RH 2010:23

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Fredrik Lenter) anförde i beslut den 11 juni 2009 följande.

SKÄL

Österströms har vid Norrköpings tingsrätt väckt talan angående att Österströms inte är ersättningsskyldigt gentemot svarandebolagen i anledning av certepartiet eller genom att Österströms för Sandsänkan Shipping AB:s räkning befattat sig med administration av handlingar hänförliga till befraktningen av fartyget m/v Falster. Svarandena har sin hemvist i en annan medlemsstat varvid frågan om domstolens behörighet ska prövas enligt Bryssel I-förordningen.

Enligt artikel 2 i Bryssel I-förordningen ska talan väckas vid den domstol där svaranden har hemvist om inte annat föreskrivs i förordningen. Att artikel 2 är huvudregel framgår även av förordningens ingress (se punkt 11). De alternativa forumreglerna enligt förordningen ska tillämpas med restriktivitet.

Artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen

Österströms har gjort gällande att Norrköpings tingsrätt är behörig domstol enligt artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen som innebär att en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas där skadan uppkommit eller kan uppkomma. Det kan konstateras att det är tvistigt om Österströms är part eller inte i certepartiet. En talan avseende om ett avtal existerar eller inte ska handläggas såsom en avtalstvist. Tingsrätten saknar således behörighet att pröva frågan avseende utomobligatoriskt skadestånd enligt artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen. Fråga uppkommer därmed om tingsrätten är behörig på någon annan grund.

Artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen

Enligt artikel 5.1 kan en talan väckas i en annan medlemsstat, om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Bestämmelsen måste förstås så att en talan enligt artikel 5.1 enbart kan väckas där talan avser en skyldighet för svaranden att vidta någon form av åtgärd. Österströms har yrkat att tingsrätten ska fastställa dels att ersättningsskyldighet i anledning av certepartiet inte föreligger, dels att Österströms inte är bundet av skiljeklausulen. Eftersom Österströms talan inte är en sådan förpliktande talan som avses i artikel 5.1 i Bryssel I- förordningen saknas svensk domsrätt att med stöd av artikel 5.1 Bryssel I-förordningen uppta tvisten för prövning vid tingsrätten.

I målet är det klarlagt att svarandena inte har hemvist i Sverige varvid behörighet enligt artikel 2 i Bryssel I-förordningen saknas.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts saknas svensk domsrätt enligt Bryssel I-förordningen. Talan ska således avvisas.

SLUT

Käromålet avvisas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Niklas Rundberg samt tf. hovrättsassessorn Olle Bergsten, referent) anförde i beslut den 17 december 2009 följande.

SKÄL

Föremålet för talan

Österströms har väckt negativ fastställelsetalan mot svarandena med anledning av att dessa har framställt anspråk om såväl ersättning enligt ett certeparti som skadestånd för utebliven vinst för tid efter det att certepartiet blivit hävt på grund av kontraktsbrott.

Tingsrätten har ansett att käromålet i sin helhet avser frågan huruvida Österströms är part i certepartiet. Hovrätten bedömer dock att talan avser både frågan huruvida Österströms är part i certepartiet och frågan om betalningsansvar för Österströms uppstått genom vad svarandena benämnt som ansvarsgenombrott. Som grund för påståendet om sådant ansvarsgenombrott har svarandena, med hänvisning till rättsfallet NJA 1975 s. 45, anfört omständigheter som innebär att det har rått vad som närmast skulle kunna sägas vara ett bulvanliknande förhållande mellan Österströms och Sandsänkan Shipping AB som underordnat Österströms. Skälen för hovrättens bedömning av vad käromålet gäller är följande.

Käromålet har utformats så att Österströms yrkar att tingsrätten ska fastställa att Österströms inte är ersättningsskyldigt gentemot svarandena i anledning av certepartiet eller genom att Österströms för Sandsänkan Shipping AB:s räkning befattat sig med administration av handlingar hänförliga till befraktningen av fartyget m/v Falster. Därtill har Österströms yrkat fastställelse av att Österströms inte är bundet av certepartiets skiljeklausul. Det förstnämna yrkandet måste, som tingsrätten ansett, i första hand uppfattas så att det avser frågan om huruvida Österströms är part i certepartiet. Det finns dock utrymme för att uppfatta yrkandet så att det avser även ersättningsskyldighet som inte beror på att Österströms skulle vara bundet av certepartiet, men som på annat sätt kan härledas ur det. Österströms har vidare under skriftväxlingen vid tingsrätten argumenterat till vederläggande av svarandenas påstående att Österströms är ansvarigt för Sandsänkan Shipping AB:s betalningsförpliktelser enligt principerna om ansvarsgenombrott. Enligt hovrättens mening innebär det anförda att Österströms talan måste uppfattas så att den även innefattar en begäran om fastställelse av att Österströms inte är ersättningsskyldigt enligt principerna om ansvarsgenombrott.

Frågan är om Österströms på grund av artikel 5.1 eller 5.3 i Bryssel I-förordningen har rätt att få sin talan upptagen till prövning vid Norrköpings tingsrätt trots att talan enligt huvudregeln enligt artikel 2 samma förordning ska väckas i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist.

Artikel 5.1

Enligt artikel 5.1 kan talan väckas i en annan medlemsstat om talan ”avser avtal”. Begreppet ”avser avtal” ska enligt EG-domstolens praxis tolkas som ett s.k. autonomt EG-rättsligt begrepp, med hänsyn framför allt till förordningens system och syften, för att säkerställa att förordningen får full verkan (jfr EG-domstolens dom den 22 mars 1983 i mål 34/82 Peters). En tvist avser inte avtal i förordningens mening, om tvisten gäller en parts förpliktelser som denne inte frivilligt har åtagit sig (jfr EG-domstolens domar den 17 juni 1992 i mål C-26/91 Handte och den 27 oktober 1998 i mål C-51/97 Réunion européenne). Vad parterna gjort gällande i frågan om ersättningsskyldighet på grund av ansvarsgenombrott måste förstås så att det gäller ett ansvar som uppkommer på annat sätt än genom ett frivilligt åtagande. I den del tvisten avser betalningsansvar enligt principerna för ansvarsgenombrott är således artikel 5.1 inte tillämplig.

När det gäller tvisten i övrigt står till en början klart att en tvist anses avse avtal enligt artikel 5.1 i förordningen, om tvisten gäller frågan huruvida avtal föreligger mellan parterna (jfr EG-domstolens dom den 4 mars 1982 i mål 38/81 Effer). I förevarande mål tillkommer emellertid frågan om det förhållandet att käranden till grund för sin talan gör gällande avtalets icke-existens medför att talan inte ska anses avse avtal. Något svar på denna fråga torde inte stå att finna i rättspraxis. Det framstår enligt hovrättens mening dock inte som motiverat att domstolens behörighet görs beroende av om talan väcks av den part som påstår att avtal föreligger eller av den part som gör gällande motsatsen. Att käranden har möjlighet att välja ett annat forum än svarandens hemvist motiveras i förordningens ingress (punkt 11), såvitt här är av intresse, av att det i sådana fall finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet. Det är svårt att se att kopplingen skulle vara närmare när käranden påstår avtalets icke-existens än när svaranden gör det (jfr även Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2008, s. 113 f, 134 f och 287). Vidare har i EG-domstolens praxis, i annat sammanhang, förekommit att svarandens invändningar tillåtits vara styrande i forumfrågan (jfr EG-domstolens dom den 13 juli 2006 i mål C-4/03 Antriebstechnik). Artikel 5.1 bör därför uppfattas så att även tvister där käranden påstår att avtal inte föreligger ska anses avse avtal i förordningens mening. Detta innebär att tvisten i den del den avser frågan om huruvida avtalsbundenhet föreligger - således inklusive frågan om Österströms är bundet av skiljeklausulen - omfattas av artikelns tillämpningsområde. Den fråga som återstår i denna del är då om det kan anses finnas någon uppfyllelseort för förpliktelse som talan avser.

