RH 2012:24

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Ann-Marie Sjöberg samt nämndemännen Lennart Cassinger, Elisabeth Ålenius och Ulla-Britt Carlson) anförde i dom den 4 juli 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Genom M.L:s egna uppgifter, vittnesförhören med poliserna L.E. och M.B. samt viss teknisk bevisning är utrett att M.L. någon gång under eftermiddagen den 7 februari 2011 i källaren på fastigheten på (här utelämnat) i Sandviken skjutits i benet. Något vapen har inte påträffats men kulrester som analyserats visar att kulan varit av kaliber 9. Den medicinska utredningen visar att kulan gått in i framsidan på låret, ut på baksidan, fortsatt in i vaden och gått ut genom främre delen av underbenet. Den rättsmedicinska undersökningen ger därvid stöd åt M.L:s och vittnet D.S:s uppgifter om att M.L. stått på knä då han sköts. Det är också utrett att M.L. skulle sammanträffa med D.J. i dennes bostad i Hofors och att M.L. på väg till D.J. hämtade upp D.S. med bil. Vidare är utrett att förutom dessa tre, även vittnena S.L. och M.G. befunnit sig i D.J:s lägenhet. Det råder således ingen tvekan om att M.L. misshandlats på det sätt och på den plats åklagaren påstått. Frågan är om D.J. är gärningsmannen.

M.L. uppgav först drygt två månader efter händelsen att det var D.J. som sköt honom. Han har nu berättat i huvudsak att han lärde känna D.J. för omkring en och en halv månad sedan. Denne, som var probationsmedlem i Bandidos i Stockholm skulle starta en egen Bandidosgruppering i Hofors och han hoppades få en plats där. De två hade träffats regelbundet en gång i veckan. Han hade bestämt träff med D.J. hemma i dennes bostad i Hofors. Han körde dit och hämtade upp D.S. på vägen dit. Han känner D.S. via Solidos i Falun. Han, D.J. och D.S. satt vid köksbordet. Han trodde det var ett vanligt möte men D.J. höll förhör med honom angående att han skulle ha varnat en kamrat som råkat i onåd. D.J. hade en pistol nedstoppad i byxlinningen - en Glock. Efter att D.J. hållit rena korsförhöret med honom sade D.J. att han inte skulle få bli medlem utan endast supporter. D.S satt bredvid hela tiden men sade inget. Två yngre killar satt i vardagsrummet. Han och D.S. åkte därifrån hem till D.S:s lägenhet och han hade hunnit surna till och ringde till D.J. för att fråga vad det skulle kosta honom att slippa ifrån. Han ville alltså inte längre vara med. D.J. sade åt honom att vänta hos D.S. D.S. och han gick över till en granne. Efter en stund kom D.J. till grannens lägenhet tillsammans med två yngre killar. De gick in till D.S:s lägenhet och pratade en stund. D.J. sade ”det funkar inte så, vi går ner i källaren”. Han, D.S. och D.J. gick ner i källaren. D.J. gick först, han sedan och D.S. sist. D.J. drog upp sin pistol som han hade innanför byxlinningen och vinkade ner honom på knä. D.J. avlossade ett skott som träffade i låret, gick fram till honom, riktade pistolen mot hans huvud och sade ”golar du så dödar vi dig”. Det gjorde väldigt ont och han blödde mycket. D.J. försvann och D.S. hjälpte honom med en handduk och frågade om han klarade sig och det svarade han att han gjorde. Han släpade sig ut i bilen och körde sedan till OK-Q8 macken. Han var rädd och vågade därför inte berätta sanningen för polisen utan hittade på en historia. När hans kamrat M.B. kom och besökte honom på lasarettet berättade han för denne vad som hänt. Han kände sig förnedrad och orättvist behandlad av skottet. Om man gjort något fel är en vanlig bestraffning ett skott i låret - men han hade ju inte gjort något fel. Det var en oproportionerlig bestraffning.

