NJA 1981 s. 1057

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å T.L., född 1958,

samt M.J., född 1962, C.S., född 1961, och M.S., född 1958,

för stämpling till narkotikabrott under påstående att de tilltalade d 5 maj 1979 i Stockholm tillsammans beslutat att i överlåtelsesyfte köpa omkring 800 g cannabisharts.

Åklagaren yrkade därjämte ansvar å T.L. för falsk angivelse enligt följande: T.L. har genom anmälningar till polisen i Stockholm d 5 och 7 maj 1979 angivit K.G. för rån, oaktat denne varit oskyldig. T.L:s angivelse har föranlett att K.G. gripits för detta brott. K.G. har därefter anhållits, häktats och åtalats för brottet. - Vidare yrkade åklagaren ansvar å M.J., C.S., M.S. och två andra personer för mened under påstående, att de vid huvudförhandling inför TR:n d 31 maj och d 1 juni 1979 i mål mot K.G. angående rån förövat mot T.L. under ed lämnat närmare angivna oriktiga uppgifter, samt å T.L. under påstående, att övriga tilltalade utformat sina berättelser i samråd med honom och att han därefter förmått dem att under vittnesförhören berätta i överensstämmelse därmed. Brotten var enligt åklagaren att anse som grova, enär de skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott samt föranlett att TR:n i beslut d 1 juni 1979 funnit övertygande bevisning om rån förebragt mot K.G. och förordnat att denne skulle kvarbli i häkte. TR:n (ordf chefsrådmannen Hallström) meddelade dom d 26 juni 1980. I domen antecknades under rubriken Domskäl inledningsvis, att envar av T.L.,

M.J., C.S. och M.S.

idgick att han deltagit i ett beslut att anskaffa cannabisharts men att de tilltalade bestred ansvar. De invände mot åtalet att den brottsliga handlingen passerat försökspunkten och att, då vad som förvärvats visat sig ej vara narkotika, straffritt s k försök med otjänliga medel fick anses föreligga.

Vidare antecknades att T.L. förnekade falsk angivelse och vidhöll, att han utsatts för rån av K.G., samt att han förnekade att han anstiftat övriga tilltalade till menedsbrott.

T.L. uppgav enligt domen bl a följande: På förmiddagen ifrågavarande dag kom han överens med sina vänner M.J. och C.S. att de skulle skaffa litet hasch. De hade inte något särskilt för sig. De träffade M.S. som också är god vän till dem och som har bil. I bilen åkte de till Brommaplan. Där påträffade de ett par greker. Dessa gav dem litet hasch att prova och sade att de hade ett större parti till salu. T.L. hade bara tänkt köpa en liten bit. De ville ha 22 kr/g. T.L. tyckte nu att de ju kunde försöka intressera några hugade spekulanter för inköp av ett större parti. Det skulle röra sig om minst ett kilo, sade grekerna. Dessa stämde träff med T.L. och hans kamrater på Amaranten senare på dagen. T.L. och kamraterna åkte sedan hem till Bergshamra, där T.L. frågade flera personer om de ville vara med och finansiera affären, men med negativt resultat. De for då till Amaranten på eftermiddagen och träffade där grekerna samt uppgav att de inte kunnat skaffa några kunder. Grekerna sade åt dem att försöka igen. M.J. var nog också med denna gång. De beslöt att göra ett nytt försök och åkte hem till T.L.. Nu lyckades T.L. få ihop pengar av några tilltänkta köpare. De hade bestämt att träffa grekerna på kvällen på Amaranten. T.L. hade lyckats få ihop 17 900 kr. De åkte åter in till Amaranten och meddelade att de kunde köpa 800 g hasch. Detta skulle gå bra uppgav grekerna. T.L. hade inte pengarna med sig utan de åkte åter ut till Bergshamra och hämtade pengar. Därvid fordrade huvudfinansiären att M.J. skulle stanna kvar som "gisslan" i lägenheten i Bergshamra, vilket M.J. gjorde. Det var därför T.L., C.S. och M.S. som i sällskap med finansiären senare på kvällen for in till Amaranten för att avsluta affären. T.L. tyckte att det var spännande att göra en större haschaffär. De hade med sig en brevvåg för att väga upp haschet. M.S. rökte inte själv och var inte intresserad för egen del. De kom till Amaranten framåt 23-tiden och M.S. körde bilen förbi huvudingången, över korsningen med Pipersgatan och stannade kanske 20 m bortom korsningen på samma sida som Amaranten. T.L. såg två av grekerna, K.G. och S.A., stå i hörnet av Pipersgatan. T.L. gick ur bilen. K.G. visade att han hade en haschkaka under jackan. Han gick med till bilen men tyckte att där var för mycket folk. C.S. gick nu ur bilen och gick in på Amaranten. M.S. satt kvar i bilen vid ratten, och även finansiären. T.L. undrade om han kunde "kolla" haschet och då vek K.G. bort ett hörn av plastomslaget på kakan och bet av en liten bit och gav T.L. som tittade på den. T.L. gick in och satte sig bredvid M.S. i framsätet. Han hade brevvågen emellan knäna. Dörren var nog stängd men rutan var nervevad. T.L. tyckte att haschet verkade egendomligt, ihåligt, och det vägde nästan inte något. Vågen gav också bara litet utslag. Han förstod att det var något skumt. Haschkakan hade K.G. räckt in genom bilfönstret. T.L. öppnade bildörren och gick ur bilen mot K.G. som stod alldeles utanför och sade "det här är bara skit, det vill vi inte ha". Då tog K.G. fram en kniv och stack i maggropen på T.L. och sade åt honom att ta fram pengarna, som han hade i bakfickan. S.A. stod kanske 100 m därifrån. T.L. tog upp sedelbunten och lämnade till K.G., som sprang uppför Pipersgatan. När K.G. kommit bara 5 m från platsen upptog T.L. förföljandet av honom. T.L. hade blivit rädd vid knivhotet och därför överlämnat pengarna. Nu följde han emellertid efter K.G. som sprang upp till en bil på krönet av Pipersgatan. Bilen försvann sedan med K.G. och S.A. i utan att T.L. hade möjlighet att notera bilnumret. Det var en vit Mercedes. När T.L. förföljde K.G. mötte han C.S. som kom ut från Amaranten. - K.G. tog upp kniven "från ryggen" och satte i maggropen på T.L.. T.L. skrek på hjälp. Det fanns inte någon utomstående person i närheten varken till hjälp eller som vittne till händelsen. "Haschkakan" låg kvar i bilen. Den kastade de sedan under vägen därifrån i "någon park". Det var inte så långt från Amaranten. De upptog förföljandet av Mercedes-bilen på gatorna i närheten men uppgav snart detta. Sedan åkte de till polisstationen och gjorde anmälan.

