RH 2010:34

Två personer, 21 respektive 22 år, har tagit med sig två 16-åriga pojkar från Rumänien till Sverige där de tillsammans har stulit bl.a. varor från butiker. De förstnämnda har gjort sig skyldiga till människohandel genom att ta kontroll över de minderåriga i syfte att utnyttja deras svåra belägenhet och förmå dem att delta i tillgreppsbrott i en situation som inneburit ett nödläge för de sistnämnda. Människohandelsbrottet har bedömts som mindre grovt med hänsyn bl.a. till att de minderåriga inte utsatts för något direkt tvång eller varit berövade friheten.

Stockholms tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot rumänska medborgarna V.A. och E.C. för bl.a. människohandel enligt följande gärningsbeskrivning.

E.C. har under tiden april till och med maj 2009 på nedan angivna platser rekryterat, tillsammans och i samråd med V.A. transporterat, inhyst och vidtagit nedan angivna åtgärder och härigenom tagit kontroll över de två minderåriga pojkarna R-M.C., född den 8 november 1992, och C-B.D., född den 4 juni 1992.

Syftet har varit att rekrytera R-M.C. och C-B.D. för att utnyttja dem i tvångsarbete, annat sådant tvångstillstånd eller på annat sätt utnyttja dem i en situation som inneburit nödläge för dem, genom att tvinga dem att, på egen hand eller tillsammans med E.C. och V.A., utföra olika tillgreppsbrott såsom att stjäla varor i olika affärer i Sverige, som de alla fyra konsumerat eller som E.C. och V.A. gemensamt och i samförstånd sålt vidare. E.C. har tillägnat sig huvuddelen av vinsterna från försäljningen av stöldgods och även befordrat ca 10 000 kr till Rumänien.

I början av april 2009 har E.C. i byn Gugesti i Rumänien, under falska förespeglingar om att han kunde erbjuda arbete i Sverige förmått de minderåriga pojkarna R-M.C. och C-B.D., som aldrig varit utomlands att följa med till Sverige.

E.C. och V.A. har gemensamt och i samförstånd under april 2009 i byn Gugesti i Rumänien, under falska förespeglingar om att de alla fyra skulle åka till Sverige för att under ordnade former arbeta, vilselett föräldrarna till barnen att lämna sitt medgivande till resan och utfärda fullmakt omnämnda i nästa stycke. E.C. har falskeligen angett att han skulle stå för alla kostnader rörande resa och uppehälle. R-M.C. har helt saknat medel och C-B.D. har endast haft 100 EUR och 100 ley när resan påbörjades. R-M.C. har även saknat ombyteskläder.

E.C. har ordnat transport till Sverige den 15 april 2009 genom en resebyrå i Foscani i Rumänien, då han bokat och delbetalat resan till Sverige för alla fyra. Biljetterna har sedan avhämtats av E.C. och slutligen betalats av E.C. och V.A.

Den 4 maj 2009 har E.C. och V.A., inför Notarius Publicus i Foscani i Rumänien, vilselett föräldrarna att underteckna fullmakter där E.C. respektive V.A. fått ansvaret att ta hand om var sitt barn. E.C. har instruerat hur fullmakterna skulle formuleras och i fullmakten angett en felaktig adress där det påstods att alla skulle bo. E.C. och V.A. har härigenom tagit kontroll över pojkarna.

Den 5 maj 2009 har E.C. transporterat R-M.C. och C-B.D. till V.A:s bostad i Bukarest där de inhysts. Den 6 maj 2009 har E.C. och V.A. gemensamt och i samförstånd transporterat pojkarna via England till Skavsta i Sverige.

I Sverige har E.C. och V.A. gemensamt och i samförstånd under tiden 6 maj till 20 maj 2009 transporterat pojkarna till olika platser i Sverige och tvingat dem att på egen hand eller tillsammans med E.C. och V.A., stjäla varor som E.C. och V.A. kunnat sälja vidare i vinstsyfte eller stjäla varor för att klara uppehället då de helt saknat medel för att klara sig samt saknat realistiska möjligheter att resa hem. E.C. och V.A. har härigenom utnyttjat pojkarna i tvångsarbete, annat sådant tvångstillstånd eller på annat sätt utnyttjat dem i en situation som inneburit nödläge för dem.

E.C. och V.A. har gemensamt och i samförstånd valt ut lämpliga varor och butiker där tillgreppen har ägt rum samt instruerat pojkarna hur de skulle gå tillväga för att utföra stölderna. E.C. har vid Centralstationen i Stockholm via annan person ordnat ett tillfälligt boende i Kista under tiden 16 till 20 maj 2009 där pojkarna inhysts.

Under vistelsen i Sverige har pojkarna varit under kontroll av E.C. och V.A. De har som minderåriga i ett främmande land, där de inte behärskat språket och helt saknat medel för att klara sig, saknat realistiska möjligheter att resa hem och endast haft tillgång till mobiltelefon för ingående samtal. Endast E.C. har haft en mobiltelefon som laddats så att utgående samtal var möjliga. V.A. har vid ett tillfälle, i samband med stölden den 20 maj 2009 i Solna slagit C-B.D. i huvudet med smärta som följd.

V.A:s deltagande eller i vart fall medverkan i brottet har varit en nödvändig förutsättning för brottets fullbordan i Rumänien och Sverige. Han har i vart fall främjat gärningen genom råd och dåd på ovan angivet sätt.

Vidare yrkade åklagaren att E.C. och V.A. skulle utvisas ur Sverige med förbud att återvända hit samt att 10 000 kr utgörande utbyte av brott skulle förverkas hos E.C. enligt 36 kap. 1 § brottsbalken.

R-M.C. och C-B.D. yrkade att V.A. och E.C. solidariskt till dem var och en skulle betala 36 000 kr i skadestånd jämte ränta, varav 30 000 kr avsåg kränkning och 6 000 kr sveda och värk.

Tingsrätten (rådmannen Karin Moberg samt nämndemännen Uno Janson, Anita Kessler och Roland Källenfors), som i dom den 19 november 2009 fann att såväl åtalet för människohandel som yrkandena om utvisning, förverkande och skadestånd skulle ogillas, anförde i ansvarsfrågan i huvudsak följande.

DOMSKÄL

Inställning

V.A. har förnekat människohandel. Han har erkänt stöld. V.A. har bestritt utvisningsyrkandet och skadeståndsyrkandet. Han har inte vitsordat några belopp som skäliga i och för sig.

E.C. har förnekat människohandel. Han har erkänt stöld. E.C. har bestritt yrkandena om utvisning, förverkande och skadestånd. Han har inte vitsordat några belopp som skäliga i och för sig.