D.J. har berättat att han tidigare varit medlem i Bandidos men att han inte längre är det samt att han inte vill prata om något som rör klubben. Han har bekräftat att han hade ett möte med M.L. den aktuella dagen och att de hade umgåtts flitigt under en - två månader. De träffades hemma hos honom. M.L., han och D.S. satt vid köksbordet och pratade. Han sade upp kontakten med M.L. och därefter åkte M.L. och D.S. därifrån. S.L. och M.G. var hos honom, de satt i vardagsrummet. När D.S. och M.L. åkt var de tre kvar i lägenheten och tittade på film. Han har inte skjutit M.L. M.L. ljuger. Han känner inte till något om de patroner som hittades i ett elskåp i källaren. Under tiden han avtjänade straff bodde hans före detta flickvän i lägenheten.

Det är utrett i målet att M.B. och M.L. vid tiden för misshandeln sedan länge var mycket goda vänner. M.B. besökte M.L. på sjukhuset vid två tillfällen några dagar efter misshandeln. M.L. har nu berättat att han då berättade för M.B. vad som hänt. M.B. har bekräftat M.L:s berättelse och berättat att M.L. sagt att det var D.J. som sköt och att det var något tjafs för att M.L. ville kliva av men att de inte pratade så mycket om det.

S.L. och M.G. har båda varit relativt vaga i sina berättelser och sagt sig ha svårt att minnas. De har båda dock berättat att de varit hemma hos D.J. under eftermiddagen och att de alla tre tittat på film tillsammans.

D.S. har lämnat en detaljrik berättelse. Han och M.L. åkte till D.J. Han lade inte märke till någon speciellt spänd stämning mellan dem. De åkte därifrån till hans lägenhet och gick in till grannen där han drack en grogg. En maskerad okänd man stod och bankade på dörren till hans lägenhet. Mannen höll i en pistol och sade åt dem att gå ner i källaren. Mannen var längre än honom men kortare än M.L. Pistolen var en vanlig svart. De gick ner i källaren, mannen sade ”jag ska skjuta dig i benet” och så small det. Därefter försvann mannen från platsen. Mannen sade inte något till M.L. och det hade för övrigt inte gått att höra eftersom ljudet av skottet gjorde att det sjöng i öronen. M.L. blödde mycket och han erbjöd honom att skjutsa till lasarettet, men det ville inte M.L. Han hämtade en handduk och hjälpte M.L. upp för trappan. Han vet inte varför det hände, han trodde först att det var ett rån. Tingsrätten noterar att D.S:s berättelse i huvudsak överensstämmer med M.L:s bortsett från att M.L. utpekar D.J. som gärningsman.

I ett elskåp i källaren till den fastighet där D.J:s bostad är belägen påträffades vid husrannsakan en plastpåse med patroner. Enligt analys från SKL talar resultatet av analysen för att kulresterna som påträffades på golvet härrör från en kula av samma sort som den som fanns i plastpåsen. Det är enligt den graderade utlåtandeskalan grad +2 där den starkaste graden är +4. Således kan helt enkelt fastslås att analysen talar för att kulan som M.L. sköts med är av samma sort som dem i påsen.

Vid undersökning av påsen framkom att ett hårstrå fanns på utsidan av den. Det hårstrået kommer från D.J:s före detta flickvän, som ostridigt bott i hans lägenhet under den tid som han avtjänat straff. Av vittnesförhör med kommissarien J.H. som deltog i husrannsakan har framkommit att polismännen haft samma gummihandskar på sig under först husrannsakan i bostaden som därefter i källaren. Risken för att ett hårstrå följt med och på så sätt fastnat på plastpåsens utsida kan inte anses vara så ringa att det är uteslutet. Det kan därför inte anses styrkt att påsen med patronerna tillhör eller har använts av D.J.

Av åklagarens bevisning i denna del framgår att D.J:s, S.L:s och M.G:s mobiltelefoner under det tidsintervall misshandeln ägt rum befunnit sig i Hofors och inte i Sandviken. Åklagaren har gjort gällande att de medvetet lämnat kvar telefonerna för att kunna visa att de varit i Hofors hela tiden. Deras berättelser om att anledningen till att de inte svarat varit att de tittat på film och därför inte hört, haft dem på ljudlöst eller helt enkelt struntat i dem är inte sådana att de kan lämnas utan avseende och kan således inte utgöra något stöd för åtalet.

