lagen.nu

RH 2011:31

Förare av polisbil, som dagtid på gator i centrala Stockholm med påslagna sirener och blåljus förföljt en undflyende personbil, har åtalats för tjänstefel. Handlandet, som bedömts innefatta viss oaktsamhet, har befunnits utgöra en gärning som är att anse som ringa varför åtalet ogillats.

Stockholms tingsrätt

Åklagaren åtalade S.S. för tjänstfel enligt följande gärningsbeskrivning: S.S. har under tjänstgöring som polis vid polismyndigheten i Stockholms län den 24 september 2009 vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att köra polisbil på gator på Kungsholmen i Stockholms kommun med påslagna sirener och blåljus efter en undflyende personbil med tidvis förhållandevis kort avstånd mellan fordonen i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd (förföljande enligt rikspolisstyrelsens definition) för att göra en kontroll av personerna i fordonet, trots att det inte varit försvarligt med hänsyn till den olycksrisk det inneburit att förfölja ett fordon på gator mitt i centrala Stockholm mitt på dagen i hög hastighet.

S.S. förnekade brott.

Åklagaren utvecklade sin talan enligt följande. Strax efter kl 14.00 torsdagen den 24 september 2009 mötte en polispatrull en svart Toyota Celica på Polhemsgatan på Kungsholmen. Polisbilen fördes av S.S. och A.Å. satt bredvid. I bilen fanns även en SAO-elev , J.P. Föraren av Toyotan gjorde en handbromsvändning så att den stod nos mot nos med polisbilen. Därefter backade den undan och körde i väg Bergsgatan, svängde höger in på Pilgatan, korsade Hantverkargatan, svängde höger på Norr Mälarstrand och körde därefter höger upp på S:t Eriksgatan, vänster Pontonjärgatan, höger Karlsviksgatan , som är enkelriktad, och till sist upp på Hantverkargatan. Färden slutade med en frontalkrock på Stadshusbron. Föraren av Toyotan , M. S., dömdes senare för bl. a. grov vårdslöshet i trafik, vållande till kroppsskada, grovt rattfylleri och narkotikabrott till fängelse i nio månader. Polisbilen förföljde Toyotan med påslagna sirener och blåljus. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § första stycket 5 polislagen (1984:387) m.m. innebär ett förföljande körning med ett polisfordon efter ett undflyende fordon eller annat transportmedel med förhållandevis kort avstånd mellan fordonen i syfte att stoppa den undflyendes fortsatta färd. Den undflyende görs, genom ljud- och/eller ljussignal, på ett tydligt sätt uppmärksam på att han eller hon ska stanna. En körning utan ljud- eller ljussignaler med ett polisfordon på större avstånd efter ett undflyende fordon i syfte att ta reda på vart den undflyende ska ta vägen betecknas som ett efterföljande. I ett förföljande är det särskilt viktigt att syftet med åtgärden vägs mot de risker som den kan komma att medföra. Ett förföljande som innebär risk för olycka är i allmänhet inte befogat. S.S. har förföljt Toyotan trots att det inte varit försvarligt med hänsyn till den olycksrisk det inneburit att förfölja den mitt på dagen i centrala Stockholm i hög hastighet. Det görs inte gällande att S.S. har brustit i särskild försiktighet eller gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik eller provocerat fram en vårdslöshet i trafik. S.S. borde ha avbrutit förföljandet i vart fall när han körde Pilgatan ner och definitivt vid korsningen mot Norr Mälarstrand. Avståndet mellan fordonen varierade men ett avstånd om 100 m är relativt nära.