Utredningen

Den 6 maj 2009 flög E.C., V.A., R-M.C. och C-B.D. från Bukarest i Rumänien, via London, till Skavsta i Sverige. R-M.C. och C-B.D. är båda födda år 1992 och var vid tillfället 16 år. R-M.C. hade inga ombyteskläder med sig. Han hade inte heller några pengar. C-B.D. hade 100 EUR och 100 ley med sig. Biljetterna var köpta på resebyrån ”exclusive tour” och fakturorna för biljetter var utställda på E.C. På grund av att R-M.C. och C-B.D. var minderåriga utfärdades fullmakter hos Notarius Publicus för att de skulle få lämna landet. R-M.C:s mamma undertecknade en fullmakt vari hon samtyckte till att hennes son skulle resa i sällskap av E.C. till Sverige. En likalydandes fullmakt undertecknades av C-B.D:s föräldrar för V.A. I fullmakterna angavs en adress i Sverige där de minderåriga skulle bo. Det har visat sig att den angivna adressen går till ett fängelse i Finland.

E.C., V.A., R-M.C. och C-B.D. anlände till Skavsta den 6 maj 2009 kl. 21.15. Någon gång därefter fram till den 7 maj 2009 kl. 10.05 tillgrep de en personbil strax utanför Nyköping. De greps av polisen i Södertälje den 7 maj 2009 kl. 18.25 för tillgreppet av personbilen. De transporterades till arresten i Nyköping. R-M.C. och C-B.D. frigavs den 8 maj 2009 kl. 15.30. E.C. och V.A. släpptes den 9 maj 2009 kl. 10.35. Vid avvisitering hade E.C. 6 pence och C-B.D. 1 ley. De andra två saknade enligt avvisiteringsprotokollet helt medel.

Vid tingsrätten har en film från övervakningskamera på matvaruaffären Priso i Linköping spelats upp från den 10 maj 2009 då E.C., V.A., R-M.C. och C-B.D. är misstänkta för att försöka stjäla i varuhuset.

Den 11 maj 2009 blev V.A., R-M.C. och C-B.D. gripna av polis i Mjölby misstänkta för stöld/snatteri på Kvarnen Matmarknad. De fördes till Linköping och släpptes på kvällen samma dag. Samtliga saknade enligt avvisiteringsprotokollet pengar.

Den 12 maj 2009 greps E.C., R-M.C. och C-B.D. misstänkta för stöld på Hemköp i Linköping. De frigavs på kvällen samma dag. Enligt avvisiteringsprotokollet hade E.C. 815 kr och 1 ley samt C-B.D. 500 kr och 1 ley. R-M.C. saknade pengar.

Den 14 maj 2009 stal E.C. och V.A. fyra telefoner på Elgiganten i Jönköping. Telefonerna användes sedan av E.C., V.A., R-M.C. och C-B.D. under deras vistelse i Sverige. Endast E.C. hade pengar på sitt kort och kunde ringa utgående samtal. Genom kontroll av telefonerna och deras uppkoppling har framgått att E.C., V.A., R-M.C. och C-B.D. åkte norrut från Jönköping, via Linköping, till Stockholm. Den 16 maj 2009 befann de sig i Stockholm. De bodde bl.a. i Kista. Den 20 maj 2009 greps V.A., R-M.C. och C-B.D. av polis i Solna centrum misstänkta för stöld på Stadium. V.A. hade vid avvisitering 20 kr. De övriga saknade pengar. De anhölls och häktades den 23 maj 2009.

I en dom från Solna tingsrätt den 23 juni 2009 dömdes V.A., R-M.C. och C-B.D. för stöld (Stadium, Solna centrum), snatteri (Kvarnen Matmarknad i Mjölby) och tillgrepp av fortskaffningsmedel. R-M.C. och C-B.D. dömdes för ytterligare ett snatteri (Hemköp i Linköping). V.A. dömdes till fängelse tre månader. R-M.C. och C-B.D. dömdes till villkorlig dom. De utvisades ur riket på fem år. I samma dom dömdes E.C. för snatteri (Hemköp i Linköping), tillgrepp av fortskaffningsmedel samt försök till grov stöld i Uppsala till villkorlig dom. Han utvisades ur riket på fem år. E.C. hade gripits och anhållits den 8 juni 2009.

Av utdrag från transaktioner med Western Union samt order från ett växlingskontor i Akalla framgår att E.C. den 1 juni respektive den 3 juni 2009 skickade 3 110 kr samt 7 000 kr till sin mor M.B. i Rumänien.

E.C. förekommer inte i det rumänska belastningsregistret. Han är dömd för brott i Italien och i Finland. I Finland dömdes han för medhjälp till två rån begångna den 1 och 2 januari 2009. E.C. släpptes från det finska fängelset den 17 mars 2009. V.A. förekommer i det rumänska belastningsregistret under ett avsnitt. Han dömdes den 15 mars 2007 för rån till fängelse i tre år villkorligt. R-M.C. är dömd i Rumänien för cirka två år sedan för medhjälp till stöld. C-B.D. är också dömd för cirka två år sedan i Rumänien för medhjälp till stöld till vård i föräldrarnas regi.

Bedömning

Människohandel

Den som med användande av olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen, i syfte att personen till exempel ska utnyttjas i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd eller på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte döms enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken för människohandel. Den som begår en sådan gärning mot en person som inte har fyllt 18 år ska dömas för människohandel även om något otillbörligt medel inte har använts.

Människohandel omfattar dels själva handelåtgärderna, dvs. rekrytera, transportera m.m. och därigenom tar kontroll över personen, dels de otillbörliga medel för att få offren att underkasta eller foga sig, dels syftet med handeln.

R-M.C. och C-B.D. har hörts som målsägande i målet. R-M.C. och C-B.D. har envar under förhöret vid tingsrätten lämnat motstridiga uppgifter och ändrat sina uppgifter efter hand under förhörets gång. Uppgifterna har också delvis inte varit förenliga med vad de tidigare berättat under förundersökningen. Även under förundersökningen har envar av dem under förhören lämnat motstridiga uppgifter till sina tidigare lämnade uppgifter. När de under förhöret vid tingsrätten konfronterats med tidigare lämnade motstridiga uppgifter har de ibland haft minne av att de sagt så. I vissa fall har de vitsordat de tidigare lämnade uppgifternas riktighet men ofta, och främst R-M.C., uppgett att de minns inte längre. Varken R-M.C. eller C-B.D. har kunnat ge någon förklaring till att de hela tiden ändrat sina uppgifter. Deras ändrade utsagor kan inte enbart anses föranlett av deras ålder eller rädsla för E.C. och V.A. C-B.D. har inte heller kunnat ge någon förklaring till att han lämnat så många osanna uppgifter under förhören hos polisen. Han vet t.ex. inte varför han ljög om att de mutade en gränspolis för att få lämna Rumänien. Vid dessa förhållanden måste R-M.C:s och C-B.D:s uppgifter bedömas med stor försiktighet. Även vad R-M.C:s mamma och C-B.D:s föräldrar har berättat måste bedömas med försiktighet eftersom de fått stora delar av sina uppgifter från R-M.C. och C-B.D.