Även om vittnena inte velat berätta närmare finner tingsrätten utrett att samtliga hörda är, har varit, önskat eller önskar bli medlemmar i den kriminella miljö som utgörs av så kallade kriminella MC-gäng eller i vart fall rört sig i utkanten av den miljön. I målet har talats om Bandidos, Solidos och Formidos. I sådan gängmiljö råder egna och från samhället i övrigt skilda värderingar och regler. Detta medför att en viss försiktighet bör iakttas vid värderingen av deras utsagor. Varken D.J:s D.S:s, S.L:s eller M.G:s berättelser är emellertid i sig sådana eller har framförts på ett sådant sätt att de skulle kunna lämnas utan avseende. Åklagarens övriga tekniska bevisning har, som redogjorts för ovan, inte kunnat vederlägga de uppgifter vittnena lämnat.

Frågan är då om M.L:s berättelse är i sig så trovärdig och tillförlitlig samt får sådant stöd att den, trots detta, kan läggas till grund för vad som kan anses utrett i målet. Beträffande bedömningen av hans trovärdighet måste även här, i enlighet med vad som ovan anförts, särskild försiktighet iakttas. Hans berättelse vinner visst stöd av vittnet M.B. Beträffande frågan om M:B:s trovärdighet har D.J. påtalat att M.L. dömts för grov misshandel av M.B. och att M.B. i den rättegången vägrat medverka. Tingsrätten finner att D.J:s anmärkning om att den omständigheten att M.B. då inte talade sanning är ägnat att förringa M.B:s trovärdighet i detta mål, inte kan lämnas utan avseende.

I målet föreligger således flera problematiska bevisvärderingsfrågor. Såsom tingsrätten redovisat saknas teknisk bevisning som i tillräcklig grad stöder målsägandens berättelse. Vittnesutsagorna från de av D.J. åberopade vittnena kan inte lämnas utan avseende och vittnesmålet från M.B. kan inte ge tillräckligt stöd för målsägandens berättelse. Sammanfattningsvis är det inte ställt utom rimligt tvivel att D.J. befann sig på platsen och än mindre att det var han som sköt M.L. Det finns flera rimliga alternativa scenarier med andra gärningsmän och det kan inte uteslutas att M.L. av någon anledning antingen falskeligen utpekat D.J. som gärningsman eller av någon anledning misstagit sig. Åtalet kan inte vinna bifall.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Risto Stoorhöök och Solveig Östbye Laitinen, tf. hovrättsassessorn Johanna Rejdemo Storbjörk, referent, samt nämndemännen Ann-Charlotte Eimasdotter och Björn Karlsson) anförde i dom den 27 mars 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

M.L. blev den 7 februari 2011 skjuten i höger lår och underben i en källare i Sandviken vilket orsakade smärta, blödning och omfattande medicinska komplikationer. Fråga är om D.J. utfört gärningen.

M.L. har lämnat en detaljerad berättelse om vad han blivit utsatt för. Han har också lämnat en rimlig förklaring till varför han till en början lämnat felaktiga uppgifter till polisen. Hans uppgifter om bakgrunden till det inträffade samt de telefonkontakter som förevarit mellan honom, D.S. och D.J. i anslutning till händelsen stämmer också väl överens med de analyser av telefonsamtal och sms som åberopats i målet. Vidare har genom förhör med M.B. och M.LU. framkommit att M.L. några dagar efter den 7 februari 2011 berättat för M.B. att det var D.J. som sköt honom i benet och att M.B. därefter kontaktat M.LU. för att berätta vad han visste om skjutningen. Att själva händelseförloppet gått till på det sätt M.L. berättat stöds av D.S:s uppgifter och den tekniska utredningen. Det är också ett faktum att D.J:s, S.L:s och M.G:s telefoner samtliga varit obrukade i cirka en timme och femton minuter, under vilken tid gärningen ägt rum, för att därefter tas i bruk igen nästan samtidigt. S.L. och M.G. har förklarat detta med att de tittat på film och under denna tid inte använt sina telefoner. Denna förklaring är i sig inte osannolik men ter sig i förening med deras mycket vaga minnesbilder av vad som i övrigt hänt denna dag samt den övriga bevisningen som föga trolig. Till detta kommer att det i källaren i det hus i vilket D.J. bor påträffats en plastpåse med patroner som är av samma typ som den ammunition som användes vid brottet. På denna plastpåse har påträffats ett hårstrå från hans före detta flickvän, som vid tiden för gärningen bodde i hans lägenhet. Att hårstrået av misstag skulle ha medförts från D.J:s lägenhet av polisen för att därefter fastna på plastpåsen kan inte uteslutas helt men framstår inte som sannolikt mot bakgrund av de uppgifter J.H. lämnat om hur husrannsakan gått till och hur påsen med ammunition hanterats. För att D.J. var gärningsman talar också det avlyssnade samtal som C.V.S. berättat om.

