RH 2011:67
Sedan en gäldenär erlagt full betalning för konkursfordringen och sökanden återkallat konkursansökningen har ärendet skrivits av. Sökandens yrkande om ersättning för rättegångskostnader har lämnats utan bifall.
Göteborgs tingsrätt
E.L. ansökte den 3 februari 2011 om att R.R. skulle försättas i konkurs. Som grund för ansökan anförde han bl.a. att han hade en lönefordran om 15 439 kr jämte ränta på R.R., att denna delgetts en betalningsuppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen, att fordran vid tiden för ansökan om konkurs alltjämt var obetald och att R.R. därför skulle anses vara på obestånd.
E.L. uppgav därefter i en skrift den 4 maj 2011 att R.R. hade erlagt full betalning för konkursfordringen, att han inte hade något att invända mot att konkursansökan avskrevs och att han yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i målet med sammanlagt 17 145 kr.
R.R. gavs tillfälle att yttra sig över skriften men hördes inte av.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Anette Arveståhl) anförde i beslut den 5 juli 2011 följande.
SKÄL
E.L. har återkallat sin ansökan. Ärendet ska därför avskrivas.
När det gäller rättegångskostnadsfrågan gör tingsrätten följande bedömning.
Enligt 2 kap. 23 § konkurslagen gäller i fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan 18 kap.rättegångsbalken i tillämpliga delar. Enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken ska part som återkallar sin talan ersätta motpartens rättegångskostnader. Avsteg från denna regel kan göras om särskilda skäl föranleder det. Den vanligaste situationen i vilken undantagsregeln tillämpas anses vara den att återkallelse sker sedan svaranden fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången. I sådana situationer har käranden vunnit i sak och bör få ersättning för sina kostnader (NJA II 1943 s. 231).
E.L. yrkade i sin ansökan att R.R. skulle försättas i konkurs. Att den fordran som låg till grund för detta yrkande nu har betalats innebär därför inte att R.R. har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången.
Med hänsyn till att R.R. uppenbarligen haft förmåga att betala den aktuella fordran är det också mycket som talar för att tingsrätten vid en prövning av konkursansökan skulle ha kommit fram till att gäldenären inte var på obestånd.
Mot denna bakgrund finner tingsrätten att det inte föreligger särskilda skäl att frångå huvudregeln i 18 kap. 5 § rättegångsbalken. E.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför lämnas utan bifall.
SLUT
Tingsrätten avskriver ärendet från fortsatt handläggning. Tingsrätten lämnar E.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad utan bifall.
Hovrätten för Västra Sverige
E.L. yrkade i hovrätten bifall till sin begäran om ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten. Han yrkade också ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.
R.R. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.
Till grund för sitt yrkande angav E.L. i huvudsak följande.
Själva grunden för hans yrkande vid tingsrätten har undanröjts genom gäldenärens betalning. R.R. har genom betalningen fullgjort det bakomliggande fordringsanspråk som varit en nödvändig förutsättning för att ha framgång i konkursärendet. Betalningen från R.R. kan inte tolkas på annat sätt än att denna som betalningsansvarig har fullgjort den förpliktelse som legat till grund för yrkandet.
För det fall att R.R. ”uppenbarligen” haft förmåga att betala den aktuella fordringen borde betalning ha erlagts på fordringens förfallodag, efter krav om betalning som senare framställdes eller i vart fall inom den tid som angavs i betalningsuppmaningen. Det är en konsekvens av betalningsuppmaningen enligt 2 kap. 9 § konkurslagen att gäldenären får en sista tidsfrist om en vecka att erlägga betalning, annars är den sökande borgenären fri att inge en konkursansökan. Det är således R.R. som föranlett rättegången genom sin underlåtenhet att erlägga betalning i det sista skedet. Om gäldenären erlägger betalning efter det att ett konkursärende inletts är det uppenbart att den sökande borgenären har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader eftersom orsaken till att rättegången överhuvudtaget inletts är underlåtenheten från gäldenärens sida att trots den tydliga uppmaningen erlägga betalning för en sedan länge klar och förfallen fordran.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ola Olsson och Peter Islander samt f.d. chefsrådmannen Marika Estreen) anförde i beslut den 9 december 2011 följande.
SKÄL
Enligt 2 kap. 23 § konkurslagen gäller 18 kap.rättegångsbalken i tillämpliga delar i fråga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan. I 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken anges att part som återkallat sin talan ska ersätta motparten hans rättegångskostnad om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt. I förarbetena till den senare bestämmelsen uttrycks att sådana särskilda omständigheter kan föreligga om käranden återkallat sin talan sedan ”svaranden efter talans väckande fullgjort det anspråk, som gjorts gällande i rättegången. I dylikt fall har käranden i sak vunnit målet, och han bör i regel erhålla gottgörelse för sina kostnader”. Av förarbetena framgår vidare att särskilda omständigheter även kan anses föreligga då ”ett vidhållande av talan är ändamålslöst och det kan antagas, att kärandens talan skulle ha bifallits”. I sådant fall kan det finnas anledning att kvitta kostnaderna eller i något fall tillerkänna käranden gottgörelse för sina kostnader (NJA II 1943 s. 231).
Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det anspråk som görs gällande i ett konkursärende är att gäldenären ska försättas i konkurs. Grunden för ett yrkande om konkurs är ett utsagt eller underförstått påstående om att gäldenären är på obestånd. En konkursansökan kan emellertid i praktiken också innebära en påtryckning på gäldenären att själv betala sin skuld (jfr NJA 1990 s. 585). Att det är en praktisk konsekvens av en konkursansökan att denna också kan fungera som påtryckningsmedel för omedelbar betalning innebär enligt hovrättens mening dock inte att det anspråk som faktiskt görs gällande i rättegången är något annat än gäldenärens försättande i konkurs. Att R.R. betalat konkursfordringen innebär således inte att hon fullgjort det anspråk som gjorts gällande i ärendet men kan ha betydelse på så sätt att E.L. inte längre anses som borgenär i förhållande till R.R. Att pröva huruvida E.L:s ansökan om konkurs hade vunnit bifall i en situation då han alltjämt var att anse som borgenär låter sig emellertid inte göras.
Inte heller kan en vägran att betala en påstådd skuld efter betalningsuppmaning typiskt sett anses medföra att gäldenären ska gottgöra konkurssökanden för dennes rättegångskostnader i ett följande konkursärende som avskrivs efter återkallelse. E.L. hade i förevarande fall kunnat väcka talan mot R.R. på vanligt sätt för att få sin fordran fastställd. Att påstå att R.R. orsakat att just ett konkursärende inletts och därför bör stå för konkurssökandens rättegångskostnader trots dennes återkallelse leder alltför långt.
Det som E.L. anfört innebär enligt hovrättens bedömning därmed inte att han visat att sådana särskilda omständigheter föreligger att han har rätt till ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten.
SLUT
Hovrätten avslår E.L:s överklagande och lämnar hans yrkande om ersättning för rättegångskostnad i hovrätten utan bifall.
Hovrättens beslut meddelat: den 9 december 2011.
Mål nr: Ö 3314-11.
Lagrum: 2 kap. 23 § konkurslagen (1987:672); 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.
Rättsfall: NJA 2006 s. 599.