RH 2010:68
En konkursgäldenär har under pågående konkurs väckt talan mot annan om egendom av beskaffenhet att kunna höra till konkursboet. Sedan tingsrätten berett konkursboet tillfälle att överta den väckta talan förklarade sig konkursboet för närvarande inte kunna överta käromålet. Tingsrätten prövade därefter frågan om talerätt och kom då fram till att käromålet avsåg egendom som tillhörde konkursboet varför talan avvisades. Detta beslut har undanröjts av hovrätten, som funnit att tingsrätten borde ha inväntat ett slutligt ställningstagande från konkursboet innan den avgjorde talerättsfrågan.
Stockholms tingsrätt
O.-P.C. försattes år 2004 i konkurs. Innan konkursen avslutats ansökte han den 22 oktober 2008 vid tingsrätten om stämning å Trygg-Hansa Försäkringsbolag (Trygg-Hansa) med yrkande om förpliktande för motparten att utge försäkringsersättning.
Trygg-Hansa yrkade att käromålet skulle avvisas då O-P.C. var försatt i konkurs och därmed saknade processbehörighet och talerätt i målet.
Sedan tingsrätten berett konkursboet tillfälle att överta O-P.C:s talan anförde konkursförvaltaren i huvudsak följande. Anspråket på försäkringsersättning ska rätteligen ingå i konkursen. Konkursboet anser sig dock vara förhindrad att för närvarande överta käromålet.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Inge Simfors) anförde i beslut den 15 maj 2009 följande.
SKÄL
Enligt 3 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) får gäldenären, sedan ett beslut om konkurs har meddelats, inte råda över egendom som hör till konkursboet. Konkursgäldenären har inte rätt att väcka talan beträffande sådan egendom som han efter konkursbeslutet inte längre råder över. Skulle konkursgäldenären ändå väcka talan bör konkursboet ges tillfälle att överta hans talan innan frågan om rättegångshinder avgörs (NJA 1978 s. 347). Ingår egendomen inte i konkursboet är emellertid konkursgäldenären oförhindrad att föra talan om egendomen (jfr NJA 1983 s. 563 och NJA 1999 s. 777).
Målet avser en fordran på försäkringsersättning. Fordringen kan inte anses tillhöra annan än O.-P.C. som i målet för talan rörande fordringen. Fordringen kan inte heller anses utgöra O.-P.C:s beneficium och på den grunden vara undantagen från konkursen. Eftersom O.-P.C. inte äger föra talan om egendom som ingår i konkursboet ska käromålet därmed avvisas.
SLUT
Tingsrätten avvisar käromålet.
Hovrätten
O.-P.C. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle undanröja avvisningsbeslutet. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att han varit tvungen att väcka talan vid tingsrätten trots att han var försatt i konkurs eftersom hans möjlighet att göra sitt anspråk mot Trygg-Hansa gällande i annat fall hade gått förlorad på grund av preskription.
Trygg-Hansa bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Andest Broqvist, hovrättsrådet Linda Hallstedt och hovrättsassessorn Christina Berg, referent) anförde i beslut den 7 december 2009 följande.
SKÄL
I målet är ostridigt att O.-P.C. vid tidpunkten för talans väckande var försatt i konkurs och att han därför inte ägde föra talan om egendom som, om talan bifölls, ingick i konkursen. Som tingsrätten anfört är emellertid en konkursgäldenär oförhindrad att föra talan om egendom som inte ingår i konkursen. Konkursgäldenären får därför föra talan om t.ex. fordringsanspråk som konkursboet avstått till konkursgäldenären (se bl.a. NJA 1999 s. 777).
Före avvisningsbeslutet beredde tingsrätten O.-P.C:s konkursbo tillfälle att överta O.-P:C:s väckta talan. Konkursförvaltaren L.B. anförde i sitt första yttrande till tingsrätten att det aktuella anspråket rätteligen skulle ingå i konkursen samt att konkursboet övervägde att inträda i målet och överta käromålet. Han begärde och medgavs därefter ett flertal anstånd avseende konkursboets slutliga ställningstagande till att överta O.-P.C:s talan. L.B. anförde i sitt sist ingivna yttrande till tingsrätten att han ansåg att konkursboet för närvarande inte kunde överta käromålet eftersom konkursboets medel - som det då syntes - inte kunde användas för att täcka kostnaderna för att driva rättegång. Han angav dock vidare att han ansåg sig oförhindrad att ändra sitt ställningstagande så länge konkursen pågick.
Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 1999 s. 777 att det inte finns skäl att analogivis utsträcka tillämpligheten av 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen (1987:672) på sådant sätt att en förklaring från konkursboets sida om icke-övertagande i en situation som den förevarande ska medföra att den egendom som är föremål för tvist inte längre kommer att tillhöra konkursboet, med följd att gäldenären automatiskt skulle bli behörig att fortsätta processen. Som Högsta domstolen vidare uttalade i det nämnda rättsfallet torde emellertid ofta omständigheterna ge vid handen att konkursboets ställningstagande i realiteten innebär att boet inte önskar ta befattning med det rättsanspråk som tvisten gäller utan avstår från detta till förmån för gäldenären. Att särskilt beakta i det aktuella målet är att en förklaring från konkursboet att inte överta talan synes innebära att boet sätter sig ur stånd att självt föra talan i saken på grund av preskription. Denna omständighet måste med avsevärd styrka anses tala för att ett slutligt ställningstagande från konkursboet om att inte överta talan i realiteten har innebörden att boet avstår från den omstämda fordringen till förmån för O.-P.C. (jfr NJA 1991 C 153). Med hänsyn härtill finner hovrätten att tingsrätten borde ha inväntat ett slutligt ställningstagande från konkursboet i fråga om övertagande av talan. Eftersom något sådant slutligt ställningstagande inte hade avgetts vid tidpunkten för tingsrättens avvisningsbeslut ska detta undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för erforderlig behandling.
SLUT
Hovrätten undanröjer tingsrättens avvisningsbeslut och visar målet åter till tingsrätten för erforderlig behandling.
Hovrättens beslut meddelat: den 7 december 2009.
Mål nr: Ö 4717-09.
Lagrum: 3 kap.1 och 9 §§konkurslagen (1987:672).
Rättsfall: NJA 1978 s. 347; NJA 1983 s. 563; NJA 1991 C 153; NJA 1999 s. 777.