RH 2012:62

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Kennet Svensson samt nämndemännen Eva Häggkvist, Berit Jonsson och Anita Holmström) anförde i dom den 19 mars 2012 bl.a. följande:

DOMSKÄL

Enligt tingsrätten mening ger inte utredningen belägg för att A.M. verkligen lyckades hjälpa sin gripne broder att komma loss. Det är således inte styrkt att A.M. gjort sig skyldig till främjande av flykt.

Åklagaren har pläderingsvis hävdat att A.M. åtminstone gjord sig skyldig till försök till främjande av flykt, dock utan att justera gärningspåståendet. Tingsrätten anser att det utan åtalsjustering föreligger hinder att döma till A.M för försök till främjande av flykt. Åtalet i denna del ska därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten, som fann åtalet för våldsamt motstånd styrkt, dömde A.M. för våldsamt motstånd men ogillade åtalet för främjande av flykt.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström och Rikard Ebbing samt tf. hovrättsassessorn Christian Malmqvist, referent) anförde i dom den 5 september 2012 följande:

DOMSKÄL

Genom tingsrättens dom i ej överklagade delar har A.M. gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Hovrätten har att pröva om han även ska dömas för försök till främjande av flykt. Åklagaren har förklarat att han godtar att åtalet för fullbordat brott ogillades.

Gärningsbeskrivningen avser ett fullbordat brott. Hovrätten har först att ta ställning till om det då finns förutsättningar för att döma för försök till brott. Av 30 kap. 3 § rättegångsbalken följer att en dom inte får avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enlig lag må av rätten upptagas. Enligt 45 kap. 4 § rättegångsbalken ska åklagaren i en stämningsansökan ange bl.a. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande (gärningsbeskrivningen). Rätten får i princip inte döma över några andra gärningsmoment än sådana som åklagaren har åberopat till stöd för ett ansvarspåstående. Om det föreligger anledning till tvekan om vad åklagaren lägger den tilltalade till last har rätten i allmänhet att genom materiell processledning söka klarlägga frågan. Syftet med materiell processledning är att undvika att parterna - efter justering av åtalet - åsamkas en process även i högre rätt. Rättens skyldighet att bedriva materiell processledning är åtminstone när det gäller tingsrätt primär i förhållande till möjligheterna att i efterhand tolka åtalet (se här Fitger m. fl. Rättegångsbalken 1, s. 30:6 f.).

I det nu aktuella målet har åtalet i den överklagade delen avsett ett fullbordat brott, främjande av flykt. I samband med pläderingen vid tingsrätten har åklagaren alternativt gjort gällande försök till sådant brott. Av 17 kap. 16 § brottsbalken följer att sådant försök är straffbart enligt vad som anges i 23 kap.brottsbalken, varav följer att om någon påbörjat utförande av visst brott ska han dömas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. För att någon ska dömas för försök till brott krävs alltså att det förelegat fara för brottets fullbordan eller att sådan fara varit utesluten på grund av tillfälliga omständigheter. Vidare krävs, liksom beträffande alla objektiva rekvisit, ett påstående om detta i gärningsbeskrivningen. Av praxis och doktrin följer dock att en domstol många gånger genom tolkning kan låta gärningspåståendet innefatta mer än vad som uttryckligen framgår. I Nordh, Praktisk Process II, 2 uppl., s. 35, anges som exempel att om åklagare åtalat någon för försök till brott, bör domstolen tolkningsvis låta gärningsbeskrivningen innefatta ett påstående om att det förelegat fara för brottets fullbordan, om åklagaren har glömt att ange detta, men i första hand bör domstolen genom materiell processledning få åklagaren att fylla ut gärningsbeskrivningen med farerekvisitet.

I förevarande fall är det inte fråga om att åklagaren glömt att ange ett objektivt rekvisit utan åklagaren har vid tingsrätten, sedan frågan uppkommit, valt att inte justera sin gärningsbeskrivning. I hovrätten har åklagaren förklarat att han anser att ett påstående om fullbordat brott också innehåller ett påstående om att i vart fall fara för brottets fullbordan förelegat. Inte heller i hovrätten har dock åklagaren velat justera gärningsbeskrivningen. Vid angivna förhållanden kan det inte komma i fråga att från domstolens sida ändå tolka in ett påstående om fara för brottets fullbordan. En tilltalad måste i en sådan situation som den nu aktuella kunna begränsa sitt försvar till det gärningspåstående som faktiskt finns i målet. A.M. har också till sitt försvar i hovrätten endast förklarat att han inte kan dömas för försök till främjande av flykt utan justering av gärningsbeskrivningen.

Sammanfattningsvis saknas förutsättningar för bifall till åklagarens överklagande eftersom gärningspåståendet inte innehåller alla objektiva rekvisit för försök till främjande av flykt varför tingsrättens dom ska fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 5 september 2012.

Mål nr: B 438-12.

Lagrum: 30 kap. 3 § och 45 kap. 4 §rättegångsbalken.

Litteratur: Fitger m. fl. Rättegångsbalken 1, s. 30:6 f; Nordh, Praktisk Process II, 2 uppl., s. 35.