RH 2011:69

Hovrätten har bestämt påföljden för mord och olaga tvång till fängelse på livstid.

Umeå tingsrätt

Åklagaren yrkade ansvar på S.B. för mord och olaga tvång enligt följande gärningspåståenden.

S. B. har i Umeå på morgonen den 10 juli 2011 på (adress utelämnad) berövat sonen Sa.B., född 2004, livet. S.B. har i familjens bostad tilldelat sonen 17 knivhugg/knivstick. Sa.B. avled av skadorna. - Vidare har S.B. omedelbart före gärningen mot sonen med list och våld fått ut nära släktingen S.F. ur bostaden för att därefter genom att låsa lägenhetens dörr förhindra denne att återvända in. Våldet har bestått i att S.B. tagit ett grepp om målsägandes kropp i avsikt att kasta denne utför en trappa. Av våldet tillfogades S.F. smärta samt blånader.

S.B. erkände att han har velat skada Sa.B. och att han av oaktsamhet berövat Sa.B. livet. S.B. erkände därför grov misshandel och vållande till annans död. Han har förnekat olaga tvång.

Tingsrätten (lagmannen Agneta Ögren och tre nämndemän, varav en var skiljaktig i påföljdsfrågan, anförde i dom den 21 september 2011 - efter att ha funnit åtalet för mord och olaga tvång styrkta i enlighet med åklagarens gärningspåståenden bl.a. följande.

DOMSKÄL

Genom den tekniska och rättsmedicinska utredningen i målet är det klarlagt att Sa.B. den 10 juli 2011 i köket i sin bostad berövades livet genom 17 knivstick riktade mot hans bröstkorg och buk. Av rapporten från den utvidgade rättsmedicinska obduktionen framgår att de djupaste skadorna är dels en skada genom hjärtat och vidare in i stora kroppspulssåderns bröstdel, dels en skada genom levern, där vardera stickkanal mäter 6-7 cm. Av samma rapport framgår att fynden och omständigheterna talar starkt för att döden har orsakats av stickskadorna samt att fynden visar att döden har orsakats av annan person.

Av förhöret med rättsläkaren Susan Sprogøe-Jakobsen framgår vidare att döden inträtt inom maximalt tio minuter från att Sa.B. fått de djupaste knivsticken samt att Sa.B:s liv inte kunnat räddas även om ambulans larmats omgående.

S.B. har lämnat en redogörelse för hur han gått till väga när han dödade Sa.B. Han har därvid medgett det åklagaren lagt honom till last i gärningspåståendet men gjort gällande att han inte haft för avsikt att döda Sa.B.

Genom S.B:s egen berättelse, vilken tingsrätten vad gäller själva händelseförloppet i stora delar lägger till grund för bedömningen, är det ställt utom rimligt tvivel att S.B. berövade Sa.B. livet.

Tingsrätten noterar att både den rättsmedicinska undersökningen och den kriminaltekniska undersökningen i sin helhet styrker den berättelse som S.B. lämnat. Det finns över huvud inget motsägelsefullt mellan S.B:s berättelse och undersökningarna. Att notera är att Sa.B. har företett skarpkantade sårskador på den vänstra handleden och på två av de vänstra fingrarna samt att dessa skador har bedömts representera s.k. avvärjningsskador samt att S.B. uppvisat färska hudavskrapningar på ryggen som har uppkommit genom trubbigt våld. Vidare ska noteras att blodspårstolkningen visar att blodstänkens utseende talar för att de antingen är från avkastat blod eller stänk eller en blandning av dessa stänktyper och stänk från våldsamma hugg eller slag.

Det är mot den bevisning som förebringats i målet ställt utom rimligt tvivel att det är S.B. som berövat sonen Sa.B. livet genom att tilldela honom 17 knivhugg/knivstick i bröstkorgen och buken.

Det som föregick ovan beskrivna händelseförlopp var att S.B., enligt egen uppgift, bad sin svärmor att gå ut ur lägenheten under förevändning att han ville visa henne något samt att han därefter kastade ut henne och stängde dörren. Angående händelseförloppet därefter har S.F. berättat att S.B. tog ett tag runt hennes kropp, lyfte upp henne från marken och förflyttade henne mot trappan men att hon där fick tag i trappräcket och kunde hålla sig fast samt att S.B. då släppte taget och gick in i lägenheten samt låste dörren. Tingsrätten finner ingen anledning betvivla att S.B. betett sig på sätt som S.F. berättat särskilt som hans egen berättelse stämmer relativt väl med S.F:s berättelse. Därigenom anser tingsrätten att det är styrkt att S.B. gentemot S.F. betett sig på sätt åklagaren påstått. S.B:s syfte med sitt handlande var att förhindra att S.F. återvände in i lägenheten, detta har han själv vidgått.

Den som uppsåtligen berövar annan livet ska dömas för mord, såvida inte brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt. Då det brott som S.B. gjort sig skyldig till inte på något sätt är att anse som mindre grovt ska han i enlighet med 3 kap. 1 § brottsbalken fällas till ansvar för mord.

Att med våld tvinga annan att tåla något är att bedöma som olaga tvång. Det beteende som S.B. uppvisat gentemot S.F. uppfyller rekvisiten för brottet olaga tvång. S.B. ska därför även fällas till ansvar för olaga tvång.

Ingen allvarlig psykisk störning vid gärningen föreligger. Av 30 kap. 6 § brottsbalken följer att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse. Rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. I den rättspsykiatriska bedömningen, daterad den 6 september 2011, intygas att S.B. inte har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han inte lider av en allvarlig psykisk störning samt att det därför inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.

Straffet för mord är fängelse på viss tid, lägst tio år och högst arton år, eller på livstid. Vid en samlad bedömning av samtliga dessa omständigheter konstaterar tingsrätten att straffvärdet är mycket högt. Med beaktande av den restriktiva domstolspraxis som utvecklats vad gäller påföljdsvalet vid mord finner dock tingsrätten att nu aktuell gärning, trots dess extrema karaktär, inte ska föranleda fängelse på livstid. Straffvärdet uppgår till fängelse 18 år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer S.B. för mord och olaga tvång till fängelse 18 år.

Hovrätten för Övre Norrland

Åklagaren och Sa.B:s mor, som biträdde åtalet, yrkade att hovrätten skulle döma S.B. till fängelse på livstid.

S.B. yrkade att gärningen skulle bedömas som grov misshandel och vållande till annans död samt att fängelsestraffets längd under alla förhållanden skulle sättas ned.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Hans Sundberg, tf. hovrättsassessorn Per Christensen, referent, samt nämndemännen Christer Bäckman och Monica Sällström Andersson) anförde i dom den 1 december 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

S.B:s psykiska tillstånd

S.B. har i hovrätten framhållit att hans psykiska problematik ska beaktas vid bedömningen av hans handlande och när hans straff bestäms.

Av det rättspsykiatriska utlåtande som inhämtades vid tingsrätten framgår att S.B. inte begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han inte lider av en allvarlig psykisk störning samt att det inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. - Av utlåtandet framgår vidare att S.B. bedöms lida av en narcissistisk personlighetsstörning. Av den rättspsykiatriska bedömningen framgår, såvitt nu är av intresse, följande.

Gärningen är ur ett normalpsykologiskt perspektiv inte lätt att förstå, men S.B:s påtagliga narcissistiska personlighet torde ha spelat en avgörande roll. Han verkar ha sett sig själv som självklart familjeöverhuvud och när hustrun genom sitt arbete blivit ekonomiskt oberoende har han haft svårt att hantera detta. När sedan svärmodern, mot hans vilja, kom på besök uppfattade han att hon, hustrun och till en del även sonen, vände sig mot honom och stängde honom ute från gemenskapen och kontrollen över familjen. Man kan inte heller med säkerhet säga att det inte funnits någon grund för hans känslor av utestängdhet och det har inte framkommit något som talar för att han, vare sig före eller under gärningens fullbordan, varit psykotisk. Inte heller bedöms han ha varit djupt deprimerad.

Hovrätten återkommer i det följande till betydelsen av S.B:s personlighetsstörning vid bedömningen av frågorna om skuld och påföljd.