V.A. har också haft svårt att minnas. Han har lämnat motstridiga uppgifter och inte kunnat lämna en sammanhängande berättelse. V.A. har uppgett att han har minnesproblem. E.C. däremot har under förhöret vid tingsrätten lämnat en med egna ord sammanhängande berättelse av vad som enligt honom hände.

Har E.C. och V.A. använt otillbörliga medel?

Enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken krävs inte att gärningsmannen har använt otillbörliga medel vid handel med personer som inte fyllt 18 år. Enligt kommentaren till brottsbalken (Holmqvist m.fl. s. 4:4 g) erfordras dock för straffansvar alltid någon form av påverkan från gärningsmannens sida. Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning påstått dels att E.C. under falska förespeglingar om arbete har förmått R-M.C. och C-B.D. att följa med till Sverige, dels att E.C. och V.A. gemensamt och i samförstånd, under falska förespeglingar att de skulle åka till Sverige för att under ordnade former arbeta, vilselett föräldrarna till barnen att lämna sitt samtycke till resan och underteckna fullmakter samt dels att E.C. falskeligen uppgett att han skulle stå för alla kostnader rörande resa och uppehälle. Tingsrätten gör därför först en prövning om dessa påståenden är styrkta.

E.C. har berättat att han inte utlovat något arbete i Sverige utan sagt till V.A., R-M.C. och C-B.D. att de åker till Sverige för att söka arbete där. Enligt E.C. var R-M.C. och C-B.D. mycket intresserade av att följa med till Sverige. R-M.C. och C-B.D. övertalade honom att säga till deras föräldrar att de skulle arbeta på ett växthus i Sverige. Det är således riktigt att han lurade deras föräldrar för att R-M.C. och C-B.D. skulle få följa med till Sverige.

V.A. har under sitt förhör först berättat att E.C. sagt att han ordnat ett arbete i Sverige. Lite senare under förhöret har V.A., under påstående att nu talade han sanning, sagt att det stod klart för samtliga fyra inblandade att det inte fanns ordnat något arbete i Sverige. V.A. har berättat att pojkarna påverkat E.C. att ljuga för föräldrarna om att arbete var ordnat.

R-M.C. och C-B.D. har båda berättat att E.C., innan de reste till Sverige, sagt att de skulle arbeta i växthus med blommor i Sverige. C-B.D. har inte kunnat förklara sin uppgift vid polisförhör den 30 juni 2009 om att han ljugit för sin mamma att han skulle arbeta i Sverige fast han inte visste om han skulle få något arbete eller arbeta.

I målet är utrett att E.C. träffade R-M.C:s mamma och C-B.D:s föräldrar en gång innan fullmakterna utfärdades och att han då berättade lite om resan. Genom E.C:s egna uppgifter är styrkt att han vid deras sammanträffande ljög för R-M.C:s mamma och C-B.D:s föräldrar att de fyra skulle arbeta i ett växthus i Sverige. Av förhören med D.C., mamma till R-M.C., samt med D-V.D. och O.M., föräldrar till C-B.D., har framgått att de vid sitt möte med E.C. frågade väldigt lite om vad deras pojkar skulle göra i Sverige. De tog inte reda på arbetsgivarens namn eller var arbetsplatsen låg. R-M.C:s mamma frågade inte heller om lönen. De gjorde inte heller några kontroller av E.C:s uppgifter. Detta trots att i vart fall C-B.D:s föräldrar hade tillgång till Internet. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att de gav sitt medgivande till resan. Det är också anmärkningsvärt att R-M.C. för sin mor fick åka till Sverige helt utan ombyteskläder och utan fickpengar.

Vad gäller V.A. är det inte visat att V.A. vilselett föräldrarna om syftet med resan. V.A. har endast vid ett tillfälle träffat föräldrarna till pojkarna, nämligen då fullmakterna utfärdades hos Notarius Publicus. Vad som sades om arbete vid det tillfället är inte utrett.

Vad sedan gäller vilka uppgifter som R-M.C. och C-B.D. har fått om arbete i Sverige är utredningen vag och motsägelsefull. Av förhören med O.M. har framgått att C-B.D. väldigt gärna ville följa med till Sverige och bad om tillstånd till detta gång på gång under lång tid. Det förefaller därför inte orimligt att C-B.D:s uppgift i polisförhöret, att han ljög för sin mamma för att få följa med, är riktig. Vid en sammantagen bedömning är tingsrätten inte övertygad om att R-M.C. och C-B.D. förmåtts följa med till Sverige under falska förespeglingar att E.C. kunde erbjuda dem arbete där.

Av utredningen har framgått att E.C. och V.A. stått för resekostnaderna för alla fyra från Rumänien till Sverige. Utredningen har däremot inte gett ett entydigt svar på om dessa kostnader skulle betalas tillbaka av R-M.C. och C-B.D. Inte heller har entydigt framgått att E.C. angett att han skulle stå för alla kostnader rörande uppehälle. I målet är således inte visat att påståendet, att E.C. angett att han skulle stå för alla kostnader rörande resa och uppehälle, är riktigt.

Har E.C. och V.A. tagit kontroll över R-M.C. och C-B.D?

Åklagaren har påstått att E.C. rekryterat och, tillsammans och i samförstånd med V.A., transporterat och inhyst R-M.C. och C-B.D. samt förmått föräldrarna att underteckna fullmakter där E.C. respektive V.A. fått ansvaret för att ta hand om var sin pojke och härigenom tagit kontroll över dem. Åklagaren har vidare påstått att pojkarna under vistelsen i Sverige varit under kontroll av E.C. och V.A. med hänvisning till att R-M.C. och C-B.D. som minderåriga i främmande land, där de inte behärskat språket och helt saknat medel för att klara sig, har saknat realistiska möjligheter att resa hem och endast haft tillgång till mobiltelefon för ingående samtal samt att V.A. vid ett tillfälle har slagit C-B.D. i huvudet med smärta som följd.

I målet är utrett att E.C. kommit i kontakt med V.A., R-M.C. och C-B.D. samt att E.C. pratat om att resa till Sverige och arbeta. V.A., R-M.C. och C-B.D. har velat följa med. De har därefter via London rest till Sverige. I Sverige har de rest från Nyköping, via Linköping, Jönköping till Stockholm. De har bott på olika ställen och E.C. har ordnat ett boende i Kista i Stockholm. Det är vidare utrett att R-M.C:s mamma och C-B.D:s föräldrar undertecknat fullmakter vari de samtyckt att deras söner skulle resa i sällskap med E.C. respektive V.A. till Sverige ”på besök, på en av flygbolaget fastställd rutt”.

