RH 2010:13

Stockholms tingsrätt

I samband med att F-Court AB i likvidation försattes i konkurs förordnades advokaten H.W. till konkursförvaltare. Genom beslut av tingsrätten den 30 september 2009 entledigades H.W. och advokaten P.R. förordnades i hans ställe. H.W. yrkade i anslutning därtill arvode med 5 625 kr, varav 1 125 kr avsåg mervärdesskatt, samt ersättning för kostnader med 363 kr. Tillsynsmyndigheten i konkurser (Tillsynsmyndigheten) tillstyrkte H.W:s arvodesframställan.

Sedan P.R. slutfört uppdraget yrkade han att konkursen skulle avskrivas i enlighet med 10 kap. 1 § konkurslagen och att han skulle tillerkännas arvode med 30 000 kr, varav 6 000 kr avsåg mervärdesskatt. Tillsynsmyndigheten tillstyrkte arvode enligt taxa och anförde att 5 500 kr inklusive mervärdesskatt återstod att tillgodoföra P.R. efter det att 5 625 kr utgått som arvode till H.W.

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Anna Bladh) anförde i beslut den 10 mars 2009 bl.a. följande.

SKÄL

Enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen får arvodet till en förvaltare inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. När en konkurs skrivs av enligt 10 kap. § 1 konkurslagen ska enligt 14 kap. 4 § tredje stycket samma lag och 44 § konkursförordningen (1987:916) förvaltarens arvode bestämmas enligt en av domstolsverket fastställd taxa. Enligt domstolsverkets anvisningar till taxan (DVFS 2008:6) (”Föreskrifterna”) får taxebeloppet överskridas endast om konkursärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt och om rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften.

Gällande H.W:s arvodesyrkande anser tingsrätten i enlighet med Tillsynsmyndighetens yttrande att arvodes- och kostnadsanspråket är skäligt. H.W. ska således tillerkännas arvode och kostnadsersättning i enlighet med sin framställan.

Avseende P.R:s arvodesyrkande anser tingsrätten i linje med vad Tillsynsmyndigheten anfört att denna konkurs har varit av liten omfattning. Det har inte bedrivits någon verksamhet i bolaget vid konkursutbrottet och bolaget saknade anställda. Vidare saknades tillgångar i konkursen och något bokföringsmaterial har inte kunnat omhändertas. P.R:s arbete har bestått i utredning av boets företrädare, viss eftersökning av bolagets tillgångar, upprättande av förvaltarberättelse, anmälan om brottsmisstanke samt andra avslutande åtgärder. Visserligen har förvaltarbytet orsakat visst merarbete för P.R. Samtidigt har P.R. sluppit vidta andra förvaltaråtgärder, såsom upprättande av konkursbouppteckning och inställelse till edgångssammanträde, som förutvarande förvaltaren H.W. redan hade gjort då denne entledigades från sitt uppdrag. Sammantaget anser tingsrätten inte att P.R. har lyckats visa att konkursen krävt så mycket mer arbete att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med mer än hälften.

Tillsynsmyndigheten har anfört att P.R:s och H.W:s arvoden ska bestämmas till ett belopp som tillsammans uppgår till taxebeloppet. Av Föreskrifterna framgår inte specifikt hur taxan ska tillämpas då det funnits två förvaltare i konkursen. 5 § Föreskrifterna anger att taxebeloppet omfattar allt förvaltarens arbete i konkursen. Skrivningen indikerar att taxebeloppet ska omfatta varje förvaltares arbete i konkursen, även då en förvaltare tar över uppdraget efter förvaltare som entledigats. Denna tolkning stöds även av att taxebeloppet endast får underskridas om förvaltaren varit vårdslös, försumlig eller visat oskicklighet (4 § Föreskrifterna). Något sådant har inte påståtts i detta ärende. P.R. ska därför tillerkännas arvode enligt taxa.

SLUT

Tingsrätten avskriver konkursen enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. H.W:s arvode bestäms till 5 625 kr, varav 1 125 kr avser mervärdesskatt. Kostnadsersättningen bestäms till 363 kr. P.R:s arvode bestäms till 11 125 kr, varav 2 225 kr avser mervärdesskatt.

Tillsynsmyndigheten överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle sätta ned P.R:s arvode till 5 500 kr inklusive mervärdesskatt.

P.R. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Anders Eka, hovrättsrådet Kenneth Nordlander, referent, och tf. hovrättsassessorn Mikael Kullberg anförde i beslut den 22 mars 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen får arvode till en konkursförvaltare inte bestämmas till högre belopp än som kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget med hänsyn till det arbete som det har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning. För ett särskilt fall, nämligen när en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen, tillämpas enligt 14 kap. 4 § tredje stycket samma lag en taxa som fastställs efter bemyndigande av regeringen. Regeringen har i 44 § konkursförordningen (1987:916) bemyndigat Domstolsverket att fastställa en sådan taxa på grundval av den timkostnadsnorm som regeringen bestämt. I den i ärendet tillämpliga konkursförvaltartaxan (DVFS 2008:6) föreskrivs att ersättning för arbete i konkurser som avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen ska utgå med 8 900 kr exklusive mervärdesskatt eller 11 125 kr inklusive sådan skatt. Detta taxebelopp får överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt. Överskridande får ske endast när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften. Gränsen för överskridande blir alltså 13 350 kr exklusive mervärdesskatt eller 16 688 kr inklusive sådan skatt.

