RH 2010:144

Brott: Rån m.m.

Fängelse: 1 år 3 månader

Rånbrottets art och straffvärde gör att hovrätten, då det nu visat sig att K och S inte kunnat eller inte velat ta tillvara den möjlighet som de fått genom att tingsrätten dömt dem till skyddstillsyn med kontraktsvård, bör bestämma påföljden för dem till fängelse.

Vid straffmätningen har hovrätten att för vardera, utöver det samlade straffvärdet av brottsligheten, beakta ytterligare faktorer.

Om någon dömts till skyddstillsyn kan, såsom i föreliggande fall, påföljden ändras till fängelse efter överklagande. En skyddstillsyn kan också, sedan domen vunnit laga kraft, undanröjas med anledning av lagföring för ytterligare brott (jfr 34 kap.1 och 6 §§brottsbalken) eller misskötsamhet (jfr 28 kap.8 och 9 §§brottsbalken). För fall då en domstol med undanröjande av en skyddstillsyn utdömer ett fängelsestraff finns bestämmelser dels om att vid bestämmande av straffets längd skälig hänsyn skall tas till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn, dels om att tid för bl.a. sådant omhändertagande som med stöd av 28 kap. 6 b § brottsbalken ägt rum inför överföring till behandlingshem skall vid verkställigheten av fängelsestraffet tillgodoräknas på samma sätt som anhållnings- och häktningstid (19 a § lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m.). Nämnda bestämmelser avser inte det fallet att påföljden skyddstillsyn ändras till fängelse efter överklagande. I ett sådant fall bör emellertid vid bestämmande av straffets längd skälig hänsyn kunna tas såväl till vad den dömde genom exempelvis vistelse på behandlingshem undergått till följd av skyddstillsynen som till tid för omhändertagande (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 533).

S var omhändertagen från domens meddelande den 22 mars 2010 till dess att hon dagen därpå kom till behandlingshemmet, där hon blev kvar till natten mot den 8 april 2010, då hon avvek. Endast tiden för omhändertagande kan likställas med motsvarande tid i häkte. Denna tid och den korta vistelsen på behandlingshemmet får anses skäligen beaktade om fängelsestraffet stannar vid ett år och tre månader trots att detta ligger något under brottslighetens samlade straffvärde.

Hovrätten anmärker att K inte blivit skadad genom själva rånet utan i samband med gripandet kort därefter och då till följd av hur han förhöll sig i det sammanhanget. Det framstår emellertid som skäligt att låta skadan medföra att straffet sätts en månad lägre än som annars hade varit fallet. En ytterligare faktor att beakta i sänkande riktning vid straffmätningen i förhållande till brottslighetens samlade straffvärde är att K var omhändertagen från domens meddelande till dess att han den 25 mars 2010, dvs. tre dagar senare, kom till behandlingshemmet, varifrån han lät skriva ut sig den 6 april 2010. Med beaktande av även denna faktor bör fängelsestraffet också för K bestämmas till ett år och tre månader.