NJA 1999 s. 777

B.k. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle undanröja det överklagade beslutet och visa målet åter till TR:n för ny handläggning.

S.T. och A.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Thimfors, referent, och hovrättsassessorn Mägi) avslog överklagandet i slutligt beslut d 9 febr 1998.

B.k. (ombud advokaten M.G.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n för erforderlig behandling.

S.T. och A.L. (ombud för båda advokaten K.E.) bestred yrkandena.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Lennander, Håstad och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. B.k. försattes i konkurs d 23 nov 1994. Medan konkursen fortfarande pågick väckte han vid TR:n talan mot S.T. och A.L. med yrkande om betalningsförpliktelse för dem. Sedan TR:n förelagt konkursförvaltaren att lämna besked huruvida konkursboet övertog B.k:s talan i målet, meddelade konkursförvaltaren TR:n att konkursboet inte önskade överta denna talan. Fråga är nu om B.k:s talan skall tas upp till prövning.

I svensk rätt gäller sedan länge att konkursgäldenären inte råder över egendom som hör till konkursboet. En bestämmelse om detta finns i 3 kap 1 § i den nu gällande KL. Regeln är avsedd att tillgodose intresset av att konkursgäldenären inte företar rättshandlingar som kan äventyra konkursborgenärernas rätt. Den inverkar alltså inte på konkursgäldenärens rättshandlingsförmåga och processbehörighet i övrigt. Denne är således oförhindrad att föra talan om egendom som inte ingår i konkursboet, t ex därför att egendomen inte är utmätningsbar eller därför att konkursboet har avstått sina anspråk på egendomen till honom (beträffande det sistnämnda fallet jfr Kallenberg, Svensk civilprocessrätt I s 552, NJA II 1947 s 160, Söderlund, Rättegångsbalken s 291, Walin-Palmer, Konkurslagen I s 154 f, Welamson, Konkursrätt, 1961, s 303 not 8). Om en konkursgäldenär som väcker talan om viss egendom företer bevis på att konkursboet avstått från sina anspråk på egendomen, skall käromålet alltså tas upp till prövning.

Enligt 3 kap 9 § 1 st KL skall ett konkursbo beredas tillfälle att överta konkursgäldenärens talan, när det vid tidpunkten för konkursbeslutet pågår rättegång mellan gäldenären och någon annan angående sådan egendom som hör till konkursboet. Väljer konkursboet att inte överta gäldenärens talan, skall egendomen inte anses tillhöra konkursboet. I och med detta blir gäldenären behörig att fullfölja rättegången. Vad gäldenären kan vinna genom processen kommer då att falla utom konkursen. Konkursboets valrätt och rättsföljden av att det inte övertar gäldenärens talan sammanhänger med att den som för processen riskerar att få betala rättegångskostnader. Vidare kan gäldenärens motpart ha ett intresse av att målet slutförs. I rättsfallet NJA 1996 s 46 har fastslagits att en förklaring från konkursboets sida att boet inte avser att överta en av gäldenären före konkursutbrottet väckt talan kan återtas av boet i den instans där förklaringen avgetts i enlighet med vad som normalt gäller för processhandlingar i allmänhet.

Bestämmelsen i 3 kap 9 § 1 st KL avser inte den situationen att som i förevarande fall en person som redan är försatt i konkurs väcker talan mot tredje man angående en tillgång som, om talan bifalls, ingår i konkursen. Eftersom gäldenären inte råder över egendomen ansågs det tidigare att en sådan talan skulle omedelbart avvisas (NJA 1915 s 294 och 1918 s 301; se vidare NJA II 1947 s 159, Welamson, Konkursrätt, 1961, s 303, Walin-Palmer, Konkurslagen I s 154 och Elwing i Rättsfall att minnas, 1997, s 359 ff). I senare rättspraxis har HD emellertid fastslagit att konkursboet skall beredas tillfälle att överta gäldenärens talan innan rätten fattar beslut i avvisningsfrågan (NJA 1978 s 347 I och II; jfr även 1992 s 518 II), en ordning som också numera torde iakttas i praxis. I förevarande fall uppkommer frågan hur målet skall handläggas när konkursboet, efter att i enlighet härmed ha beretts tillfälle att överta talan, förklarar att boet inte önskar göra detta.

Det finns inte skäl att analogivis utsträcka tillämpligheten av bestämmelsen i 3 kap 9 § 1 st på sådant sätt att en förklaring från konkursboets sida om icke-övertagande i detta läge skall medföra att den egendom som är föremål för tvist inte längre kommer att tillhöra konkursboet, med följd att gäldenären automatiskt skulle bli behörig att fortsätta processen. Inte heller kan en sådan förklaring utan vidare tolkningsvis tilläggas den innebörden att boet avstår från egendomen till förmån för gäldenären (jfr NJA 1998 C 74). Så t ex kan konkursboet av olika skäl vilja avvakta med ett ställningstagande i frågan, och man måste också ta viss hänsyn till att gäldenären kan ha underlåtit att tillhandahålla konkursboet relevant beslutsunderlag.

Ofta torde emellertid omständigheterna ge vid handen att konkursboets ställningstagande i realiteten innebär att boet inte önskar ta befattning med det kanske mycket osäkra rättsanspråk som tvisten gäller utan avstår från detta till eventuell förmån för gäldenären. Ibland kan det - såsom när boet på grund av en preskriptionsfrist satt sig ur stånd att själv föra talan i saken (se NJA 1991 C 153) - framstå som alldeles klart att förklaringen måste tilläggas denna innebörd. Även om det i första hand ankommer på gäldenären själv att styrka sin behörighet att föra talan är det för att onödiga avvisningsbeslut skall undvikas angeläget att rätten och konkursförvaltaren sörjer för att konkursboets inställning klarläggs, innan frågan om avvisning prövas. Detta gäller särskilt med hänsyn till att gäldenären är oförhindrad att i högre rätt förebringa utredning om vad konkursboet avsett med sitt yttrande (jfr NJA 1998 C 74).

Den förklaring som konkursförvaltaren i förevarande fall avgav till TR:n om att konkursboet inte önskade överta B.k:s talan innebar inte enligt sina ordalag att boet även avstod från den omstämda fordringen, men omständigheterna får anses ha givit anledning till antagande att den i realiteten kunde ha denna innebörd. I HovR:n har B.k. företett ett intyg från konkursförvaltaren enligt vilket denne uppgett att han innan han avgav förklaringen meddelat B.k. att konkursförvaltningen inte önskade driva fordringsanspråket eller eljest hantera detta i konkursen, att han härigenom avstått från att ta med fordringsanspråket i konkursen samt att detta enligt hans mening inte hörde till boet. Med hänsyn härtill får det anses vara utrett att konkursboets förklaring till TR:n innebar att boet avstått det ifrågavarande fordringsanspråket till B.k..

På grund av det anförda skall TR:ns beslut undanröjas och målet återförvisas till TR:n för erforderlig behandling.