RH 2009:49

I mål om klander av bodelning har den ena maken åberopat ett äktenskapsförord till stöd för att bodelning inte ska ske. Han har, när den andra maken bestritt handlingens äkthet, ansetts ha bevisbördan för att äktenskapsförordet är äkta. För att uppnå beviskravet har han haft att göra övervägande sannolikt att den andra maken undertecknat äktenskapsförordet.

Södertörns tingsrätt

En bodelningsförrättare förordnades att förrätta bodelning med anledning av äktenskapsskillnad mellan parterna. I beslut den 11 oktober 2006 lämnade han hustruns (S.E.Y) yrkande om bodelning utan bifall sedan han funnit att det mellan parterna förelåg ett äktenskapsförord enligt vilket vardera makens egendom skulle vara dennes enskilda. S.E.Y. hade inför bodelningsförrättaren invänt att hon inte hade undertecknat äktenskapsförordet, som registrerats vid Stockholms tingsrätt den 12 december 1996.

S.E.Y. klandrade bodelningsbeslutet och yrkade att tingsrätten skulle förklara äktenskapsförordet vara ogiltigt, förordna att bodelning skulle ske samt återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren. Sedan Södertörns tingsrätt utfärdat stämning på mannen (M.R.) och denne inte inkommit med svaromål meddelade tingsrätten den 14 maj 2007 tredskodom i vilken den förklarade äktenskapsförordet vara ogiltigt och återförvisade ärendet till bodelningsförrättaren samt angav att denne hade att göra bodelning. M.R. ansökte om återvinning och bestred hennes talan.

S.E.Y. anförde till grund för sin talan i första hand följande. Bodelningsförrättarens beslut att bodelning inte ska ske är felaktigt. Hon har inte undertecknat äktenskapsförordet och fick inte kännedom om det förrän i samband med parternas vårdnadstvist, som inleddes under våren 2006. Det är orimligt att tro att hon haft anledning att genom äktenskapsförordet ge bort sin del av den gemensamma bostaden och de övriga tillgångarna till M.R. All makarnas egendom var skriven på M.R. och hon hade således ingen egendom som kunde bli enskild genom ett äktenskapsförord.

M.R. anförde såvitt avser S.E.Y:s förstahandsgrund följande. S.E.Y. har själv undertecknat äktenskapsförordet och var väl införstådd med vad handlingen innebar. Anledningen till att äktenskapsförordet upprättades var att han med egna medel betalade familjens bostadsrätt. Det var också han som arbetade och försörjde hela familjen. Även S.E.Y:s egendom blev enskild genom äktenskapsförordet. Äktenskapsförordet bevittnades av två personer, nämligen M.E. och B.E.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Eva Melander Tell) anförde i dom den 5 mars 2008 bl.a. följande.

DOMSKÄL

S.E.Y. har som grund för sin talan i första hand åberopat att hennes namnteckning på äktenskapsförordet har förfalskats. M.R., som gör gällande att S.E.Y:s namnteckning är äkta och att äktenskapsförordet således är giltigt, har bevisbördan för detta.

S.E.Y. har lämnat en sammanhållande och detaljrik berättelse om hur hon under alla år sedan hon kom till Sverige har arbetat på de olika ställen där parterna har bedrivit affärsverksamhet och om parternas ekonomiska mellanhavanden i övrigt.

S.E.Y:s berättelse har för tingsrätten framstått som trovärdig. Hon har under förhöret uppgett att hon först i samband med parternas äktenskapsskillnad fick reda på att det fanns ett äktenskapsförord, att hon aldrig har undertecknat något sådant, att det inte är hennes namnteckning som finns på äktenskapsförordet, att hon alltid skriver under handlingar med enbart sitt förnamn, att hon år 1996 kunde tala, läsa och förstå svenska och att hon aldrig skulle ha skrivit under något som innebar att hon till M.R. skulle ge bort allt som de tillsammans hade arbetat ihop.

M.R. har vid förhöret vidgått att S.E.Y. till och från har hjälpt till i hans affärsverksamhet och berättat att han inte diskuterade frågan om äktenskapsförord med henne eftersom hon visste att ”allt var hans”. Han har vidare uppgett att hans minnesbild är att samtliga fyra, dvs. han, S.E.Y., M.E. och B.E., var närvarande då äktenskapsförordet undertecknades och bevittnades samt att detta skedde i hans glassbar.

