RH 2009:56

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Staffan Rydholm samt nämndemännen Christina Harbecke, Pär Lindén och Maria Backlund) anförde i dom den 9 mars 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I-B.M. har bestritt ansvar för stämpling till grov misshandel. Hon har medgett att hon anstiftat S.D. och N.G. att misshandla R.G. på sätt åklagaren angett i gärningsbeskrivningens första stycke. Som grund för bestridandet har I-B.M. åberopat, i första hand, att fara för brottets fullbordan inte förelegat eller i varje fall varit ringa och, i andra hand, att hon aktivt verkat för att brottet inte skulle verkställas, dvs. att hon frivilligt tillbakaträtt enligt bestämmelsen i 23 kap. 3 § brottsbalken.

På åklagarens begäran har R.G. hörts som målsägande samt S.D., N.G. och P.H. som vittnen. Vidare har på I-B.M:s begäran N.M. hörts som vittne.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat utskrifter av inspelade samtal och ett sakkunnigutlåtande.

Av utredningen har inledningsvis följande framkommit.

I-B.M:s livsverk sedan lång tid tillbaka är affärskedjan P. Under 2004 uppstod tycke mellan hennes dotter P.J.G. och R.G. vilket så småningom ledde fram till giftermål och den blivande svärsonen kom att bli behjälplig i arbetet med att driva P. Det uppstod emellertid misshälligheter mellan I-B.M. och R.G. vilket under hösten 2004 utvecklade sig till, med I-B.M:s egna ord, ett hat mot R.G.

Genom förhören med parterna och de åberopade vittnena har följande framkommit.

Genom N.G:s dåvarande flickvän, som vid tillfället arbetade på P, arrangerades på I-B.M:s initiativ under senhösten 2004 ett möte i P:s lokaler mellan I-B.M., S.D., N.G. och ytterligare två personer. I-B.M. frågade S.D. och N.G. om de ville misshandla R.G. så att han skulle komma att ligga på sjukhus under lång tid och nästan inte kunna tala. S.D. och N.G. gav intryck av att vilja utföra uppdraget och de bestämde att de skulle träffas ytterligare en gång. Ett andra möte ägde rum kort tid därefter i P:s lokaler och till detta möte hade de båda männen en bandspelare med sig utan I-B.M:s vetskap. Samtalet mellan de tre spelades in och I-B.M. hade ingen vetskap om att hela samtalet mellan dem hade spelats in när de två männen lämnade mötet. Ett ytterligare möte, oklart på vems initiativ, ägde senare rum, också detta i P:s lokaler, vid vilket möte I-B.M. uppgett att hon annullerade uppdraget inför S.D. och N.G. eller möjligen en av dem. Alla tre mötena har ägt rum sannolikt under november och december 2004.

S.D. och N.G. har båda berättat att de blev chockade när de vid första mötet hörde vad I-B.M. ville att de skulle göra. De visste att R.G. var hennes svärson och att P.J.G. var gravid vid tillfället. De hade ingen tanke på att utföra uppdraget och bestämde sig för att inför det andra spela in vad som sades. Vid detta möte fick de ett foto föreställande R.G och adress och telefonnummer till denne. De gav under de båda första mötena intryck av att vilja utföra uppdraget, dvs. att allvarligt misshandla R.G.

Vid det tredje mötet visades bandet upp för I-B.M. och de talade först då om för henne att de inte tänkte utföra uppdraget. Sedan dess har de på olika sätt utsatts för hot av olika personer. Detta var anledningen till att det dröjde till maj månad 2005 innan de kontaktade R.G. och berättade vad som hänt. I-B.M. har aldrig inför dem återkallat sitt uppdrag.

R.G. har berättat att misshälligheterna mellan I-B.M. och honom ledde till att P.J.G. under sommaren 2004 helt bröt kontakten med sin mamma. Han blev under maj månad 2005 uppringd av en för honom okänd person som berättade att hans svärmor ville honom illa och föreslog att de skulle träffas. Så skedde den 31 maj 2005 på ett kafé i Göteborg där han träffade S.D. och N.G. som berättade om uppdraget de fått och att de hade en bandinspelning. De två var mycket tydliga med att I-B.M. inte till dem hade återkallat uppdraget utan att det var de själva som inte hade för avsikt att utföra uppdraget.

N.M., som är gift med M.S., har berättat att hon vid aktuellt tillfälle arbetade på P och hade regelbunden kontakt med I-B.M. Hon märkte under våren 2005 att I-B.M. var ur balans och efter ett tag berättade I-B.M. att hon var utsatt för utpressning av några personer. I-B.M. berättade inga detaljer och inte något om anledningen till utpressningen. Hon frågade om hon skulle be M.S. om hjälp och I-B.M. var först tveksam men sade sedan ja. Hon vet att M.S. har träffat några personer i P:s lokaler och kastat ut dem. I-B.M. visste att M.S. hade kopplingar till Bandidos.