Frågan i ärendet är mot denna bakgrund om taxan ska tillämpas i det fall en förvaltare entledigats - till exempel på grund av jäv som i det nu aktuella fallet - och en annan förvaltare har förordnats i hans ställe för att ta över och avsluta arbetet. Om taxan ska anses vara tillämplig uppkommer frågan på vilket sätt bestämmelserna i taxan ska tillämpas i sådana fall.

Ordalydelsen av bestämmelserna utesluter inte en tillämpning av taxan i den nu aktuella situationen, även om dessa talar om konkursförvaltaren i singularis. Eftersom det därutöver saknas vägledande praxis, motivuttalanden eller doktrin i frågan är det av betydelse för bedömningen vilket syfte som uppbär reglerna om taxesystemet.

Systemet med konkursförvaltartaxa har använts sedan den 1 januari 1980. Ett syfte med taxesystemet är att rätten normalt inte ska behöva göra någon särskild prövning av arvodesfrågan i ärenden som omfattas av taxan. I det betänkande som låg till grund för införandet av taxesystemet i konkurser ansågs att ett taxesystem skulle införas för att hålla nere kostnaderna i konkurser (SOU 1977:29 s. 243). Det framhölls också att ett taxesystem dessutom skulle underlätta konkursdomarens hantering av arvodesfrågorna. I propositionen uttalade departementschefen att införandet av ett taxesystem var angeläget för att ta tillvara alla möjligheter att hålla konkurskostnaderna nere utan att effektiviteten i förvaltningen minskar (prop. 1978/79:105 s. 233). Något särskilt uttalande om vikten av att underlätta rättens arbete gjordes inte även om det givetvis kan hävdas att ett underlättande av rättens arbete leder till kostnadsbesparingar för staten.

Mot bakgrund av vad som anfördes vid lagstiftningsarbetet kan det antas att det bärande skälet för införandet av ett taxesystem var kostnadskontroll. Detta skäl har betydelse även i det fallet två konkursförvaltare har varit förordnade i en konkurs. Det finns således skäl att låta systemet med en taxa omfatta även sådana konkurser som har haft två förvaltare förordnade, och som har avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen, på så sätt att arvodet bestäms med ett taxebelopp per konkurs. Om konkursärendet har krävt avsevärt mer arbete än normalt kan taxan frångås vilket är en rimlig lösning om förhållandena i ett enskilt fall kräver det.

En fråga är då om en sådan tillämpning skulle kunna leda till oskäliga resultat. I normalfallet kan man anta att ett överlämnade av ett förvaltaruppdrag medför extra insatser både från den överlämnande och den mottagande förvaltaren. Detta merarbete ska givetvis arvoderas, under förutsättning att det som har orsakat överlämnandet inte har varit av sådan beskaffenhet att det kan bli fråga om nedsättning av arvodet enligt 4 § i konkursförvaltartaxan. Merarbetet gör givetvis att anspråken i en del fall kan komma att överstiga gränsen för taxebeloppet med minst hälften vilket kan innebära att arvodena inte ska bedömas med ledning av taxan. I de fall merarbetet inte medför att de begärda arvodena överstiger den nämnda nivån bör arvodet i stället styras av taxan. En sådan tillämpning bör inte leda till några oskäliga resultat utan kan tvärtom anses tillhandahålla en rimlig och ändamålsenlig lösning på en situation som inte kan förutses vara alltför vanlig i praktiken.

Det anförda leder till slutsatsen att om det har funnits två förvaltare förordnade i en konkurs som avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen - och där de sammanlagt begärda arvodena inte överstiger taxebeloppet med minst hälften - ska arvodena bestämmas enligt taxa med en proportionering efter vad som är en skälig ersättning för respektive förvaltares arbetsinsats. Om däremot de sammanlagt skäligt begärda arvodena överstiger taxan med minst hälften och konkursärendet har krävt avsevärt mer arbete än normalt är taxan inte tillämplig.

Även om den nu aktuella konkursen har varit av relativt begränsad omfattning så framgår det av handlingarna och inte minst av förvaltarnas arbetsredogörelser att konkursärendet sammantaget har krävt avsevärt mer arbete än normalt. Arvodesanspråken överstiger taxebeloppet med minst hälften. Konkursförvaltartaxan är därmed inte tillämplig. Hovrätten ansluter sig till det belopp som tingsrätten har funnit som skälig ersättning till P.R. I enlighet med det anförda ska tingsrättens beslut inte ändras. Överklagandet ska därför avslås.

SLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättslagmannen Anders Eka var skiljaktig i fråga om skälen för beslutet och anförde följande.

