RH 2011:28
En person har dömts för misshandel av en f.d. sambo i hennes bostad och för i samband därmed förövad skadegörelse avseende henne tillhöriga inventarier. Kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) har utgått för båda brotten.
Södertörns tingsrätt
Åklagaren väckte talan mot U.M. för misshandel och skadegörelse enligt följande gärningsbeskrivning.
U.M har den 17 juni 2009 på Skebokvarnsvägen i Bandhagen, Stockholms kommun , uppsåtligen tillfogat A.K. smärta, svullnad och sårskada genom att flera gånger slå henne i ansiktet och dra henne i håret. - U.M. har vid samma tillfälle förstört eller skadat bl.a. glas, bokhylla och bordsskiva genom att vräka ut innehållet i ett skåp, varvid skador för cirka 8 000 kr uppkommit.
Målsäganden A.K. yrkade att U.M. skulle förpliktas att utge skadestånd till henne med, såvitt nu är i fråga, 5 000 kr i ersättning för kränkning med anledning av skadegörelsen och med 10 000 kr i ersättning för kränkning med anledning av misshandeln.
U.M. bestred ansvar och det enskilda anspråket och kunde i fråga om det yrkade skadeståndet för kränkning inte vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ulf Landin samt nämndemännen Kerstin Tärnholm, Jan Bergvall och Gunilla C Söderlind) anförde i dom den 26 maj 2010 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Skuld
Av utredningen har framkommit bl.a. följande. A.K. och U.M. har båda tidigare varit gifta med andra personer i långvariga äktenskap. De träffades våren 2006 och sammanbodde sedan i en villa tillhörande A.K. Den 15 juli 2008 flyttade A.K. till en bostadsrättslägenhet på den i åtalet angivna adressen. U.M. bodde då tidvis i ett källarförråd i fastigheten och förvarade även en del egna saker hos A.K. Deras förhållande hade emellertid upphört och de träffades inte regelmässigt. Den i målet aktuella dagen träffades de av en tillfällighet i Högdalens centrum. Båda hade dessförinnan druckit alkohol. U.M. bjöd även A.K. på alkohol och de gick så småningom hem till A.K. Enligt A.K. var det endast för att U.M. ville ha en väska med papper som fanns där. Väl i lägenheten ville U.M. ha fler saker men A.K. ville inte lämna ut dessa eftersom hon ville att U.M. först skulle betala de skulder till henne som hon anser fanns kvar från samboendetiden. U.M. blev då arg och vräkte ut glas från ett vitrinskåp som fanns i vardagsrummet så att de hamnade på golvet och gick sönder. Enligt A.K. misshandlade han henne även på sätt och med den effekt som framgår av åtalet. Grannar larmade polisen som kom till platsen i omedelbar anslutning till händelsen. En av poliserna var J. W. som gjorde noteringar om skador på A.K. och förstörd egendom samt även dokumenterade dessa genom fotografier.
Tingsrätten gör följande bedömning. Att U.M. gått våldsamt tillväga hos A.K. har i vart fall vad gäller glaskrossning framgått både av vad han själv medgivit och av de uppgifter som lämnats av A.K. Vad gäller åtalet för misshandel vinner detta stöd av A.K:s uppgifter vilka även vinner stöd av de uppgifter som lämnats av J.W. men främst av de fotografier som han tagit på platsen, av vilka det framgår att A.K. haft skador som väl överensstämmer med vad hon uppgivit om hur dessa uppkommit. Fotografierna visar även att en stor mängd glasföremål krossats i lägenheten i fråga.
A.K:s uppgifter om misshandel och skadegörelse vinner även stöd av övriga vittnens uppgifter om vad hon i efterhand berättat för dem. P.K. har även kunnat identifiera flera av de sönderslagna prydnadsföremålen som sådana som sedan lång tid tillbaka funnits i A.K:s hem och berättat om skador på bl. a. bokhyllan i fråga. A.K. har på ett mycket detaljerat sätt berättat om de föremål hon förvarade i vitrinskåpet och med bestämdhet avvisat U.M:s uppgifter om att något av dessa föremål tillhört honom. Hon har även på ett detaljerat sätt berättat om vad som skadats i enlighet med vad som framgår av bilaga 2. U.M. har som förklaring till att han förstört egendom angivit att han ilsknade till när han inte fick ut de saker han ville ha och tänkte att han lika gärna kunde kasta ut saker av värde och därvid kastade ut bestick, whiskyglas, snapsglas och irish coffee-glas men inte skadade något som tillhörde A.K. Tingsrätten finner att U.M:s förklaring till sitt beteende och att han bara skulle ha slagit sönder egna saker framstår som orimlig. Tingsrätten lägger i stället A.K:s detaljerade och av P.K. stödda uppgifter till grund för bedömningen vad gäller skadegörelse. Av dessa har framgått att U.M. gjort sig skyldig till den åtalade skadegörelsen. Såvitt gäller bordsskivan står dock uppgift mot uppgift och någon närmare utredning om vad som skadats där finns inte. U.M. ska därför dömas för den åtalade skadegörelsen utom vad gäller bordsskivan. Mot bakgrund av vad som ovan anförts vad gäller misshandel ska U.M. även i denna del dömas i enlighet med åtalet. Gärningen är inte att bedöma som ringa.