S.S. utvecklade sitt bestridande enligt följande. Den aktuella dagen förde han polisbilen trots att han var äldst i tjänst med sina två års tjänstgöring och därmed förman. Som förman ska man sitta som passagerare, fatta de beslut som behöver tas och hålla kontakt med LKC (länskommunikationscentralen). Anledningen till att han var förare var att A.Å. saknade utbildning i utryckningskörning. J.P. satt i baksätet. M.S. är vaneförbrytare och amfetaminmissbrukare. Han kör narkotikapåverkad och skulle ha kört på det sätt han gjorde oavsett om han var förföljd eller inte. Vid två tidigare tillfällen har M. S. observerats i den svarta Toyotan där han i hög fart sicksackat fram på Nynäsvägen och i mycket hög fart kört vid Hornstull . Polisen har ett särskilt projekt, INVIT, som syftar till att ingripa mot bl. a. ratt- och drograttfyllerister i trafiken. De är därför särskilt uppmärksamma på misstänkta missbrukare. När polispatrullen körde på Polhemsgatan vid polishuset la han märke till föraren av Toyotan eftersom denne såg ut som en missbrukare. S.S. fick även syn på den man som var passagerare i Toyotan , en känd tung missbrukare som tidvis övernattat i S.S:s trappuppgång, och blev då säker på att det var en drograttfyllerist som körde Toyotan . Av den anledningen försökte S.S. stoppa bilen redan vid polishuset på Polhemsgatan. Föraren av Toyotan gjorde en handbromsvändning så att det rykte om däcken och Toyotan och polisbilen stod front mot front. A.Å. klev först ur bilen och därefter S.S. De båda männen i Toyotan log mot dem. Plötsligt backade M. S. till korsningen med Bergsgatan och körde sedan Bergsgatan ner till Pilgatan. Förföljande inleddes och han sa åt A.Å. att larma LKC för att få tag i det vakthavande befäl som då ska ta över ansvaret och styra insatsen. Ljud-och ljussignal sattes på. Toyotan kördes Pilgatan ner, över trottoaren mot Hantverkargatan utan att stanna, korsade Hantverkargatan och fortsatte Pilgatan ner. Toyotan kördes ganska fort men S.S., som hade bra sikt, såg inga personer eller fordon i närheten och bedömde olycksrisken som låg. Han körde relativt nära Toyotan och hans egen hastighet var inte speciellt hög. A.Å. försökte få kontakt med LKC men operativsystemet RAKEL fungerade inte. Inom 20 sekunder ska LKC besvara ett anrop och ett befäl ska bedöma riktigheten i det ingripande som en polis gör. Toyotan fortsatte Pilgatan ner till en vändplan som finns mot Norr Mälarstrand. Föraren körde över trottoaren och höger ut på Norr Mälarstrand. Föraren ökade farten på Norr Mälarstrand och försökte köra ifrån polisbilen genom att svänga höger upp på S:t Eriksgatan och vidare svänga snabbt i olika korsningar. S.S. tappade fart vid varje korsning och såg att Toyotan försvann runt ett hörn. Han bedömde alltjämt olycksrisken som låg. Han upplevde heller inga speciella risker när de körde Karlsviksgatan trots att den är enkelriktad och de körde mot riktningen. Det var lite folk och lite bilar i rörelse. Han såg att Toyotan fortsatte höger ner på Hantverkargatan och vid korsningen med Polhemsgatan körde Toyotan rakt över en refug med koner så att den ”lyfte” från gatan. I det ögonblicket avbröt S.S. förföljandet. Han såg nerför backen på Hantverkargatan att bilen höll mycket hög hastighet och ”gick konstigt”. Det kändes fel att helt släppa bilen utan att varna folk. Han väntade fortfarande på radiokontakt och ”släppte iväg” Toyotan men behöll blåljus och sirener på för att varna omkringvarande . Han ansåg att det var en nödsituation eftersom han bedömde det som viktigt att varna omgivningen. Någonting hände med både bilen och föraren när den svarta bilen körde på refugen. Vid Kungsholms kyrka ”klippte” Toyotan ett par rödljus. Bilen var också nära att köra på en äldre kvinna eller ett äldre par. Han stannade och släppte fram kvinnan/paret. Det sista han såg av Toyotan var att bilen med spinnande hjul körde förbi en köbildning. Strax därefter såg han ett rökmoln och förstod att Toyotan hade krockat. Avståndet mellan polisbilen och Toyotan hade hela tiden ökat, särskilt på Hantverkargatan och vid kollisionstillfället var avståndet 400-500 meter. Han har aldrig haft ett förföljande tidigare och har inte fått särskild utbildning om reglerna.