Avtalet avser tillhandahållande av fartyg med besättning vilket närmast får anses som utförande av en tjänst. Detta skulle enligt artikel 5.1 (b) innebära att det i första hand är domstolen i den avtalsenliga uppfyllelseorten för utförandet av tjänsten som är behörig. I detta avseende framgår av befraktningsavtalet under punkt 2, genom hänvisning till ”box 17”, ”Trade limits”, följande. ”Trading always within IWL/INL via always accessible, safe berth(s), safe port(s) -:-:-.” Enligt avtalets klausul 50 tillåter avtalet, med vissa undantag, att transport av gods sker på haven runt västra Europa, inbegripet Turkiet. Avtalet förutser alltså ett vidsträckt område för tjänstens utförande. Fartyget har i enlighet därmed företagit 63 resor och därvid angjort ett stort antal hamnar i olika länder inom och utom Europeiska Unionen. Visserligen kan artikel 5.1 (b) vara tillämplig även om den avtalsenliga uppfyllelseorten är belägen på flera orter (jfr EG-domstolens dom den 3 maj 2007 i mål C-386/05 Color Drack). En tillämpning av artikel 5.1 i detta fall skulle emellertid innebära så många möjliga forum att de avtalsslutande parterna inte skulle ha en rimlig möjlighet att förutse vid vilken medlemsstats domstolar de kan få sin tvist prövad (jfr EG-domstolens dom den 19 februari 2002 i mål C-256/00 Besix). Detta bör gälla i synnerhet i fall som det förevarande, där avtalet inte avser leverans av varor utan snarare ett fortlöpande tillhandahållande av ett fartyg med besättning till ena avtalspartens disposition (jfr EG-domstolens dom den 9 juli 2009 i mål C-204/08 Rehder, särskilt p. 42). Som redan anförts motiveras möjligheten att väcka talan vid andra forum än svarandens hemvist med att en nära koppling föreligger mellan domstolen och tvisten. I ett fall som det förevarande går det emellertid knappast att identifiera en sådan koppling. Artikel 5.1 (b) kan därför inte tillämpas.

För det fall det aktuella avtalet inte skulle anses utgöra ett sådant avtal om tjänst som avses i artikel 5.1 (b), ska uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser bestämmas enligt artikel 5.1 (a) utan att artikel 5.1 (b) blir tillämplig (jfr Lennart Pålsson, a.a., s. 118). Det har inte någon betydelse för denna bedömning att tvisten rör en negativ fastställelsetalan och inte en positiv talan från motparterna om ersättning på grund av kontraktsbrott (jfr EG-domstolens dom den 6 december 1994 i mål C-406/92 Tatry, p. 36-44). Eftersom kontraktsbrottet avser bristande betalning får uppfyllelseorten anses vara den ort där Österströms betalningsförpliktelse enligt avtalet skulle ha ägt rum. Avtalet får förstås på så sätt att betalning ska ske till ”owner’s bank” (jfr avtalets ”box” 20 jämförd med klausulerna 6 och 75). Det har inte ens påståtts att denna är belägen i Norrköping. Detta innebär att Norrköpings tingsrätt inte heller på denna grund är behörig att ta upp tvisten.

Artikel 5.3

Vad som i förevarande mål skulle kunna komma i fråga när det gäller att tillämpa artikel 5.3 är talan såvitt den avser ansvarsgenombrott. Enligt artikel 5.3 kan talan väckas i en annan medlemsstat än den där svaranden har sitt hemvist om talan avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”. EG-domstolen har uttalat att begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” anses omfatta ”varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1” (jfr EG-domstolens domar den 27 september 1988 i mål 189/87 Kalfelis och den 17 september 2002 i mål C-334/00 Tacconi; i den engelska och tyska versionen ”all actions which seek to establish the liability of a defendant and which are not related to a ’contract’ within the meaning of Article 5.1” respektive ”alle Klagen bezieht, mit denen eine Schadenshaftung des Beklagten geltend gemacht wird und die nicht an einen ’Vertrag’ im Sinne von Artikel 5.1 anknüpfen”).

