RH 2012:80
Ett testamente har försetts med ett vittnesintyg enligt 10 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken. Bevisbördan för påståendet att testamentsvittnenas underskrifter varit falska åvilar därmed den som klandrat testamentet.
Bakgrund
Makarna F.H. och E.H., som inte hade några barn, upprättade den 19 januari 1994 ett gemensamt testamente. Testamentet föreskrev att efter deras bådas död skulle all deras kvarlåtenskap med en fjärdedel vardera tillfalla fyra släktingar till F.H., nämligen G.B., B.S., M.F. och B.V. (fortsättningsvis benämnda G.B. och medparter). Testamentet bevittnades av makarna A.K. och K.K. A.K., som drev en företagsredovisningsfirma, hade på uppdrag av F.H. och E.H. upprättat testamentet. F.H. avled i maj 1994 och E.H. avled i mars 2010.
Efter E.H:s bortgång presenterades inför bouppteckningen ett den 19 juli 1998 av E.H. undertecknat testamente där E.H. förordnat att efter hans död skulle kvarlåtenskapen efter honom enligt lag tillfalla hans arvingar; U.B. och medparter. Testamentet angav att det var bevittnat av dels A.K. (samma person som bevittnat det tidigare testamentet), dels av sonen till A.K.
Umeå tingsrätt
G.B. och medparter yrkade att tingsrätten skulle förklara det av E.H. den 19 juli 1998 upprättade testamentet ogiltigt. Som grund för käromålet anfördes att de påstådda testamentsvittnena, A.K. och dennes son, inte bevittnat testamentet.
U.B. och medparter bestred käromålet och anförde som grund för sin inställning att testamentet var giltigt eftersom det bevittnats på föreskrivet sätt av A.K. och dennes son.
Tingsrätten (rådmännen Lars Viktorsson, referent, och Olof Johnson samt tingsfiskalen Petra Lundberg) ogillade i dom den 18 oktober 2011 käromålet och anförde bl.a. följande.
Enligt 10 kap 1 § ärvdabalken ska testamente upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro ska testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå. Vittnena ska bestyrka handlingen med sina namn. De ska äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller inte. Enligt 13 kap 1 § ärvdabalken är testamente som inte är upprättat i laga form inte gällande.
Tvistefrågan i målet gäller om 1998 års testamente är ogiltigt därför att A.K. och dennes son inte bevittnat det.
I mål där ena parten har bestritt att en rättshandling är äkta till följd av att han eller hon inte undertecknat handlingen har bevisbördan lagts på den part som hävdat att handlingen är äkta. För att uppnå beviskravet har parten att göra övervägande sannolikt att handlingen undertecknats av honom eller henne (jämför NJA 1976 s 667 och RH 2009:49). Denna bevisregel bör vara tillämplig även i en sådan situation som föreligger i detta mål, d.v.s. svarandena (U.B. och medparter) har att göra övervägande sannolikt att A.K. och dennes son bevittnat testamentet.
[---]
Vid prövningen i sak fann tingsrätten att U.B. och medparter gjort övervägande sannolikt att A.K. och dennes son egenhändigt undertecknat testamentet.
Käromålet ogillades.
Hovrätten
G.B. och medparter överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle förklara det av E.H. den 19 juli 1998 upprättade testamentet ogiltigt.
U.B. och medparter motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Parterna åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Bertil Eriksson, Susanne Lundgren Jonasson och Tom Madell samt hovrättsassessorn Hannes Magnergård, referent) fastställde i dom den 6 november 2012 tingsrättens domslut och anförde följande.
DOMSKÄL
Frågan i målet är om A.K. och dennes son bevittnat E.H:s undertecknande av testamentet samt om de därefter själva undertecknat detta. Utifrån hur parterna fört sin talan i målet har hovrätten att pröva om testamentsvittnenas underskrifter är falska. Om den frågan besvaras jakande ska överklagandet vinna bifall och testamentet förklaras ogiltigt. Om frågan besvaras nekande ska tingsrättens domslut fastställas.
Bevisbörda och beviskrav
Formkraven för upprättande av testamente återfinns i 10 kap. 1 § ärvdabalken, vari det bland annat anges att testator ska underskriva testamentshandlingen i två vittnens samtida närvaro, varefter dessa ska bestyrka testators namnteckning med sina egna underskrifter. Om det inte gått till på nu angivet sätt vid testamentets upprättande är testamentet enligt 13 kap. 1 § ärvdabalken ogiltigt.
Bevisbördan för att testamentet tillkommit i laga form åvilar testamentstagaren. Frågan är då vad denna bevisbörda i praktiken innebär när det som i detta fall påstås att testamentet inte tillkommit i laga form. Har testamentstagaren uppfyllt bevisbördan redan genom åberopandet av ett testamente som sett till ordalag och utseende överensstämmer med lagens krav? Eller krävs det därutöver - såvitt nu är av intresse - att testamentstagaren även visar att uppgifterna i testamentet är riktiga; att angivna testamentsvittnen faktiskt undertecknat testamentet?
Testamentet i fråga är försett med ett så kallat vittnesintyg (10 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken). Förekomsten av ett vittnesintyg tillmäts betydelse vid bedömningen av ett påstående om att testamentet är ogiltigt. I rättsfallet NJA 1994 s. 34 anförde Högsta domstolen att om ett testamente försetts med vittnesintyg måste stor försiktighet iakttas när det gäller att frånkänna testamentet giltighet på den grunden att formalia vid testamentets tillkomst påstås inte ha iakttagits. För att vittnesintyget på grund av senare framkomna omständigheter ska frånkännas tilltro bör fordras att bedömningen av den samlade utredningen leder till slutsatsen att det är sannolikt att föreskriven form för testamentets upprättande inte iakttagits.
Förekomsten av ett vittnesintyg medför med andra ord att det krävs mer än ett påstående om att testamentet inte tillkommit på föreskrivet sätt för att få testamentet ogiltigförklarat. Vittnesintyget utgör således en presumtion för att testamentet upprättats i laga form. Presumtionen bryts först om den samlade utredningen i målet gör det sannolikt att så inte varit fallet. Det kan enligt hovrättens uppfattning inte anses åligga testamentstagaren att lägga fram bevisning som bryter presumtionen.
Det anförda leder till slutsatsen att det åligger klagandena (G.B. och medparter) att göra sannolikt att testamentsvittnenas namnteckningar är falska. Om klagandena lyckas med detta kullkastas den presumtion som följer av vittnesintyget och det blir då motparternas (U.B. och medparter) uppgift att visa att formkravet är uppfyllt. Hovrätten lägger således, i motsats till tingsrätten, bevisbördan på G.B. och medparter.
[---]
Vid prövningen i sak fann hovrätten att det sammantaget inte framstod som sannolikt att testamentsvittnenas underskrifter var förfalskade. G.B. och medparter hade därmed inte visat att det vid testamentets tillkomst gått till på annat sätt än som angavs i vittnesintyget, varför intyget skulle äga tilltro.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Hovrättens dom meddelad: den 6 november 2012.
Mål nr: T 926-11.
Lagrum: 10 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken.
Rättsfall: NJA 1994 s. 34; Svea hovrätts dom 2010-03-05 i mål T 8903-08; Svea hovrätts dom 2010-10-06 i mål T 9983-09.