RH 2007:83
I samband med att en stiftelse, som ägare av en fastighet, upplät avverkningsrätt i fastigheten till en ekonomisk förening avtalades att föreningen skulle fullgöra den skyldighet att göra avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen som enligt 14 § skogsvårdslagen (1979:429) åvilar skogsmarkens ägare. Hovrätten har funnit att det inte är förenligt med legalitetsprincipen att ge ett sådant avtalsvillkor den verkan att det straffrättsliga ansvaret som enligt 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen kan uppkomma för skogsmarkens ägare vid underlåtenhet att göra avverkningsanmälan, överförs till förvärvaren av avverkningsrätten. Eftersom det därmed saknats en avgörande objektiv förutsättning för utdömande av straffansvar har åtalet ogillats.
Hudiksvalls tingsrätt
Åklagaren väckte talan mot P.W. för brott mot skogsvårdslagen (1979:429) jämlikt lagens 14 § och 38 § första stycket 5 enligt följande gärningsbeskrivning. Skogsavverkning ägde under juli 2004 rum på ett omkring 1,8 hektar stort skogsområde i Bollnäs på fastigheten Heden 28:1. P.W. har såsom representant för Mellanskog den 30 juni 2003 slutit avtal med markens ägare S:s donationsfond om avverkningsrätt. Genom avtalet har Mellanskog åtagit sig skyldighet gentemot markägaren att göra anmälan till Skogsvårdsstyrelsen om att föryngringsavverkning skulle ske. Genom att låta genomföra avverkningen utan anmälan till Skogsvårdsstyrelsen har P.W. av oaktsamhet underlåtit att fullgöra den i lagen föreskrivna skyldigheten, i vart fall har han härigenom främjat gärningen som inte är att anse som ringa.
P.W. förnekade brott.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ola Hansson) anförde i dom den 19 april 2006 följande.
DOMSKÄL
Enligt 14 § skogsvårdslagen - i dess lydelse vid av åklagaren angivet gärningstillfälle - är skogsmarkens ägare skyldig att enligt föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta Skogsvårdsstyrelsen (Skogsstyrelsen genom lagändring SFS 2005:1164) om bl.a. avverkning som skall äga rum på hans mark och i 15 § skogsvårdsförordningen (1993:1096) stadgades att skogsmarkens ägare skall enligt de föreskrifter som efter samråd med Naturvårdsverket meddelas av Skogsstyrelsen till Skogsvårdsstyrelsen anmäla bl.a. annan avverkning än sådan röjning eller gallring som främjar skogens utveckling och vad han avser att göra för att trygga återväxten som föranleds av avverkningen. I anslutning till 14 § skogsvårdslagen föreskrivs i Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen (SKSFS 1993:2) att anmälan skall göras minst sex veckor innan föryngringsavverkning, som omfattar minst 0,5 hektar, påbörjas. Enligt 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 14 § samma lag till böter eller fängelse.
I målet är följande ostridigt. Mellan S:s donationsfond, såsom lagfaren ägare till bl.a. Bollnäs Heden 28:1, och Skogsägarna Mellanskog ekonomisk förening, genom P.W., slöts den 30 juni 2003 avtal om avverkningsrätt på bl.a. den nu angivna fastigheten. Förutom annat föreskrev avtalet att Mellanskog ”fullgör den anmälningsskyldighet enligt skogsvårdslagen som åvilar Säljaren med anledningen av avverkningen. Föreningen har alltid oåterkallelig rätt att anmäla avverkningen.” Under juli 2004 skedde med stöd av avtalet föryngringsavverkning på ett 1,8 hektar stort skogsområde på fastigheten Heden 28:1, utan att dessförinnan anmälan skett till Skogsvårdsstyrelsen. Att avverkning skett uppmärksammades av Skogsvårdsstyrelsen vid fältbesök den 11 april 2005. - P.W. har uppgett, att han, före avverkningen på Heden 28:1, fullgjort anmälningsskyldigheten vad avser andra avverkningsrätter som det aktuella avtalet omfattade men att det av förbiseende inte kom att göras anmälan avseende det område som åtalet avser.
