RH 2010:30

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Erik Sundström, rådmannen Henrik Aspegren och tingsnotarien Cecilia Fryk) anförde i dom den 18 september 2009 bl.a. följande.

GRUNDER

E.P.G.

E.P.G. skadades vid ett trafikolycksfall den 22 januari 2002. Hon ådrog sig vid trafikolyckan knä- och höftbesvär samt plexusskada inklusive smärta och kognitiva svårigheter. Hennes arbetsförmåga har sedan trafikolyckan varit helt nedsatt.

Fordonet som E.P.G. skadades av var trafikförsäkrat i Folksam. Härigenom är Folksam skyldig att utge trafikskadeersättning för hennes skada.

Grunden för Folksams betalningsskyldighet är att arbetsoförmågan klart mer sannolikt är en följd av trafikolycksfallet snarare än någon eller några andra omständigheter.

Folksam

Grunden för bestridandet är att E.P.G. under perioden år 2004 till den månad hon fyller 65 år skulle ha varit helt arbetsoförmögen även trafikolycksfallet den 22 januari 2002 förutan. Hon är följaktligen inte berättigad till ersättning avseende inkomstförlust för nyss nämnda skada.

OMSTÄNDIGHETER TILL STÖD FÖR TALAN

E.P.G.

E.P.G. blev som fotgängare påkörd bakifrån av en personbil i en hastighet av omkring 70 km/h. Hon träffades troligen av kofångaren och rullade upp på huven, in mot vindrutan som krossades. Hon var i direkt anslutning till påkörningen medvetslös, omkring 30 minuter. Direkt efter olyckan framkom att hon saknade rörelseförmåga och känsel i hela höger sida. Hon hade även ett långt sår på vänster sida av hjässan. E.P.G. fördes akut till Lycksele lasarett och därefter vidare till Norrlands universitetssjukhus. Vid EMG och neurografiundersökningar kunde konstateras att E.P.G. fått en plexus brachialis skada, hö. Vidare framkom att hon bl.a. hade en fraktur på underarm (ulna), kontusion på lår, kontusion på hö höft, kontusion skuldra och commotio cerebri.

Till följd av trafikolyckan fick E.P.G. omfattande bestående skador vilka framgår av Intyg - Handskada utfärdat den 28 augusti 2004 av överläkare C.B.och invaliditetsintyg utfärdat den 30 september 2005 av doktor M.T.Ö. Den medicinska invaliditetsgraden till följd av trafikolyckan för knä- och höftbesvär, plexusskada inklusive smärta och kognitiva svårigheter har bedömts av Folksam, efter kumulation till 19 %, varav 16 % avsåg plexusskada inklusive smärta och kognitiva svårigheter samt 4 % knä- och höftbesvär.

E.P.G:s besvär efter trafikolyckan består av värkbesvär hela höger sida, framförallt av ständig smärta i höger arm och axel samt nedsatt funktion. Lillfingret har normal känsel medan den övriga delen av armen är hyperestetisk, dvs. reagerar överdrivet kraftigt på lätt beröring. Hon har muskeldefekt i lår och vad samt värk och känselförändringar höger ben. Hon har även knä- och höftbesvär. Dessutom har hon kognitiva besvär. Hon medicinerar bl.a. med Gabapentin vilket ges för nervvärk. Dessa besvär har alltsedan trafikolyckan satt ned hennes arbetsförmåga.

Folksams medicinska rådgivare T.W. som tillfrågades bedömde i sitt utlåtande den 26 juni 2006 att ”Skadan skulle i sig sannolikt medfört arbetsoförmåga till 100 %”. E.P.G. hade varit sjukskriven sedan den 4 april 2000 under diagnos ”misstänkt fibromyalgi”. Hon hade genomgått utredning på reumatologiska kliniken vid Norrlands universitetssjukhus där man inte funnit vare sig tecken till aktuell reumatisk inflammatorisk sjukdom eller kunde sätta någon klar diagnos på fibromyalgi. Läkaren G.H. har i intyg utfärdat den 22 oktober 2008 angivit att hennes bedömning i efterhand är att E.P.G. istället hade ett utmattningssyndrom med värk i kroppen.

Från och med den 22 januari 2002 blev E.P.G. sjukskriven under diagnosen högersidig plexus brachialisskada.

Försäkringskassan beviljade genom beslut i oktober 2003 E.P.G. heltidsbegränsad sjukersättning för perioden oktober 2003 - oktober 2005 för besvär med angivande av diagnoserna ”misstänkt fibromyalgi, hösidig plexus brachialisskada”. Försäkringsläkaren K-G.E. anger i yttrande den 28 augusti 2003 till Försäkringskassan att E.P.G. var ”helt sjukskriven pga plexus skadan. Tidigare har rehabiliteringsåtgärder lett till att hon klarat arbete på biblioteket.” K-G.E.angav även att E.P.G. ”med tanke på trafikolyckan och plexus skadan har en hel nedsättning i varje rimligt arbete och detta torde också gälla ett anpassat sådant.” Han bedömde vidare ”yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder sannolikt som helt orealistiska med tanke på svåra besvär utifrån framförallt plexus skadan som verkar dominera.” Till stöd för beslutet låg även utlåtande utfärdat av doktor G.H. den 1 september 2001.

För tiden därefter, från november 2005, beviljade Försäkringskassan E.P.G. hel tidsbegränsad sjukersättning och från och med mars 2006 hel sjukersättning för besvär hänförliga uteslutande till trafikolyckan. Detta framgår av Försäkringskassans beslut den 21 september 2005 och den 18 oktober 2006. Som diagnoser angavs i besluten ”Traumatisk nervskada överarm, ledinstabilitet efter gammal ligamentskada, nervsmärta” respektive ”Skada på multipla nerver, skulder och överarmsnivå”. Till stöd för besluten låg bl.a. läkarutlåtanden utfärdade den 1 juni 2005 samt den 5 juli 2006 av doktor G.H.

E.P.G. genomgick i december 2006 en utredning vid Neurorehab. Av dokumentationen över utredningen kan särskilt följande framhållas. ”Patienten visade inga tecken på depression eller depressivitet vid undersökningarna här på Neurorehab september 2006 eller december 2006.- Förnekade även aktuella utbredda smärtproblem. Endast smärtorna i höger arm var problematiska liksom den något nedsatta funktionen i densamma till följd av svaghet och känselstörning där. Dessa besvär kom efter olyckan och förklaras av de EMG- och neurografiavvikelser som konstaterades 2002. Dessa symptom liknar inte utmattningsdepression eller fibromyalgi eller sena stadier av sådana åkommor, lika lite som de neuropsykologiska avvikelserna som konstaterats. (Intyg utfärdat den 10 juni 2009 av överläkaren J.T.). Vidare anges i team sammanfattning den 10 juni 2009 över utredningen ”Således har patienten vid neuropsykologisk utredning avslöjats lida av mycket påtagliga psykofunktionella deficit som är väl förenliga med organisk hjärnskada och otvunget utifrån sjukdomshistorien förklaras av traumat 2002. Patienter med utmattningsdepression som pat torde ha lidit av före olyckan har inte den sortens psykofunktionella förändringar som pat avslöjat. Avvikelserna vid testningen är så specifika att de inte kan förklaras av annat än en organisk (traumatisk) hjärnskada.”