I målet hörda vittnen uppgav i huvudsak följande.

A.Å.: Han kände inte igen någon av personerna i den svarta bilen men noterade bilen som en ”profilbil” d.v.s. en ”missbrukarbil”. När Toyotan från Norr Mälarstrand körde i kvarteren mot Hantverkargatan tappade de flera gånger kontakten med den men personer i omgivningen pekade åt vilket håll den kört. Det är svårt att uppskatta hur fort den svarta bilen körde men den höll nog i vart fall 60 km/h på Pilgatan. Det kan vara så att han uppfattat det som att det gick fortare än vad det gjorde eftersom det är relativt tät bebyggelse på platsen. Det var inte onormalt mycket bilar ute och ingen köbildning, det var inte heller mycket människor i rörelse. Från Pilgatan ut på Norr Mälarstrand finns ingen bilväg utan endast en cykelbana och en refug. Den svarta bilen körde snabbt över denna refug. Han var frustrerad för att han inte fick någon kontakt med LKC. De följde efter Toyotan in på S:t Eriksgatan och det gick långsammare eftersom det var många skarpa svängar. Han fick kontakt med RKC ( rikskommuniktionscentralen ) någonstans i närheten av Pontonjärgatan för han minns att han uppgav den gatan. Han uppgav hastighet och position innan han fick klart för sig att det var RKC och inte LKC han pratade med. Samtalet bröts och han försökte på nytt nå LKC utan att lyckas. På Hantverkargatan ökade den svarta bilen hastigheten så att den helt klart körde fortare än hastighetsbegränsningarna. På refugen vid korsningen med Polhemsgatan körde bilen rakt över refugen. Vid krönet tappade de tillfälligt kontakten med bilen. Han vet inte riktigt hur fort polisbilen körde. Efter det att Toyotan kört på refugen uppfattade han att avståndet mellan bilarna ökade. Han minns inte om S.S. uppgav att de avbröt förföljandet. Han anser i efterhand att det kändes naturligt att behålla ljud och ljus på för att varna omgivningen. Han har nu gått utryckningsförarkursen och reagerade på att man inte tog upp förföljande och efterföljande vare sig i teori eller i praktik.

J.P.: Enligt hans uppfattning körde polisbilen i 70 - 75 km/h på Norr Mälarstrand. Vid ett tillfälle, på Hantverkargatan,var ett pensionärspar i anslutning till vägen, paret kan ha varit ute på vägen när den svarta bilen körde förbi. Han uppfattade att det inte var särskilt mycket folk i omgivningen förrän man kom upp på Hantverkargatan för andra gången. Någon gång under färden hörde han någon säga att man avbröt förföljandet, men han är inte helt säker. Det kan vara efter hela händelsen han hörde det. Han fick uppfattningen att man avbröt förföljandet på Hantverkargatan eftersom S.S. saktade ned. S.S. körde mer avvaktande och försökte varna omgivningen. Anledningen till att han fick denna uppfattning var att S.S. upprepade gånger tryckte på larmanordningen i bilen för att få bilens sirener att ändra läte och på så sätt uppmärksamma människor runt om. Den aktuella händelsen var hans första erfarenhet av en utryckning men han var aldrig orolig eftersom S.S. körde mycket bra och inte tog några risker.

L.L.: Hon befann sig strax ovanför Pilgatan och skulle gå upp för Hantverkargatan när hon hörde tjutande däck och såg en svart bil komma i full fart över trottoarkanten och korsa Hantverkargatan. Bilen flög över korsningen. Det var lugnt i trafiken och hon tänkte inte på om det fanns några bilar eller fotgängare i närheten. När polisbilen korsade Hantverkargatan var den svarta bilen redan utom synhåll för henne. Hon kommer inte ihåg om polisbilen hade blåljus eller sirener på. Hon fortsatte att gå uppför Hantverkargatan och i höjd med Polhemsgatan såg hon den svarta bilen för andra gången. Den var på väg ned för Hantverkargatan i mycket hög fart. Något lät och hon trodde att bilen ”tuschade” en annan bil. Hon hann uppfatta personerna i bilen. Efter en liten stund kom polisbilen. Polisbilen hade inte ”häng” på den första bilen. Avståndet var åtminstone 50 meter. Polisbilen körde inte lika fort som den svarta bilen. Det var inte särskilt mycket trafik på platsen. Hon kommer inte ihåg om det fanns fler människor runt om. Hon tror att anledningen till att hon kunde se den svarta bilen komma den andra gången var att hon hörde signalen från polisbilen vilket uppmärksammade henne på att de var på väg. Polisbilens sirener utgjorde absolut en förvarning vilket gav henne möjlighet att sätta sig i säkerhet. Det var bra att sirenerna var på.

P-O.N.: Han stod med sin fru och barn i barnvagn vid en busshållplats vid Landstingshuset när han hörde motorljud. En mörk bil kom i väldigt hög hastighet och ”guppade” över en trottoarkant från Pilgatan och korsade Hantverkargatan. Han hörde också polissirener. Polisbilen bromsade in före korsningen och följde därefter efter den mörka bilen. Ljudet tonade ned. Lite senare hörde han åter motorljud och såg den mörka bilen uppifrån Hantverkargatan på fel sida av vägen. Polisbilen kom efter men körde återhållsamt och bromsade in i alla korsningar. Det var ett antal människor på platsen som väntade på bussen, det rörde sig också människor på andra sidan vägen. Det var endast få andra bilar och inga fotgängare försökte korsa gatan. Polisbilen var definitivt inte hack i häl på den mörka bilen. Han uppfattade polisbilen som iakttagande. Den mörka bilen körde ”otroligt fort” ned för Hantverkargatan andra gången han såg den och det gick bra mycket fortare än 50 km/h vilket också stöds av att motorn rusade. Polisbilen körde inte lika fort utan följde efter bilen återhållsamt. Han uppfattade inte polisbilens agerande som provocerande.

J.L.: Han var på Norr Mälarstrand och körde i riktning mot stadshuset när han såg en svart Toyota Celica komma ner från en sidogata och köra åt andra hållet på Norr Mälarstrand. Ett par sekunder senare kom en polisbil samma väg. Han såg polisbilens agerande i backspegeln. Toyotan kom snabbt runt hörnet och accelererade upp till 70 - 80 km/h. Polisbilen körde på samma sätt. När han tittade i backspegeln uppfattade han det som om Toyotan bromsade. När han en liten stund senare kört fram till Ragnar Östbergs plan såg han samma bil komma körande i hög fart på Hantverkargatan, köra på fel sida om refugen och krocka våldsamt med en Volvo på stadshusbron. Fem till tio sekunder efter Toyotan kom polisbilen. Lundvall tror inte att polismännen kan ha uppfattat kollisionen. På Hantverkargatan kan Toyotan ha kört så fort som i 100 km/h, det kan vara så att han uppfattade det som att Toyotan körde fortare än vad den faktiskt gjorde eftersom det hela var tumultartat. På väg ut på stadshusbron körde Toyotan i fel färdriktning. Polisbilen syntes då inte alls men Lundvall hörde sirener på avstånd. Polisen stressade ”absolut inte” den mörka bilen.

J.K. : Han gick på vänster sida av Hantverkargatan från Kungsholmstorg i riktning mot stadshuset. Han korsade Hantverkargatan när han hörde och såg en Celica komma körande i hög fart, kanske runt 100 km/h. Efter tio-femton sekunder kom en polisbil körande. Avståndet bilarna emellan kan ha varit 200 meter men kan också ha varit större. Han uppfattade det som att även polisbilen accelererade väldigt hårt och körde i närmare 100 km /h, med blåljus men definitivt inte sirener påslagna. Det var ganska lugnt i trafiken vid tillfället, det var inte heller särskilt mycket folk ute.

L-E.H.: Han är polis och körde sin tjänstebil på Hantverkargatan i riktning från Kungsholmstorg upp mot brandstation. Han mötte en mörk bil som kom ungefär en halvmeter upp i luften, landade 1,5 - 2 meter från hans bil och fortsatte i hög fart ned mot Kungsholmstorg. Efter en stund kom det en polisbil som fördes väldigt omdömesgillt och saktade ner vid korsningarna. När den mörka bilen passerade Kungsholmstorg befann sig polisbilen i korsningen Polhemsgatan - Hantverkargatan. Han var stolt över att se hur polisen uppträdde och att de endast agerade efterföljande vilket han också berättade på kafferasten samma dag. Han har själv varit med om en liknande händelse och tänkte att hans iakttagelser kunde få betydelse. Han hörde av sig till trafikenheten någon dag efter händelsen och författade därefter en promemoria över vad han sett. Om den jagade bilen hade svängt in på en sidogata hade polisen inte hunnit se vart den tog vägen.

N.G.: Hon är polis och har tidigare stött på den aktuella Toyotan i trafiken. Hon arbetar ofta civilt mot vaneförbrytare i trafiken. Ungefär två veckor före den aktuella händelsen såg hon Toyotan framföras på Skanstullsbron i åtminstone 120 km/h. Hon och hennes kollega bestämde sig för att följa efter. Det var mycket bilar vid Gullmarsplan. Toyotan kördes tre varv i rondellen och därefter blev det ”full gas” ut på Nynäshamnsvägen. P.g.a. den höga hastigheten och det faktum att hon satt i en civil bil så valde de att avbryta förföljandet. En vecka efter denna händelse cyklade hon över Skanstullsbron och såg återigen Toyotan.

H.B.: Han arbetar som vakthavande befäl vid LKC sedan 2002 och mellan år 1991 och 2000 i Södertälje. Det föreligger alltid risker vid förföljande i Stockholms innerstad. Vid bedömningen som görs ska hänsyn tas till faktorer som vilket brott föraren är misstänkt för, hastighet, trafikintensitet, miljö, underlag samt vad det är för människor i bilen. När det föreligger risk för olycka är ett förföljande i allmänhet inte accepterat enligt de allmänna råden i Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Ett möjligt undantag är om det är fråga om ett väldigt grovt brott. Ett larm om ett förföljande på dagtid inom tullarna leder i princip alltid till att vakthavande befäl avbryter förföljandet. Han har en gång lett en insats som gjordes nattetid under en veckodag då det var fråga om en grov misshandel. Hans bedömning i det aktuella fallet är att han skulle ha beordrat dem att avbryta förföljandet. Ett avbrytande innebär att man ökar avståndet mellan bilarna samt stänger av blåljus och siren. Man kan ibland övergå till ett efterföljande men normalt sett övergår man dock inte till ett efterföljande i innerstaden, i stället avbryter man helt. Det är mycket svåra beslut och bedömningar som skall tas vid ett förföljande, ibland är det fruktansvärt svårt. Syftet med att beslutet, i möjligaste mån, ska tas av LKC och inte av patrullen är att man skall få objektiva beslut. Han har, av det vakthavande befäl som tjänstgjorde på LKC vid den aktuella händelsen, informerats om att kollisionen redan hade skett då LKC fick information om att ett förföljande hade pågått. Han kan inte säga i vilket skede poliserna skulle ha avbrutit förföljandet. Det är ett mycket svårt beslut och en svår bedömning. Enligt hans uppfattning är radiobilstjänst något man ska ”kröna sin karriär med” eftersom det kräver erfarenhet.

Tingsrätten (chefsrådmannen Cecilia Klerbro samt nämndemännen Jan Herrlin, Aldona Eriksson och Lisbeth Rieser ) anförde i dom den 1 september 2010 följande.

DOMSKÄL

Frågan i målet är om S.S. har gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han åsidosatt vad som i den angivna situationen gällt för hans uppgift. Åklagaren har gjort gällande att S.S. förföljt den undflyende Toyotan på kort avstånd medan S.S. uppgett att han inledningsvis förföljt bilen för att på Hantverkargatan övergå till ett efterföljande. Enligt de allmänna råden till polislagen i Rikspolisstyrelsens författningssamling är det särskilt viktigt i fall av förföljande att syftet med åtgärden alltid vägs mot de risker som den kan komma att medföra och att hänsyn ska tas till passagerare i fordonet, personer som kan befinna sig i närheten, vägens beskaffenhet, väderleksförhållanden, väglaget, trafikintensiteten, tid på dygnet och bebyggelse längs vägsträckan. Vidare anges att ett förföljande som innebär risk för olycka i allmänhet inte är befogat. Vid tillämpningen av bestämmelserna måste det finnas utrymme för olika uppfattningar i tolknings- och tillämpningsfrågor, se RH 2007:40, och endast mera klara felbedömningar bör innebära ett sådant åsidosättande av vad som gällt för uppgiften för att ansvar för tjänstefel kan bli aktuellt.

Enligt vad S.S. uppgett inleddes förföljandet eftersom han kände igen en missbrukare i Toyotan och polisen har ett särskilt projekt att stoppa missbrukare i trafiken. Hans uppgifter vinner stöd av A.Å:s . Vidare visar utredningen att de anropade LKC för att få stöd i beslutet att förfölja Toyotan och att de inte fick kontakt. Under körningen på Pilgatan bedömde S.S. olycksrisken som låg, han hade bra sikt och det fanns varken bilar eller personer i närheten. Uppgifterna stöds av A.Å., som uppgett att det var lite bilar och människor ute, och även av J.P:s . Även L.L., som befann sig på Hantverkargatan strax ovanför Pilgatan, har uppgett att det var lugnt i trafiken. Sammantaget är det därmed inte visat att förföljandet i inledningsskedet varit oförsvarligt med hänsyn till olycksrisken och övriga omständigheter. Åklagaren har uppgett att förföljandet borde ha avbrutits i vart fall innan man nått korsningen Pilgatan - Norr Mälarstrand. Inget har dock framkommit som visat att olycksrisken ökat längre ner på Pilgatan. Med hänsyn härtill samt till att förloppet i detta skede varit mycket snabbt, inte överstigande någon minut, kan inte förföljandet anses oförsvarligt heller i denna del. När det gäller den fortsatta färden har S.S. alltjämt bedömt olycksrisken som låg både på Norr Mälarstrand, S:t Eriksgatan och även på Karlsviksgatan , trots att den är enkelriktad. A.Å:s uppgifter motsäger inte det. Han har dessutom beskrivit sin frustration över att de inte fick kontakt med LKC och att han i närheten av Pontonjärgatan trodde sig ha fått kontakt med LKC när det i själva verket var RKC. Även J.P. har uppgett att det var först när man kom upp på Hantverkargatan som han uppfattade mycket folk runt om. J.L:s iakttagelser, när han själv kört bil åt motsatt håll och tittat i backspegeln, kan inte anses särskilt tillförlitliga när det gäller bedömningen av hastigheten på polisbilen. Inte heller i denna situation är det således klarlagt att det fanns en sådan risk för olycka att S.S. borde ha avbrutit förföljandet. Med hänsyn härtill, den korta tid som förflutit samt att man ännu inte fått kontakt med LKC angående beslutet, kan inte heller förföljandet i denna del anses oförsvarligt. När polisbilen nådde Hantverkargatan har S.S. beskrivit hur Toyotan flög över en refug, ”klippte” rödljus och var nära att köra på någon. Redan av hans uppgifter har det framgått att olycksrisken nu var stor. S.S. har här, enligt egen uppgift, avbrutit förföljandet och påbörjat ett efterföljande. Det sätt det kunde märkas på var att han lät Toyotan köra iväg. Det som talar emot påståendet är den omständigheten att S.S. lät ljus- och ljudsignal vara på. Han har heller inte, enligt vad han kan minnas, talat om för A.Å. och J.P. att han avbrutit förföljandet, även det en omständighet som talar emot att han övergick till ett efterföljande. A.Å. uppfattade emellertid att avståndet ökade mellan dem och Toyotan och J.P. fick uppfattningen att förföljandet avbröts. J.P. är osäker på om han hörde någon säga det. Att avståndet ökade mellan polisbilen och Toyotan talar för att S.S. avbrutit förföljandet. S.S. har uppgett att avståndet var 400-500 meter, L.L. har beskrivit att polisbilen inte hade ”häng” på Toyotan och J.K. har berättat att avståndet var 200 meter eller mer. Även om avståndsbedömningarna skiljer sig åt talar uppgifterna för att förföljandet övergått till ett efterföljande, trots att ljus- och ljudsignaler var på. Därtill kommer att P-O. N. har beskrivit att polisbilen fördes på ett ”iakttagande” och återhållsamt sätt och inte provokativt. Denna bedömning får ytterligare stöd av L-E.H. som har berättat hur stolt han var över att polisen körde omdömesgillt och att han uppfattade polisbilen som efterföljande. S.S:s förklaring att han hade kvar ljud- och ljussignaler för att det ”inte kändes rätt” att bara avbryta förföljandet utan att på något sätt varna omgivningen för Toyotan kan, särskilt mot bakgrund av L.L:s uppgifter om att sirenen uppmärksammade henne på att något var på gång, inte lämnas utan avseende utan stöder tvärtom hans beslut att ha signalerna på. J.P:s beskrivning av hur S.S. ändrade sirenernas läte stöder också påståendet. H.B. har uppgett att det alltid föreligger risker vid förföljande i Stockholms innerstad och hans bedömning är att han skulle ha beordrat att förföljandet skulle avbrytas men han har inte kunnat ange i vilket skede. Han har vidare uppgett att det är mycket svåra bedömningar och beslut som måste göras varför vakthavande befäl ska fatta dem. H.B:s uppgifter pekar på de svårigheter som förelegat i den aktuella situationen.

Den situation S.S. har befunnit sig i har varit mycket svårbedömd. För att övergå till ett efterföljande var han tvungen att inte bara släppa iväg fordonet utan också stänga av ljus- och ljudsignal. I situationen såg han dock flera människor runt om och bedömde helt riktigt att risken för olycka var påtaglig. Han bedömde vidare att människor behövde förvarnas, en bedömning som stöds av L.L:s uppgifter om att hon varnats av signalerna. Trots att det i just den situationen inte kan ha uppfattats av Toyotans förare att polisen inte längre förföljde dem kan inte S.S:s agerande klart tolkas som att förföljandet fortsatte utan det kan, trots tydligheten i föreskrifterna, bedömas ha övergått till ett efterföljande. Han har därmed inte gjort sig skyldig till tjänstefel. Åtalet ska därmed ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillar åtalet.

Svea hovrätt

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att S.S. skulle dömas för tjänstefel till dagsböter.

S.S. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Hesser och Liselotte Rågmark, referent, samt tf. hovrättsassessorn Stefan Jansson) anförde i dom den 12 april 2011 följande.

DOMSKÄL

I hovrätten har förhören från tingsrätten med S.S., A.Å., J.P., L.L., P-O.N., J.L., J.K. och H.B. spelats upp. Förhören med L-E.H. och N.G. har i hovrätten åberopats såsom de antecknats i tingsrättens dom. Skriftlig bevisning har åberopats.

Ansvar för tjänstefel ådöms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften (20 kap. 1 § brottsbalken). Om gärningen är att anse som ringa, ska dock inte dömas till ansvar. Vad som gällt för uppgiften är i detta fall reglerat genom de vid tillfället gällande föreskrifterna och allmänna råden om vilka hjälpmedel som får användas för stoppande av fordon (10 § första stycket 5 polislagen [1984:387] samt Rikspolisstyrelsens författningssamling [RPSFS 2008:6]). Härutöver gäller som en allmän princip för polisingripande att en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift ska ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter (8 § polislagen).