I 2 § skogsvårdslagen definieras begreppet skogsmark. Av lagens förarbeten ”Riktlinjer för skogspolitiken, m.m.” (prop. 1978/79:110) framgår att med skogsmarkens ägare avses inget annat än vad uttrycket omedelbart ger vid handen, nämligen att det är fråga om skogsfastighetens ägare. Enligt skogsvårdslagen gäller som huvudregel att skogsmarkens ägare ensam bär ansvaret för att lagens bestämmelser iakttas (a. prop. s. 57) men från den regeln görs undantag bl.a. vad avser skogsskydd; så stadgas i 29 § skogsvårdslagen - bestämmelsen avser insektshärjning - att ansvar även åläggs den som har rätt att förfoga över skog och virke, vilket innebär att exempelvis en rotpost- eller virkesuppköpare får ett ansvar för att skogsskyddsföreskrifterna följs. Vad så gäller den i målet aktuella bestämmelsen - 14 § skogsvårdslagen - anges således att det är skogsmarkens ägare, och ingen annan person, som är skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om planerad avverkning. Straffansvar kan inte genom civilrättsligt avtal överflyttas på annan person; så alldeles oavsett det i Mellanskogs avtal med fastighetsägaren är angivet att föreningen ”fullgör den anmälningsskyldighet enligt skogsvårdslagen som åvilar säljaren med anledning av avverkningen”, fritas inte fastighetsägaren i straffrättsligt hänseende från ansvar, om anmälningsskyldigheten eftersätts. Åklagarens i första hand framställda yrkande, att P.W. som gärningsman skall fällas till ansvar för brott mot 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen, kan därför inte vinna bifall.
Vad så gäller det i andra hand framställda yrkandet - att P.W. är att betrakta som medgärningsman - antecknar tingsrätten till en början att det vid huvudförhandlingen upplysts att åklagaren lagt ned förundersökningen mot fastighetsägaren. Straffbestämmelsen i 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen är ett s.k. blankettstraffstadgande, vilket kännetecknas av att brottsbeskrivningen fylls ut genom hänvisning till en primär regel på annat ställe i regelverket, i detta fall en föreskrift meddelad av Skogsstyrelsen. Sammantaget innebär regleringen att den som underlåter att fullgöra rapporteringsskyldigheten enligt Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen kan straffas med fängelse. Att en förvaltningsmyndighet utfyller ett blankettstraffstadgande som innehåller fängelsepåföljd på ett sätt som innebär att det är förvaltningsmyndigheten som helt eller i väsentliga delar anger den gärning som härigenom straffbeläggs strider mot det i 2 kap. 8 § och 12 §regeringsformen stadgade kravet på lagform för frihetsberövande bestämmelser. Detta innebär att det inte är förenligt med regeringsformen att tillämpa 38 § skogsvårdslagen på sådant sätt att fängelse ådöms för ett åsidosättande av en av Skogsstyrelsen meddelad föreskrift. Av detta följer i sin tur att fängelse i förevarande fall inte kan anses ingå i straffskalan för det brott mot skogsvårdslagen för vilket P.W. åtalats för medhjälp till. För ansvar för medhjälp till brott i annan lag eller författning än brottsbalken krävs enligt 23 kap. 4 § nämnda balk att det är föreskrivet fängelse för brottet. Eftersom den åtalade gärningen således inte är straffbelagd skall åtalet ogillas (se NJA 2005 s. 33 och RH 2005:8).
DOMSLUT
Åtalet ogillas.
Hovrätten
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma P.W. i enlighet med åtalet, såsom gärningsman, för brott mot skogsvårdslagen.
P.W. bestred ändring.
Hovrätten avgjorde med stöd av 51 kap. 13 § andra stycket 4 p rättegångsbalken målet utan huvudförhandling.
Åklagaren åberopade som bevisning kopia av avtal om avverkningsrätt.
Till stöd för sin talan anförde åklagaren i huvudsak följande. Enligt 14 § skogsvårdslagen åligger det skogsmarkens ägare att fullgöra den anmälningsskyldighet som föreskrivits vid bland annat föryngringsavverkning. Bestämmelsen innehåller således ett så kallat specialsubjekt. Under begreppet specialsubjekt ligger bland annat olika former av företagaransvar samt ägar- och innehavaransvar. Frågor om delegation av ägar- och innehavaransvar bör lösas på samma sätt som frågor om delegation av företagaransvar (Jareborg, Brotten I, 2 uppl., 1984, s. 132 f.). Eftersom alla delegationer är en form av civilrättsliga avtal torde det inte finnas några principiella hinder mot att tillmäta sådana straffrättslig betydelse. Inte heller kan från rättspraxis utläsas något hinder mot att delegera ett ansvar från ett visst subjekt eller en viss organisation till en utomstående part, t.ex. en konsult. Den straffrättsliga giltigheten av en delegation är således inte begränsad till anställningsförhållanden. Av rättsfallet RH 1999:140 framgår att frågan om giltig delegation enbart avgörs utifrån de gängse kriterierna om behov, kompetens, självständighet och tydlighet. Något praktiskt hinder mot att till en utomstående person delegera en så begränsad uppgift som att upprätta en arbetsmiljöplan eller att ge in en avverkningsanmälan torde inte föreligga. Det är mycket vanligt att en enskild markägare överlåter avverkningsrätten över ett visst område till ett skogsbolag. Det är sedan skogsbolaget som förfogar över när avverkning skall ske på ett visst område. Skogsbolaget inträder i det avseendet i markägarens rättighet. Det bör inte råda något tvivel om att det i förekommande situationer föreligger ett behov av att till skogsbolaget kunna delegera uppgiften att till Skogsstyrelsen göra anmälan senast sex veckor före avverkningen. Skogsbolaget måste för övrigt anses besitta såväl den kompetens som den självständighet som uppdraget kräver. Under de i målet aktuella förhållandena kan inte heller kravet på tydlighet anses förbisett. Av sistnämnda krav följer också att delegaten alltid är införstådd med sitt ansvar. Eftersom samtliga förutsättningar för en straffrättsligt giltig delegation från skogsmarkens ägare till Mellanskog är uppfyllda och då de interna ansvarsförhållandena inom föreningen är klarlagda bör åtalet bifallas.
P.W. anförde i huvudsak följande. Straffansvar kan inte överflyttas på annan person genom civilrättsligt avtal. I fråga om ägaransvar gör sig legalitetshänsyn mer gällande. Att straffrättsligt flytta över äganderätt från en juridisk person till en fysisk person är inte särskilt tilltalande. Lyckligtvis kan frågan aktualiseras endast vid brott enligt turistvagnskungörelsen (1972:601) och lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 149).
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Susanne Hård, Anders Erlman och Jessica Lovén, referent) anförde i dom den 14 juni 2007 följande.
DOMSKÄL
Enligt 14 § skogsvårdslagen är skogsmarkens ägare, på sätt som anges i särskilda föreskrifter, skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör denna anmälningsskyldighet kan enligt lagens 38 § dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Stiftelsen I. och O.S:s donationsfond har såsom ägare till fastigheten Bollnäs Heden 28:1 genom avtal den 28 juli 2003 till föreningen upplåtit avverkningsrätt i fastigheten. I avtalet - som utgör ett standardavtal - har markerats att föreningen fullgör den anmälningsskyldighet enligt skogsvårdslagen som åvilar säljaren med anledning av avverkningen. Frågan i målet är om detta avtalsvillkor innebär att det straffrättsliga ansvar som kan uppkomma för markägaren vid underlåtenhet att göra föreskriven avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen har flyttats över till P.W. såsom företrädare för föreningen.
En given utgångspunkt i detta mål, liksom i alla andra straffrättsliga mål, är att legalitetsprincipen tillämpas. Denna princip - som utgör en viktig rättssäkerhetsgaranti - innebär att det krävs lagstöd vid bestämmande av vad som utgör ett brott och att analogisk lagtillämpning inte är tillåtet. I 14 § skogsvårdslagen anges uttryckligen att det är skogsmarkens ägare som är skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om avverkning. Lagtextens ordalydelse är klar och entydig, vilket medför att något egentligt tolkningsutrymme inte finns. Vid sådant förhållande är det inte förenligt med legalitetsprincipen att genom ett avtal som enbart avser avverkningsrätt överföra det straffrättsliga ansvaret till nyttjanderättshavaren eller en företrädare för denne. Visserligen synes det vara en lämplig ordning att den som fått avverkningsrätt till ett område också gör den föreskrivna avverkningsanmälan. Det ankommer emellertid inte på hovrätten att genom att frångå grundläggande rättssäkerhetsgarantier komma till rätta med vad som förefaller vara brister i lagstiftningen (jfr Högsta domstolens domar den 1 juni 2007 i mål nr B 2740-06 och mål nr B 5037-06). Det aktuella avtalet om avverkningsrätt kan därför inte ges den verkan att P.W. därigenom kan göras straffrättsligt ansvarig för sin underlåtenhet att göra avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Eftersom det således saknas en avgörande objektiv förutsättning för utdömande av straffansvar skall åtalet, såsom tingsrätten funnit, ogillas.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Hovrättens dom meddelad: den 14 juni 2007.
Mål nr: B 555-06.
Lagrum: 14 och 38 §§skogsvårdslagen (1979:429); 15 § skogsvårdsförordningen (1993:1096); Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 1993:2) till skogsvårdslagen (1979:429).
Rättsfall: NJA 2007 s. 400; RH 1999:140.
Litteratur: Prop. 1978/79:110 s. 57; Jareborg, Brotten I, 2 uppl., 1984, s. 132 f.; Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 149.