När trafikolyckan inträffade var E.P.G. endast 44 år. Hon var utbildad undersköterska och hade varit anställd hos Sorsele kommun sedan 1988 som vårdbiträde och sedan 1994 som undersköterska. Hon är gift och makarna har tillsammans två barn, en flicka född 1995 och en pojke född 1997. Hon har även två äldre barn från ett tidigare äktenskap. Situationen var under flera år mycket ansträngd för E.P.G. bl.a. med tanke på att dottern har Downs syndrom och då den yngsta sonen tidigt fick RS-virus vilket medförde att han var inlagd på sjukhus i perioder och att han under de första två åren hade ständiga infektioner. E.P.G:s situation fram till omkring 2001 hade därför varit mycket krävande för henne och hon fick bl.a. svårt med sömnen. Därefter har hennes situation förändrats till det bättre, bl.a. då sonen vuxit ifrån sin infektionskänslighet och då barnen även blivit äldre och därför krävt mindre av henne.

E.P.G. deltog från och med våren 2001 i arbetslivsinriktad rehabilitering hos Sorsele kommun. Detta framgår av intyg utfärdat den 25 februari 2009 av A.-C.F. Av intyget framgår bl.a. ”Under tiden 2001-09-07—21 vikarierade hon som assistent på biblioteket. Innan dess hade hon arbetstränat på biblioteket. ”

E.P.G:s hälsotillstånd före trafikolyckan var inte mer allvarligt än att hon, om trafikolyckan inte hade inträffat, hade kunnat fortsätta med rehabilitering och arbetsträning samt från och med januari 2004 kunnat återgå till sitt tidigare arbete som undersköterska (75 %) eller i annat arbete.

E.P.G. har undersökts av dr G.H. vid flera tillfällen vilket framgår av intyg utfärdat den 22 oktober 2008. I intyget anges bl.a: ”Det föreligger inte något generaliserande smärttillstånd som tyder på diagnosen fibromyalgi.” Vidare anges bl a: ”Arbetsoförmågan består av de handikapp hon har från nervplexusskadan i höger axel och arm.” Av senare intyg, utfärdat den 7 maj 2009, framgår att E.P.G. ”helt saknar triggerpunkter som är det som utmärker diagnosen fibromyalgi.- Hennes skadade arm och knä har ett flertal ömma punkter men det beror på trafikolyckan och inte någonting annat.”

Folksam

Det vitsordas att E.P.G. är berättigad till trafikskadeersättning av Folksam. Folksam har även utgett viss trafikskadeersättning till E.P.G. med anledning av trafikolycksfallet den 22 januari 2002. Vad avser inkomstförlust har dock ingen ersättning utbetalts av Folksam. Skälen till detta är följande.

Vid trafikolycksfallet var E.P.G. helt sjukskriven. Diagnosen var ”Misstänkt fibromyalgi”, dvs. ett utbrett smärtsyndrom. Sjukskrivningen hade - med kortare avbrott för arbetsträning - pågått sedan den 4 april 2000, dvs. i närmare två hela år före trafikolycksfallet. Huruvida man entydigt har kunnat fastställa diagnosen ”Fibromyalgi” eller inte saknar dock betydelse i sammanhanget. Av journalanteckningarna gjorda före trafikolycksfallet, vilka åberopas som skriftlig bevisning, framgår bl.a. att E.P.G. haft värk i kroppen sedan ca åtta år och att hon besvärats av ett diskbråck. I journalanteckningarna uppges även att E.P.G. har en ”framträdande minnesförändring” och att hon har ”Problem med minnet och tappar ord och hon tycker att dessa problem har varit tämligen stora i perioder, då hon fått kommunicera genom att rita bilder på sin arbetsplats”. Vidare framgår av journalanteckningarna att E.P.G. arbetstränat viss kortare tid under sjukskrivningsperioden före trafikolycksfallet men att detta inte fungerat och att hon så sent som i december 2001 inte bedömdes ”ha så stor arbetsförmåga”. Folksam har låtit doktor T.W., specialist i ortopedi, och doktor C.M., specialist i neurologi, uttala sig om E.P.G:s arbetsförmåga. Som framgår av de utlåtanden de upprättat, vilka åberopas som skriftlig bevisning, är deras uppfattning att E.P.G. lider av generell ledvärk, fibromyalgi, som inte har samband med trafikolycksfallet. Båda är även av uppfattningen att E.P.G. med anledning av dessa besvär sannolikt skulle ha varit fortsatt helt arbetsoförmögen även trafikolycksfallet den 22 januari 2002 förutan. Hennes hälsotillstånd före trafikolycksfallstillfället var under alla förhållanden i vart fall sådant att hon inte hade kunnat gå tillbaka till sitt arbete som undersköterska.

UTREDNINGEN I MÅLET

Parterna har som skriftlig bevisning åberopat bland annat läkarintyg, läkarutlåtanden, psykologanteckningar, Försäkringskassans beslut och journalanteckningar. E.P.G. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv, vittnesförhör med doktor G.H., doktor J.T. och doktor A.R. Folksam har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med doktor T.W. och doktor C.M.

DOMSKÄL

Parterna är ense om att E.P.G. den 22 januari 2002 som fotgängare blivit påkörd av en personbil och att hon vid olyckan ådragit sig allvarliga skador.

Folksam har bestritt E.P.G:s yrkande om ersättning för inkomstförlust med hänvisning till att E.P.G. skulle ha varit arbetsoförmögen även om olyckan inte hade inträffat.

Frågan i målet blir alltså huruvida E.P.G. skulle ha varit arbetsoförmögen fram till pensionen trafikolycksfallet förutan. Det ankommer på E.P.G. att bevisa att hennes arbetsoförmåga är en följd av trafikolycksfallet snarare än någon eller några andra omständigheter. Enligt praxis gäller dock i mål som det förevarande ett lägre beviskrav än annars. Högsta domstolen har formulerat kravet så att det i betraktande av samtliga omständigheter ska göras klart mer sannolikt att samband föreligger än att så inte är fallet.

De medicinskt sakkunniga som har hörts i målet har redovisat olika bedömningar av sambandet mellan trafikolyckan samt de värkbesvär och den nedsatta kognitiva förmåga som har orsakat E.P.G:s arbetsoförmåga. Rent principiellt finns inte anledning att ge försteg åt den enes eller den andres bedömning. Avgörande blir vilka skäl som var och en av de sakkunniga åberopar för sina slutsatser.

E.P.G. har uppgett att hon uppskattar att värken i hela kroppen försvunnit cirka ett år efter olyckan och att det härefter är problemen på höger sida som kvarstår. G.H., som är E.P.G:s behandlande läkare, har uttalat att de besvär som E.P.G. lidit av före trafikolyckan helt avklingat i vart fall under år 2004 och att hon då olyckan förutan skulle ha varit tillbaka i arbete till åtminstone 75 procent. Vid undersökning den 16 februari 2007 vid Neurorehab, Norrlands universitetssjukhus, fann undersökningsteamet, som leddes av överläkaren J.T. och med A.R. som psykolog, att E.P.G:s besvär var en följd av skadorna som hon ådragit sig vid trafikolyckan år 2002 och att besvären inte berodde på någon annan åkomma. I journalanteckningarna från undersökningen anförs att trafikolyckan har orsakat mycket påtagliga minnesproblem. De läkare som E.P.G. har åberopat har menat att hennes generella smärtproblematik före trafikolyckan varit övergående eftersom hennes sociala situation förändrats till det bättre och att symptomen på den generella smärtproblematiken har försvunnit.

Varken läkaren J.T. eller psykologen A.R. har undersökt E.P.G. före den aktuella olyckan. De har inte heller före sin undersökning den 16 februari 2007 tagit del av tf. överläkaren C.E:s nedan angivna journalanteckningar där E.P.G:s minnesproblem före olyckan dokumenterats. Det bör vidare nämnas att J.T. gjort ändringar i journalanteckningarna över sin undersökning i efterhand utan att fullt ut kunna ange vad som ändrats, vilket förminskar värdet av anteckningarna. Det kan även noteras att han i journalen har skrivit att journalanteckningarna skulle användas av E.P.G. i hennes försäkringsärende.

