RH 2010:37

I mål där den tilltalade dömts för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken, dvs. för brott som anses mindre grovt, har hovrätten funnit straffvärdet vara fängelse ett år. Med hänvisning till brottets straffvärde och art har hovrätten ansett annan påföljd än fängelse inte kunna komma i fråga. - Skadestånd för kränkning har bestämts till 50 000 kr. Ersättning för sveda och värk har bestämts efter schablon till 5 000 kr.

Uppsala tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot E.A. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § brottsbalken och med följande gärningsbeskrivning.

E.A. har den 18 januari 2009 i sin bostad på Kastanjegatan i Uppsala otillbörligt utnyttjat att M.L. på grund av sömn och berusning befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Han har därvid i ett skede stuckit in sina fingrar i M.L:s underliv medan hon sovit, vilket inneburit att han genomfört en sexuell handling jämförlig med samlag. Efter att M.L. somnat om har han i ett senare skede genomfört ett samlag.

M.L., som biträdde åtalet, yrkade förpliktande för E.A. att till henne utge 85 000 kr, varav 75 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, jämte ränta.

E.A. underkastade sig ansvar för våldtäkt som var mindre grov och erkände att han stuckit in fingrar i M.L:s underliv, men förnekade att han haft samlag med henne. Han medgav att betala skadestånd med 20 000 kr för kränkning, men bestred skadeståndsyrkandet i övrigt.

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Fredrik von Arnold samt nämndemännen Margareta Melin, Birgitta Green och Birgitta Sandberg) anförde i dom den 8 december 2009 i huvudsak följande.

DOMSKÄL

Skuld

Förhör har hållits med målsäganden och den tilltalade. Av utredningen framgår inledningsvis följande. De träffades natten till den 18 januari 2009 i centrala Uppsala efter att på ömse håll varit ute och festat. De var båda berusade. De kände inte varandra sedan tidigare. Efter att ha blivit utkörda från en gemensam bekants lägenhet, begav de sig till E.A:s bostad. Om vad som därefter inträffade har de uppgett i huvudsak följande.

M.L., född år 1990: Hon minns inte när de kom till E.A:s lägenhet eller vad de gjorde där. Hon tror att hon lade sig i en säng iklädd klänning och strumpbyxor med ett täcke över sig. Hon vaknade av att E.A. hade fingrarna i hennes underliv. Han rörde fingrarna men hon minns inte hur. Han kallade henne ”älskling” och sade att han älskade henne. Hon tog det väl inte så allvarligt just då, men sade att ”det här är våldtäkt” och att hon skulle anmäla honom. Han slutade sina förehavanden. Hon minns inte hans ställning eller hur han var klädd. Hon drog upp sina trosor och strumpbyxor och somnade om. Hon vaknade på nytt av att han hade sitt kön vid hennes underliv. Hon tror att han låg bakom henne. Han stötte - troligen mer än en gång - mot hennes underliv med sitt kön och hon uppfattade att han i varje fall var lite inne i henne. Han slutade. Hon drog på sig sina strumpbyxor och gick därifrån någon gång på morgonen. Han slängde igen dörren efter henne. Hon började förstå vad som hänt. Hon var chockad och förvirrad. Hon ringde en väninna och berättade gråtande vad som hänt. Vid det första polisförhöret som hölls med henne samma morgon var hon alltjämt alkoholpåverkad. Hon har tidigare drabbats av minnesluckor. Hon har inte mått så bra efteråt. Hon har försökt förtränga det inträffade. Hon har känt skam. Hon har blivit försiktigare.

E.A: Sedan de blivit utkörda ur kamratens lägenhet omkring kl. 4 ville M.L. fortsätta festa. Han erbjöd henne att följa med hem till honom. De drack några glas vin. Han bäddade en bäddsoffa och de satt i den. Stämningen var trevlig och de hade lite ”mys” men troligen kom det inte till kyssar. De lade sig i soffan. Han hade troligen på sig kalsonger och en t-shirt, hon troligen strumpbyxor och ett linne. De somnade under täcket, kanske omkring kl. 5. Han vaknade efter några timmars sömn. Han ville ha ”sex”. M.L. låg på rygg och han låg på sidan. Han smekte henne på överkroppen utanpå kläderna och ner mot underlivet. Han stoppade in först ett finger och sedan ett till i hennes underliv och rörde runt lite. Hon fortsatte sova men reagerade som om hon tyckte att det var skönt. Han ville att hon skulle smeka honom och väckte henne genom att ruska henne i axeln och sade ”vakna, vakna”. Han hade sin icke erigerade penis utanför kalsongerna och ”juckade” kanske mot hennes ben. Hon vaknade och sade lugnt: ”Det här var inte så bra. Det här är våldtäkt.” Han blev förvirrad och chockad, eftersom han tidigare uppfattat att hon ville ha ”sex”. Han visade ut henne.

M.L. har lämnat en mycket ofullständig berättelse om vad som föregått E.A:s övergrepp mot henne. Hon har gett intryck av att vara plågad av förhörssituationen. Hon förefaller inte överdriva och har varit angelägen om att betona när hon inte varit säker på sina minnesbilder. Någon anledning att tro att hon sanningslöst skulle vilja tillvita E.A. brott föreligger inte.

E.A. har berättat naturligt och långt mer detaljerat och sammanhängande än vad M.L. förmått. Såvitt framkommit har han lämnat samma uppgifter under förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Han synes vara djupt ångerfull över det inträffade.

M.L. framstår inte som avsevärt mer trovärdig än E.A. Med de stränga krav som måste ställas på bevisningen i ett brottmål och i brist på annan bevisning än förhören med målsäganden och den tilltalade är det inte ställt utom rimligt tvivel att E.A. förgripit sig på M.L. i vidare mån än han själv erkänt. Genom att sticka in ett par fingrar i den berusade och sovande M.L:s slida har han otillbörligt utnyttjat hennes hjälplösa tillstånd. Den sexuella kränkning han därigenom utsatt henne för är snarlik kränkningen att utsättas för ett påtvingat samlag. Han har alltså genom sitt förfarande gjort sig skyldig till våldtäkt (jfr NJA 2008 s. 482 I). Händelseförloppet torde ha varit kortvarigt och E.A. har omedelbart avbrutit sitt handlande när M.L. vaknat och protesterat. Inget våld eller hot har förekommit och inte heller några förnedrande eller kränkande inslag utöver kränkningen i sig. Med hänsyn härtill kan våldtäkten bedömas som mindre grov.

Påföljd

E.A. är, bortsett från ett ordningsbotsföreläggande, tidigare ostraffad. Han lever, såvitt framgår av yttrande från frivården, under ordnade förhållanden och har inte några missbruksproblem.

För våldtäkt som är att anse som mindre grov är straffet fängelse i högst fyra år. Även en sådan våldtäkt är ett brott av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse, om inte särskilda skäl talar för annan påföljd. Med hänsyn till att det här varit fråga om en penetrering endast med fingrarna anser tingsrätten att straffvärdet av brottet är fängelse åtta månader. Vid ett så högt straffvärde är utrymmet för att välja annan påföljd mycket begränsat. Även om det saknas särskild anledning att befara att E.A. kommer att återfalla i brott och han har befunnits lämplig för och förklarat sig villig att utföra samhällstjänst föreligger inte förutsättningar att välja annan påföljd än fängelse.

Skadestånd

För den kränkning som E.A. utsatt M.L. för skall han förpliktas att betala skadestånd till henne. För en ”ordinär” våldtäkt bestäms i praxis kränkningsersättningen till 75 000 kr. I detta fall har det alltså rört sig om en mindre grov våldtäkt och om en kortvarig penetrering med fingrarna. Ersättningen för kränkning bör därför bestämmas till skäliga ansedda 50 000 kr. Det är inte visat att M.L. drabbats av sveda och värk till följd av våldtäkten. Någon ersättning härför skall därför inte utgå.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer E.A. för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första och andra styckena brottsbalken till fängelse 8 månader och förpliktar E.A. att utge skadestånd till M.L. med 50 000 kr jämte ränta.

Hovrätten

M.L. överklagade tingsrättens dom och yrkade fullt bifall till åtalet och i vart fall att hovrätten skulle tillerkänna henne vid tingsrätten yrkat skadestånd.

E.A. yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst och sätta ned skadeståndet till 25 000 kr eller annat belopp understigande det som tingsrätten bestämt. I andra hand yrkade han att fängelsestraffets längd skulle sättas ned.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsråden Mona Wildig och Christian von Szalay, referent, samt nämndemannen Katarina Frändberg) anförde i dom den 16 juni 2010 följande.

DOMSKÄL

Utredningen i hovrätten är densamma som vid tingsrätten och ger inte anledning att gå ifrån tingsrättens bedömning i fråga om skuld eller rubricering. Eftersom skuldfrågan är uppe till prövning genom överklagande av målsäganden ska hovrätten också pröva påföljden fullt ut. I den delen anser hovrätten att straffvärdet uppgår till fängelse ett år. Med hänsyn till brottets straffvärde och art kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Beträffande skadestånd delar hovrätten tingsrättens bedömning såvitt avser kränkningsersättning. Det får anses ligga i sakens natur att en målsägande drabbas av sveda och värk till följd av ett våldtäktsbrott, även i fall där gärningen bedöms som mindre grov. Hovrätten finner att skälig ersättning för detta bör bestämmas till 5 000 kr.

DOMSLUT

Hovrätten - som tillämpar 6 kap. andra och tredje styckena brottsbalken - ändrar tingsrättens dom endast på följande sätt. Fängelsestraffets längd bestäms till 1 år. Det skadestånd som E.A. ska utge till M.L. bestäms till 55 000 kr jämte ränta på sätt tingsrätten förordnat.

Nämndemannen Eivor Bladh var skiljaktig och anförde: Jag anser åtalet styrkt i dess helhet och dömer därför E.A. för våldtäkt av normalgraden till fängelse 2 år. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med rättens majoritet.

Hovrättens dom meddelad: den 15 juni 2010.

Mål nr: B 350-10.

Lagrum: 6 kap. 1 § 2 st. och 3 st. brottsbalken.

Rättsfall: Svea hovrätt, avd 3, dom 2009-04-16 i mål B 9893-08; Svea hovrätt, avd 10, dom 2010-01-20 i mål B7673-08.