EG-domstolens uttalanden ger således närmast vid handen att artikelns tillämpningsområde är mer omfattande än begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den svenska versionen av förordningen antyder. EG-domstolens ståndpunkt torde dock inte uppfattas så att varje anspråk av vad slag det vara må faller inom tillämpningsområdet för artikel 5.3, bara det inte avser avtal enligt artikel 5.1 (jfr Lennart Pålsson, a.a., s. 128, och Svensk Juristtidning 1994, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 599). Att domstolens uttalanden lämnar utrymme för en sådan rättstillämpning synes framgå av de här redovisade engelska och tyska versionerna. Vidare bedömde EG-domstolen i ett mål att artikel 5.3 inte var tillämplig på en borgenärs talan om att en disposition som gäldenären företagit över sin egendom skulle förklaras sakna verkan mot borgenären (EG-domstolens dom den 26 mars 1992 i mål C-261/90 Reichert II). I domen framhöll EG-domstolen att föremålet för talan inte var att gäldenären skulle gottgöra den skada han orsakat borgenären genom sitt svikliga beteende och att talan var riktad inte bara mot gäldenären utan även mot dispositionens förmånstagare, trots att denne inte hade agerat klandervärt.

Även om artikel 5.3 således tolkas tämligen extensivt och i motsatsförhållande till artikel 5.1 finns det tydligen ett utrymme för att anse ingendera artikeln tillämplig. Enligt hovrättens mening förhåller det sig vidare så att EG-domstolens autonoma tolkning av att en talan ”avser avtal” enligt artikel 5.1 - nämligen att det rättsförhållande som ligger till grund för anspråket uppkommit på frivillig väg - lämnar utrymme för ett sådant synsätt (jfr generaladvokatens yttrande i målet Handte och Lennart Pålssons kommentar därtill i SvJT 1994 s. 598 f).

Österströms talan kan inte förstås på annat sätt än att den - trots att den inte kan anses avse avtal i förordningens mening - likväl hänför sig till avtal på sådant sätt att den inte kan inordnas under begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden. Artikel 5.3 är därmed inte tillämplig.

Då således Norrköpings tingsrätt saknar behörighet att ta upp målet ska tingsrättens beslut om avvisning fastställas.

SLUT

Hovrätten, som meddelar prövningstillstånd, fastställer tingsrättens beslut i frågan om avvisning.

Hovrättens beslut meddelat: den 17 december 2009.

Mål nr: Ö 1840-09.

Lagrum: Artikel 5.1 och artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen); Punkt 11 i förordningens ingress.

Rättsfall: Avseende artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen: EG-domstolens dom den 4 mars 1982 i mål 38/81 Effer; EG-domstolens dom den 22 mars 1983 i mål 34/82 Peters; EG-domstolens dom den 17 juni 1992 i mål C-26/91 Handte; EG-domstolens dom den 6 december 1994 i mål C-406/92 Tatry, p. 36-44; EG-domstolens dom den 27 oktober 1998 i mål C-51/97 Réunion européenne; EG-domstolens dom den 19 februari 2002 i mål C-256/00 Besix; EG-domstolens dom den 13 juli 2006 i mål C-4/03 Antriebstechnik; EG-domstolens dom den 3 maj 2007 i mål C-386/05 Color Drack; EG-domstolens dom den 9 juli 2009 i mål C-204/08 Rehder, särskilt p. 42. Avseende artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen: EG-domstolens dom den 27 september 1988 i mål 189/87 Kalfelis; EG-domstolens dom den 26 mars 1992 i mål C-261/90 Reichert II; EG-domstolens dom den 17 september 2002 i mål C-334/00 Tacconi. Avseende den civilrättsliga innebörden av käromålet: NJA 1975 s. 45.

Litteratur: Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2008, s. 113 f, 118, 128, 134 f och 287; Lennart Pålsson, Svensk Juristtidning 1994, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 598 f.