i stället om P.S. skall vara fri från ansvar på grund av bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen utgör en gärning som någon begår i nöd brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Om det P.S. gjort skulle anses oförsvarligt trots att han befunnit sig i ett nödläge, blir följdfrågan om omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig och han därför skall gå fri från ansvar på grund av bestämmelsen om nödexcess i 6 § samma kapitel. Gemensamt för dessa straffrihetsregler är att de skall tillämpas restriktivt och att de tar sikte på utpräglade

Det saknas anledning att ifrågasätta P.S:s uppgift om att han sköt vargen i första hand för därför att han i det läge då vargen inte reagerade över hans närvaro på vägen utan med oförminskad fart sprang rakt emot honom, blev rädd och befarade att vargen skulle attackera honom. Även om det förts bevisning som talar för att varg normalt inte utgör någon fara för människor framstår, såsom situationen beskrivits och utvecklade sig, hans farhågor och den fruktan han kände för sitt eget liv och hälsa fullt naturlig. Att en person blir anfallen av ett farligt djur har i doktrinen nämnts som ett typexempel på en nödsituation (Kommentaren till brottsbalken, Lena Holmqvist m.fl. 24:46). Med ledning av P.S:s uppgifter om mötet med vargen och hur den betett sig finner tingsrätten således tveklöst att han har befunnit sig i en nödsituation i brottsbalkens mening. Det finns i sammanhanget skäl påpeka att eftersom det är P.S:s subjektiva uppfattning om allvaret i det hot han upplevt som är avgörande, hade det inträffade varit att se som en nödsituation även om det i målet förebringats bevisning som säkerställt att den aktuella vargen, trots sitt beteende, rent faktiskt inte utgjort något hot med avseende på vare sig P.S:s eller hundens liv och hälsa.

För att P.S. skall vara fri från ansvar på grund av nöd krävs dessutom att det han gjorde, dvs. att skjuta vargen, inte var oförsvarligt. Detta försvarlighetsrekvisit innebär att en viktning skall göras mellan å ena sidan den gärning som företas i nöd och, å den andra, det av rättsordningen skyddade intresse som offras genom gärningen. I princip gäller att den i nöd företagna handlingen skall vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras (prop. 1993/94:130 s. 35). I förevarande fall då P.S. agerat huvudsakligen för att eliminera det hot mot hans eget liv och hälsa som han uppfattade att vargens beteende innebar, kan hans handlande - att skjuta vargen - inte anses oförsvarligt. Den avgörande frågan blir då i stället om handlingen varit nödvändig, dvs. om dödandet av vargen hade kunnat undvikas genom att P.S. sökt avvärja det befarade angreppet t.ex. genom att skjuta ett varningsskott eller att på annat sätt skrämma vargen.

Vad gäller varningsskott har P.S., som tidigare redovisats, hävdat att det tidsmässigt inte funnits något utrymme för att avlossa ett sådant med hänsyn till avståndet mellan honom och vargen och att detta snabbt minskade. Tingsrätten finner inte anledning att ifrågasätta P.S:s uppgifter på den punkten och att det följaktligen, såsom händelseutvecklingen beskrivits, inte hade kunnat begäras av honom att han före det dödande skottet borde ha gett sig tid och försökt avlossa ett varningsskott.

Följdfrågan blir då om P.S., t.ex. med sitt kroppsspråk eller någon annan liknande åtgärd, bättre borde ha kunnat markera sin närvaro och därigenom försökt skrämma bort vargen. Vid förhöret här har P.S. i detta hänseende uppgett att han i momentet innan skottet avlossades tog några steg framåt i riktning mot vargen och att han samtidigt hojtade till för att på så sätt försöka få vargen att vika av. Åklagaren har ifrågasatt sanningshalten i dessa uppgifter med hänvisning till att P.S. enligt anteckningarna i det polisförhör som Ö.B. höll med honom strax efter den aktuella händelsen inte nämnt något om vare sig att han skulle ha tagit några steg framåt eller ha hojtat till. Som framgått av förhöret här med Ö.B. har denne menat att hade P.S. berättat om stegen och hojtandet borde dessa uppgifter ha funnits med i förhörsanteckningarna. P.S. själv har som förklaring till diskrepansen i uppgifterna uppgett att han inte minns om han berättade för Ö.B. att han klivit fram ett par steg och hojtat till men att det med hänsyn till det tillstånd han var i vid förhörstillfället mycket väl kan förhålla sig så att han förbisåg detta då han beskrev händelseförloppet för polismannen. Enligt P.S. har han dock senare haft anledning att reflektera över händelsen flera gånger och sagt sig tämligen säkert minnas att han före skottet tog ett par steg framåt och lade an geväret och att han samtidigt hojtade till. Den förklaring till de divergerande uppgifterna som P.S. gett framstår på inget sätt så osannolik att det går att bortse ifrån den. Tingsrätten gör den bedömningen också med beaktande av att Ö.B. vittnesmål uppgett att P.S. vid förhörstillfället var uppskakad och chockad. För att P.S:s uppgift om att han skulle ha hojtat till talar i någon mån även G.S:s uppgift om att denne alldeles före skottet hörde ett ljud som inte var ett hundskall. Även om åklagaren också ifrågasatt G.S:s uppgift om det ljud han hört med hänvisning till att den är ny i förhållande till vad som antecknats i tidigare polisförhör, anser tingsrätten att den under ed lämnade uppgiften förtjänar avseende. Enligt tingsrättens förmenande är bevisläget sådant att P.S:s uppgifter om stegen och tillropet får tas för goda om än det kan tyckas märkligt att han med all sannolikhet inte nämnt något om saken då han på plats hördes om händelsen. Det får således hållas för visst att han, förutom sin blotta närvaro, gjort vissa ansatser för att försöka skrämma vargen innan han avlossade det dödande skottet. Uppenbarligen har dessa inte haft någon inverkan på vargens framfart och, som P.S. uppfattade det, attack mot honom. Vid angivna förhållande och med tanke på den korta tid som P.S. haft på sig för att agera till sitt försvar - det har av allt att döma rört sig om sekunder - finner tingsrätten att hans åtgärd att skjuta vargen inte varit oförsvarlig med hänsyn till den nödsituation han befunnit sig i. Åtalet mot honom skall därför med stöd av 24 kap 4 § brottsbalken ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsråden Marie Norberg och Solveig Östbye Laitinen, referent, samt nämndemännen Mikael Sjölund och Birgitta Wiklander) anförde i dom den 27 maj 2009:

DOMSKÄL

I målet är klarlagt att P.S. den 20 oktober 2007 vid Storberget, Kalvbäcken i Solberg i Örnsköldsviks kommun påskjutit och dödat en varg. P.S. har i hovrätten närmare redogjort för händelseförloppet när vargen sköts. Den berättelsen överensstämmer i allt väsentligt med vad som antecknats i tingsrättens dom. Åklagaren har inte riktat några invändningar mot P.S:s beskrivning av händelseförloppet - med ett undantag som hovrätten återkommer till i det följande - och hovrätten utgår därför vid prövningen av åtalet från de uppgifter som P.S. således har lämnat i domstolarna.

Enligt 3 § jaktlagen (1987:259) är vilt fredat och får jagas endast om det följer av jaktlagen eller föreskrift eller beslut som meddelats med stöd av jaktlagen. Vargen är en av de djurarter som får jagas om Naturvårdsverket gett särskilt tillstånd till sådan jakt (skyddsjakt på myndighets initiativ). Det är ostridigt i målet att P.S. inte hade något sådant tillstånd. Härutöver finns vissa begränsade möjligheter att jaga varg med stöd av regler i jaktförordningen, 1987:905 (skyddsjakt på enskilds initiativ). Den som bryter mot bestämmelsen i 3 § jaktlagen döms för jaktbrott enligt 43 § andra punkten jaktlagen alternativt grovt jaktbrott enligt 44 § första punkten samma lag.