I-B.M. har berättat att S.D. och N.G. krävt 400 000 kr i utbyte mot bandet och att hon till dem överlämnat 50 000 kr. S.D. och N.G. har förnekat detta.

Tingsrättens bedömning

Genom I-B.M:s egna uppgifter sammanställda med utredningen i övrigt är bevisat att I-B.M. sökt anstifta S.D. och N.G. att utföra brottslig gärning nämligen att allvarligt misshandla R.G.

Vad tingsrätten har att bedöma är om fara för brottets fullbordan var ringa eller om fråga varit om frivilligt tillbakaträdande från I-B.M:s sida.

Faran för det planerade brottets fullbordan

Enligt 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken skall inte dömas till ansvar för stämpling om faran för brottets fullbordan varit ringa. Gärningsmannen går således fri från ansvar antingen om faran för brottets fullbordan var helt utesluten eller om fara i och för sig förelåg men faregraden var ringa. Det är utifrån omständigheterna vid tidpunkten för stämplingshandlingen som farebedömningen skall göras. Om fara då förelåg rubbas inte det av senare inträffade händelser som medför att brottet inte kommer att fullbordas. Bedömningen påverkas inte heller av att faran för brottets fullbordan var helt utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Bedömningen av faregraden för brottets fullbordan skall alltså göras med utgångspunkt i förhållandet vid första mötet mellan I-B.M., S.D. och N.G.

S.D. och N.G. har vid det första mötet med I-B.M. inte sagt till henne att de inte tänkte utföra någon misshandel av R.G. De har i stället gett sken av att vilja utföra gärningen och därför bestämt ett nytt möte med I-B.M. för att vidare diskutera hur gärningen skulle utföras. Inte heller vid detta tillfälle berättade S.D. och N.G. för I-B.M. att de inte hade för avsikt att misshandla R.G. Detta innebär att det från I-B.M:s synpunkt inte bara framstod som fullt möjligt utan också mycket sannolikt att misshandeln skulle komma att utföras.

Faran för brottets fullbordan kan därför inte anses ha varit ringa i den mening som avses i 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken.

Frivilligt tillbakaträdande

Den som gjort sig skyldig till försök, stämpling eller förberedelse kan enligt 23 kap. 3 § brottsbalken under vissa förutsättningar gå fri från straff genom frivilligt tillbakaträdande. Ansvar skall inte ådömas den som genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranleder att brottet inte fullbordas. Bestämmelsen i vad den avser tillbakaträdande genom att avbryta gärningens utförande är inte tillämplig på stämpling. Det straffbara ligger nämligen i att gärningsmannen begått en handling som är så allvarlig att den är straffbar redan på stämplingsstadiet. Med andra ord; ett stämplingsbrott är redan fullbordat och kan därför inte avbrytas.

Däremot är det inte uteslutet att den som gjort sig skyldig till stämpling kan vinna straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande genom en aktiv åtgärd. För att I-B.M. skall gå fri från ansvar krävs sålunda att hon har hindrat eller övertalat S.D. och N.G. att avstå från att utföra gärningen. Ingenting i utredningen visar att så har skett.

På grund av vad ovan sagts kan I-B.M. inte undgå ansvar för stämplingsbrott. Med hänsyn till vad som framgått av telefonsamtalet skulle det fullbordade brottet ha varit att bedöma som grov misshandel. I-B.M. skall därför dömas för stämpling till grov misshandel.

Påföljdsfrågan

I-B.M. är, bortsett från en trafikförseelse, ostraffad.

För stämplingsbrott bestäms straffet väsentligt lägre än för fullbordat brott. I 23 kap.2 §brottsbalken har detta kommit till uttryck bl. a. genom att högre straff än fängelse i två år får bestämmas för stämplingsbrott endast om fängelse i åtta år eller högre kan följa på det fullbordade brottet. För grov misshandel kan dömas till fängelse i upp till tio år.

Med beaktande av omständigheterna i målet anser tingsrätten att straffvärdet för det stämplingsbrott som I-B.M. nu döms för är fängelse ett år. Såväl straffvärdet som stämplingsbrottets art talar för att påföljden också skall bestämmas till fängelse. Starka skäl krävs för att välja annan påföljd. Med beaktande av I-B.M:s ålder och att hon tidigare är ostraffad skulle en tänkbar påföljd kunna vara villkorlig dom eventuellt i förening med föreskrift om samhällstjänst. Mot bakgrund av brottets allvarliga karaktär kan emellertid en sådan påföljd inte anses tillräckligt ingripande.

