RH 2013:43

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Ove Johansson samt nämndemännen Gunvald Karlsson, Stig Thoursie och Margareta Sangborn) anförde i dom den 15 november 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har som skriftlig bevisning föredragit kartor över det aktuella området. Försvararen har som skriftlig bevisning föredragit karta över det aktuella området samt avtalet mellan A.R. och V.P. och Västra Värmland och Dals Skogsägarförening (VVDS). På begäran av åklagaren har förhör hållits med A.R. och V.P. samt vittnesförhör med A.F. från VVDS.

Det är ostridigt att A.R. och V.P. är ägare till den aktuella skogen och att skogen avverkats utan att anmälan i behörig ordning gjorts till Skogsstyrelsen. Vidare är ostridigt och att A.R. och V.P. tecknat ett avtal med VVDS av vilket det framgår att VVDS ska ombesörja hyggesanmälan till myndighet. VVDS har underlåtit att göra en sådan hyggesanmälan.

Tingsrättens bedömning

Enligt 14 § skogsvårdslagen är den produktiva skogsmarkens ägare skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om avverkning som ska äga rum på hans eller hennes mark. Av 38 a § samma lag följer att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör underrättelseskyldigheten enligt 14 § döms till böter. Enligt 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken ska för brott som begåtts i utövningen av näringsverksamhet näringsidkare åläggas företagsbot om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningsböter och antingen näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten (första punkten) eller brottet begåtts av en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten (andra punkten b).

Frågan är om A.R. och V.P. i egenskap av ägare till skogen förfarit oaktsamt genom att lita på att VVDS gjort en hyggesanmälan i enlighet med avtalet.

Av förhören med A.R. och V.P. har framgått att de inte har någon särskild erfarenhet av skogsbruk. De kände förtroende för VVDS och anlitade dem för att avverka skogen. De gick igenom avtalet och pratade även med A.F. på VVDS om att hyggesanmälan måste göras. A.R. har vidare uppgett att han fick bekräftelser från Skogsstyrelsen avseende de sju skiftena inom vilka avverkning skulle göras. Han uppmärksammade dock inte att det i skifte 1:110 1 fanns tre avverkningsområden och att bekräftelsen för 1:110 1 endast avsåg det ena av de tre områdena.

Av vittnesförhöret med A.F. har framgått att denne åtagit sig att göra hyggesanmälan men att detta på grund av en miss inte blivit gjort avseende de två aktuella områdena.

Av den karta som försvaret åberopat framgår att skifte 1:110 1 omfattade tre avverkningsområden. Två av de tre områdena är de områden som omfattas av talan om företagsbot.

Tingsrätten finner att A.R. och V.P. genom att anlita ett erfaret skogsbolag som de haft förtroende för inte haft anledning att anta att hyggesanmälan trots avtal därom inte skulle bli gjord i behörig ordning. A.R. och V.P. har därigenom iakttagit de aktsamhetskrav som kan ställas på dem och de har därmed inte gjort sig skyldiga till brott mot skogsvårdslagen. Därmed föreligger inte heller grund för att ålägga dem företagsbot. Talan ska därför ogillas.

DOMSLUT

Åklagarens talan om företagsbot ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsrådet Britta Ekström och tf. hovrättsassessorn Anna Berglund) anförde i dom den 13 maj 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Parternas ståndpunkter

Åklagaren har hävdat att V.P. och A.R. har förfarit oaktsamt och till stöd för detta anfört i huvudsak följande. Frågan i målet är om en skogsägare med giltig verkan kan avtala bort ett straffansvar som specifikt utpekar skogsägaren som ansvarig. Av rättsfallet RH 2007:83 framgår att straffansvaret inte kan övergå till annan person som åtagit sig ansvaret. Det är fråga om ett underlåtenhetsbrott, men det måste inte visas att det är skogsägaren som person som har underlåtit att göra något. I detta fall har skogsägarna anlitat en annan part att fullgöra skyldigheten och det är denne som stått för underlåtenheten å deras vägnar. Den typ av avtal mellan skogsägare och skogsbolag som det är fråga om, där skogsbolaget tar på sig anmälningsskyldigheten, är mycket vanligt förekommande. Den som förvärvar skog förvärvar emellertid även skyldigheter som inte kan avtalas bort, och det finns åtgärder som en ägare kan vidta för att förvissa sig om att även en avtalad skyldighet fullgörs, exempelvis uppföljning eller kontroll med näringsidkaren eller Skogsstyrelsen. Genom att inte följa upp huruvida någon anmälan har gjorts har ägarna i det här fallet förfarit oaktsamt.

V.P. och A.R. har hävdat att de varken uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att fullfölja föreskriven underrättelseskyldighet samt hänvisat till rättsfallet NJA 1950 s. 529.

Parterna åberopade samma bevisning som de gjort vid tingsrätten.

Tillämpliga bestämmelser, m.m.