Hovrätten konstaterar inledningsvis att åklagaren inte har gjort gällande att det var obefogat av S.S. att inleda det aktuella förföljandet av Toyotan . Ansvarspåståendet bygger på att förföljandet borde ha avbrutits någon gång under Toyotans färd fram till Stadshusbron. Åklagaren har närmare bestämt gjort gällande att förföljandet borde ha avbrutits när Toyotan kördes nedför Pilgatan över Hantverkargatan och som senast när bilen fördes mot körriktningen på Karlsviksgatan.

Förföljandet har, som åklagaren påstått, skett dagtid på gator mitt i centrala Stockholm och polisbilen har i vart fall periodvis hållit en hasighet som överskridit rådande hastighetsbegränsning. S.S. har uppgivit att han inte såg några personer eller fordon i närheten och bedömde olycksrisken som låg innan han enligt egen uppgift avbröt förföljandet vid en refug körandes österut på Hantverkargatan. Liksom tingsrätten godtar hovrätten S. S:s uppgift om att han avbröt förföljandet vid refugen på Hantverkargatan. Med hänsyn till att körningen skedde i tätbebyggt område där siktförhållandena i korsningarna delvis är nedsatta och där allmänheten inte har anledning att förvänta sig trafik av detta slag bedömer dock hovrätten att förföljandet utgjort en påtaglig fara för allmänheten och personerna i den undflyende bilen långt tidigare än i det läget där S.S. avbröt förföljandet. Vid avgörandet av när förföljandet borde ha avbrutits måste det finnas visst utrymme för skilda bedömningar, något som vakthavande befäl H.B:s uppgift om det svåra i att precisera en sådan tidpunkt också talar för. Hovrätten gör den bedömningen att S.S. borde ha avbrutit förföljandet senast när Toyotan färdades ut från Pilgatan, över trottoaren och ut på Norr Mälarstrand. Vid den tidpunkten hade den förföljde visat att han inte lät sig stoppas av den förföljande polisbilen och han hade redan i korsningen Pilgatan/Hantverkargatan visat att han inte tog någon hänsyn till allmänhet och medtrafikanter, något som han återigen visade när han färdades ut på Norr Mälarstrand.

Hovrätten har härefter att pröva frågan om S.S. har varit åtminstone oaktsam genom att fortsätta förföljandet efter denna tidpunkt. Enligt vad som har uppgivits ska polisförmannen normalt sett sitta som passagerare i polisbilen för att på ett adekvat sätt kunna fatta de beslut som behöver tas. Vid det aktuella tillfället förde emellertid S.S. polisbilen samtidigt som han hade det ansvar som åligger en förman. Att det förhöll sig på detta sätt har uppgivits vara på grund av resursbrist. Med beaktande av att S.S. sålunda hade dubbla uppgifter och att det fortsatta förföljandet inte pågick mer än någon minut finner hovrätten att hans handlande, vilket i och för sig innefattar viss oaktsamhet, med hänsyn till omständigheterna utgör en gärning som är att anse som ringa. Åtalet ska därmed ogillas och tingsrättens dom ska fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 12 april 2011.

Mål nr: B 7779-10.

Lagrum: 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken; 8 §, 10 § första stycket 5 samt 22 § polislagen (1984:387); RPSFS 2008:6 (FAP 104-1).

Rättsfall: RH 2007:40.

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
2011-04-12
Målnummer
B7779-10
Lagrum
20 kap. 1 § första stycket brottsbalken (1962:700)
8 §, 10 § första stycket 5 samt 22 § polislagen (1984:387)
RPSFS 2008:6 (FAP 104-1)
Rättsfall
RH 2007:40
Litteratur
Sökord
Tjänstefel
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation