RH 2007:40
Polisens förföljande av en personbil slutade med att personbilen kolliderade med ett träd och en person avled. K.H., som tjänstgjorde som befäl vid Polismyndighetens i Skåne länskommunikationscentral (LKC) vid tiden för händelsen och som beslutat att förföljandet skulle fortsätta, åtalades för tjänstefel. Tingsrätten ogillade åtalet. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut och uttalade att det måste finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i tolknings- och tillämpningsfrågor vid utövandet av tjänsten. Endast mera klara felbedömningar bör innebära ett åsidosättande av vad som gällt för uppgiften för att ansvar för tjänstefel kan bli aktuellt.
Malmö tingsrätt
Åklagaren åtalade K.H. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: K.H. har den 22 mars 2005 som befäl vid Polismyndighetens i Skåne länskommunikationscentral i Malmö, vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften. - Polismän har nämnda dag kl. 05.04 till länskommunikationscentralen rapporterat att de inom Helsingborgs kommun påbörjat ett faktiskt förföljande av en personbil (med visst, här uteslutet, registreringsnummer). K.H. har genom sitt agerande beslutat att förföljandet skulle fortsätta och har därefter ansvarat för ledningen av polisinsatsen. K.H. har också kl. 05.07 beslutat att spikmatta fick läggas ut för att stoppa personbilens fortsatta färd. Beslutet att lägga ut spikmatta kom inte att verkställas. - Under förföljandet framkom dels att anledningen till att polismän i Helsingborg påbörjat förföljandet var att föraren av personbilen, för poliserna okänt vem, vägrat stanna för fordonskontroll på Välatorpsvägen i Helsingborg, dels uppgifter om att personbilen var avställd och förekom i polisens spaningsregister. - Förföljandet med först en och därefter två polisbilar fortsatte till Mårtenstorp inom Åstorps kommun där personbilen kommit av vägbanan och omkring kl. 05.28 kolliderat med ett träd. En passagerare i personbilen skadades och avled den 24 mars 2005 till följd av de skador han ådragit sig vid olyckan. - K.H:s beslut att tillåta förföljandet och att spikmatta fick läggas ut stred mot 8 § och 10 §polislagen (1984:387). De beslutade åtgärderna har inte varit försvarliga då personerna i personbilen inte genom visad brottslighet eller av annan anledning kunde anses vara farliga för andra människors liv eller hälsa och förföljandet innebar fara för dem och andra trafikanter.
K.H. vidgick att åklagarens gärningsbeskrivning vad gäller styckena 2, 3 och 4 var riktig men förnekade att han gjort sig skyldig till tjänstefel eftersom han inte hade varit oaktsam när han tillåtit förföljandet och meddelat beslut om spikmatta.
Utöver förhör med den tilltalade hölls målsägandeförhör med E.J., som var förare av den förföljda bilen samt med polisassistenterna M.K. och M.M. som ingick i den patrull som inledde förföljandet. Därutöver hölls förhör med ytterligare polismän. Vidare spelades upp en videofilm som visade förföljandet. Filmen hade tagits med en kamera monterad i den förföljande polisbilen. Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning bl.a. en utskrift av ett ljudband upptagande radiotrafiken mellan LKC och polisbilar under den aktuella polisinsatsen samt trafikmålsanteckningar från den aktuella olyckan.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Göran Staafgård) anförde i dom den 31 mars 2006:
DOMSKÄL
Det har framkommit att förföljandet inleddes med att en radiobil 4970, med M.K. som förare, uppmärksammade den aktuella personbilen. Patrullen kände igen bilen från andra sammanhang och den kom från ett håll, där en känd missbrukare bodde. Man beslöt att kontrollera bilen. Då hade man inget konstaterat brott. Bilen stannade emellertid inte på polismännens tecken utan körde iväg. Enligt M.K. uppkom då misstanke om narkotikabrott eller rattfylleri. Förföljandet av bilen pågick i cirka 20 minuter. Under förföljandet höll man kontakt med LKC och enligt M.K. utväxlades den trafik som skulle utväxlas. Under en period var kontakten mellan radiobilen och LKC bruten. Patrullen fick på förfrågan beslut om att använda spikmatta.
Av en bandutskrift av radiotrafiken mellan radiobilen 4970 och LKC framgår att radiobilen meddelat att de inlett ett ”efterföljande” i Välaområdet av bilen och att LKC uppfattat att det var fråga om ett ”efterföljande”. Härigenom har K.H. beslutat att tillåta det påbörjade förföljandet. Senare under kommunikationen har patrullen efterfrågat beslut om spikmatta och har fått till svar från LKC ”beslutet är taget”. K.H. har varit ansvarig för beslutet.
Vid slagning som gjordes på LKC i spaningsregistret framkom att den aktuella bilen fanns i registret, vilket, enligt K.H., innebar att det var fråga om en bil som ”användes av kriminella individer”.
Åklagaren har gjort gällande att K.H:s beslut i fråga om tillåtande av förföljandet och användningen av spikmatta stred mot 8 § och 10 §polislagen. Enligt 8 § skall en polisman ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. I 10 § anges i vilka fall en polisman får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. I Rikspolisstyrelsens författningssamling (FAP 104-1) finns föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § 5 polislagen.
I fråga om förföljande föreskrivs att ett påbörjat förföljande omgående skall rapporteras till det vakthavande polisbefälet, som därefter leder polisinsatsen. Det föreskrivs vidare att protokoll skall föras över förföljande. Protokollet skall skickas till Rikspolisstyrelsen. I de allmänna råden vad gäller förföljande sägs följande. Under förutsättning att förföljandet inte framkallar någon eller endast ringa fara för andra personer kan åtgärden vara motiverad, om den flyende genom visad brottslighet eller av annan anledning är att anse som farlig för andra människors liv eller hälsa. Är den flyendes farlighet inte känd eller, om den är känd, inte av svårartad beskaffenhet, bör förföljandet avbrytas så snart det innebär fara för att någon skadas. - Det vakthavande polisbefälet bör, med kontinuerlig inrapportering kring förföljandet som underlag, löpande bedöma om det mot bakgrund av trafiksituationen och beslutsunderlaget i övrigt sammantaget kan anses försvarligt att fortsätta ett förföljande, om detta skall avbrytas, övergå i efterföljande (riktad spaning) eller om tekniska hjälpmedel skall användas för att stoppa fordonet. Så snart olycksrisken bedöms kunna bli för stor bör förföljandet avbrytas.
Vad som läggs K.H. till last är att han tillåtit förföljandet och inte att han inte har avbrutit förföljandet. I förevarande fall fanns inte någon kunskap om att den flyende - dvs. den eller de personer som fanns i bilen - genom visad brottslighet var farlig för annans liv och hälsa. Anledningen till att förföljandet påbörjades var att bilen inte stannade på polismans tecken. Detta inträffade vid 5-tiden på morgonen. Med den erfarenhet som besättningen i radiobilen hade om bilförares beteende och om den aktuella bilen som sådan måste deras misstanke om att det var fråga om rattfylleri eller narkotikabrott anses vara befogad. En förare som kan misstänkas för rattfylleri får anses som farlig för andra människors liv eller hälsa. Mot denna bakgrund får åtgärden att förfölja bilen bedömas som motiverad. I sammanhanget måste också vägas in att förföljandet ägde rum vid en tidpunkt då trafiken regelmässigt är ringa och utanför tätbebyggt område. Det är detta förföljande som K.H. har gett tillstånd till och det kan därmed inte anses att K.H. vid myndighetsutövning i sin tjänst som vakthavande polisbefäl har av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom.
K.H. har vidare lagts till last som tjänstefel att han meddelat beslut om att spikmatta fick användas. Enligt den av Polismyndigheten i Skåne utfärdade delegationsordningen har K.H. som LKC-befäl haft rätt att fatta beslut om användning av spikmatta.
När det gäller beslut om att använda spikmatta har det i den ovan nämnda författningen FAP 104-1 utfärdats allmänna råd. Av dessa allmänna råd framgår bl.a. att användning av tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon fortlöpande bör omprövas fram till det verkställs. Spikmatta räknas till sådant tekniskt hjälpmedel.
Det förhållandet att K.H. meddelat ett beslut om att använda spikmatta kan med hänsyn till vad som sägs i de allmänna råden inte anses ha inneburit att det varit fritt fram för någon av de polispatruller som deltog i förföljandet att använda spikmatta. K.H. har när som helst kunnat ompröva beslutet. Så länge beslutet om användning av spikmatta inte har verkställts kan det inte anses att K.H. genom sitt beslut att - som det måste tolkas - vid behov använda spikmatta ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften.
I de allmänna råden sägs vidare att polismyndigheten bör utfärda tjänsteföreskrift om användning av spikmatta som motiveras av lokala förhållanden. Av lokal tjänsteföreskrift bör framgå vilka platser inom polisdistriktet som bedömts som lämpliga för att lägga ut spikmatta och, där så anses särskilt motiverat, platser där det inte är tillåtet att lägga ut spikmatta.
De allmänna råden tyder på att man ansett att ett beslut om användning av spikmatta hela tiden måste kunna och skall omprövas innan det verkställs.
På grund av den bedömning som tingsrätten gjort och som framgått av det ovan sagda skall den mot K.H. förda ansvarstalan lämnas utan bifall.
DOMSLUT
Åtalet ogillas.
Hovrätten
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fälla K.H. till ansvar för åtalad gärning. Vid hovrättens huvudförhandling justerade åklagaren åtalet genom att i gärningsbeskrivningens femte stycke, mellan orden tillåta och förföljandet lägga till och att inte besluta att avbryta.
K.H. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Eva Wendel Rosberg, hovrättsråden Björn R. le Grand och Hanserik Romeling, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 24 april 2007:
DOMSKÄL
Utredningen i hovrätten har i allt väsentligt varit densamma som vid tingsrätten. K.H. har i hovrätten vidhållit att hans beslut att tillåta det påbörjade förföljandet grundade sig på misstankar om att föraren av bilen var drogpåverkad och att det under förföljandet inte framkom något som gav honom anledning att beordra att förföljandet skulle avbrytas.
K.H:s påstående om vad som var anledningen till förföljandet vinner stöd av vad bl.a. M.K. och M.M. uppgett. De uppgifter om den aktuella personbilen som fanns tillgängliga på LKC ger, även om de inte tillåter några slutsatser om den aktuella föraren, ytterligare stöd åt K.H:s påstående om de misstankar som följde redan av att föraren inte stannade på polismans tecken. Enligt hovrättens mening vederlägger inte utredningen i övrigt den förklaring som K.H. lämnat. Utgångspunkten för den fortsatta bedömningen bör därför vara att förföljandet och beslutet om användande av spikmatta grundats på misstankar om att föraren av den aktuella bilen kunde vara drogpåverkad.
För att K.H. skall kunna dömas för tjänstefel krävs att han åsidosatt vad som i den angivna situationen gällt för hans uppgift. Den bedömningen skall ske mot bakgrund av den rättsliga reglering som gäller enligt 8 §, 10 § 5 samt 22 §polislagen samt de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen utfärdat i anslutning härtill (RPSFS 2000:18). Vid tillämpningen av bestämmelserna måste det finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i tolknings- och tillämpningsfrågor. Endast mera klara felbedömningar bör innebära ett åsidosättande av vad som gällt för uppgiften för att ansvar för tjänstefel kan bli aktuellt. Det handlande som läggs K.H. till last ryms enligt hovrätten väl inom ramen för vad som gällt för hans uppgift. Som tingsrätten funnit skall åtalet därför ogillas.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Hovrättens dom meddelad: den 24 april 2007.
Mål nr: B 1009-06.
Lagrum: 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken; 8 §, 10 § 5 samt 22 §polislagen (1984:387); RPSFS 2000:18 (FAP 104-1).
Rättsfall: NJA 1990 s. 542; NJA 1993 s. 360; NJA 1997 s. 368; NJA 2000 B s. 1.