Av 14 kap. 4 § första stycket konkurslagen framgår att arvodet till en konkursförvaltare bestäms av rätten. Vidare framgår att särskilt arvode ska bestämmas för var och en av förvaltarna, om flera förvaltare har utsetts. I paragrafens andra stycke anges att arvodet inte får bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. När det gäller konkurser som avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen tillämpas enligt paragrafens tredje stycke en taxa som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

I den i ärendet tillämpliga konkursförvaltartaxan (DVFS 2008:6), som fastställts av Domstolsverket med stöd av bemyndigande från regeringen, anges att ersättning för arbete i konkurser som avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen ska utgå med 8 900 kr exklusive mervärdesskatt. Taxebeloppet får enligt bestämmelserna i taxan överskridas endast när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften.

Den nyss berörda bestämmelsen i 14 kap. 4 § tredje stycket konkurslagen föreskriver att taxan ska tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Bestämmelsen utgår således från att taxan alltid ska tillämpas vid sådan avskrivning. När det gäller bestämmelsens ordalydelse kan noteras att ordet förvaltaren anges i singularis och i bestämd form. Det är i och för sig vanligt att singularformen används i författningstext utan att tillämpningsområdet begränsas. Ordalydelsen i den nu aktuella bestämmelsen avviker emellertid från det vanliga genom att ordet förvaltaren anges i bestämd form. Det ger närmast intryck av att lagstiftningen utformats med utgångspunkt från typsituationen med endast en förordnad förvaltare.

Konkursförvaltartaxan innehåller inte några bestämmelser som rör den situationen att fler förvaltare - såsom i det nu aktuella fallet - har varit förordnade i en konkurs som avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Samtliga bestämmelser i taxan nämner - i likhet med nyss berörda bestämmelse i konkurslagen - förvaltaren i singularis och bestämd form. Det talar i viss mån för uppfattningen att taxan inte varit avsedd att reglera situationer som den nu aktuella. I samma riktning talar enligt min mening det förhållandet att det är fråga om en reglering med taxebelopp. Det ligger i sakens natur att ersättning som bestäms på det sättet tar sikte på vad som kan anses som normalfall. (Jfr uttalanden i lagstiftningens förarbeten där det talas om konkurser där de arbetsuppgifter som förvaltaren ställs inför är ”ganska likartade och mer sällan av invecklad beskaffenhet”, SOU 1977:29 s. 243.).

Av bestämmelserna i konkursförvaltartaxan bör vidare 4 § särskilt lyftas fram. Där anges att taxebeloppet får underskridas endast om förvaltaren varit vårdslös, försumlig eller visat oskicklighet. Utöver vad som nyss angetts rörande användningen av ordet förvaltaren i bestämd form singularis, ger denna bestämmelse ytterligare stöd för uppfattningen att taxan inte tar sikte på situationer då fler än en förvaltare varit förordnade. Om taxan skulle gälla i sådana fall kan det inte uteslutas att det ersättningsbelopp som en förvaltare kan få i ersättning skulle kunna påverkas av en annan förvaltares vårdslöshet, försumlighet eller oskicklighet. Det framstår inte som en rimlig ordning.

Till det nu sagda ska vidare läggas följande. Vad som anges i 14 kap. 4 § första och andra stycket konkurslagen får anses som huvudregeln för bestämmandet av ersättning till konkursförvaltare. På motsvarande sätt får bestämmelsen om ersättning enligt taxa i paragrafens tredje stycke betraktas som en undantagsregel för de fall en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Det finns i det sammanhanget skäl att framhålla att bestämmelsen i tredje stycket inte sällan torde innebära att rätten till ersättning begränsas i förhållande till vad som skulle ha varit fallet om paragrafens första och andra stycke i stället tillämpats. Detta synsätt vinner också stöd av vissa förarbetsuttalanden, där ett skäl för införande av ett taxesystem angavs vara att hålla nere kostnaderna i konkurser (prop. 1978/79:105 s. 233 och SOU 1977:29 s. 242 f.). En undantagsregel av nu aktuellt slag, som begränsar rätten till ersättning, bör enligt min mening tolkas restriktivt. Det bör således klart och tydligt framgå i vilka fall konkursförvaltartaxan ska tillämpas. Enligt min mening brister taxan i detta avseende när det gäller konkurser där fler än en förvaltare varit förordnad.

Med hänvisning till det anförda finner jag att konkursförvaltartaxan inte är tillämplig i ett fall som det nu aktuella. Arvodet till var och en av förordnade konkursförvaltarna får därmed bestämmas enligt 14 kap. 4 § första och andra stycket konkurslagen. Vid bedömningen av vad som i förevarande fall får anses som skäligt arvode till P.R. finner jag inte skäl att göra någon annan bedömning än den tingsrätten gjort.

Hovrättens beslut meddelat: den 22 mars 2010.

Mål nr: Ö 2505-09.

Lagrum: 10 kap. 1 § och 14 kap. 4 §konkurslagen (1987:672).

Litteratur: Prop. 1978/79:105 s. 233, SOU 1977:29 s. 242 f.