M.R:s uppgifter om hur äktenskapsförordet undertecknades och bevittnades vinner inte stöd av M.E:s vittnesmål. M.E. har nämligen uppgett att hennes minnesbild är att S.E.Y:s namnteckning inte fanns på äktenskapsförordet, att hon således endast bevittnade M.R:s namnteckning och att M.R. vid tillfället uppgav att S.E.Y. skulle underteckna handlingen senare. M.E. har vidare berättat att hon och hennes make visserligen undertecknade handlingen samma dag men inte vid samma tillfälle och att hon undertecknade handlingen efter det att B.E. hade undertecknat den.

B.E. har visserligen uppgett att S.E.Y:s namnteckning fanns på äktenskapsförordet när han skrev under handlingen och att han inte skulle ha gjort detta om hennes namnteckning hade saknats. Han har vidare uppgett att det var han som hjälpte M.R. att upprätta äktenskapsförordet och att han med anledning av detta vid något tillfälle ringde till S.E.Y., främst för att kontrollera hur hennes namn stavades. B.E. har dock inte kunnat dra sig till minnes om S.E.Y. var närvarande när han bevittnade parternas namnteckningar på äktenskapsförordet eller om han och hans hustru undertecknade handlingen vid samma tillfälle. Således ger inte heller B.E:s uppgifter stöd för påståendet att S.E.Y. egenhändigt har undertecknat förordet.

M.R. har som skriftlig bevisning åberopat äktenskapsförordet och en kopia av ett intyg från Marockanska ambassaden. S.E.Y. har bekräftat att hon har undertecknat intyget från Marockanska ambassaden. M.R. har gjort gällande att en jämförelse mellan S.E.Y:s namnteckningar på dessa båda handlingar visar att S.E.Y:s namnteckning på äktenskapsförordet är äkta. Med hänsyn till att M.R. inte har åberopat någon skriftprovsanalys eller någon annan utredning avseende namnteckningarna kan tingsrätten inte dra någon säker slutsats av denna bevisning. Tingsrätten noterar dock att namnteckningarna inte företer några större likheter och att intyget endast är undertecknat med ”(förnamn)” medan äktenskapsförordet är undertecknat med ”(efternamn förnamn)”.

Sammantaget anser tingsrätten att M.R. inte ens har gjort sannolikt att S.E.Y. undertecknat äktenskapsförordet. Käromålet skall således bifallas på den i första hand åberopade grunden. Eftersom äktenskapsförordet således inte är giltigt skall ärendet återförvisas till bodelningsförrättaren som har att förrätta bodelning mellan parterna.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer domslutet i tredskodomen.

Hovrätten

M.R. överklagade tingsrättens dom och yrkade att käromålet skulle ogillas.

S.E.Y. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Anders Dereborg och tf. hovrättsassessorn Mikaela Bexar, referent) anförde i dom den 27 mars 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Parterna har till grund för sin talan åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. S.E.Y. har alltså i första hand gjort gällande att hon inte har undertecknat det äktenskapsförord som M.R. har företett hos bodelningsförrättaren och att handlingen följaktligen är en förfalskning. M.R. har förnekat att äktenskapsförordet skulle vara förfalskat.

Tingsrätten har funnit att M.R. har bevisbördan för att S.E.Y:s namnteckning är äkta och att äktenskapsförordet således gäller. Enligt M.R. har tingsrätten därvid felbedömt bevisbördans placering. S.E.Y. har instämt i tingsrättens bedömning av frågan.