P.S. har mot åklagarens påstående om att han gjort sig skyldig till grovt jaktbrott framfört två invändningar. Han har gjort gällande att han haft rätt att döda vargen dels med stöd av bestämmelserna om s.k. enskild skyddsjakt därför att han velat skydda sin jakthund från att bli angripen av vargen och dels med stöd av bestämmelserna om nöd i 24 kap.brottsbalken därför att han uppfattat att han själv kunde bli angripen av den anfallande vargen.

Med hänsyn till vad P.S. har uppgett om händelseförloppet kan annan slutsats inte dras än att vargen jagade P.S:s jakthund och att det således i första hand var hunden som var föremålet för angreppet från vargens sida. Det förefaller mera tveksamt, även om det kanske inte helt kan uteslutas, att vargen i den situation som förelåg verkligen skulle ha angripit P.S. Hovrätten väljer därför att först pröva åtalet mot bakgrund av reglerna om enskild skyddsjakt.

Bestämmelser om skyddsjakt på enskilds initiativ återfanns vid tiden för det påstådda brottet dels i 28 § jaktförordningen (1987:905), dels i en förordning (2007:127) med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder vid rovdjursangrepp. Den senare förordningen, som trädde ikraft den 1 maj 2007 och gällde till och med den 30 april 2009, utgjorde ett tillägg till 28 § jaktförordningen med syfte att stärka djurägares rätt att skydda sina tamdjur. Enligt 2007 års förordning gavs ägare eller vårdare till tamdjur rätt att skjuta ett rovdjur i två skilda situationer, antingen om rovdjuret angrep och skadade ett tamdjur eller om det var uppenbart att ett sådant angrepp var omedelbart förestående och det inte gick att avbryta eller avvärja angreppet genom att skrämma bort rovdjuret eller på annat lämpligt sätt. Genom författningsändringar, som trädde i kraft den 1 maj 2009, har bestämmelserna i 2007 års förordning numera inarbetats i jaktförordningen (SFS 2009:310). De nya bestämmelserna innebär en viss utvidgning av möjligheterna till enskild skyddsjakt och reglerna gäller utan tidsbegränsning.

Den beskrivning som P.S. har gett av händelseförloppet innebär att hans jakthund kom springande i full fart på skogsvägen med vargen 20 - 25 meter bakom sig. Enligt P.S. verkade hunden panikslagen med en nedtryckt kroppshållning och bakåtliggande öron. Vargen var betydligt större och vargens kroppshållning och blick gav P.S. det bestämda intrycket att den var under attack. Efter det dödande skottet var hunden extremt aggressiv mot den fällda vargen och senare har P.S. noterat att hunden blivit aggressiv mot andra hundar samt ängslig i skogsmiljö.

På grundval av de uppgifter P.S. lämnat om händelseförloppet kan det enligt hovrättens mening inte råda något tvivel om att vargen hade för avsikt att angripa och döda jakthunden. Vargen var i skottögonblicket endast 10 - 15 meter bakom hunden och i full fart framåt. Det förhållandet att P.S. befann sig på skogsvägen har av allt att döma inte påverkat vargen till att avbryta angreppet. Vid nu angivna förhållanden framstår det som uppenbart att vargens angrepp på hunden var omedelbart förestående i den mening som anges i 2007 års förordning om enskild skyddsjakt.

En ytterligare förutsättning för att enskild skyddsjakt ska vara tillåten enligt 2007 års förordning är att det inte ska gå att avbryta eller avvärja angreppet genom att skrämma bort rovdjuret eller på annat lämpligt sätt.

Åklagaren har, med hänvisning till att P.S. först vid tingsrätten berättat om att han vidtagit vissa skrämselåtgärder, i första hand hävdat att P.S. uppgifter inte är trovärdiga och bör lämnas utan avseende. I andra hand har åklagaren hävdat att de av P.S. vidtagna åtgärderna inte varit tillräckliga.

