RH 2010:14
Anmärkningsfrist i konkurs har på yrkande av konkursförvaltaren förlängts med stöd av 32 kap. 3 § rättegångsbalken analogivis, sedan tingsrätten översänt bevakningshandlingarna till konkursförvaltaren först efter det att anmärkningsfristen löpt ut.
Kalmar tingsrätt
Tingsrätten beslutade den 2 september 2009 om bevakningsförfarande i BGD AB:s konkurs. Den som ville bevaka en fordran i konkursen skulle göra detta senast den 30 oktober 2009. Samtidigt beslutade tingsrätten att anmärkning mot fordran som bevakats skulle göras senast den 27 november 2009.
I en inlaga som inkom till tingsrätten den 22 september 2009 bevakade JG AB fordringar i konkursen om sammanlagt 1 681 795 kr.
Tingsrätten uppmärksammade den 1 december 2009, dvs. efter anmärkningstidens utgång, att tingsrätten av förbiseende hade underlåtit att sända över gjorda bevakningar till förvaltaren.
Förvaltaren inkom den 10 december 2009 med anmärkning mot delar av JG AB:s bevakning.
JG AB anförde att förvaltarens anmärkning inkommit för sent eftersom den hade inkommit efter anmärkningstidens utgång och att den därför inte kunde tas upp till prövning. Till stöd för sin ståndpunkt anförde JG AB bl.a. följande. Enbart det förhållandet att tingsrätten först efter anmärkningstidens utgång översänt bevakningshandlingarna till förvaltaren ger inte upphov till en förlängd anmärkningsfrist. Förvaltaren borde före anmärkningstidens utgång ha kontaktat tingsrätten och efterlyst handlingarna. I prop. 1986/87:90 s. 303 diskuteras bevakningar som är svårbedömda eller avfattade på ett ovanligt utländskt språk. Därvid hänvisas det i propositionen till doktrinen (Lars Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 524) att konkursdomaren, med stöd av en analogisk tillämpning av 32 kap. 3 § rättegångsbalken, har möjlighet att förlänga anmärkningstiden i den beskrivna situationen. Någon sådan situation föreligger inte. Till detta kommer att beslut om förlängning av anmärkningstiden i sådant fall måste fattas före den ordinarie anmärkningstidens utgång.
Konkursförvaltaren yrkade å sin sida att rätten skulle sätta ut en ny anmärkningsfrist med stöd av 32 kap. 3 § rättegångsbalken, varvid konkursboet skulle komma att vidbli den framförda anmärkningen. Han anförde sammanfattningsvis följande. En konkursförvaltare har inte någon aktivitetsplikt på så sätt att han skulle vara skyldig att efterforska till rätten inkomna bevakningar. Detta gäller oavsett om frågan skulle vara huruvida det överhuvudtaget inkommit någon bevakning eller huruvida det inkommit någon bevakning utöver den eller de som tingsrätten tillställt konkursförvaltaren. I stället har en konkursförvaltare att agera utifrån det material som han erhåller från rätten. I fall som det förevarande får med en analog tillämpning av 32 kap. 3 § rättegångsbalken anmärkningsfristen förlängas. Ett sådant beslut kan meddelas även efter den ordinarie anmärkningsfristens utgång.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Kristina Almqvist) anförde i beslut den 25 januari 2010 följande.
Den av konkursförvaltaren gjorda anmärkningen mot JG AB:s bevakning har inkommit till tingsrätten efter den fastställda anmärkningstidens utgång. I konkursen har tingsrätten underlåtit att, som åligger rätten enligt 9 kap. 7 § konkurslagen, genast efter bevakningstidens utgång översända gjorda bevakningar till förvaltaren. Såsom förvaltaren anfört har 32 kap. 3 § rättegångsbalken i doktrinen bedömts vara analogt tillämplig för förlängning av anmärkningstider. I förevarande fall har anmärkningen inkommit först efter anmärkningstidens utgång. Något uttalande i förarbeten eller doktrin till att analogt tillämpa 32 kap. 3 § rättegångsbalken till stöd för att också besluta om helt ny anmärkningtid finns inte. Då den aktuella anmärkningen inkommit för sent och då tingsrätten inte finner att det är möjligt att besluta om ny anmärkningstid ska anmärkningen inte vinna beaktande i konkursen.
Göta hovrätt
Konkursförvaltaren yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut, skulle sätta ut en ny anmärkningsfrist i konkursen och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
JG AB bestred ändring.
Hovrätten meddelade prövningstillstånd.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, samt hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, referent, och Anna Sjöman) anförde i beslut den 31 mars 2010 följande.
SKÄL
Parterna har i hovrätten angett sina ståndpunkter på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.
Hovrätten gör följande bedömning.
Tingsrättens beslut är att likställa med att tingsrätten avvisat den av konkursförvaltaren gjorda anmärkningen. Det har därför varit möjligt för konkursförvaltaren att överklaga tingsrättens beslut på det sätt förvaltaren gjort.
I 9 kap.7-9 §§konkurslagen (1987:672) föreskrivs bl.a. följande. När rätten beslutar att bevakning ska äga rum, ska rätten samtidigt, efter samråd med förvaltaren, bestämma den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna. Om det visar sig vara lämpligare, får ett sådant beslut fattas senare, dock senast vid bevakningstidens utgång. Anmärkningstiden ska bestämmas så att den utgör minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får en längre anmärkningstid fastställas. Rätten ska underrätta bl.a. förvaltaren om vad den bestämt angående anmärkningstiden. Genast efter bevakningstidens utgång ska rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Förvaltaren ska granska bevakningshandlingarna och, om han finner anledning till anmärkning mot något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt, skriftligen anmäla det till rätten inom den tid som har bestämts. Även en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenären får framställa anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning ska framställas inom den tid som angetts i det föregående.