I-B.M. skall därför dömas till fängelse och vid straffmätningen beaktar tingsrätten att ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Tingsrätten bestämmer fängelsestraffets längd till sex månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer I-B.M. enligt 3 kap. 6 § och 11 § samt 23 kap. 2 § andra stycketbrottsbalken för stämpling till grov misshandel till fängelse 6 månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hans Frennered, f.d. lagmannen Fredrik Hulterström och hovrättsassessorn Sara Norman, referent, samt nämndemännen Kristina Wilhelmsson och Ingmarie Torstensson) anförde i dom den 28 oktober 2009 bl.a. följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Utredningen

Ljud- och bildupptagningarna av förhören vid tingsrätten med R.G., I-B.M., S.D., N.G. och N.M. har spelats upp. Som nytt vittne har I-B.M:s dotter P.J.G. hörts. Skriftlig bevisning har åberopats. I-B.M:s försvarare har i sitt slutanförande hänfört sig till ett ingivet rättsutlåtande av Josef Zila, professor i straffrätt.

P.J.G., som tidigare varit gift med R.G., har lämnat uppgifter som huvudsakligen har berört R.G:s och I-B.M:s dåliga relation och att R.G. inte visade några tecken på rädsla efter det att han fått reda på att I-B.M. hade sökt anstifta S.D. och N.G. att misshandla honom.

Skuldfrågan

Som tingsrätten funnit är det i målet utrett att I-B.M. har satt sig i kontakt med S.D. och N.G. och sökt anstifta dem att misshandla R.G. I-B.M. har även i hovrätten gjort gällande att hon inte ska dömas till ansvar för stämpling till grov misshandel eftersom fara för brottets fullbordan var ringa, alternativt att hon, genom aktivt agerande, frivilligt har tillbakaträtt från stämplingsbrottet. Den fråga som hovrätten således inledningsvis har att ta ställning till är om faran för misshandelsbrottets fullbordan var utesluten eller ringa.

Enligt 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken ska inte dömas till ansvar för stämpling om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa. Bedömningen av om en stämplingsgärning är förenad med fara för fullbordan av det brott till vilket gärningen utgör ett förstadium, ska ske objektivt och med hänsyn till all tillgänglig kunskap om förhållandena vid den tidpunkt då stämplingsgärningen begicks. Om förhållandena då ger stöd för bedömningen att sådan sannolikhet förelåg som innebar en icke ringa fara för fullbordan, är farerekvisitet uppfyllt (jfr NJA 1981 s. 1057 och Petter Asp, Från tanke till gärning, 2007, s. 190).

Det som åklagaren i sitt gärningspåstående lagt I-B.M. till last är att hon någon gång under perioden oktober-december 2004 i Göteborg har sökt anstifta S.D. och N.G. att misshandla R.G. I-B.M. ska med andra ord ha försökt överlåta fullbordandet av brottsplanen - misshandeln av R.G. - på dessa två tilltänkta gärningsmän. Vid denna typ av stämplingsgärning finns det ett starkt samband mellan tilltänkta gärningsmäns uppsåt och farebedömningen (se Asp a.a. s. 196). Av S.D:s och N.G:s egna uppgifter framgår att de ”aldrig i livet” ens övervägde att misshandla R.G. och att de blev chockade över att överhuvudtaget ha blivit tillfrågade härom. Med hänsyn till S.D:s och N.G:s omedelbara och mycket starka ställningstagande mot att genomföra det uppdrag som I-B.M. ville ge dem, måste faran för att de två skulle genomföra misshandelsbrottet anses ha varit utesluten eller i vart fall ringa. Det förhållandet att S.D. och N.G. inte upplyste I-B.M. om att de inte hade för avsikt att utföra misshandeln, och att det för I-B.M. därför kunnat framstå som fullt möjligt eller till och med mycket sannolikt att de skulle utföra den, påverkar inte farebedömningen, eftersom den ska göras utifrån de objektiva kriterier som förelåg vid gärningstillfället.

Hovrätten har således funnit att faran för att S.D. och N.G. skulle fullborda den misshandel som I-B.M. sökt anstifta dem till var utesluten eller i vart fall endast ringa. I-B.M. ska därmed inte dömas tillansvar för den åtalade gärningen.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättens dom meddelad: den 28 oktober 2009.

Mål nr: B 2036-09.

Lagrum: 3 kap. 6 § och 11 § samt 23 kap. 2 § andra stycketbrottsbalken.

Rättsfall: NJA 1981 s. 1057.

Litteratur: Petter Asp, Från tanke till gärning, 2007, s. 190.