För att det ska vara fråga om människohandel ska E.C. och V.A. genom nämnda åtgärder ha tagit kontroll över R-M.C. och C-B.D.. Av förarbetena till bestämmelsen om människohandel (prop. 2003/04:111, s. 66 f.) framgår följande angående den närmare innebörden av kontrollrekvisitet.

För att kontroll skall anses ha uppnåtts krävs att offret skall vara i en trångmålsliknande situation eller faktisk beroendeställning i förhållande till gärningsmannen. Kontrollen kan bestå i att offret hålls inlåst eller står under ett kontinuerligt hot. Det måste också beaktas att kontrollsituationer av nu aktuellt slag många gånger kan vara av tämligen subtil art. Det krävs dock att offret står under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom eller henne, och för hans eller hennes förmåga att förändra sin situation. Det skall röra sig om sådana situationer av påtagligt underläge som typiskt sett krävs för ett förverkligande av brottsplanen. Gärningsmannen skall ha ett påtagligt inflytande över offrets agerande.

Kontrollen kan ha sin grund i ekonomiska förhållanden, såsom då offret står i skuld till gärningsmannen. Den kan vidare ha sin grund i ett anställnings- eller lydnadsförhållande eller i att gärningsmannen har att svara för offrets vård eller tillsyn…

När det gäller barn ligger i sakens natur att en kontrollsituation som här avses ofta torde få anses kunna uppkomma enbart genom en vuxens psykiska överläge i förhållande till barnet, särskilt när det gäller yngre barn.

R-M.C:s mamma och C-B.D:s föräldrar har undertecknat fullmakter vari de samtyckt till att deras söner får resa till Sverige i sällskap med E.C. respektive V.A. Av åberopat polisförhör med S.B.B. har framgått att en minderårig får inte lämna Rumänien utan sällskap med en vuxen person eller en representant från ett flygbolag, att det krävs en fullmakt från vårdnadshavaren om barnet lämnar landet utan förälder och att det av fullmakten ska framgå vilket ansvar den vuxna personen har för den minderåriga.

Av de fullmakter som R-M.C:s mamma respektive C-B.D:s föräldrar undertecknade framgår bl.a. att de förklarar att de samtycker till att min/vår son ska resa i sällskap av E.C. respektive V.A., att R-M.C. och E.C. respektive C-B.D. och V.A. reser tillsammans till Sverige den 6 maj 2009 på besök, på en av flygbolaget fastställd rutt, att den minderåriga kommer att bo i Sverige på adressen Siltaniiynkuja 2 01260 hos C.G., att den minderåriga inte kommer att stanna kvar på Sveriges territorium samt att den minderåriga vid återresan till landet kommer ha sällskap av E.C. respektive V.A.

Av fullmaktens lydelse framgår således att R-M.C:s mamma samt C-B.D:s föräldrar lämnat sitt samtycke att deras söner får resa på besök till Sverige med E.C. och V.A. De har undertecknat dessa fullmakter efter att ha träffat E.C. vid ett tillfälle dessförinnan. Vid beaktande av hur lite de tog reda på angående resan till Sverige samt hur lite de kände till om E.C. och V.A., som endast var fyra och fem år äldre än deras söner, är det anmärkningsvärt att de skrev under fullmakterna.

Fullmakternas lydelse kan inte anses överföra föräldraansvaret på E.C. och V.A.

Av fullmakternas lydelse skulle de resa tillsammans på besök till Sverige och resa tillbaka tillsammans. E.C. och V.A. hade således fått ansvar att resa till och från Sverige med pojkarna. Under resan skulle de naturligtvis se till och ha ansvar för de underåriga. En viss kontroll över R-M.C. och C-B.D. har således E.C. och V.A. fått via fullmakterna. Men för att kontroll enligt bestämmelsen om människohandel ska anses föreligga krävs dock mera. Kontrollen måste innebära att offret står under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom och för hans förmåga att förändra sin situation. Det ska vara fråga om en situation då han befinner sig i ett påtagligt underläge.

Av R-M.C:s och C-B.D:s uppgifter vid tingsrätten har framgått att de inte blivit hotade av E.C. och V.A. R-M.C. har uppgett att E.C. och V.A. inte var arga och att han inte blivit slagen eller hotad. C-B.D. har uppgett att han aldrig var rädd för E.C. och V.A., att de i och för sig var arga ibland och att V.A. slog honom vid ett tillfälle men att slaget inte gjorde så värst ont. Av C-B.D:s uppgifter har vidare framgått att E.C. och V.A. sagt att om han inte stal skulle de lämna honom i skogen.

Angående om de blivit tvingade att stjäla har R-M.C. i början av förhöret vid tingsrätten uppgett att de stal mat för att de inte hade några pengar och för att överleva samt att de alla fyra bestämde att de skulle stjäla. R-M.C. har sedermera under förhörets gång, och då han även fått delar av sitt förhör vid polisen uppläst för sig, uppgett att E.C. var den som bestämde. Han har uppgett att han blev tillsagd av E.C. och V.A. att stjäla men att de stal alla fyra. Han blev inte tillsagd att stjäla direkt när de kom till Sverige utan först efter att de blivit gripna för bilstölden. Han har inte kunnat uppge på vilket sätt han blev tillsagd. Han vet inte heller varför han gjorde som E.C. sade och han vet inte vad som hade hänt om han inte medverkat i stölderna. Han stal mest för eget bruk. R-M.C. har vidare berättat att C-B.D. stal mat när de väntade på att E.C. och V.A. skulle släppas från arresten i Nyköping.

C-B.D. har under sitt förhör vid tingsrätten berättat dels att E.C. och V.A. bestämde att de skulle stjäla och att de sade till honom att stjäla dels att han inte blev tvingad att stjäla i Sverige. Han har därvid uppgett att han inte kunde göra något annat eftersom de inte hittade något arbete.

Vidare är i målet utrett att R-M.C. under sin vistelse i Sverige pratat i telefon med sin mamma en gång och skickat ett SMS samt att C-B.D. flera gånger haft såväl kontakt via telefon som Internet med sina föräldrar samt med sin bror. Internetkontakten skedde när han befann sig i Stockholm. Det är också utrett att O.M. ringt till C-B.D:s telefon och pratat med honom när han var i Sverige samt att C-B.D. vid dessa samtal inte har bett sin mamma om hjälp. Detta trots att O.M., såsom hon har berättat, sagt till C-B.D. att om det uppstod problem skulle hon skicka pengar så att han skulle kunna åka hem. R-M.C. och C-B.D. har vidare blivit gripna av polis vid ett flertal tillfällen. Inte heller vid något av dessa tillfällen har de bett om hjälp eller sagt att de blivit tvingade att stjäla. Av domen från Solna tingsrätt framgår att de erkände såväl snatterierna som stölden och de har inte inför eller under rättegången uppgett att de blivit tvingade att stjäla. R-M.C. har inte kunnat förklara varför han vid dessa samtal och kontakter inte bad om hjälp, slog larm eller berättade att han blivit tvingad att stjäla. C-B.D. har sagt att han inte vågade berätta sanningen för sina föräldrar, att han inte vågade och inte ville berätta för polisen samt slutligen att han inte kunde språket. Han har vidare sagt att hans advokat inför förhandlingarna vid Solna tingsrätt inte frågade honom om han var i Sverige av fri vilja.

