RH 2013:15

Åklagaren åtalade M.K. för olovlig körning, grovt brott, och grovt vapenbrott. Vad gäller det grova vapenbrottet gjorde åklagaren gällande följande. M.K. har någon gång i juli 2011 mottagit och därefter till och med den 4 november 2011 utan att ha rätt till det uppsåtligen innehaft nedanstående skjutvapen, ljuddämpare och ammunition. Han har först förvarat föremålen i sitt källarförråd på x-gatan och därefter i sin bil på Allansgatan i Malmö. Det rör sig om vapen och ammunition enligt följande.

1 automatkarbin, Adler Italy, kaliber .22, 2 automatkarbiner AK47 Zastava, kaliber 7,62 x 39 mm, 1 automatkarbin AK47, kaliber 7,62 x 39 mm, 1 k-pist, Stengun, kaliber 9 mm, 1 kulgevär, Oy Tikkakoski, kaliber 6,5 x 55 mm, 1 kulgevär, Sako med kikarsikte, kaliber .308 WIN, 2 ljuddämpare, 243 patroner i kaliber 9 mm, 20 patroner i kaliber .308, 5 patroner i kaliber 6,5 x 55 mm, 8 patroner i kaliber 10 mm auto, 1 patron i kaliber .38 special, 1 patron i kaliber .32 ACP, 499 patroner i kaliber .22, 72 patroner i kaliber 7,62 x 39 mm och 4 patroner i kaliber 9 mm LUGER.

Det rör sig om innehav av bland annat helautomatiska militära vapen med tillhörande ammunition och det är uppenbart att vapnen varit avsedda att komma till användning vid annan grov brottslighet. M.K. har under relativt lång tid förvarat vapnen i bagageluckan till sin bil parkerad på en allmän gata i Malmö, vilket medfört en stor risk för spridning utanför M.K:s kontroll. Med hänsyn till dessa omständigheter är brottet grovt.

M.K. erkände gärningen.

Malmö tingsrätt (rådmannen Katarina Persson samt nämndemännen Lars Eric Ericsson, Bitte Kimrin och Marcus Magnusson) dömde genom dom den 16 maj 2012 M.K. för olovlig körning, grovt brott, och grovt vapenbrott till fängelse två år.

Såvitt avsåg påföljden anförde tingsrätten bland annat följande.

M.K. har innehaft en större mängd vapen, bland annat helautomatiska militära vapen med tillhörande ammunition. Det rör sig om livsfarliga vapen som saknar legalt användningsområde. I brist på annan utredning får M.K:s uppgifter om att han endast förvarat vapnen för annan under viss period godtas. Det är uppenbart att det funnits en påtaglig risk för att vapnen skulle komma till användning i allvarlig brottslighet. Ytterligare en försvårande omständighet är att M.K. under en inte obetydlig tid förvarade vapen och ammunition i bagageluckan på en bil som han parkerade på allmän plats. Det har därmed funnits en betydande risk för att vapnen skulle spridas helt utanför M.K:s kontroll. Brottet har mot denna bakgrund ett högt straffvärde, i vart fall två års fängelse.

Med hänsyn till brottets straffvärde och art kan någon annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Den olovliga körningen påverkar inte straffvärdet.

Såväl åklagaren som M.K. överklagade domen, åklagaren med yrkande om straffskärpning och M.K. med yrkande om nedsättning av fängelsestraffets längd.

Hovrätten (hovrättsråden Susanne Kaevergaard och Per G Hansson, tf. hovrättsassessorn Sara Leyde, referent, samt nämndemännen Margareta Hovbrandt och Christopher Aqurette) ändrade genom dom den 14 februari 2013 på det sättet tingsrättens domslut att påföljden bestämdes till fängelse 2 år och 6 månader.

Hovrätten anförde följande i sina domskäl.

Genom tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom är fastslaget att M.K. ska dömas för olovlig körning, grovt brott, och grovt vapenbrott. Vad gäller straffvärdet för den samlade brottsligheten är det främst det grova vapenbrottet som är av intresse. Hovrätten gör härvid följande bedömning.

Flera omständigheter gör att brottet är allvarligt. M.K. har innehaft fem helautomatiska militära vapen, två kulgevär, två ljuddämpare och totalt över 850 patroner, varav större delen varit avsedda för de helautomatiska vapnen. Det har alltså varit fråga om flera livsfarliga vapen utan lagligt användningsområde och en mycket stor mängd tillhörande ammunition. Vapnen har varit placerade i direkt anslutning till tillhörande patroner och ljuddämpare, vilket kan jämställas med att de varit skarpladdade. M.K. har förvarat föremålen åt en bekant till en vän som han inte vill namnge. Anledningen till att han skulle förvara föremålen var att han inte var känd av polisen. Det är uppenbart att avsikten har varit att föremålen skulle komma till brottslig användning. Han har förvarat föremålen i över tre månader och hade varit beredd att förvara dem i ytterligare cirka två månader, om inte brottet hade upptäckts. Föremålen har inledningsvis förvarats i ett källarförråd tillhörande M.K:s brors lägenhet i ett flerbostadshus. De har sedan förvarats i åtminstone en och en halv månad i en för ändamålet av M.K. inköpt bil. Bilen har parkerats på en allmän gata i Malmö. Bilen har, även om den som M.K. lyft fram parkerats i ett villakvarter och inte sett ut som en skrotbil, uppenbarligen tilldragit sig viss uppmärksamhet från allmänhetens sida eftersom polisen genomförde en husrannsakan i den som en direkt följd av att boende i närområdet iakttagit att bilen varit parkerad under lång tid. Det har också funnits en patron i framsätet. Sättet som föremålen förvarats på har sålunda medfört en risk för spridning av dem även utanför M.K:s och hans uppdragsgivares kontroll och därmed en risk för att vapnen skulle kunna användas för brottsliga ändamål också av andra personer.

Även om M.K. varken använt eller tänkt använda föremålen själv och inte heller gjort någon vinning på förvaringen konstaterar hovrätten att han genom sin befattning med föremålen haft en inte oviktig roll för tillgången till illegala vapen i samhället.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner hovrätten att straffvärdet är högre än vad tingsrätten kommit fram till och att detta i stället motsvarar fängelse i två år och sex månader. Straffvärdet för M.K:s samlade brottslighet får anses uppgå till detsamma. Det har inte gått så lång tid från det att brottsligheten begicks att det bör beaktas i mildrande riktning. Inte heller finns andra skäl att frångå straffvärdet vid bestämmandet av fängelsestraffets längd. Det av tingsrätten utdömda fängelsestraffet ska därför skärpas i motsvarande mån.

Hovrättens dom meddelad: den 14 februari 2013.

Mål nr: B 1840-12.

Lagrum: 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen i dess lydelse före den 1 juli 2012.