RH 2010:90

A.K. väckte talan mot ett bolag med säte i Norge (S-bolaget) och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att han - även efter upphörandet med utgången av år 2007 av ett tidigare handelsagenturförhållande mellan honom och S-bolaget - har rätt till provision enligt 9 § sammanläst med 12 § lagen (1991:351) om handelsagentur för fyra angivna leveransavtal så länge dessa är i kraft, samt att S-bolaget med tillämpning av 11 § lagen om handelsagentur har att betala ränta på förfallna provisionsbelopp enligt 6 § räntelagen (1975:635) till dess betalning sker.

S-Bolaget yrkade att tingsrätten skulle avvisa käromålet.

A.K. bestred S-bolagets avvisningsyrkande.

Tingsrätten (rådmannen Arne Åkerström) anförde i slutligt beslut den 5 november 2009 följande.

Det är ostridigt att A.K. i slutet av 1960-talet i följd av muntligt avtal blev handelsagent i Sverige för beslag till det norska s.k. H-fönstret. Det är också ostridigt att ett skriftligt handelsagenturavtal ingicks den 5 oktober 1982 mellan A.K. å ena sidan och dåvarande patenträttsinnehavarna H.K. och K-bolaget å andra sidan samt att detta avtal innehöll en bestämmelse om att tvister som uppkommer i anledning av avtalet skall prövas av norsk domstol. Det är vidare ostridigt att A.K:s avtalspartner då handelsagenturen upphörde att gälla vid utgången av år 2007 var S-bolaget men att något nytt skriftligt handelsagentursavtal med angivande av dessa två parter som avtalspartners aldrig upprättats.

S-Bolaget har gjort gällande att bolaget trätt in i 1982 års agentavtal med A.K. samt att denne genom att fortsätta att sälja beslagen och motta provision från bolaget godtagit detta. A.K. har för sin del bestritt att S-bolaget trätt in i 1982 års avtal och i stället hävdat att parterna arbetat formlöst i en anda av ömsesidigt förtroende.

A.K. har alltsedan slutet av 1960-talet och fram till utgången av år 2007 varit handelsagent för de aktuella beslagen. Rollen som huvudman för agenturen har under tid varierat. Det synes dock i realiteten ha rört sig om variationer inom samma krets av personer och familjer; direkt eller via av dem kontrollerade bolag. Det har inte ens påståtts att A.K:s uppdrag som handelsagent påverkats av ändringar i huvudmannaskapet. Han har tvärtom fortsatt att verka som tidigare och tagit emot provision från ny huvudman. Vid dessa förhållanden får S-Bolaget anses ha trätt in i handelsagenturavtalet med A.K. med det avtalsinnehåll och med de rättigheter och skyldigheter som tidigare huvudman haft. Av detta följer att avtalet innehåller en bestämmelse om att tvister skall prövas av norsk domstol och att det därmed föreligger hinder för tingsrätten att uppta tvisten. På grund av det anförda och då vad A.K. i övrigt anfört som skäl för att tingsrätten ändå skulle vara behörig att uppta tvisten inte föranleder någon annan bedömning, skall käromålet avvisas.

Tingsrätten avvisar käromålet.

A.K. yrkade att hovrätten skulle ogilla S-bolagets yrkande om avvisning.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson, hovrättsrådet Christer Ranch och tf. hovrättsassessorn Gustav Nyström, referent) meddelade prövningstillstånd och anförde i beslut den 22 december 2009 följande.

Tingsrätten har kommit fram till att S-bolaget inträtt i det skriftliga handelsagenturavtal som slöts den 5 oktober 1982 mellan A.K. å ena sidan samt H.K. och K-bolaget å andra sidan. I avtalet finns en klausul som anger att norsk domstol är behörig, en s.k. prorogationsklausul. A.K. har påstått att kraven i artikel 17 i 1988 års Luganokonvention inte är uppfyllda och att prorogationsklausulen därför inte är giltig.

EU-domstolen har i rättsfallet Tilly Russ (nr 71/83) tolkat motsvarande artikel i Brysselkonventionen. Rättsfallet är vägledande även för tillämpning av Luganokonventionen. I rättsfallet skulle EU-domstolen bedöma om en prorogationsklausul i ett transportdokument kunde åberopas av transportören mot en tredje man som var innehavare av dokumentet. EU-domstolen kom fram till att det i sådant fall krävs för det första att prorogationsklausulen uppfyller de krav Brysselkonventionen ställer för att klausulen ska vara giltig mellan de ursprungliga avtalsparterna. För det andra krävs att den tredje mannen inträder i överlåtarens rättsställning enligt den nationella lag som är tillämplig. Den tredje mannen ansågs dock inte kunna undandra sig prorogationsklausulen med hänvisning till att han inte gett sitt uttryckliga samtycke till den.

Prorogationsklausulen i avtalet den 5 oktober 1982 uppfyller enligt hovrättens mening de krav som anges i artikel 17 i Luganokonventionen, när det gäller förhållandet mellan A.K. å ena sidan samt H.K. och K-bolaget å andra sidan. Frågan är då om S-bolaget har inträtt i avtalet och om S-bolaget har rätt att åberopa prorogationsklausulen.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att S-bolaget har inträtt i avtalet med A.K. Avtalet har därefter tillämpats under avsevärd tid av parterna. I och med det nu sagda har S-bolaget fullt ut övertagit de rättigheter och skyldigheter som de ursprungliga avtalsparterna H.K. och K-bolaget annars skulle ha haft och formkraven i artikel 17 i Luganokonventionen har då inte på nytt behövt uppfyllas (jämför även rättsfallet Iveco Fiat nr 313/85).

S-bolaget har alltså rätt att åberopa klausulen som innebär att endast norsk domstol är behörig. Det innebär i sin tur att svensk domstol inte är behörig. Tingsrättens beslut att avvisa käromålet har därför varit riktigt.

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 22 december 2009.

Mål nr: Ö 4592-09.

Rättsfall: EG-domstolen mål 71/83 Tilly Russ v Nova [1984] (ECR 2417); EG-domstolens mål 313/85 Iveco Fiat v Van Hool [1986] (ECR 3337).

Litteratur: Pålsson: Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 214 ff.