I målet är också utrett att C-B.D. vid ett tillfälle då han greps av polis hade 500 kr på sig. Han har således under vistelsen i Sverige haft tillgång till pengar. Slutligen har framkommit att såväl R-M.C. som C-B.D. kan lite engelska.

Av utredningen framgår att R-M.C. och C-B.D. inte hållits inlåsta eller stått under kontinuerligt hot. De har fått varsin mobiltelefon, som visserligen inte var laddade med pengar, men som deras föräldrar kunde ringa till. De har vidare haft telefonkontakt med sina anhöriga i Rumänien utan att be om hjälp. C-B.D. har också haft kontakt via Internet med sin familj. De har inte heller bett polisen om hjälp. De kan inte anses ha stått under ett sådant allvarligt tryck att de inte kunnat förändra sin situation. De kunde båda lite skolengelska.

Det bör även beaktas att E.C. endast är fyra år och V.A. fem år äldre än R-M.C. och C-B.D. Åldersskillnaden är förhållandevis liten och en kontrollsituation kan inte anses ha uppkommit endast med hänvisning till att E.C. och V.A. såsom vuxna skulle ha ett psykiskt överläge i förhållande till R-M.C. och C-B.D. Det rör sig inte heller om yngre barn. R-M.C. var 16 och ett halvt år och C-B.D. nästan 17 år när de kom till Sverige.

Vid en samlad bedömning av anförda omständigheter och utredningen i övrigt anser tingsrätten således att det inte är styrkt att E.C. och V.A. genom vidtagna åtgärder tagit kontroll över R-M.C. och C-B.D. på sådant sätt som krävs för ansvar för människohandel.

Inte heller vittnet H.Z:s uppfattning, sedan han gripit V.A., R-M.C. och C-B.D. i Solna centrum, att det var V.A. som bestämde över de mindre pojkarna medför någon annan bedömning. H.Z:s uppfattning bygger på att han såg att V.A. slog C-B.D. med öppen handflata i huvudet. Han har dock inte pratat med R-M.C. och C-B.D. eller fått något ytterligare stöd för sin uppfattning.

Har E.C. och V.A. vidtagit åtgärder i syfte att utnyttja R-M.C. och C-B.D. i tvångsarbete, annat sådant tvångstillstånd eller på annat sätt utnyttjat dem i en situation som inneburit nödläge för dem?

Syftet har enligt åklagaren varit att rekrytera R-M.C. och C-B.D. för att utnyttja dem i tvångsarbete, annat sådant tvångstillstånd eller på annat sätt utnyttja dem i en situation som inneburit nödläge för dem, genom att tvinga dem att, på egen hand eller tillsammans med E.C. och V.A., utföra olika tillgreppsbrott såsom att stjäla varor i olika affärer i Sverige, som de alla fyra konsumerat eller som E.C. och V.A. sålt vidare.

Människohandel kan syfta till att offren ska utnyttjas i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd eller andra nödlägen. Bl.a. kan avses situationer där offret, utan något befogat intresse och av rättsordningen upprätthållet samhällsintresse föreligger, tvingas att mot sin vilja utföra prestationer som är orättfärdiga eller innefattar ett element av förtryck eller innebär en påfrestning som skulle kunna undvikas (prop. 2003/04:111 s. 45). Den utsatte måste befinna sig i en verkligt svår belägenhet som inte är helt tillfällig eller övergående.

Att under tvång utföra stölder under en längre tid i ett främmande land måste anses kunna falla under begreppen tvångsarbete, annat sådant tvångstillstånd eller andra nödlägen.

E.C. har förnekat att syftet med resan var att åka till Sverige för att stjäla. Han har uppgett att avsikten var att arbeta och att de skulle försöka komma i kontakt med rumäner i Sverige som skulle hjälpa dem att hitta arbete. Hans uppgifter får till viss del stöd av vittnet A.B-H. som berättat att E.C. pratat med honom om bostad och arbete. V.A. har lämnat motstridiga uppgifter även i denna del. Han har dock, när han sade att han pratade sanning, uppgett att de skulle åka till Sverige för att arbeta men att alla fyra också var medvetna om att fick de inget arbete så kanske de måste stjäla mat och liknande. R-M.C. och C-B.D. har uppgett att de inte visste att de skulle bli tvungna att stjäla och om de hade vetat det skulle de inte ha åkt till Sverige. De har dock båda två, som framgått av det tidigare anförda, lämnat motsägelsefulla och motstridiga uppgifter om de blivit tvingade att stjäla.

Inte heller i denna del kan det av utredningen anses styrkt att E.C. och V.A. företagit tidigare nämnda åtgärder i syfte att utnyttja R-M.C. och C-B.D. för stölder i Sverige.

Åtalet för människohandel ska således ogillas.

V.A. har berättat att han i Solna centrum knuffade C-B.D. i huvudhöjd. Av såväl C-B.D:s som vittnets H.Z:s uppgifter har framkommit att V.A. med öppen hand slagit C-B.D. i huvudet. C-B.D. har berättat att han kände av slaget och att det gjorde lite ont. Det är således styrkt att V.A. slagit C-B.D. i huvudet med smärta som följd. V.A. ska dömas för misshandel. Misshandeln är att anse som ringa.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillade dels åtalet för människohandel, dels yrkandena om utvisning, förverkande och skadestånd, men dömde V.A. för misshandel (ringa brott) och stöld samt förordnade att ett tidigare utdömt fängelsestraff skulle avse även den nya brottsligheten.

Hovrätten

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att E.C. och V.A. skulle dömas för människohandel, att de skulle utvisas från Sverige och att 10 000 kr skulle förverkas hos E.C. avseende utbyte av brott.

R-M.C. och C-B.D. yrkade att E.C. och V.A. solidariskt skulle betala skadestånd till var och en av dem med 36 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning och 6 000 kr för sveda och värk.

Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen på så sätt att tredje stycket däri skulle lyda: I början av april 2009 har E.C. i byn Gugesti i Rumänien lockat de två minderåriga pojkarna R-M.C. och C-B.D., som aldrig varit utomlands, med att han kunde ordna ett arbete för dem i Sverige.

E.C. och V.A. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Anders Dereborg och Niklas Wågnert, referent, samt nämndemannen Erik Öhman) anförde i dom den 26 februari 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Allmänt om straffrättsligt ansvar för människohandel

För människohandel döms enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken den som - med användande av olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt medel - rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen. Det krävs vidare, såvitt är av intresse i detta fall, att personen i fråga ska utnyttjas i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd, eller på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Påföljden är fängelse i lägst två år och högst tio år. Om brottet är mindre grovt döms till fängelse i högst fyra år.