När det gäller den närmare innebörden av 2007 års förordnings krav på skrämselåtgärder konstaterar hovrätten att såväl förarbetsuttalanden som rättspraxis saknas. Viss ledning vad gäller tolkningen av begreppet skrämselåtgärder kan hämtas från en promemoria från Jordbruksdepartementet av den 3 oktober 2005 som avser förslag till ändring i 28 § jaktförordningen (1987:905). I den paragrafen finns ett i det närmaste likalydande krav på att skrämselåtgärder ska vidtas före det att ett angripande rovdjur kan dödas. I promemorian under avsnittet författningskommentar (s. 11) uttalas bland annat följande.

Som en förutsättning för att få döda rovdjuret har införts villkoret att det inte går att avvärja angreppet med skrämselåtgärder eller på annat lämpligt sätt. Detta innebär att skrämselåtgärder eller andra lämpliga åtgärder ska vidtas om de utgör möjliga sätt att avvärja angreppet, men inte om de med hänsyn till omständigheterna inklusive den tid som stått till förfogande framstår som meningslösa. Med att skrämma rovdjuret avses att med ljud, rörelser, vakthundar eller skrämselskott, i den mån sådana kan avlossas på ett för omgivningen säkert sätt, störa rovdjuret så mycket att angreppet avvärjs. Med att avvärja ett angrepp på annat lämpligt sätt än skrämselåtgärder avses att t ex koppla en hund om rovdjur har uppmärksammats eller att föra tamdjur i säkerhet i ett stall eller liknande.

P.S. har uppgett att han innan skottet avlossades försökte skrämma vargen genom att ta ett steg framåt på skogsvägen och "hojta till". Hovrätten finner inte anledning att ifrågasätta P.S:s uppgifter i detta hänseende. Uppgifterna får också visst stöd av vad G.S. omvittnat. Det förhållandet att P.S. vid polisförhöret på platsen samma dag inte nämnde att han först försökte skrämma vargen kan mycket väl hänga samman med att han inte kände till författningsregleringen och alltså inte visste att uppgiften hade någon betydelse i sammanhanget. Att frågan om skrämselåtgärder över huvud taget inte nämns i polisförhöret tyder också på att inte heller polisen har tagit upp frågan med P.S. Oavsett hur det förhåller sig med den saken står det klart P.S. måste ha blivit mycket överrumplad av att helt plötsligt och på kort avstånd ha en angripande varg springande i full fart mot sig. Han har endast har haft några sekunder på sig att reagera och bedömningen av vad som kan krävas i fråga om skrämselåtgärder måste ske mot den bakgrunden. Det förhållandet att P.S. har befunnit sig på skogsvägen och lyft geväret för att skjuta vargen har uppenbarligen inte varit tillräckligt för att vargen skulle avbryta angreppet. Det framstår inte heller som troligt att P.S. i den situation som förelåg skulle ha hunnit med att dels skjuta ett skrämselskott med geväret och dels också - om vargen inte hade avbrutit angreppet - ladda om geväret och försvara hunden genom att skjuta vargen. Vid nu angivna förhållanden finner hovrätten att P.S. får anses ha vidtagit de åtgärder som kunnat krävas för att skrämma vargen.

Sammantaget finner hovrätten alltså att P.S. med stöd av förordningen (2007:127) med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder vid rovdjursangrepp haft rätt att skjuta vargen, eftersom ett angrepp på P.S:s jakthund var omedelbart förestående och då P.S. trots vidtagna åtgärder inte lyckats skrämma bort vargen eller få vargen att avbryta anfallet. På den nu angivna grunden ska åtalet därför ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 27 maj 2009.

Mål nr: B 1196-08.

Lagrum: 3, 43 och 44 §§jaktlagen (1987:259); 28 § jaktförordningen (1987:905); Förordningen (2007:127) med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder vid rovdjursangrepp.

Litteratur: Ändringar i jaktförordningen. Promemoria upprättad inom Jordbruksdepartementet 2005-10-03.