Som tingsrätten har angett är ägare till produktiv skogsmark enligt 14 § skogsvårdslagen (1979:429) skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om avverkning som ska äga rum på hans eller hennes mark. Närmare föreskrifter om detta finns i skogsvårdsförordningen (1993:1096). Där framgår det att underrättelseskyldigheten, såvitt nu är av intresse, gäller annan avverkning, omfattande minst 0,5 hektar, än sådan röjning eller gallring som främjar skogens utveckling samt att åtgärden får påbörjas tidigast sex veckor efter det att underrättelsen gjorts och i förekommande fall vissa ytterligare uppgifter lämnats (se 15 § skogsvårdsförordningen i dess lydelse före den 1 september 2010 samt 15 § och 15 b §skogsvårdsförordningen i dess lydelse därefter). Med stöd av 14 § skogsvårdslagen och 15 d § skogsvårdsförordningen får Skogsstyrelsen meddela ytterligare föreskrifter om bl.a. underrättelse. I detta sammanhang kan nämnas att det i blankett (som finns på Skogsstyrelsens webbsida) för anmälan om avverkning finns ett särskilt utrymme för att ange ett eventuellt ombud. I anvisningarna för hur blanketten ska fyllas i anges att ”såväl befullmäktigat ombud som den som utan att vara formellt ombud varit behjälplig med att upprätta anmälan och/eller med att genomföra avverkningen” redovisas där. Av blanketten framgår det vidare att antingen markägaren eller ombudet kan skriva under den.

Underrättelseskyldigheten är sanktionerad på det sättet att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör den döms till böter, se 38 a § skogsvårdslagen som trädde i kraft den 1 september 2010. Dessförinnan ingick även fängelse i högst sex månader i straffskalan (se 38 § första stycket 5 nämnda lag i dess tidigare lydelse). Av nu nämnda bestämmelser framgår vidare att det i ringa fall inte döms till ansvar.

När det gäller förutsättningarna för att ålägga näringsidkare företagsbot hänvisas till det som tingsrätten har anfört.

Hovrättens bedömning

Det framgår av utredningen att V.P. och A.R. äger den aktuella skogen och att två områden om sammanlagt 2,5 hektar (1,7 respektive 0,8 hektar) har avverkats under den period som åklagaren påstått utan att anmälan om detta gjorts till Skogsstyrelsen. Det framgår vidare att Västra Värmlands och Dals Skogsägareförening, i avtal om avverkningsrätt avseende ca 15 hektar mellan skogsägareföreningen och V.P. och A.R., åtagit sig att göra hyggesanmälan till myndighet, dvs. att fullgöra skogsägarens underrättelseskyldighet enligt 14 § skogsvårdslagen. Av förhöret vid tingsrätten med A.F. framgår det att det var en miss från hans sida att underrättelse inte gjordes beträffande de två i målet aktuella områdena.

På grund av det som nu sagts kan det konstateras att V.P. och A.R. som näringsidkare i utövning av näringsverksamhet objektivt sett har begått brott mot skogsvårdslagen genom att inte ha sett till eller kontrollerat att avverkningen anmälts till Skogsstyrelsen. Med hänsyn till den areal det varit fråga om och syftet med underrättelseskyldigheten - att Skogsstyrelsen ska ha möjlighet att utöva tillsyn på planerade avverkningar för att bedöma planerade föryngringsåtgärder samt pröva om hänsyn till natur- och kulturvärden kommer att tas i tillräcklig utsträckning - kan det inte anses vara fråga om ett ringa fall.

För att företagsbot ska kunna åläggas V.P. och A.R. krävs därutöver att underlåtelsen med avseende på underrättelseskyldigheten varit oaktsam. Frågan är alltså om V.P. och A.R. förfarit oaktsamt genom att lita på att skogsägareföreningen gjort anmälan om avverkning till Skogsstyrelsen och inte själva se till eller kontrollera att anmälan gjorts.

Som tingsrätten angett har V.P. och A.R. anlitat ett erfaret skogsföretag för avverkning av skog på deras mark. I avtalet om avverkningsrätt mellan dem har det angetts att skogsägareföreningen ska göra hyggesanmälan till myndighet. Enligt vad som framkommit är detta en typ av avtal som är mycket vanligt förekommande, och det framstår som en lämplig ordning att den som fått avverkningsrätt till ett område också är den som underrättar Skogsstyrelsen om att avverkning ska äga rum. Det har inte framkommit något som gett V.P. och A.R. skälig anledning att kontrollera att skogsägareföreningen fullgjort sitt åtagande att underrätta Skogsstyrelsen. Vid dessa förhållanden finner hovrätten lika med tingsrätten att V.P. och A.R. har iakttagit de aktsamhetskrav som kan ställas på dem. De har därmed inte gjort sig skyldiga till brott mot skogsvårdslagen. Det finns därför inte heller grund för att ålägga dem företagsbot.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 13 maj 2013.

Mål nr: B 5221-12.

Lagrum: 14 och 38 a §§skogsvårdslagen (1979:429).

Rättsfall: RH 2007:83; NJA 1950 s. 529.