Anmärkningsinstitutet är ett principiellt viktigt inslag i prövningen av framställda anspråk på utdelning i konkursen (jfr Lagrådet i prop. 1986/87:90, bilaga 8, s. 202). I 9 kap. 12 § konkurslagen regleras det förhållandet att det inte i rätt tid har framställts någon anmärkning mot den betalnings- eller förmånsrätt som yrkats i en bevakning. I sådant fall får borgenären den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat. En sådan rättsverkan förutsätter emellertid att bevakningen kan anses ha handlagts enligt de grundläggande bestämmelserna i 9 kap.7-9 §§konkurslagen angående utsättande av anmärkningsfrist, överlämnande av gjorda bevakningar till förvaltaren och möjlighet för förvaltaren att därefter inom anmärkningsfristen framställa eventuella anmärkningar (jfr rättsfallet NJA 1987 not. C 26). Detta skulle kunna uttryckas som så att ickeexistensen av ett föreskrivet anmärkningsförfarande inte kan grunda den rättsverkan som ska följa med anmärkningsförfarandet.
I förevarande fall har konkursförvaltaren tillställts JG AB:s bevakning och övriga bevakningar först efter det att anmärkningsfristen löpt ut. Konkursförvaltarens anmärkning mot JG AB:s bevakning har i konsekvens härmed inkommit efter det att fristen löpt ut. De grundläggande bestämmelserna om bevaknings- och anmärkningsförfarande har alltså inte följts.
Under anmärkningsfristen har konkursförvaltaren visserligen inte aktivt agerat för att kontrollera om och i så fall vilka bevakningar som inkommit. Det förhållandet bör emellertid inte innebära att anmärkningsförfarandet kan tillerkännas den rättsverkan som följer av ett lagenligt anmärkningsförfarande. Att konkursförvaltaren inte i rätt tid framställt sin anmärkning kan därför inte föranleda att bolaget får den betalnings- eller förmånsrätt som yrkats i bevakningen.
Enligt 9 kap. 8 § första stycket konkurslagen ska rätten som huvudregel bestämma anmärkningstiden samtidigt med att den bestämmer bevakningstiden. Enligt andra stycket i paragrafen får rätten emellertid i stället fatta beslutet om anmärkningstid senare, ”dock senast vid bevakningstidens utgång”. Med sistnämnda uttryck förstås att beslutet fattas efter bevakningstidens utgång men då utan dröjsmål (jfr 103 § första stycket första meningen i den tidigare konkurslagen [1921:225], författningskommentaren i a. prop., s. 303, andra-fjärde styckena, och Lars Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 523). I förevarande fall har rätten emellertid bestämt anmärkningstiden med tillämpning av huvudregeln i lagrummets första stycke, således samtidigt med bevakningstiden. En anmärkningstid som bestämts enligt huvudregeln kan inte förlängas med stöd av undantagsregeln i andra stycket.
Rätten har emellertid möjlighet att förlänga den fastställda anmärkningstiden genom att i stället tillämpa 32 kap. 3 § rättegångsbalken analogt (jfr a. prop. s. 303, femte och sjätte styckena, samt Lars Welamson, a.a., s. 524). Enligt bestämmelsen kan rätten sätta ut ny tid för part eller någon annan att fullgöra något i rättegången, om han eller hon inte har fått skäligt rådrum för det eller om det annars finns skäl att förlänga tiden. Det förhållandet att den förelagda tiden gått ut när frågan om ny tid uppkommer, innebär inte i sig att det enligt bestämmelsen i rättegångsbalken föreligger hinder att meddela ett sådant beslut (jfr N. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande. Med kommentar, 1949, s. 436 f). Som framgår av det föregående innebär vidare bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra stycket konkurslagen inte att anmärkningstiden inte skulle kunna bestämmas efter bevakningstidens utgång. Tvärtom förutsätter bestämmelsen en sådan tillämpning.
Mot bakgrund av det anförda finns det enligt hovrättens mening skäl att bifalla förvaltarens yrkande om ny tid för framställande av anmärkning på så sätt att tingsrätten ska ta upp den ingivna anmärkningen till behandling utan hinder av att den inkommit efter den anmärkningstid som tingsrätten bestämt.
AVGÖRANDE
Med ändring av tingsrättens beslut den 25 januari 2010 bifaller hovrätten konkursförvaltarens yrkande om förlängning av tiden för framställande av anmärkning på så sätt att hovrätten beslutar att tingsrätten ska ta upp konkursförvaltarens anmärkning mot JG AB:s bevakning till behandling utan hinder av att anmärkningen har inkommit till tingsrätten efter den anmärkningstid som tingsrätten bestämt.
Hovrättens beslut meddelat: den 31 mars 2010.
Mål nr: Ö393-10.
Lagrum: 9 kap.7-9 och 12 §§konkurslagen (1987:672).
Rättsfall: NJA 1987 not. C 26.
Litteratur: Prop. 1986/87:90, bilaga 8, s. 202, 303; Lars Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 523, 524; N. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande. Med kommentar, 1949, s. 436 f.