M.L:s berättelse, som i sig framstår som trovärdig och tillförlitlig, motsägs således inte av övriga omständigheter utan får istället sammantaget sådant stöd av dessa att berättelsen kan läggas till grund för bedömningen av skuldfrågan. Härigenom är det utrett att D.J. misshandlat M.L. på det sätt som framgår av gärningsbeskrivningen med de följder som där angetts. Hovrätten finner inte heller skäl att ifrågasätta M.L:s uppgifter om att D.J. efter misshandeln riktat pistolen mot hans huvud och uppgett att han skulle ”mörda honom om han golade”. Även denna del av gärningsbeskrivningen är därmed styrkt.

I fråga om rubricering gör hovrätten följande överväganden. Vid bedömningen om ett misshandelsbrott är grovt ska enligt 3 kap. 6 § brottsbalken särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. En misshandel kan vara synnerligen grov, om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet. Av förarbetena till bestämmelsen om synnerligen grov misshandel framgår att till den graden av misshandelsbrottet ska hänföras misshandelsfall som träffas av de kriterier som enligt 3 kap. 6 § brottsbalken kan ligga till grund för bedömningen att det rört sig om en grov misshandel men som kan sägas vara så synnerligen grova, att de skiljer sig från andra fall av grov misshandel. Detta kan vara fall där en svår kroppsskada är bestående eller misshandeln inneburit kraftig och långvarig smärta eller stark dödsångest. Detsamma gäller misshandel som bestått i grovt våld och som riktats mot en person som saknat eller haft begränsad allmän möjlighet att försvara sig, t.ex. ett barn eller en äldre människa (prop. 2009/10:147 s. 18 f.). Av praxis framgår vidare att livsfarligt våld med skjut- eller eggvapen på ett sådant sätt att gärningsmannen saknat egentlig kontroll över vilken skada som angreppet kunnat medföra samt våld som tillgripits som medel för ett visst ändamål, instrumentellt våld, eller i direkt avsikt att skada eller plåga är faktorer som kan beaktas vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som synnerligen grov (jfr NJA 2011 s. 89).

Det våld som D.J. utövat mot M.L. är av mycket allvarligt slag och har lett till omfattande medicinska komplikationer och än i dag bestående skador. Gärningen har varit överlagd och använts som medel för att bestraffa M.L. för att han inte längre ville vara med i den Bandidosgruppering D.J. höll på att starta. Den har präglats av hänsynslöshet och utförts på ett sådant sätt att D.J. saknat kontroll över vilken skada den skulle medföra. Sammantaget finner hovrätten att omständigheterna är sådana att gärningen är att bedöma som synnerligen grov misshandel.

De hotfulla uttalanden D.J. gjort i samband med att han riktat sin pistol mot M.L:s huvud har skett i direkt anslutning till misshandeln. Det är uppenbart att syftet härmed varit att undgå ansvar för ett allvarligt brott. Mot denna bakgrund finner hovrätten att gärningen ska rubriceras på det sätt åklagaren gjort, dvs. som övergrepp i rättssak, grovt brott.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom i ansvarsdelen dömer hovrätten D.J. enligt 3 kap. 6 § andra stycket och 17 kap. 10 § tredje stycketbrottsbalken för synnerligen grov misshandel och övergrepp i rättssak, grovt brott, samt bestämmer påföljden, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken, till fängelse 5 år.

Hovrättens dom meddelad: den 27 mars 2012.

Mål nr: B 729-11.

Lagrum: 3 kap. 6 § andra stycket och 17 kap. 10 § tredje stycketbrottsbalken.

Rättsfall: NJA 2011 s. 89.

Litteratur: Prop. 2009/10:147 s. 18 f.