I fall, som i det här aktuella, det påstådda offret inte har fyllt 18 år krävs dock inte att något otillbörligt medel i form av olaga tvång eller vilseledande har använts (se tredje stycket i paragrafen).

Straffbestämmelserna om människohandel ändrades senast den 1 juli 2004. Syftet var att utvidga skyddet mot människohandel. Ändringarna föranleddes av Sveriges godkännande av två internationella straffrättsliga instrument. Det gällde Förenta nationernas tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Protokollet är ett tilläggsprotokoll till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Det gällde också ett inom EU upprättat rambeslut om bekämpande av människohandel.

Enligt motiven till de nya bestämmelserna är de valda uttrycken i paragrafen, som bygger på formuleringar i FN-protokollet och EU:s rambeslut, avsedda att beskriva bl.a. situationer där offret, utan att något befogat och av rättsordningen upprätthållet samhällsintresse föreligger, tvingas att mot sin vilja utföra prestationer som är orättfärdiga eller innefattar ett element av förtryck eller innebär en påfrestning som skulle kunna undvikas (prop. 2003/04:111, s. 45).

För att uppnå syftet med regleringen, dvs. att utvidga det straffrättsliga skyddet mot människohandel, bör enligt motiven den utvidgade kriminaliseringen täcka många situationer och förfaranden i olika led. Regleringen är vidare i huvudsak avsedd att ta sikte på fall där gärningsmannen, i syfte att offret senare ska utnyttjas på ett visst angivet sätt, befattar sig med offret genom någon ”handelsåtgärd” av sådant slag som typiskt sett är ägnad att försätta offret i en situation där ett sådant utnyttjande kan ske genom att bl.a. missbruka eller dra fördel av offrets utsatta eller sårbara situation (se a. prop. s. 49).

För straffansvar för fullbordad människohandel krävs att den vidtagna åtgärden, som genomförts i ett angivet utnyttjandesyfte, har inneburit att gärningsmannen fått kontroll över offret. Det krävs inte att det åsyftade utnyttjandet har kommit till stånd. Människohandelsbrottet bör enligt motiven även fortsättningsvis mer ta sikte på angreppet på offrets frihet än på det tilltänkta utnyttjandet som sådant (se a. prop. s. 54 f).

Utredningen

Ljud- och bildupptagningarna från förhören vid tingsrätten med C-B.D., E.C., V.A., D.C., D-V.D., O.M., F.C., H.S. och A.B-H. har lagts fram i hovrätten. R-M.C. har hörts på nytt här. Skriftlig bevisning, en film från en övervakningskamera och fotografier har åberopats även i hovrätten.

Skuld

Utredningen beträffande åtalet för människohandel är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten.

R-M.C:s, C-B.D:s, E.C:s och V.A:s berättelser innehåller en del oförenliga uppgifter. Det är vidare så att dels C-B.D. och V.A. i förhören vid tingsrätten, dels R-M.C. i förhöret i hovrätten har lämnat uppgifter som i olika avseenden inte stämmer överens med deras berättelser i polisförhör under förundersökningen. Det är oklart om detsamma gäller E.C. - även om det har påståtts - eftersom denne i förhöret vid tingsrätten inte har konfronterats med eventuella avvikande uppgifter från polisförhören. De fyras berättelser om vad som har förevarit är emellertid rätt samstämmiga i de delar som är av omedelbar relevans för åtalet, särskilt när det gäller händelserna i Sverige.

Händelserna i Rumänien

Av såväl R-M.C:s och C-B.D:s som E.C:s och V.A:s berättelser framgår att det var E.C. som, när de någon gång i april 2009 träffades i byn Gugesti i Rumänien, började prata om att åka till Sverige för att arbeta. Enligt R-M.C. och C-B.D., som vid det tillfället båda var 16 år, sade E.C. dessutom att de skulle arbeta i ett växthus och att de kunde bo hos arbetsgivaren. De båda förklarade att de var intresserade av att följa med, och detsamma gjorde V.A. Så småningom och efter att pojkarnas föräldrar hade tillfrågats kom de överens om att genomföra resan tillsammans. R-M.C. och C-B.D. hade då, enligt vad de båda uppgett, uppfattningen att arbete och boende redan var ordnat.

E.C. har gjort gällande att han i stället uttryckte det så att det säkert gick att hitta arbete eller att de skulle söka arbete i Sverige genom där bosatta rumäner. Även V.A. har förklarat att det inte var säkert att det fanns arbete till dem i Sverige. Hur det än förhåller sig med den saken bör redan ett sådant erbjudande, att bege sig utomlands för att söka arbete, anses vara ett sådant erbjudande som kan betecknas som en rekrytering i lagens mening (jfr a. prop. s. 65). Vidare bör de därpå följande åtgärderna som E.C. och V.A. tog sig för med R-M.C. och C-B.D. innan de lämnade Rumänien, nämligen transport av pojkarna från byn Gugesti till Bukarest och inhysande av dem i V.A:s lägenhet i Bukarest, anses utgöra en sådan hantering som omfattas av paragrafen om människohandel.

Frågan är då om E.C. och V.A. genom de nyssnämnda åtgärderna har tagit kontroll över R-M.C. och C-B.D. på det sätt som krävs för straffbarhet.

När det gäller det s.k. kontrollrekvisitet, dvs. den för straffbarhet uppställda förutsättningen att gärningsmannen genom hanteringen av offret tar kontroll över denne, är enligt lagens förarbeten den bakomliggande tanken med rekvisitet att kravet på kontroll inte ska ställas särskilt högt. Det nämns i motiven att kontrollen många gånger kan vara av tämligen subtil art. Samtidigt anges det dock att det krävs att offret står under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom eller henne, och för dennes förmåga att förändra sin situation. Det ska, framhålls det, alltså röra sig om sådana situationer av påtagligt underläge som typiskt sett krävs för ett förverkligande av brottsplanen, eller med andra ord att gärningsmannen ska ha ett påtagligt inflytande över offrets agerande. När det gäller barn ligger det enligt motiven i sakens natur att en kontrollsituation ofta torde uppkomma enbart genom en vuxens psykiska överläge i förhållande till barnet, särskilt när det gäller yngre barn. (Se a. prop. s. 51 och 66, jfr SOU 2008:41 s. 116-119).

I och med att de fyra lämnade pojkarnas hemby Gugesti och påbörjade resan till Sverige har R-M.C. och C-B.D. varit utlämnade åt E.C. och V.A., som således haft ett bestämmande inflytande över pojkarna. Detta har enligt hovrätten inneburit att E.C. och V.A. genom de ovan beskrivna åtgärderna har tagit kontroll över pojkarna i den mening som avses i människohandelsparagrafen.

