RH 2013:32

Helsingborgs tingsrätt

P.P. åtalades för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning.

P.P. har den 10 november 2011 på Hallgatan i Helsingborg uppsåtligen tillfogat M.B. ihållande smärta, blåmärken på arm och hudrodnader i ansiktet genom att ta tag i, knuffa omkull målsäganden och utdela i vart fall ett knytnävsslag mot huvudet som på nytt fällt målsäganden till marken.

Tingsrätten (rådmannen Jonas Österlund samt nämndemännen Veronica Sjödin, Ann-Christin Petersson och Bengt Lindahl) fann i dom den 3 april 2012 endast styrkt att P.P. knuffat M.B. två gånger så att hon ramlat till marken och ådragit sig skador i form av blåmärke på ena armen och svullnad på höger sida av näsan. Tingsrätten angav i sina domskäl vidare att P.P. - oaktat att han inte haft för avsikt att skada M.B. - varit likgiltig inför effekten av sitt handlande och att han därmed skulle anses ha haft uppsåt till misshandeln. Tingsrätten ogillade emellertid åtalet med hänvisning till att P.P. handlat i nödvärn och anförde bl.a. följande.

DOMSKÄL

Trots det förhållandet att P.P. bussat hundarna på M.B. har hon inte haft rätt att hindra honom att ta sig in till sin bostad. Frågan är därför om P.P. har haft rätt att bruka det våld som är bevisat att han gjort sig skyldig till. Enligt 24 kap. 1 § brottsbalken föreligger rätt till nödvärn bl.a. mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Den handling som företas i nödvärn får dock inte vara uppenbart oförsvarlig. Eftersom M.B. fysiskt angrep P.P. hade han rätt till nödvärn. Det våld som P.P. brukat kan inte anses uppenbart oförsvarligt. Åtalet för misshandel ska därför ogillas.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet.

P.P. bestred ändring.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, hovrättsrådet Dag Cohen, hovrättsassessorn Sara Skouras samt nämndemannen Basile Antoniou och Alf Nilsson) fann i dom den 18 december 2012 att det genom den framlagda utredningen var styrkt att P.P. angripit M.B. på det sätt som åklagaren hade angett samt att P.P. skulle anses ha haft uppsåt till våldsutövningen. Beträffande frågan om nödvärn anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Liksom tingsrätten finner hovrätten klarlagt att P.P. bussat sina båda lösspringande hundar på M.B. Enligt vad som framkommit vid förhöret med henne har han därvid beordrat hundarna att bita henne i benen. M.B. har med anledning av detta ringt efter polis. Det är vidare utrett att M.B. därefter försökt hindra P.P. att gå in genom porten och tillbaka till sin lägenhet och att hon sagt åt honom att vänta på gatan tills polisen kom. För att förhindra P.P. att gå tillbaka in i huset har hon dragit i hans kläder, varpå P.P. vid två tillfällen har knuffat bort henne.

Frågan är då om P.P. haft rätt att med knuffar försvara sig mot M.B:s fysiska angrepp, dvs. om han ska anses ha handlat i nödvärn. För att rätt till nödvärn ska föreligga krävs att det våld eller hot om våld som personen utsätts för utgör ett brottsligt angrepp. Om M.B. haft laglig rätt att fysiskt angripa P.P. kan han inte anses ha handlat i nödvärn.

För att avgöra om M.B. haft rätt att angripa P.P. måste man beakta bestämmelsen om s.k. envarsgripande i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken, vilken ger en enskild medborgare rätt att som ett led i brottsbekämpningen utöva våld eller tvång mot en annan medborgare (Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2 uppl., 2009, s. 219). Våld eller tvång som utövas av den enskilde medborgaren i samband med ett envarsgripande är inte straffbart. Ändamålet med bestämmelsen om envarsgripande är detsamma som med gripande gjort av en polis, nämligen att säkerställa den misstänktes person till dess att en behörig person kan överta ansvaret för frihetsberövandet (a.a. s. 220). För att en polis ska ha rätt att gripa en person krävs att det är fråga om ett brådskande fall, exempelvis där man kan befara att den misstänkte avviker om han inte grips (Fitger, Rättegångsbalken, s. 24:31). Enligt motiven till bestämmelsen om envarsgripande ska ett frihetsberövande för att inte vara straffbart som ett olaga sådant ha företagits med iakttagande i allt väsentligt av de förutsättningar och den ordning som gäller vid ett gripande gjort av polis (NJA II 1962 s. 118).

Genom att bussa hundarna på M.B. har P.P. begått ett brott på vilket fängelse kan följa och förutsättningar för ett envarsgripande har därmed i och för sig förelegat. Av M.B:s egna uppgifter framgår emellertid att syftet med att hindra P.P. att gå in genom porten var att hon var rädd att hennes rörelsehindrade mor skulle gå ut i trapphuset och där stöta på den berusade och aggressive P.P. Det måste dessutom ha stått klart för M.B. att P.P:s syfte med att gå in i huset var att ta sig till sin lägenhet där han lätt kunde nås av polis. Det har således inte varit frågan om något brådskande fall och M.B. har under sådana förhållanden inte haft rätt att hindra P.P. från att gå tillbaka till sin lägenhet. Mot bakgrund av vad som nu angetts finner hovrätten i likhet med tingsrätten att P.P. haft rätt att knuffa undan M.B. och att detta handlande inte är straffbart.

Det knytnävsslag som P.P. därefter utdelat mot M.B. har emellertid enligt hovrättens mening varit uppenbart oförsvarligt. Inte heller kan förhållandena anses ha varit sådana att P.P. svårligen kunnat besinna sig och gärningen är därmed inte att bedöma som straffri. P.P. ska därför dömas för misshandel bestående av ett knytnävsslag. Misshandeln är att bedöma som ett brott av normalgraden.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och dömer P.P. för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse 1 månad ha dömts ut.

Hovrättens dom meddelad: den 18 december 2012.

Mål nr: B 1323-12.

Lagrum: 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken; 24 kap. 1 § brottsbalken.

Litteratur: Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2 uppl., 1990, s. 219-220; Fitger, Rättegångsbalken, s. 24:31; NJA II 1962 s. 118.