Efter att ha återgivit övriga tilltalades berättelser anförde TR:n: Åklagaren åberopar vidare som skriftligt bevis följande under rubriken Domskäl av grekiske medborgaren S.A. i en å TR:ns 17:e avdelning d 4 okt 1979 mot S.A. meddelad brottmålsdom: "Vid Brommaplan fick man kontakt med svenskar som ville köpa hasch. Man stämde träff vid Amaranten d 5 maj. S.A. hade på sig den falska haschen som vägde 800 g, överlämnade den till K.G. som vid T.L:s bil sålde den till T.L. för 17 000 kr."

Det antecknas, att K.G. genom lagakraftvunnen dom d 4 okt 1979 av Stockholms TR:s 17:e avdelning ådömts fängelse 8 mån för bedrägeri, bestående däri att han d 5 maj 1979 på Kungsholmsgatan vid Hotell Amaranten medelst vilseledande förmått T.L. att till K.G. överlämna 17 000 kr i kontanter, vilket vilseledande bestått i att K.G. förespeglat T.L., att denne av K.G. skulle få köpa ett parti äkta haschisch, medan det i själva verket rört sig om en falsk produkt, som T.L. förvärvat från K.G..

TR:ns bedömning. Genom T.L:s,

C.S:s, M.J:s och M.S:s

egna uppgifter är styrkt att de på sätt lagts dem till last överenskommit att inköpa och till andra överlåta omkring 800 g cannabisharts. Detta förfarande är enligt 4 § narkotikastrafflagen ägnat att medföra ansvar för stämpling till narkotikabrott, såframt icke faran för brottets fullbordande varit ringa eller handlingen fortskridit till fullbordat brott eller straffbart försök.

I målet har utretts att T.L. förvärvat s k "fultjack" i stället för cannabisharts. Denna omständighet måste anses vara allenast en tillfällighet och icke av beskaffenhet att - om man betraktar brottsplanen i sin helhet - medföra att fara för brottets fullbordan var ringa. Såvitt av utredningen framgår har det brottsliga förfarande till vilket straffbar stämpling påståtts, i vilket den avgörande omständigheten utgöres av vidareförsäljning av cannabishartset, icke fortskridit så långt att någon åtgärd eller ens närmare samråd förekommit för avsalu av cannabishartset, och vid detta förhållande kan försökspunkten ej anses uppnådd, varför TR:n - utan avseende å de framställda invändningarna - finner T.L.,

C.S., M.J. och M.S.

i nu förevarande avseende förvunna till stämpling till narkotikabrott.