Frågan är då om den sista förutsättningen för straffrättsligt ansvar för människohandel i ett fall som det förevarande är uppfylld, nämligen att hanteringen av offret har genomförts i ett visst utnyttjandesyfte.

När det gäller den frågan, dvs. om E.C. och V.A. redan när de befann sig i Rumänien och vidtog de nämnda åtgärderna med pojkarna hade i syfte, dvs. hade ett direkt uppsåt, att senare utnyttja de båda pojkarna på något sätt, finns det omständigheter i utredningen som talar i olika riktning.

En omständighet som talar för att E.C. och V.A. hade ett sådant syfte är att det framstår som mindre troligt att de skulle ha lagt ut pengar för pojkarnas biljetter, trots att det - vilket de alltså påstått - inte fanns något ordnat arbete åt dem i Sverige. Det ligger då nära till hands att anta att E.C. - i likhet med vad V.A. har berättat om sina egna intentioner, nämligen att han för egen del redan från början var inställd på att både arbeta och stjäla - var inställd på att de skulle stjäla i Sverige och att ett sådant ändamål med resan omfattade deras syfte att ta med pojkarna. En annan sådan omständighet är att det i de fullmakter som pojkarnas föräldrar ställde ut på E.C. och V.A., på den förstnämndes initiativ, angavs en vistelseadress i Sverige som senare visade sig gå till ett fängelse i Finland. Det går vidare i detta sammanhang inte att helt bortse från att E.C. tidigare hade varit i olika länder i Europa och där gjort sig skyldig till tillgreppsbrott.

Även om de nyss nämnda omständigheterna med viss styrka talar för att såväl E.C. som V.A. redan i Rumänien var inställda på att de fyra skulle stjäla i Sverige går det enligt hovrätten inte att helt bortse från möjligheten att E.C. och V.A. under tiden de fortfarande befann sig i Rumänien verkligen var inställda på att de skulle försöka hitta arbete åt sig och pojkarna i Sverige. En sak som kan tyda på att så var fallet är att i vart fall R-M.C. tydligen fick tjata på E.C. en tid innan han fick dennes klartecken att följa med på resan.

Enligt hovrätten innebär det anförda att E.C:s eller V.A:s åtgärder med pojkarna innan de kom till Sverige inte uppfyller förutsättningarna för straffrättsligt ansvar för människohandel eftersom det inte är bevisat att någon av dem redan då hade i syfte att utnyttja pojkarna på något sätt.

Händelserna i Sverige

De fyra anlände med flyg från Bukarest, via London, till Skavsta flygplats den 6 maj 2009. I samband med det ringde E.C., enligt V.A., ett samtal och berättade sedan för de övriga att det inte fanns något arbete för dem. Enligt C-B.D. berättade E.C. för dem att han hade misslyckats med att nå arbetsgivare per telefon. Efter att de hade promenerat en stund i riktning mot Stockholm tillgrep E.C. och V.A., enligt vad de själva har berättat, en bil som de färdades och sov i tills de greps första gången.

Varken R-M.C. eller C-B.D. hade tidigare varit utomlands. De båda underåriga pojkarna befann sig i ett främmande land där de inte kunde språket, de talade i princip endast rumänska och de hade i stort sett inte några pengar eller ens ombyteskläder. De hade vidare inte några realistiska möjligheter att på laglig väg tjäna ihop pengar till en hemresa. Under de följande två veckorna i Sverige, dvs. fram till den 20 maj 2009, var de fyra tillsammans under i stort sett hela tiden. Enligt E.C. och V.A. hade de ett ansvar att ta hand om pojkarna. E.C. och V.A. ordnade boende åt dem allesammans på ett vandrarhem, och E.C. senare i en lägenhet i Kista. E.C. och V.A. tillgrep ytterligare en bil som de färdades i. Det var de båda tilltalade - och såvitt framkommit särskilt E.C. - som redan från ankomsten bestämde vart de skulle ta vägen och hur de skulle klara sig. Pojkarna måste i denna situation anses ha varit helt utlämnade åt E.C. och V.A. Genom detta agerande måste E.C. och V.A. anses ha tagit kontroll över R-M.C. och C-B.D. i Sverige.

Under denna tvåveckorsperiod begick de, ofta tillsammans enligt vad de själva har berättat, ett antal butikstillgrepp och stal bl.a. mat, kläder och fyra mobiltelefoner. Enligt R-M.C. och C-B.D. var det främst E.C., men ibland V.A., som bestämde var och vad de skulle stjäla, och hur de skulle gå tillväga. Vid vissa av tillgreppen använde de en aluminiumfoliepreparerad väska eller ryggsäck. R-M.C:s och C-B.D:s uppgifter i dessa hänseenden, som hovrätten sätter tilltro till, innebär att E.C. och V.A. har förmått pojkarna att stjäla. V.A:s uppgift om att det i själva verket var de båda pojkarna som tog initiativen till stölderna är så osannolik att den redan av den anledningen kan lämnas utan avseende. E.C. och V.A. har därigenom utnyttjat pojkarna i en situation där de haft kontroll över dem. Att R-M.C. och C-B.D. kan ha samtyckt till att medverka i stölderna saknar betydelse för den straffrättsliga bedömningen av E.C:s och V.A:s handlande (se a. prop. s. 60 f och s. 67).

Redan det förhållande att de underåriga pojkarna R-M.C. och C-B.D. på det sätt som beskrivits ovan i ett främmande land var utlämnade till E.C. och V.A. innebar att de befann sig i en svår belägenhet. Enligt hovrätten är det vidare uppenbart att syftet med den kontroll som E.C. och V.A. i denna situation tagit över pojkarna bl.a. har varit att utnyttja deras svåra belägenhet och förmå dem att utföra och delta i tillgreppsbrott. Genom att förmå dem att resa runt i Sverige och delta i olika tillgreppsbrott har E.C. och V.A. utnyttjat pojkarna i en situation som inneburit ett nödläge för dem.

I den utsträckning som har konstaterats ovan är därför förutsättningarna för människohandelsbrott enligt åklagarens gärningsbeskrivning uppfyllda. Såväl E.C. som V.A. har agerat aktivt i samtliga led och är att bedöma som gärningsman, även om det står klart att E.C. har haft en något mer aktiv roll än V.A. i utnyttjandet.

Enligt C-B.D. slog V.A. till honom i huvudet vid ett tillfälle i samband med att de skulle stjäla, men enligt den sistnämnde var det snarare en knuff mot huvudet. Slaget, som i sig är att bedöma som en ringa misshandel, bör som åklagaren har gjort gällande ingå som ett led i människohandelsbrottet.

Rubricering och påföljd

Straffskalan för människohandelsbrottet är fängelse i lägst två år och högst tio år, eller, om brottet är mindre grovt, fängelse i högst fyra år.

Gärningar av ganska vitt skilda slag är tänkta att omfattas av straffbestämmelserna om människohandel. Regelverket syftar nämligen till att även omfatta gärningar som kan bedömas som mindre straffvärda och för vilka ett minsta straff på två års fängelse kan tyckas alltför strängt. Det finns därför en mindre sträng straffskala för mindre grova fall av människohandel. Vid bedömningen av brottets svårighetsgrad ska beaktas bl.a. arten av utnyttjandet, omfattningen av utnyttjandet och i vad mån intrånget i den andres frihet har inneburit fysiskt eller psykiskt lidande eller kränkning (se NJA II 2002 s. 224 och 237).

I detta sammanhang bör beaktas att pojkarna inte har utsatts för något direkt tvång. Pojkarna har inte heller, såvitt framkommit, hotats eller slagits, förutom vid det ovan nämnda tillfället då V.A. slog till C-B.D.. Pojkarna har inte heller hållits inlåsta eller på annat liknande sätt varit berövade friheten. Viss kontakt med anhöriga har varit möjlig och pojkarna verkar inte ha varit underkastade någon strängare kontroll. Det anförda innebär enligt hovrätten att människohandelsbrottet bör bedömas som mindre grovt och att den mindre stränga straffskalan därför ska tillämpas.

Som redan nämnts har E.C. haft en något mer aktiv roll än V.A. när det gäller utnyttjande av pojkarna. Hovrätten bedömer straffvärdet för E.C. till fängelse i ett år och sex månader, och för V.A. till fängelse i ett år och tre månader.

E.C. och V.A. har med anledning av ett utvisningsbeslut varit tagna i förvar under drygt tre månader i avvaktan på prövningen av detta mål. Detta är enligt hovrätten en omständighet som bör beaktas vid straffmätningen på så sätt att fängelsestraffens längd bör begränsas till ett år tre månader för E.C. och till ett år för V.A. (jfr rättsfallet NJA 2003 s. 414). Även om hovrätten bedömt människohandelsbrottet som mindre grovt brott bör påföljden på grund av brottets art, och på grund av brottets straffvärde, bestämmas till fängelse.

Utvisning

Det människohandelsbrott som E.C. och V.A. har gjort sig skyldiga till är så allvarligt att de inte bör få stanna kvar i Sverige. E.C. och V.A. ska därför utvisas ur Sverige, trots att de är medborgare i ett land inom Europeiska unionen. Förbudet att återvända hit ska gälla i fem år.

Skadestånd

Såväl R-M.C. som C-B.D. är berättigade till ersättning för kränkning. Vad de begärt i det hänseendet är skäligt. Däremot saknas något tillräckligt underlag för slutsatsen att de drabbats av en sådan psykisk personskada att det även finns förutsättningar att tillerkänna dem ersättning för sveda och värk. Deras anspråk i sistnämnda hänseende ska därför lämnas utan bifall.

Förverkande av brottsutbyte

E.C. har berättat att han från Sverige skickade hem motsvarande ca 10 000 kr. Han har förnekat att pengarna kommer från brott och i stället påstått att han vunnit pengarna på tärningsspel.

En förutsättning för att bifalla ett yrkande om förverkande av utbyte av ett brott på den grund som åklagaren har åberopat (36 kap. 1 § brottsbalken) är att utbytet är hänförligt till ett konkret brott. Åklagaren har emellertid inte preciserat något brott från vilket utbytet skulle komma ifrån. Åklagarens förverkandeyrkande kan redan av den anledningen inte bifallas.

Tillgodoräknande av frihetsberövande utomlands

Det har upplysts att E.C. har varit frihetsberövad från den 13 juli 2009 då han greps i Rumänien och fördes till Sverige med stöd av en europeisk arresteringsorder till dess han den 23 juli samma år frihetsberövades i Sverige. Han bör därför med tillämpning av bestämmelserna i 33 kap. 7 § brottsbalken tillgodoräknas den nämnda tiden, eller med tio dagar, som verkställighet av påföljd.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer E.C. och V.A. enligt 4 kap. 1 a § första och fjärde styckena brottsbalken för människohandel till fängelse 1 år och 3 månader respektive 1 år, förpliktar dem att solidariskt betala skadestånd till R-M.C. och C-B.D. med 30 000 kr vardera, jämte ränta, utvisar dem ur Sverige med förbud att återvända hit under 5 år samt upphäver tingsrättens dom när det gäller ansvar för V.A. för misshandel.

Hovrättsrådet Vibeke Sylten var skiljaktig vad gäller motiveringen och anförde.

När det gäller vad som redovisas under Händelserna i Rumänien delar jag majoritetens där redovisade uppfattning, utom såvitt avser bedömningen av att något utnyttjandesyfte inte skulle vara styrkt redan i Rumänien.

Det är inte helt klarlagt vad som sagts mellan pojkarna å ena sidan och E.C. och V.A. å den andra om ändamålet med resan eller från vem påståendet om ett arbete i växthus emanerar. Det har dock inte någon avgörande betydelse i målet. E.C. har för föräldrarna gjort gällande att det funnits arbete och bostad i Sverige. Under vistelsen i Sverige har E.C. via sms till C-B.D:s mor upprätthållit fiktionen att de arbetade i Sverige.

Det har inte framkommit något bärande skäl till varför E.C. och V.A. skulle ta med sig pojkarna utomlands, än mindre varför de skulle betala deras biljetter, om det inte varit så att de avsett att utnyttja pojkarna i något hänseende. V.A. har betalat en stor del av kostnaden för biljetter, trots att han enligt egen utsago endast varit ”till 65 procent intresserad” av att följa med till Sverige. Biljetterna har beställts redan den 15 april, då det inte kunde ha stått klart att föräldrarna skulle samtycka till att barnen skulle resa utomlands. I Sverige har E.C. och V.A. dessutom omedelbart stulit en bil.

Jag anser att E.C. och V.A. vidtagit ett antal s.k. handelsåtgärder i form av bl.a. rekrytering och transport, att de därigenom tagit kontroll över pojkarna och att detta skett redan inledningsvis och i utnyttjandesyfte.

Brottet är därmed, enligt min mening, fullbordat åtminstone vid avresan från Gugesti i Rumänien. I detta skede har E.C. och V.A., förutom en viss rättslig kontroll genom fullmakterna, framförallt haft en faktisk kontroll över pojkarna.

I övriga frågor delar jag majoritetens bedömning.

Hovrättens dom meddelad: den 26 februari 2010.

Mål nr: B 9732-09.

Lagrum: 4 kap. 1 a § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2003 s. 414.

Litteratur: prop. 2003/04:111 s. 45, 49, 51, 54 f, 60 f, 65-67; NJA II 2002 s. 224 och 237; SOU 2008:41 s. 116-119.