Skuld- och rubricering

Hovrätten delar tingsrättens bedömningar av och slutsatser om händelseförloppet och om hur S.B. agerat vid brottet. Det är således klarlagt att S.B. berövat Sa.B. livet genom att tilldela honom 17 knivhugg/knivstick i bröstkorgen och buken samt att han under angreppet tagit strypgrepp på Sa.B. vilket medfört punktformade blödningar i ansiktet och i ögonens bindhinnor. Av utredningen framgår även att Sa.B. hade avvärjningsskador på handled och fingrar. Vid undersökning av S.B. samma dag som brottet hade han färska hudavskrapningar på ryggen och hans DNA har påträffats vid analys av nagelavskrap från Sa.B. Det är genom detta visat att Sa.B. försökt att värja sig. Vid bedömningen av S.B:s uppsåt prövar hovrätten först betydelsen av hans psykiska problematik. Inledningsvis kan konstateras att uttalandet i det rättspsykiatriska utlåtandet om att S.B. inte var psykotisk vid gärningen är väl förenligt med vad som är utrett om hans handlande. Uttalandet har inte heller ifrågasatts av någon av parterna. Det har inte framkommit något om att S.B:s personlighetsstörning varit av sådant slag att han på grund av den saknat förmåga att kontrollera sitt handlande eller inse konsekvenserna av det. Till bilden hör att han, som åklagaren lyft fram, agerat kontrollerat och systematiskt under hela händelseförloppet. Flera av S.B:s uppgifter inför rätten, bl.a. om att han under den korta tid som han utövat det dödliga våldet tappat kontrollen och blivit ”en annan människa”, framstår närmast som tillrättalagda och kan enligt hovrättens mening inte tillmätas någon betydelse. Hovrätten konstaterar att vad som framkommit i denna del inte påverkar den rättsliga bedömningen av S.B:s uppsåt vid brottet.

Mot den nu redovisade bakgrunden ansluter sig hovrätten till det tingsrätten anfört i sin bedömning av S.B:s avsikt vid gärningen På de skäl tingsrätten anfört är det enligt hovrättens mening sålunda utrett att S.B. hade direkt uppsåt att döda sin son.

Brottet är vare sig med hänsyn till vad som kommit fram om händelseförloppet eller på någon annan grund att anse som mindre grovt. S.B. ska därför dömas för mord.

Påföljden för mord är sedan den 1 juli 2009 fängelse på viss tid, lägst tio år och högst arton år, eller på livstid.

Av förarbetena till lagändringen år 2009 framgår att syftet med den utvidgade straffskalan är att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid. Fängelse på livstid bör förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl för att döma till ett svårare straff än fängelse i arton år (prop. 2008/2009:118 s. 42 f.). Att livstidsstraffet även före lagändringen var förbehållet de allvarligaste fallen av mord framgår av rättsfallet NJA 2007 s. 194.

Utredningen ger inte stöd för att brottet föregåtts av någon egentlig planering, men det har av utredningen framgått att sonen kommit att bli indragen i den konflikt mellan föräldrarna som pågått en rätt lång tid och efter hand fördjupats. Shahram Brofes angrepp på Sammy Brofe framstår inte på något sätt som en ren impulshandling. Shahram Brofe har först tvingat ut svärmodern ur lägenheten och därefter fört Sammy Brofe till köket, där han berövade sonen livet. Händelseförloppet har inte varit helt kortvarigt och Shahram Brofe hade under det inledande skedet goda möjligheter att besinna sig. Han angrep sin son med kniv och orsakade skador som gjorde att Sammy Brofes liv i praktiken inte hade gått att rädda ens med mycket snabbt insatta livräddande insatser. Shahram Brofe har således visat mycket stor hänsynslöshet. Hovrätten har också funnit att han hade direkt uppsåt att döda sin son. Sammy Brofe, sju år gammal, saknade helt möjlighet att undkomma angreppet, som han försökt att värja sig emot. Till bilden av Sammy Brofes utsatta situation hör att det var hans egen far som angrep honom, och det framstår som självklart att han måste ha känt stark dödsångest och rädsla inför faderns agerande. Som tingsrätten funnit är motivet till gärningen inte helt klarlagt. Av Shahram Brofes egna uppgifter framgår emellertid att syftet med agerandet mot sonen var att skrämma hustrun och svärmodern. Det framstår som klart försvårande att han på detta sätt använt sin son och dödat honom för att skada andra närstående.

I enlighet med vad som nu anförts föreligger det flera försvårande omständigheter kring gärningen, och brottet måste anses höra till de allvarligaste fallen av mord. Straffvärdet motsvarar enligt hovrättens mening därför fängelse på livstid. Vid tiden för gärningen led S.B. visserligen av en personlighetsstörning, men det har inte varit fråga om att han när brottet begicks hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Det är rimligt att anta att S.B:s problematik har haft betydelse för hur han uppfattat sin egen roll i familjen och hustrun och svärmoderns uppträdande mot honom i tiden före händelsen. Vad som framkommit i detta avseende är emellertid inte av beskaffenhet att ändra hovrättens bedömning av straffvärdet. Påföljden för de brott som S.B nu döms för ska därför bestämmas till fängelse på livstid.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden för S.B. till fängelse på livstid.

Hovrättens dom meddelad: den 1 december 2011.

Mål nr: B 800-11.

Lagrum: 3 kap. 1 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2007 s. 194.

Litteratur: Prop. 2008/2009:118.