Folksams läkare T.W. och C.M. har å sin sida gjort bedömningen att den generella smärtproblematik som E.P.G. led av före trafikolycksfallet inte har försvunnit. C.M. har förklarat E.P.G:s avsaknad av generell smärtproblematik under tiden närmast efter olyckan med att kroppen endast känner en smärta i taget vilket medför att en person kan uppfatta det som att den generella smärtan har avtagit när den specifika smärtan är värre än den generella smärtan. I E.P.G:s fall skulle smärtan i höger sida efter olyckan vara överlägsen det generella smärttillståndet.

Generellt sett får journalanteckningar från besök som den olycksdrabbade tidigare har gjort hos läkare anses utgöra ett viktigt underlag för bedömningen av huruvida patientens tidigare svagheter under alla förhållanden skulle ha medfört de symptom som visat sig efter försäkringsfallet. Ett skäl till detta är att uppgifterna lämnats och anteckningarna har gjorts utan tanke på det aktuella försäkringsärendet.

I den journalanteckning som i tiden ligger närmast olyckan, den 5 december 2001, har tf. överläkaren C.E., Reumatologiska kliniken Västerbotten, upptagit att E.P.G. haft värk i kroppen sedan cirka åtta år, att hon beskriver smärtor framför allt i övre kroppshalvan men även till viss del i benen samt att hon har problem med minnet och tappar ord och att hon tycker att dessa problem har varit tämligen stora i perioder då hon fått kommunicera genom att rita bilder på sin arbetsplats. Det har vidare antecknats att E.P.G. varit helt sjukskriven sedan april 2000 och att hon har arbetstränat i perioder men att detta ej har fungerat.

Det framgår således av utredningen att E.P.G. varit sjukskriven i närmare två år före olyckan på grund av generella smärtproblem och att hon även under en lång tid dessförinnan haft problem med värk. Inte lång tid före olyckan hade försök till arbetsträning blivit resultatlösa. Folksams läkare C.M. och T.W., som har en stor erfarenhet av generella smärtproblem och rehabilitering, har båda gjort den bedömningen att E.P.G. med stor sannolikhet hade varit fortsatt arbetsoförmögen även om olyckan inte hade inträffat.

Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att det inte kan anses klart mer sannolikt att E.P.G:s arbetsoförmåga är en följd av trafikolycksfallet snarare än någon eller några andra omständigheter. E.P.G. har därför inte förmått fullgöra sin bevisbörda. Hennes talan ska följaktligen ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillar käromålet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Eriksson och Hans Sundberg, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Carolin Persson Munther och Mathias Bergström) anförde i dom den 28 april 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Hovrätten har tagit del av samma bevisning som lades fram vid tingsrätten. Där hållna förhör har lagts fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar. De uppgifter som vid tingsrätten hörda personer lämnat har återgivits i bilaga till tingsrättens dom.

Hovrätten gör följande bedömning

E.P.G. blev den 22 januari 2002 påkörd av en bil. Hon ådrog sig vid olyckan allvarliga skador. Den fråga målet rör är om det är den olyckan eller någon annan orsak som har lett till att hon har blivit arbetsoförmögen. Eftersom E.P.G. redan innan olyckan, till följd av bl.a. värk i hela kroppen, varit sjukskriven under närmare två års tid kan frågan också uttryckas så, att hovrätten ska ta ställning till om E.P.G. skulle ha varit arbetsoförmögen olyckshändelsen förutan. Detta innebär inte att E.P.G. måste göra det klart mer sannolikt (jfr rättsfallet NJA 2001 s. 657) att hennes tidigare besvär skulle ha upphört, utan enbart att det måste vara klart mer sannolikt att hon skulle ha kunnat återgå till arbetet för det fall att olyckan inte hade inträffat.

E.P.G:s behandlande läkare, allmänläkaren G.H., har gett uttryck för uppfattningen att E.P.G. skulle ha kunnat komma tillbaka i arbete inom något eller några år när olyckan inträffade. G.H. hade behandlat och var väl förtrogen med E.P.G:s besvär före olyckan och har fortsatt att behandla henne även efter olyckan. De av Folksam åberopade sakkunniga vittnena, ortopeden T.W. och neurologen C.M., har båda gett uttryck för uppfattningen att E.P.G. inte skulle ha kunnat återgå i arbete även om hon inte råkat ut för den i målet aktuella olyckan. Ingen av dem har träffat eller undersökt E.P.G., utan deras bedömningar grundas på vad som antecknats i journaler. Detta aktualiserar frågor om värdet av dels uppgifter från behandlande läkare som ställs mot uppgifter från den eller de läkare som försäkringsbolaget åberopat som sakkunniga vittnen, dels av vad som förekommer i journalanteckningarna. Hovrätten inleder bedömningen i denna del med det sistnämnda.

Journalanteckningarna

Det är visserligen riktigt att, såsom tingsrätten anfört, journalanteckningar utgör ett viktigt underlag för bedömningen av huruvida patientens tidigare svagheter under alla förhållanden skulle ha medfört de symptom som visat sig efter olycksfallet, bl.a. därför att dessa anteckningar gjorts utan tanke på det aktuella försäkringsärendet. Resonemanget ansluter nära till vad Högsta domstolen anförde i det ovannämnda rättsfallet NJA 2001 s. 657, där det dock även betonades att journalanteckningar kan vara behäftade med betydande osäkerhet, bl.a. till följd av att läkaren kan ha missuppfattat eller överbetonat något patienten sagt och av att anteckningarna kan ha upprättats med ett visst dröjsmål efter besöket.

Resonemanget kring denna typ av frågor utvecklas ytterligare i Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 193, där det sammanfattningsvis anges att det finns anledning att vid bevisvärderingen skilja mellan dels omedvetet ofullständiga uppgifter och partiska beskrivningar, dels uppgifter som lämnats med respektive utan tanke på någon tvist (eftersom den sistnämnda typen av uppgifter inte avfattats med tanke på de frågor som en tvist kan komma att röra). Uppgifter som lämnats av en opartisk person i syfte att tjäna som bevis i en pågående eller framtida tvist skulle därvid åsättas ett högt bevisvärde. Det saknas anledning att anta att någon av i målet hörda läkare skulle vara partiska till förmån för den part som åberopat dem. Journalanteckningarna i målet är dock, med undantag för de korrigeringar som den av E.P.G. åberopade neurologen J.T. gjort, inte gjorda med tanke på de frågor tvisten rör. Det kan finnas anledning att något utveckla varför denna omständighet medför ett beaktansvärt osäkerhetsmoment vid bedömningen av journalanteckningarnas bevisvärde.

Hovrätten har i förevarande mål fått uppgifter från behandlande läkare, vilka uppgifter det saknas skäl att ifrågasätta, om två felaktigheter eller i vart fall missvisande uppgifter som kommit att sättas på pränt i form av journalanteckningar. Den första är den journalanteckning av vilken det framgår att G.H. hösten 2001 ställde diagnosen ”misstänkt fibromyalgi”. Enligt G.H. var den främsta anledningen till att hon ställde denna diagnos att hon ville att E.P.G. genom en längre tids sjukskrivning skulle få tid på sig för sin rehabilitering och att detta lättare skulle kunna uppnås om Försäkringskassan fick en tydlig diagnos som underlag för att sjukskriva henne. Den andra felaktigheten är vad J.T. uppgett om hur han långt i efterhand korrigerat tidigare journalanteckningar om att den röntgenologiska förändring i E.P.G:s hjärna som konstaterats skulle ha varit på vänster sida av hjärnan och istället angett det korrekta, nämligen att förändringen var på höger sida av hjärnan.

Detta är exempel på sådana brister som kan förekomma i journalanteckningar och som synes vara kopplade till den omständigheten att anteckningarna inte upprättats för att tjäna som bevis utan enbart i behandlande syfte. Anteckningarna har därför inte förts med en sådan noggrannhet att de i varje detalj bör ligga till grund för rättens bedömning (jfr Heuman, Lars, a.a. s. 193). J.T. har också uppgett - vilket hovrätten saknar anledning att betvivla - att journalanteckningar som skrivs i direkt anslutning till en händelse ofta är telegramliknande och inriktade mot rehabiliteringen. Det kan tilläggas att kvaliteten hos anteckningarna normalt knappast skulle bli bättre av att den behandlande läkaren dröjer med att föra dem (jfr Högsta domstolens uttalande i det ovannämnda rättsfallet NJA 2001 s. 657). En annan osäkerhetsfaktor i bevishänseende är att journalanteckningar i inte obetydlig utsträckning grundas på patientens egna uppgifter, vilka kan lämnas utan närmare eftertanke i pressande eller på annat sätt besvärliga situationer. Hovrättens slutsats blir därför att försiktighet måste anläggas vid bedömningen av bevisvärdet hos journalanteckningarna.

Ska någondera sidas sakkunniga vittnen anses förtjäna större tilltro?

Journalanteckningarna är emellertid det underlag, vid sidan av egna kunskaper och erfarenheter av hur symptom och besvär i allmänhet brukar utveckla sig, som de av Folksam åberopade läkarna grundat sin bedömning på. G.H. har däremot som ovan anförts varit väl förtrogen med såväl E.P.G:s besvär som hennes sociala situation, både före och efter olyckan. Vad Högsta domstolen uttalade i det ovan nämnda rättsfallet NJA 2001 s. 657 om att det i allmänhet har mindre betydelse att den behandlande läkaren efter olyckan träffat den olycksdrabbade torde ta sikte på en annan situation än denna, nämligen den att den behandlande läkaren enbart träffat den olycksdrabbade efter olyckan - vilket möjligen är det vanliga förhållandet på större orter än Sorsele. G.H. har däremot haft ett betydligt bättre underlag än så för sin bedömning. Annorlunda uttryckt har hon haft tillgång till betydligt mer information än den som anges i journalerna och därför bättre förutsättningar att korrekt bedöma E.P.G:s symptom och besvär än vad de av Folksam åberopade läkarna har haft. De skäl som G.H. framfört till stöd för sin uppfattning att E.P.G. med stor sannolikhet inom något eller några års tid hade kunnat rehabiliteras till ett fungerande arbetsliv med arbete på en nivå motsvarande i vart fall 75 procent av heltidsarbete är också betydligt mer konkret förankrade i E.P.G:s situation än de skäl som de av Folksam åberopade läkarna anfört till stöd för sin uppfattning att det inte är sannolikt att så hade kunnat ske. Hovrätten finner mot den bakgrunden att större tilltro måste sättas till G.H:s bedömning än den bedömning som de av Folksam åberopade läkarna har redovisat.

Beror E.P.G:s arbetsoförmåga på trafikolyckan?

Arbetsoförmåga är ett mycket komplext begrepp, som i ett fall såsom detta inrymmer såväl medicinska och psykologiska som sociala och arbetsrelaterade faktorer. E.P.G. har berättat om hur hon under lång tid innan olyckan varit utsatt för stark press, framför allt av psykisk och social natur, men även genom att utföra ett relativt tungt och stressigt arbete som vårdbiträde och undersköterska. Den man med vilken hon fick sina första två barn utsatte henne för hot och trakasserier långt efter att hon tillsammans med barnen år 1988 lämnade både honom och Tärnaby för att flytta till Sorsele. Hon och hennes nye man fick 1995 en dotter som har Downs syndrom och 1997 en pojke som tre månader gammal ådrog sig RS-virus, från vilket pojken tillfrisknade fem år senare. Allt detta sammantaget har utsatt E.P.G. och hennes nuvarande man för en stark psykisk påfrestning under mycket långt tid, vilket sannolikt har haft stor betydelse för de besvär som E.P.G. var sjukskriven för från april 2000. Hovrätten konstaterar emellertid att hennes två äldsta barn år 2002 var 17 respektive 24 år gamla, att hennes yngste son vid den tiden hade tillfrisknat eller var på väg att göra det och att hennes dotter sedan relativt lång tid förefaller klara sig tämligen väl, trots sitt handikapp. De sociala och psykologiska faktorer som rimligen varit en starkt bidragande orsak till E.P.G:s besvär innan olyckan - oavsett hur dessa besvär diagnosticeras - ser således ut att ha varit på väg att avsevärt förbättras när olyckan inträffade.

