RH 2010:64

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Annalise Detthoff samt nämndemännen Berit Severin och Kent Sannerholm) anförde i dom den 22 december 2009 följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Av obduktionsprotokollet har framgått att M.K.G., som var 152 centimeter lång och som vägde 54 kilo, tillfogats sju större sårskador på huvudsvålen och ett tiotal djupare stick- respektive skärskador i ansiktet, på armarna och på händerna. Vidare företedde hennes kropp blåmärken och överhudsavskrapningar i ansiktet, omkring ytteröronen, på axlarna och på överarmarna. W.G., som utfört den rättsmedicinska obduktionen har som sin bedömning anfört följande. ”Skadorna är dels en följd av trubbigt våld (huvud, axlar, överarmar, ansikte), dels en följd av skarpt våld (ansikte, armar och händer, i mindre utsträckning även bål). Skadorna i huvudsvålen kan ha uppkommit p.g.a. slag med något hårt föremål. Stick- och sårskadorna kan ha orsakats av eggvasst föremål, t.ex. en kniv. Blödningarna i munslemhinnan och i ögonens bindhinnor kan möjligtvis vara tecken på kvävning, dock är det inte uteslutet att de har uppkommit i samband med inverkan av trubbigt våld (t.ex. slag mot de berörda kroppsregionerna). Skadorna är färska och de har uppkommit i nära anslutning till dödsfallet. En del av de skador som påvisades på armarna och händerna anses som aktiva och passiva motvärnsskador. Skadorna har orsakat en stor blodförlust och blodförlusten förklarar dödsfallet till fullo. Det rättskemiska undersökningsresultatet visar att M.K.G. inte var påverkad av alkohol, läkemedel eller illegala droger (enligt screeningens omfång) vid dödstiden. Fynden talar starkt för att M.K.G. har avlidit p.g.a. yttre förblödning i samband med de påvisade skadorna och att det handlar om ett onaturligt dödssätt. Allt talar för att skadorna och därmed hennes död har orsakats av en annan person.”

Någon tvekan om att det är Y.S.E. som tillfogat M.K.G. de skador som lett till hennes död råder inte. Skadebilden som framkommit genom obduktionsprotokollet stämmer i allt väsenligt väl överens med de uppgifter Y.S.E. lämnat vid det inledande samtalet med P.E. och är även förenlig med vad han berättat under huvudförhandlingen. Y.S.E. har dock bestritt uppsåt till det inträffade dödsfallet och vidare anfört att han på grund av angrepp från M.K.G:s sida haft rätt att freda sig.

Det angrepp från M.K.G:s sida som Y.S.E. beskrivit vid huvudförhandlingen i form av en kraftig vridning av hans guldkedja runt hans hals, ett mycket smärtande grepp om hans testiklar samt ett bett i hans tumme har han inte lämnat några uppgifter om förrän i ett sent skede av förundersökningen. Några uppgifter om angreppen återfinns således inte i samtalet med P. E. och inte heller har Y.S.E. nämnt dem för W.G., som den 6 augusti 2009 utfört rättsmedicinsk kroppsundersökning å honom. Vid denna undersökning påvisades dels linjära, dels bandformade rodnader och ytliga hudavskrapningar på halsens högra och vänstra sida, på bröstkorgens framsida, på höger axel, på den högra underarmen och på det vänstra underbenet samt skarpkantade skador på den högra och vänstra handflatan samt på det vänstra underbenet. Enligt W.G:s bedömning har de ytliga hudavskrapningarna på halsen, på bröstkorgen och på den högra underarmen varit en följd av tangentiellt inverkande våld och de kan ha uppkommit t.ex. genom fingernaglar (rivmärken), den ytliga hudavskrapningen på den högra axeln varit en följd av tangentiellt inverkande våld av en större yta, t.ex. kontakt med någon vägg eller något föremål samt de skarpkantade skadorna på händerna och på underbenet kunnat ha orsakats av något vasst föremål, t.ex. en kniv eller något annat vasst föremål. Enligt vad W.G. uppgivit vid förhöret med honom skulle det våld som Y.S.E. påstått att M.K.G. utövat med en kedja mot hans hals ha avsatt märken. Några sådana har dock inte iakttagits vid kroppsundersökningen. Vidare skulle enligt W.G:s utsago ett så kraftigt bett som det Y.S.E. beskrivit ha lämnat märken på motstående sidor av tummen. Inte heller några sådana skador har iakttagits vid kroppsundersökningen. Genom vad nu redovisats har något stöd för Y.S.E:s påstående om ett inledande angrepp från M.K.G. inte framkommit.

Vad gäller uppgifterna som nedtecknats av P. E. vid samtalet med Y.S.E. har tingsrätten inte funnit anledning ifrågasätta att de nedtecknade uppgifterna verkligen lämnats av Y.S.E. Berättelsen har varit lång och detaljerad och har enligt P. E:s utsago lämnats i ett sammanhang, särskilt vad avser själva den påtalade gärningen. Att Y.S.E. vid sin redogörelse skulle ha utelämnat så betydelsefulla omständigheter som de han senare uppgivit om M.K.G:s handlande finner tingsrätten, om dessa verkligen förelegat, näst intill uteslutet. I stället framstår de uppgifter som Y.S.E. senare lämnat om angrepp från M.K.G. som en efterhandskonstruktion. Vid denna bedömning är det Y.S.E:s inledningsvis lämnade beskrivning av händelseförloppet som skall beaktas vid prövningen av uppsåts- och skuldfrågan.

Någon mer specifik förklaring till sitt agerande har Y.S.E. inte lämnat, men av den inledande berättelsen har framgått att han efter en plötsligt påkommen aggressivitet försökt strypa M.K.G., huggit henne med en kniv, slagit henne med en glasflaska, som gått sönder, varpå han huggit henne i ansiktet med den trasiga flaskan med sikte på hennes öga, slagit henne med något i huvudet och slutligen, efter en paus då han hållit i M.K.G., med sina fötter ställt sig på hennes hals samtidigt som han strypt henne med ena handen, varvid hon till slut dött. Genom dessa Y.S.E:s uppgifter finner tingsrätten klarlagt att hans avsikt med sitt handlande redan från början varit att bringa M.K.G. om livet. Vid denna bedömning och då invändningen om nödvärn är vederlagd skall Y.S.E. med bifall till åtalet dömas för mord.

Påföljdsfrågan

Alltsedan den 1 juli 2009 är straffet för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.

Av förarbetena till ändringen framgår bland annat följande (prop. 2008/09:118 s. 42 f.).

Syftet med den utvidgade straffskalan är att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning av mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid. Straffet ska, med beaktande av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde, jfr 29 kap. 1 § första stycket. Vid bedömningen av straffvärdet ska, enligt andra stycket samma paragraf, beaktas bl.a. vad den tilltalade insett eller bort insett om gärningen samt de avsikter eller motiv han eller hon haft. Försvårande eller förmildrande omständigheter som avses i 29 kap. 2 och 3 §§ och som kan ha förelegat ska beaktas. Vidare ska hänsyn tas till övriga föreliggande omständigheter relevanta för straffmätningen. Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och också beakta att dessa kan föreligga i olika grad. Domstolen bör använda hela straffskalan vid straffmätningen. Omständigheter som bör tala i skärpande riktning är t.ex. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller har präglats av särskild förslagenhet, brottet har syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den har medfört ett svårt lidande för brottsoffret, brottet har inneburit ett angrepp på någon i dennes tjänsteutövning eller brottet har begåtts med sådan avsikt som anges i 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott utan att straffansvar enligt det lagrummet föreligger. I skärpande riktning bör även tala att brottet har riktat sig mot närstående, brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning eller brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret, t.ex. offrets barn. Att återfall i brott kan beaktas framgår av 29 kap. 4 §. Om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till allvarlig våldsbrottslighet eller tidigare har angripit brottsoffret bör det tala i skärpande riktning. I samma riktning ska beaktas om flera personer har mördats eller det annars är fråga om flerfaldig brottslighet. I mildrande riktning bör tala t.ex. att händelseförloppet har varit hastigt och den tilltalade har haft svårt att besinna sig eller brottet föregåtts av ett kraftigt provocerande beteende. I samma riktning bör tala att brottet har begåtts under påverkan av en psykisk störning eller den tilltalade av någon annan orsak har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Även andra omständigheter än de nu nämnda kan tala i skärpande eller mildrande riktning. Fängelse på livstid bör förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl att döma till ett svårare straff än fängelse i 18 år. Fängelse på livstid kan t.ex. väljas när domstolen skall bestämma ett gemensamt straff för flera mord eller ett mord och annan allvarlig brottslighet eller när den tilltalade tidigare har dömts för särskilt allvarlig brottslighet. I flertalet fall av mord bör ett tidsbestämt straff vara tillräckligt. I ju högre grad föreliggande omständigheter talar i skärpande riktning, desto högre grad i straffskalan för det tidsbestämda straffet bör domstolen bestämma straffet. Minimistraffet fängelse i tio år bör väljas i fall där omständigheterna anses vara förmildrande utan att gärningen är att bedöma som dråp.

Det brott som Y.S.E. nu döms för rör varken flerfald eller återfall. Med beaktande av motivuttalandena är det därmed inte att hänföra till de fall av mord som skall följas av fängelse på livstid.

Vid bestämmande av ett tidsbestämt fängelsestraff för mord har av de ovan återgivna förarbetena framgått att minimistraffet fängelse tio år bör väljas där omständigheterna anses förmildrande utan att gärningen är att bedöma som dråp. I det föreliggande lagstiftningsarbetet har 18 år satts som tak för tidsbestämt fängelsestraff för mord och är det således inte längre möjligt att i dessa fall göra påslag för fall av återfall i brott eller vid flerfaldig brottslighet. Detta torde innebära att även maximistraffet 18 år och utrymmet strax därunder bör reserveras för de fall av flerfaldig allvarlig brottslighet eller i vart fall återfall i sådan brottslighet där omständigheterna är sådana att de inte föranleder bestämning av straffet till fängelse på livstid.

Med utgångspunkt från det redovisade finner tingsrätten att det brott som Y.S.E. nu döms för inte är att hänföra vare sig till den nedre eller den övre delen av straffskalan 10 till 18 år. Vid straffmätningen inom dessa ramar beaktar tingsrätten att det aktuella brottet riktat sig mot en närstående, att gärningen varit utdragen i tiden och att den medfört ett svårt lidande och dödsångest för M.K.G., som under händelseförloppet varit skyddslös. Av utredningen har inte framgått att Y.S.E. i förväg planerat att ta livet av M.K.G. Fynden av bland annat sedlar och mynt, cigaretter och fimpar, smycke och flaska på och i nära anslutning till M.K.G:s kropp har givit intryck av någon form av skändning av kroppen. Mot Y.S.E:s om än något svävande förklaringar till dessa fynd kan det dock inte anses visat att Y.S.E. haft en sådan avsikt. Med beaktande av de anförda omständigheterna mäter tingsrätten fängelsestraffets längd till femton år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer Y.S.E. för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken till fängelse 15 år.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Stefan Nyman, referent, tf. hovrättsassessorn Karin Ståhlbröst samt nämndemännen Georg Jönsson och Mayvor Lundberg) anförde i dom den 16 februari 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Som tingsrätten har funnit ska Y.S.E. dömas för att uppsåtligen ha berövat M.K.G. livet genom att tilldela henne ett stort antal hugg eller stick, tilldela henne flera slag i huvudet med ett hårt föremål som tillhygge samt vid upprepade tillfällen ta stryptag på henne. Det har inte kommit fram några omständigheter i detta fall som utgör skäl att anse brottet som mindre grovt. I likhet med tingsrätten finner hovrätten därför att Y.S.E. ska dömas för mord och att påföljden ska bestämmas till fängelse. Valet står då mellan fängelse på viss tid eller på livstid.

Som tingsrätten har redogjort för har straffskalan för det tidsbestämda straffet för mord den 1 juli 2009 utvidgats från att ha omfattat enbart tio år till att omfatta även fängelse i mer än tio och högst arton år. Syftet med den utvidgade straffskalan är att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning vid mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid. Fängelse i arton år kan alltså numera dömas ut för mord även när det är fråga om ett enstaka brott. Fängelse på livstid ska liksom tidigare förbehållas de allvarligaste fallen av mord, dvs. fall där det finns skäl att döma till ett svårare straff än fängelse i arton år. I förarbetena anges att i flertalet fall av mord bör ett tidsbestämt straff vara tillräckligt (se prop. 2008/09:118 s. 42 f.).

I förevarande fall föreligger inte några förmildrande omständigheter som kan beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde. I skärpande riktning talar däremot att Y.S.E:s angrepp på M.K.G. enligt vad som framgår av utredningen varit helt oprovocerat och utförts med avsevärd brutalitet samt riktat sig mot en närstående i en utsatt och skyddslös ställning. Härtill kommer att händelseförloppet har varit utdraget i tiden. Som särskilt försvårande beaktar hovrätten härvid att Y.S.E. - sedan hans krafter tillfälligt tycks ha sinat under själva angreppet på grund av att M.K.G. bjöd på stort motstånd - under en stund avbröt angreppet och höll fast henne medan han själv återhämtade sig innan han på nytt angrep henne och till slut uppnådde sitt syfte att beröva henne livet. Inte minst med hänsyn härtill måste händelseförloppet ha inneburit ett svårt lidande och stor dödsångest för M.K.G. Trots att brottet är mycket allvarligt finner hovrätten emellertid att det - med beaktande av den praxis som under senare år har utbildats när det gäller påföljden för mord och motivuttalandena i samband med den nyligen genomförda lagändringen - inte kan anses vara att hänföra till de allvarligaste fallen av mord. Y.S.E. bör därför dömas till ett tidsbestämt straff.

När det gäller fängelsestraffets längd beaktar hovrätten följande. Förarbetena ger inte stöd för att avsikten varit att maximistraffet arton år enligt den utvidgade straffskalan - eller ens straffskalans övre spann - skulle vara förbehållet de fall där det rör sig om flerfaldig brottslighet eller återfall i brott. Tvärtom påpekas i förarbetena att domstolen vid straffmätningen bör använda hela straffskalan. Ett behov av att kunna beakta sådana omständigheter som nu nämnts torde kunna tillgodoses genom att livstids fängelse väljs (jfr a.a. s. 31 och 38). Vid en helhetsbedömning av omständigheterna vid själva gärningen finner hovrätten att de är så allvarliga att straffets längd bör bestämmas till arton år. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 18 år.

Hovrättens dom meddelad: den 16 februari 2010.

Mål nr: B 288-10.

Lagrum: 3 kap. 1 § brottsbalken.

Litteratur: Prop. 2008/09:118 s. 31, 38 och 42 f.