Skadestånd
U.M. har med hänvisning till sin inställning i skuldfrågorna bestritt skadeståndsskyldighet. Han har inte vitsordat några skadeståndsbelopp som skäliga i och för sig. Med de bedömningar som gjorts i skuldfrågorna är U.M. skadeståndsskyldig gentemot A.K. Skadegörelsen har begåtts i anslutning till misshandeln och innefattar enligt tingsrättens uppfattning ett sådant moment av ofredande att ersättning för kränkning ska utgå med det yrkade beloppet (5 000 kr). Tingsrätten finner dock att A.K. får anses skäligen tillgodosedd med ett belopp om 7 000 kr i ersättning för kränkning med anledning av misshandeln.
DOMSLUT
Tingsrätten dömer U.M. för misshandel och skadegörelse till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse en månad ha dömts ut. U.M. ska utge skadstånd till A.K. med 24 300 kr jämte ränta.
Både åklagaren och U.M. överklagade tingsrättens dom.
Åklagaren yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.
U.M. yrkade att åtalet för misshandel och skadegörelse skulle ogillas samt att han skulle befrias från skyldigheten att till A.K. utge skadestånd. U.M. vitsordade inte heller i hovrätten något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig.
Åklagaren, A.K., som biträdde åtalet, och U.M. bestred motparts ändringsyrkanden.
Hovrätten (hovrättsrådet Lars Hesser, kammarrättsrådet Charlotta Riberdahl, hovrättsrådet Birgitta Trägårdh, referent, samt nämndemännen Stieg Andersson och Anne-Marie Norman), som i dom den 11 februari 2011 fann att vad som förekommit i hovrätten inte föranledde några andra bedömningar än de som tingsrätten gjort vare sig i fråga om skuld, brottsrubriceringar eller påföljd anförde i fråga om skadestånd bl.a. följande.
DOMSKÄL
Med den ovan angivna utgången i fråga om skuld är U.M. skyldig att utge skadestånd till A.K. Hovrätten gör ingen annan bedömning i fråga om den kränkningsersättning som ska utgå med anledning av misshandelsbrottet än den tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska således fastställas i denna del.
A.K. har begärt ersättning för kränkning även med anledning av den skadegörelse som U.M. nu har dömts för. Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. För att en person ska anses allvarligt kränkt fordras att han eller hon är i särskilt hög grad berörd av brottet. Utmärkande för de brott som grundar rätt till ersättning för kränkning är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde. Kränkningsersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada (se prop. 2000/01:68 s. 48 och 64).
Brottsliga angrepp på personers egendom, bl.a. förmögenhetsbrott, ger normalt ingen rätt till kränkningsersättning. Ersättning är emellertid inte uteslutet. En grov stöld som sker genom intrång i annans bostad kan utgöra angrepp mot annans frid och innebära en allvarlig kränkning. Så anses vara fallet om bostaden har skövlats eller om brottet haft andra särskilt hänsynslösa inslag. Ett annat förmögenhetsbrott som har ansetts kunna ge rätt till kränkningsersättning i vissa fall är skadegörelse, nämligen när skadegörelsen samtidigt utgör ett ofredande (se prop. 2000/01:68 s. 65 och Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 2011 s. 3).
Som tingsrätten har konstaterat har det nu aktuella skadegörelsebrottet ett tidsmässigt samband med det misshandelsbrott som U.M. döms för. Skadegörelsen har enligt hovrättens bedömning varit ytterligare ett sätt på vilket U.M. har avsett att förnedra A.K. på. A.K. får därmed anses vara i särskilt hög grad berörd av brottet och hovrätten delar tingsrättens bedömning att skadegörelsen innefattar ett sådant moment av ofredande att ersättning för kränkning ska utgå. Tingsrättens dom fastställs således även i denna del.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Hovrättens dom meddelad: den 11 februari 2011.
Mål nr: B 4624-10.
Lagrum: 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).
Rättsfall: NJA 2011 s. 3.
Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 48 och 64 f.