G.H. är övertygad om att E.P.G:s kroniska smärttillstånd innan olyckan främst berodde på ett utmattningssyndrom till följd den pressade livssituation hon länge befunnit sig i. Detta tillstånd skulle enligt G.H. ha upphört inom något eller några år - hon har under sina 40 år som behandlande läkare inte sett något exempel på att kroniska smärttillstånd till följd av utmattningssyndrom inte upphör med tiden och det finns enligt henne inte heller några i litteraturen kända fall där liknande besvär till följd av utmattning inte förbättrats eller upphört med tiden.

Det är vidare utrett att E.P.G. inte lider av fibromyalgi (och att hon heller inte gjorde det vid tiden för olyckan), utan att de smärtproblem hon ostridigt hade innan olyckan haft någon annan orsak. Uppgiften om att E.P.G. ska ha haft diskbråck år 1994 saknar i princip betydelse i målet, då det är ostridigt att hon därefter arbetat i omkring sex år. Utredningen talar också med styrka för att E.P.G:s besvär efter olyckan varit av en annan art än de besvär hon hade innan olyckan, såväl vad gäller typen och lokaliseringen av smärta som de kognitiva problem hon uppvisat. Den mest rimliga av de förklaringar till E.P.G:s besvär innan olyckan som kommit fram i målet är enligt hovrättens mening att hon då, såsom G.H. uppgett, led av utmattningssyndrom, vilket inte bara skulle kunna förklara de omfattande och mer diffusa smärtproblem hon då hade, utan även de relativt lindriga kognitiva problem som visat sig innan olyckan. Även om det slutligen är så, som T.W. uppgett, att sjukskrivning i sig kan vara en bidragande orsak till en varaktig arbetsoförmåga, kan det i så fall konstateras att trafikolyckan i allra högsta grad bidragit till att förvärra hennes problem i detta avseende.

Hovrätten bedömer mot denna bakgrund att det är klart mer sannolikt att E.P.G. hade kunnat återgå i arbete till i vart fall motsvarande 75 % av heltidsarbete inom något eller några år från år 2002, ifall inte trafikolyckan inträffat, än att hon ändå inte skulle ha kunnat återgå i arbete i sådan omfattning. Hennes arbetsoförmåga ska därmed anses vara en följd av den i målet aktuella trafikolyckan.

E.P.G. är således berättigad till ersättning för inkomstförlust. Det råder ingen tvist om yrkade belopp. E.P.G:s talan ska således bifallas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom enligt följande:

a) Hovrätten förpliktar Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam) att till E.P.G. betala ersättning för inkomstförlust för åren 2004-2008 med 135 029 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) på 44 356 kr från den 1 februari 2005, på 25 429 kr från den 1 februari 2007, på 22 878 kr från den 1 februari 2008 och på 42 366 kr från den 1 februari 2009, allt till dess betalning sker.

b) Hovrätten förpliktar Folksam att till E.P.G. utge ersättning för inkomstförlust med 3 530 kr per månad från och med den 25 januari 2009 till och med den månad då hon fyller 65 år och därefter med halva beloppet årligen.

Hovrättens dom meddelad: den 28 april 2010.

Mål nr: T 790-09.

Rättsfall: NJA 2001 s. 657.

Litteratur: Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål.