RH 2011:66

Åklagaren väckte vid tingsrätten åtal mot H.G. för två fall av misshandel av dottern. Huvudförhandling i målet påbörjades den 28 januari 2010 och fortsatte den 8 februari 2010. Vid den andra huvudförhandlingsdagen framkom uppgifter som gjorde att åklagaren anmälde att det förelåg hinder mot huvudförhandlingen. Sedan åklagaren kompletterat förundersökningen i vissa avseenden hölls en fortsatt huvudförhandling den 16 mars 2010, då förhandlingen avslutades. Vid den fortsatta huvudförhandlingen och vid målets avgörande bestod rätten av ordföranden och endast två nämndemän.

Tingsrätten (lagmannen Jan Warén och nämndemannen Bodil Rumpunen) dömde den 23 mars 2010 H.G. för misshandel i enlighet med åtalet. Nämndemannen Katrin Karlsson var skiljaktig och ogillade åtalet i dess helhet.

Sedan H.G. överklagat tingsrättens dom uppkom fråga om tingsrätten varit domför vid målets avgörande när en av de ursprungliga nämndemännen inte deltagit i avgörandet. Hovrätten inhämtade yttrande från tingsrätten och beredde parterna tillfälle att yttra sig i frågan.

Halmstads tingsrätt yttrade följande. Sedan åklagaren anmält att det förelåg hinder mot fortsatt huvudförhandling avslutades förhandlingsdagen den 8 februari 2010 med tillkännagivandet att huvudförhandlingen skulle återupptas så snart åklagaren kompletterat förundersökningen. Den 8 mars 2010 inkom åklagaren med besked att utredningen hade kompletterats, vilket föranledde tingsrätten att kalla till fortsatt huvudförhandling den 16 mars 2010. Vid kontakt med nämndemännen visade det sig att en av dem inte hade möjlighet att närvara den dagen på grund av en sedan tidigare inbokad semesterresa. När huvudförhandlingen påbörjades var det inte känt att en tredje förhandlingsdag skulle behöva tas i anspråk. Även om nämndemannen hade beställt sin resa innan huvudförhandlingen påbörjades blev hans förhinder känt först därefter. Med hänsyn till den tidsutdräkt som redan varit och bestämmelsen i 46 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken gjordes den samlade bedömningen att huvudförhandlingen skulle avslutas med endast två nämndemän.

Åklagaren anförde att tingsrätten varit domför med hänsyn till att nämndemannen får anses ha fått förhinder sedan huvudförhandlingen påbörjats.

H.G. begärde att tingsrättens dom skulle undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning. Han anförde att en ny huvudförhandling bort hållas med hänsyn till tidsutdräkten samt att nämndemannen inte kan anses ha haft sådant förhinder som krävs för att tingrätten ska vara domför med endast två nämndemän.

Den offentlige försvararen begärde ersättning av allmänna medel för arbete i hovrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsrådet Ann-Carin Glimstedt och tf hovrättsassessorn Anders Olofsson) uttalade i beslut den 8 februari 2011 följande.

SKÄL

Enligt 1 kap. 3 b § första stycket rättegångsbalken ska tingsrätten vid huvudförhandling i brottmål av aktuellt slag bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats är rätten emellertid enligt samma lagrum domför med en lagfaren domare och två nämndemän. I samband med att antalet nämndemän i vissa mål minskades från fem till tre ville riksdagens justitieutskott understryka att en sammansättning med enbart två nämndemän i rätten inte sällan måste anses vara alltför svag, särskilt i mål med betydande inslag av bevis- eller påföljdsfrågor. Utskottet förordade därför en restriktiv användning av möjligheten att avgöra mål med endast två nämndemän och uttalade att det många gånger torde vara lämpligt att i stället uppskjuta huvudförhandlingen och fortsätta den vid ett senare tillfälle i den ordinarie sammansättningen. (Se JuU 1982/83:32 s. 21.)

Enligt 46 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken ska en huvudförhandling som inte kräver mer än tre förhandlingsdagar genomföras inom loppet av en vecka. Enligt paragrafens tredje stycke får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av andra stycket om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter. Ny huvudförhandling ska dock hållas om uppehåll i förhandlingen har gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. I lagmotiven betonas att ett beslut om fortsatt huvudförhandling aldrig får gå ut över koncentrationsprincipens syfte, dvs. att möjliggöra en samlad och omedelbar bedömning av processmaterialet. Vidare bör enligt motiven rättens ledamöter alltid överväga sina möjligheter att minnas vad som har förekommit under huvudförhandlingen och ställa sig frågan om vilka utsikter det finns att en eventuell ny huvudförhandling kan genomföras på ett mer koncentrerat sätt än den tidigare. (Se Fitger, Rättegångsbalken, s. 46:23 och 43:28 med hänvisningar).

I målet vid Halmstads tingsrätt var huvudförhandlingen planerad att pågå under två dagar med start den 28 januari 2010 och fortsättning den 8 februari 2010. Under målets handläggning uppstod behov av komplettering av förundersökningen och sedan denna gjorts bestämdes att en tredje och avslutande huvudförhandlingsdag skulle hållas den 16 mars 2010. En av nämndemännen kunde inte närvara den dagen på grund av en sedan tidigare bokad semesterresa, och tingsrätten valde då att slutföra förhandlingen och avgöra målet utan denne.

Vid angivna förhållanden kan det inte anses att nämndemannen efter huvudförhandlingens inledande fått sådant förhinder att tingsrätten enligt 1 kap. 3 b § rättegångsbalken varit domför i reducerad sammansättning; det får antas att en fortsatt huvudförhandling, om en sådan skulle förekomma, hade kunnat hållas under någon dag före eller efter nämndemannens semesterresa. Tingsrätten har alltså inte varit domför vid målets avgörande. Utifrån målets beskaffenhet måste det vidare anses ha gjorts uppehåll i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Tingsrätten borde i stället ha hållit en ny huvudförhandling i målet. Det har således förekommit rättegångsfel vid tingsrätten. Felen kan antas ha inverkat på målets utgång; beträffande rättens sammansättning gäller detta inte minst med hänsyn till att en av de två nämndemän som deltog i avgörandet var skiljaktig och ansåg att åtalet skulle ogillas. Bristande domförhet är inte ett sådant rättegångsfel som kan anses bli avhjälpt genom att målet prövas i högre rätt (se NJA 2004 s. 65). I enlighet med H.G:s begäran ska följaktligen den överklagade domen undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

SLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Den offentlige försvararens ersättningsanspråk ska prövas av tingsrätten i samband med målet efter dess återupptagande.

Hovrättens beslut meddelat: den 2 februari 2011.

Mål nr: B 2184-10.

Lagrum: 1 kap. 3 b § och 46 kap. 11 §rättegångsbalken.