Rättspraxis rörande skriftliga handlingar vars äkthet har bestritts är sparsam. Från Högsta domstolen finns två avgöranden av relevans. I NJA 1976 s. 667 fann domstolen det övervägande sannolikt att den föregivne gäldenären hade undertecknat ett kvitto vars äkthet han satt ifråga. Kvittot - som Högsta domstolen ansåg vara utfärdat för att utgöra en skuldförbindelse - fick därför godtas som ett fordringsbevis mot honom. Formuleringarna tyder på att bevisbördan - om än med viss bevislättnad - lagts på den som påstod att handlingen var äkta. I NJA 1992 s. 263 uttalade Högsta domstolen, med hänvisning till ovannämnda rättsfall, att det i rättspraxis har ansetts att, om en föregiven gäldenär bestrider en handlings äkthet, det åligger borgenären att visa att handlingen är äkta. Domstolen uttalade också, med hänvisning till uttalanden i doktrinen, att bevisbördan däremot i princip åvilar gäldenären om denne gör gällande att en handling visserligen är äkta men att dess text har ändrats.

I det sistnämnda rättsfallet gjorde dock Högsta domstolen avsteg från dessa bevisbörderegler när det gäller förfalskning av inköpsnotor i samband med användandet av kontokort och anförde att det i dessa fall ter sig rimligt att kräva att kontokortsinnehavaren gör åtminstone antagligt att en underskrifts- eller innehållsförfalskning föreligger; om kontokortsinnehavaren fullgör detta får det sedan ankomma på kontokortsföretaget att förebringa motbevisning om handlingens äkthet. Av domen framgår att ställningstagandet grundats på för kontokortshanteringen särpräglade förhållanden, bl.a. dess karaktär av masshantering. De inledningsvis uttalade principerna måste därmed enligt hovrättens uppfattning alltjämt anses gälla i fall där dessa förhållanden inte är för handen. Beträffande fordringsförhållanden i allmänhet får det alltså anses ankomma på borgenären att vid bestridande visa att den handling på vilken han grundar sin fordran är äkta.

Det är i förevarande mål inte fråga om något fordringsförhållande utan om ett familjerättsligt avtal. Den ovan redovisade bevisbörderegeln får dock uppfattas som ett utflöde av den grundläggande principen att den som påstår att ett avtal har ingåtts har bevisbördan för detta (medan däremot bevisbördan för ogiltighet av ett ingånget avtal ligger på den som hävdar det). Den framstår därför som en naturlig utgångspunkt även på det nu aktuella området, särskilt när det gäller avtal med så stark förmögenhetsrättslig prägel som äktenskapsförord. I samma riktning talar den omständigheten att ett äktenskapsförord ofta innebär ett avtal om att frångå äktenskapsbalkens bestämmelser om giftorätt, som syftar till att skydda den ekonomiskt svagare maken. Så är också fallet med äktenskapsförordet i detta mål.

Sammanfattningsvis anser därför hovrätten att den make som gör gällande att ett äktenskapsförord är äkta som huvudregel bör ha bevisbördan för detta om den andra maken bestrider handlingens äkthet. Beviskravet bör vara det som framgår av NJA 1976 s. 667. Någon anledning att se saken annorlunda i detta mål finns inte. M.R. har således att göra övervägande sannolikt att S.E.Y. har undertecknat det omtvistade äktenskapsförordet.

M.R. har som skriftlig bevisning åberopat äktenskapsförordet samt en kopia av en handling som S.E.Y. ostridigt har undertecknat. Denna bevisning tillåter, såsom tingsrätten funnit, dock inte någon säker slutsats om den omtvistade underskriftens äkthet. Inte heller den av M.R. åberopade vittnesbevisningen ger något stöd för hans ståndpunkt. Som framgår av tingsrättens dom har inget av de båda vittnena någon klar minnesbild av att S.E.Y. skulle ha varit närvarande när bevittning skedde. M.E. har till och med förklarat att S.E.Y:s underskrift som hon minns det inte ens fanns på äktenskapsförordet när hon själv bevittnade detta. I övrigt utgörs M.R:s bevisning endast av hans egna uppgifter som inte i sig framstår som mer trovärdiga än de uppgifter som S.E.Y. har lämnat.

Vid dessa förhållanden finner hovrätten att M.R. inte har förmått göra övervägande sannolikt att S.E.Y. har skrivit under äktenskapsförordet. Tingsrättens dom ska därmed fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 27 mars 2009.

Mål nr: T 2802-08.

Rättsfall: NJA 1976 s. 667; NJA 1992 s. 263; RH 1992:72; RH 1996:73.