TR:n fann på anförda skäl utrett att något rån inte hade förekommit vid Amaranten. Då T.L. angett K.G. till åtal för rån var åtalet mot T.L. för falsk angivelse således styrkt. Vidare fann TR:n att envar av övriga tilltalade var förvunnen till ansvar för mened på sätt som lagts honom till last men att brotten inte borde anses grova. Vad angick åtalet mot T.L. för anstiftan till mened framgick enligt TR:n såväl av övriga tilltalades uppgifter som av T.L:s egna att han i egenskap av målsägande och initiativtagare till de oriktiga uppgifterna i sådan grad påverkat de övriga tilltalade att han inte kunde undgå ansvar för anstiftan till mened.

Vidare anförde TR:n: T.L. ådömdes d 25 maj 1978 villkorlig dom för försök till stöld. De brott, om vilka T.L. i förevarande mål övertygats, är av allvarlig art och därjämte av sådant slag, att den allmänna laglydnadens krav på kännbar påföljd är starkt framträdande. På grund härav finner TR:n frihetsberövande påföljd av ej allt för kort varaktighet oundgängligen påkallad. Anledning föreligger ej att undanröja den villkorliga domen. T.L. bör således ådömas särskild påföljd av fängelse.

T.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet mot honom måtte ogillas eller, i andra hand, att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom eller att i vart fall straffet måtte nedsättas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmberg och Palmerantz, adj led Heckscher, referent, samt nämndemännen Hjertton och Widlund) meddelade dom d 10 okt 1980. I domen antecknade HovR:n inledningsvis att T.L. där haft samma inställning till åtalet som framgick av TR:ns dom och att han lämnat en redogörelse för händelseförloppet som i stort sett överensstämde med vad som antecknats i TR:ns dom. Vidare noterades att T.L. i HovR:n hade uppgett bl a följande: Skälet till att T.L. och hans kamrater gav sig in i försöken att skaffa pengar och att göra affär med grekerna var att priset var lågt och att de hoppades få några hasch för egen del. De föreställde sig att grekerna eller finansiären skulle ge dem en mindre mängd som tack för hjälpen. Möjligen bidrog också momentet av spänning till att de handlade som de gjorde. Tanken på att köpa ett större parti dök inte upp förrän de hade träffat grekerna på Brommaplan. Det ingick aldrig i deras planer att själva sälja något av haschet, utan hela partiet skulle överlämnas direkt till finansiären. De bidrog inte själva med några pengar, utan hela beloppet kom från finansiären.

Vid omröstning i frågan om ansvar för stämpling till narkotikabrott anförde hovrättsråden Holmberg och Palmerantz, med vilka de båda nämndemännen förenade sig: I målet är utrett, att T.L., M.J. och C.S. kommit överens om att för eget bruk anskaffa en mindre kvantitet hasch samt att de i detta syfte på förmiddagen d 5 maj 1979 begett sig från Solna till Brommaplan. Färden dit företogs i M.S:s bil och med denne som förare. På Brommaplan kom de i förbindelse med ett par grekiska medborgare, som gav dem en mindre bit hasch som prov och samtidigt erbjöd dem att köpa en större kvantitet om ungefär 1 kg till ett pris av 22 kr/g. Efter ytterligare kontakter, som efter överenskommelse ägde rum vid hotell Amaranten och vid vilka K.G. kom in i bilden, avtalades att T.L. och hans kamrater skulle förvärva 800 g hasch av K.G.. Sedan erforderliga pengar anskaffats genom T.L:s försorg, överenskoms om ett nytt sammanträffande vid Amaranten för att genomföra affären. T.L., C.S. och M.S. och ytterligare en person, den s k finansiären, färdades också dit senare på kvällen, varvid den överenskomna köpeskillingen om 17 900 kr medfördes.

Beslutet att av K.G. förvärva 800 g hasch, varom åtminstone T.L., M.J. och C.S. varit ense, måste för dem ha framstått som en allvarligt menad affär, och de har uppenbarligen saknat anledning tro att inte affären skulle kunna genomföras på sätt som de planerat. Med hänsyn främst till den inte obetydliga kvantitet hasch köpet skulle avse och det anskaffade beloppets storlek måste det anses ställt utom allt tvivel att avsikten varit att helt eller delvis överlåta narkotikan till andra personer. Det förhållandet att K.G. redan från början avsett att söka bedra T.L. och hans kamrater genom att tillhandahålla hennapulver i stället för hasch har varit något för dem oförutsett och måste, sett i förhållande till brottsplanen i dess helhet, betraktas som en så tillfällig omständighet, att den inte kan leda till befrielse från ansvar för stämpling till narkotikabrott.

Adj led Heckscher var av skiljaktig mening och anförde: Åklagaren har lagt de tilltalade till last att de tillsammans beslutat att i överlåtelsesyfte köpa omkring 800 g hasch. Det är ostridigt att den vara K.G. tillhandahöll inte var hasch utan henna, vilket inte är narkotika.

Beträffande själva händelseförloppet är följande utrett: Tanken på att köpa ett större parti hasch uppstod inte förrän efter det att T.L. och de andra hade fått kontakt med grekerna vid Brommaplan. En bidragande orsak till att de gav sig in i affären var det förmånliga priset. Deras försök att skaffa pengar till affären kröntes inte med framgång förrän de hade meddelat K.G. att de inte kunde skaffa pengar, och denne uppmanat dem att försöka igen.

Annat är inte visat än att det var finansiären som skulle ha hand om partiet i omedelbar anslutning till att T.L. hade fått det av K.G..

Stämpling till saluhållande eller överlåtelse av narkotika är straffbelagd, däremot inte stämpling till innehav. Om faran för brottets fullbordan var ringa eller utesluten, och detta inte berott endast på tillfälliga omständigheter skall inte dömas till ansvar.

I målet är inte visat annat än att K.G. aldrig haft någon narkotika att sälja och att han aldrig avsett att sälja någon narkotika till T.L. och dennes kamrater. Det har således - objektivt sett - inte förelegat någon fara för att brottet skulle fullbordas. De tilltalades beslut att köpa 800 g hasch har inte träffats förrän efter det att de hade kommit i kontakt med grekerna, vars agerande i flera avseenden var en förutsättning utan vilken brottsplanen aldrig skulle ha tillkommit. Det är tvärtom sannolikt, att om grekerna inte hade varit så angelägna, så skulle T.L. och hans kamrater aldrig ha beslutat att skaffa narkotikan. Skälet till att grekerna var så angelägna om affären torde dessutom i sin tur ha varit att det i själva verket inte rörde sig om narkotika. Den föreliggande situationen måste skiljas från den då någon först beslutar att köpa narkotika och därefter av en händelse kommer i kontakt med en säljare som försöker sälja något annat än narkotika. I detta fall har T.L. och hans kamrater aldrig haft någon alternativ handlingsplan, varigenom de skulle ha kunnat köpa narkotika. Den narkotika som de avsåg att köpa, objektet för deras planerade brott, har aldrig existerat. Det förelåg därför - objektivt sett - en så djupgående brist i deras plan, att det inte skall anses bero endast på tillfälliga omständigheter att faran för brottets fullbordan var utesluten (jfr BrB II, 4 uppl s 570 f). Trots att affären för dem har framstått som allvarligt menad, trots att de inte hade förutsett att de skulle bli lurade, och trots att deras beslut kan te sig straffvärt är det alltså inte straffbart, och åtalet skall ogillas.

Vid omröstningar rörande övriga åtalspunkter fann hovrättsråden Holmberg och Palmerantz, med vilka nämndemannen Hjertton förenade sig, T.L. skyldig till falsk angivelse och anstiftan till mened i enlighet med vad TR:n funnit.

Adj led Heckscher, med vilken nämndemannen Widlund instämde, fann inte visat att K.G. varit oskyldig till det brott för vilket T.L. hade angett honom, varför åtalet mot T.L. för falsk angivelse skulle ogillas. Samma ledamöter fann inte utrett att T.L. hade anstiftat någon till mened. De ansåg däremot att han främjat av övriga tilltalade begångna menedsbrott genom att tillhandahålla delar av de berättelser som dessa hade lämnat inför rätten och att han därigenom hade gjort sig skyldig till mened.

I påföljdsdelen anförde hovrättsråden Holmberg och Palmerantz med instämmande av nämndemannen Hjertton: T.L. har enligt vad han själv uppgivit varit den drivande kraften när det gällt att anskaffa narkotikan och har tagit initiativet till att oriktiga uppgifter lämnats inför TR:n i målet mot K.G.. För de brott vartill T.L. sålunda gjort sig skyldig bör han på skäl som TR:n funnit dömas till särskild påföljd av fängelse. Anledning förekommer ej att nedsätta det av TR:n bestämda straffet.

Adj led Heckscher, med vilken nämndemannen Widlund förenade sig, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: Överröstade i ansvarsdelen, och eftersom vi vid bestämmande av påföljden för T.L. skall utgå från att han skall dömas enligt åtalet, fastställer vi TR:ns påföljdsbestämning.

HD (JustR:n Hult, Erik Nyman, Knutsson och Vängby) beslöt följande dom: