RH 2013:49

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Jörgen Nilsson samt nämndemännen Gertrud Karlsson, Nils Olof Karlsson och Karl-Göran Zeybrandt) anförde i dom den 25 februari 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åtalet avseende människorov

Inställning

T.D. har förnekat ansvar för människorov men erkänt olaga frihetsberövande. Han har erkänt att han har bemäktigat sig A.C. och frihetsberövat henne men förnekat att han har haft uppsåt att skada henne till liv eller hälsa. Han har dragit och lyft in A.C. från gatan till sin bostad och har då hållit flickan för munnen varvid ett finger oavsiktligt har åkt in i hennes mun men han har inte haft för avsikt att skada henne. Han har erkänt att han har berövat A.C. friheten i cirka 18 timmar. Han har erkänt att han under frihetsberövandet har hållit fast A.C. vid flera tillfällen och vid två tillfällen bundit henne med spännband och skärp runt kroppen. Han har vid ett tillfälle försökt stoppa en boll i hennes mun men misslyckats med det. Han har erkänt att han har uppgett till A.C. att han är farlig och att hans föräldrar, som fanns i samma hus, är farliga och att han och de kan skada eller döda henne. Han har sagt detta i syfte att hon inte skulle göra oväsen ifrån sig. Han har dock i ett tidigt skede sagt att han inte har för avsikt att skada henne.

Han har erkänt att han har haft tre knivar i lägenheten som han har lagt undan för att ingen skulle komma till skada. Han har erkänt att han under frihetsberövandet har uppgett att han haft för avsikt att sälja A.C. för sexuella ändamål och att han har förklarat att hon ska förvaras avklädd i en låda för att levereras några dagar senare. Han har dock inte haft för avsikt att göra detta. Han har inte ifrågasatt att A.C. under eller efter händelsen orsakats smärta, domningar i händerna, andnöd, slemhinneskada med svullnad på underläppen, en blånad på den vänstra armen samt posttraumatiskt stressyndrom.

Inledningsvis är genom främst T.D:s och A.C:s egna uppgifter följande utrett och ostridigt i målet

A.C. var på väg till skolan den aktuella morgonen och T.D. stod utanför sin bostad på S-gatan och skulle röka en cigarett. När A.C. skulle passera T.D. tog han tag i henne och förde in henne i sin bostad, en lägenhet på källarplan som han disponerar i föräldrarnas hus. När T.D. förde in A.C. i bostaden höll han för hennes mun med sin hand varvid i vart fall ett finger kom in i A.C:s mun vilket har orsakat henne smärta och en slemhinneskada med svullnad på underläppen som följd.

Väl inne i lägenheten har T.D. vid några tillfällen hållit fast A.C. och vid i vart fall två tillfällen bundit A.C. med spännband och skärp runt kroppen. Han har bundit henne dels i samband med att han har lämnat lägenheten, dels i samband med att han skulle försöka få ut henne ur huset genom att packa ner henne i en väska, vilket dock misslyckades då väskan inte var tillräckligt stor. A.C. har vid tillfällena varit bunden i cirka 10-20 minuter. T.D. har sagt till A.C. att han och hans föräldrar, som befann sig på övervåningen i huset, är farliga och kan skada henne eller döda henne. T.D. har stängt av A.C:s mobiltelefon.

T.D. har haft tre knivar i lägenheten som han har visat för A.C. och som han därefter har placerat i en bokhylla.

T.D. har till A.C. sagt att han haft för avsikt att sälja henne för sexuella ändamål, att en budgivning pågick, att olika bud lades och att hon skulle förvaras avklädd i en låda för att levereras till en man några dagar senare. Han har senare lovat A.C. att inte sälja henne och sagt att hans ”onda tankar” försvann när han börjat prata med henne. T.D. har flera gånger sagt till A.C. att han ångrade sig och att han inte hade för avsikt att skada henne. Det ska redan nu slås fast att det av utredningen står klart att någon budgivning inte har skett, det har inte kommit in några sms på T.D:s telefon och T.D:s uppgifter om att han skulle sälja A.C. har varit något han uttalat utan någon som helst avsikt eller möjlighet att realisera.

T.D. har vid ett av tillfällena när A.C. varit bunden runt kroppen även försökt stoppa in en boll i munnen på henne och binda en snusnäsduk runt hennes ansikte och mun. Han har dock misslyckats med detta och har istället endast bundit snusnäsduken runt ansikte och mun, vilket har orsakat A.C. smärta i munnen. T.D. har uppgett att han band henne med snusnäsduken för att han behövde få tid att tänka och ville att hon skulle vara tyst.

T.D. har i vart fall vid två tillfällen sagt till A.C. att lägga sig i hans säng. T.D. har när hon har legat i sängen inte gjort några sexuella närmanden mot A.C.. T.D. har vid 16-tiden noterat att A.C. varit skakig och har låtit henne äta sin medhavda matsäck. Vid något tillfälle har han kramat A.C. vilket A.C. har uppfattat att han gjorde för att hon var ledsen.

T.D. har under frihetsberövandet ställt frågor till A.C. bl.a. om hur hon mår, hennes skola och kompisar och han har även berättat om sig själv. A.C. har sagt till T.D. att hon var rädd och att det han gjorde var fel. T.D. har sagt till A.C. att han inser att det han gjort var fel och uppgett att han inte skulle skada henne. T.D. iakttog att A.C. hade ett sår och bad om förlåtelse för det fall det var han som orsakat såret.

T.D. har diskuterat med A.C. om hur hon skulle kunna komma hem utan att någon skulle få reda på var hon har varit. T.D. har försökt komma på olika historier som A.C. skulle kunna berätta när människor undrade var hon varit. Till slut har T.D. bestämt att A.C. skulle sätta på sig hans kläder ovanpå sin egna för att hon inte skulle bli igenkänd när de lämnade huset. När de lämnat huset träffade de på M.H. som började prata med dem och tilltala A.C., vars ansikte skymdes av en luva och som inte svarade. Därefter kom ytterligare personer och A.C:s identitet uppdagades. T.D. uppgav då att han hade hittat henne. T.D. hade vid tidpunkten för gripandet inget vapen eller annat farligt föremål på sig.

Skillnaden mellan brotten människorov och olaga frihetsberövande

Den främsta skillnaden mellan brotten människorov och olaga frihetsberövande ligger i vilken avsikt gärningsmannen haft för frihetsberövandet vid tillfället för frihetsberövandet. Utöver uppsåt att bemäktiga sig samt bortföra eller inspärra offret förutsätts för ansvar för människorov något av följande tre alternativt angivna s.k. subjektiva överskott; uppsåt att skada offret till liv eller hälsa, uppsåt att tvinga offret till tjänst, eller uppsåt att öva utpressning. Den främsta frågan tingsrätten har att ta ställning till i målet är således huruvida T.D. har haft för avsikt att skada A.C. till liv eller hälsa när han har bemäktigat sig henne, det vill säga när han har tagit tag i henne och fört in henne i sitt hem.

Utredningen i fråga om vilken avsikt T.D. haft

Åklagaren har gjort gällande att T.D. har haft för avsikt att skada A.C. till liv eller hälsa när han har bemäktigat sig henne. Åklagaren har till stöd för sitt påstående bl.a. åberopat vittnesförhör med IT- forensikern Sara Klinthammar samt protokoll från en datorteknisk undersökning till styrkande av att T.D. visat intresse för unga kvinnor och barnpornografi samt att han dagarna innan gärningen visat intresse för nioåriga flickor genom att på nätet söka på ”nioåriga flickor”. Vidare har åklagaren åberopat journalanteckningar från Sahlgrenskas Psykiatriska akutmottagning samt förhör med T.D:s vän A.B. bl.a. till styrkande av att T.D. haft tankar om att våldföra sig på och döda en förbipasserande kvinna, att han tidigare har visat intresse för unga flickor samt fantiserat om våldsutövning mot flickor och kvinnor.

T.D. har bl.a. uppgett följande avseende varför han förde in A.C. i bostaden. Han hittade inte sin tändare när han skulle ut och röka och således rubbades hans morgonrutin. Han såg A.C. komma ner för gatan och tänkte då inte något särskilt. Det svartnade för ögonen på honom och väl inne i hallen hoppades han att det inte hade hänt på riktigt och att det var en tvångstanke. När det gick upp för honom vad han hade gjort vågade han inte släppa henne. Han sa redan i hallen till A.C. att han inte hade för avsikt att skada henne. Hans handlande skedde på ren impuls utan någon planering. På grund av sin sjukdom har han ett stort behov av rutiner i sin vardag och att det, till följd av att hans morgonrutin rubbades den aktuella dagen, blev ”kaos” i huvudet på honom. När det väl gick upp för honom vad han hade gjort visste han inte hur han skulle hantera eller lösa den uppkomna situationen. Han försökte få ut A.C. vid niotiden, vid tolvtiden och vid 14-tiden. Han väntade på att hans föräldrar skulle lämna huset vilket de inte gjorde. Vid 16-tiden började det röra sig poliser och människor runt hans hus och hans pappa berättade att en flicka hade försvunnit. Han läste på nätet att polisen och allmänheten letade efter henne.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten gör följande överväganden i frågan om huruvida T.D. har haft uppsåt att skada A.C. till liv eller hälsa när han har fört in henne i bostaden.

Av det rättspsykiatriska utlåtandet har bl.a. framkommit att T.D. lider av Aspergers syndrom. Av utredningen i målet har vidare framkommit att T.D. har haft tvångstankar om att skada andra människor, att han har haft fantasier med sexuella och våldsamma inslag, att han har sökt på nioåriga flickor på nätet dagarna innan händelsen, att han har innehaft barnpornografiska bilder och intresserat sig för yngre flickor. Av den rättspsykiatriska undersökningen har konstaterats att några pedofila drag inte har funnits hos T.D. men att han känner sig känslomässigt jämbördig med tonåringar och att hans emotionella mognad ligger på en tonårings nivå.

Vad T.D. berättat om orsaken till sitt handlande stöds av de uppgifter överläkaren Svend Otto Fredriksen samt psykologen Emma Bolund Lauenstein i förhör lämnat, nämligen att T.D. som en följd av sina diagnoser, har ett stort behov av rutiner i sin vardag, att han i många avseenden är impulsdriven och inte kan inse konsekvenserna av sitt handlande samt att han har svårt att fatta beslut och lösa en uppkommen situation när han utsätts för press. Emma Bolund Lauenstein har förklart att tankar och fantasier som flödar i hans huvud i en pressad situation kan bli en handling men att hans agerande den aktuella morgonen sannolikt var en impulshandling utan något motiv eller någon föregående planering.

T.D. har vid några tillfällen hållit fast A.C. och har vid i vart fall två tillfällen bundit A.C. med skärp och spännband runt kroppen samt knutit en snusnäsduk runt hennes ansikte och mun. T.D:s förklaring till varför han band A.C. - för att förhindra henne från att försöka fly samt för att hon skulle vara tyst och inte prata - stöds av A.C:s uppgifter, och är inte motbevisade åklagaren. Tingsrätten finner det således inte utrett att T.D. bundit A.C. med avsikt att skada henne utan detta har skett i syfte att upprätthålla frihetsberövandet.

T.D. har visat A.C. tre knivar, uppgett att han eller hans föräldrar som bor på övervåningen kan komma att skada eller döda henne, samt sagt att han ska sälja henne till högsbjudande och att hon ska förvaras avklädd i en trälåda tills hon blir hämtad. T.D. har sagt att han visade knivarna för A.C. och att han sedan lade undan dem för att ingen skulle komma till skada, vilket stöds av vad A.C. berättat. Vidare har han uppgett att han fick panik, ville säga något för att lugna henne och att när han blir stressad vet han inte vad han gör.

Som redan konstaterats har det av utredningen framkommit att det aldrig förekom någon budgivning och att det inte fanns någon låda i T.D:s lägenhet. T.D. har i förhör inte kunnat förklara varför han sa till A.C. att han skulle sälja henne och varför han iscensatte en budgivning. A.C. har i förhör klargjort att hon inte uppgett att T.D. sagt att han skulle sälja henne som ”sexslav”, en uppgift som annars förekommit i målet, och att han inte använde ordet sex utan att han skulle sälja henne till en strippklubb. T.D. har flera gånger sagt till A.C. att han ångrade sig. Tingsrätten finner inte, med hänsyn till ovan nämnda omständigheter, att det har förelagt någon risk för att de av T.D. uttalade hoten skulle realiseras eller att han har haft för avsikt att realisera hoten. När det särskilt gäller uppvisandet av de tre knivarna gör tingsrätten bedömningen att dessa kom att visas för A.C. när han lade undan dessa och att detta inte skett i syfte att hota A.C.

T.D:s agerande ter sig enligt tingsrättens mening ha varit en impulshandling utan motiv eller föregående planering, till följd av rubbade morgonrutiner. Att T.D. inte har släppt ut A.C. direkt när han har insett vad han har gjort, samt att det har dröjt 18 timmar innan de till slut lämnade huset synes vara en konsekvens av att T.D., delvis på grund av sin sjukdom, inte har haft förmåga att inse konsekvenserna av sitt handlande och fatta beslut därefter. Därutöver konstaterar tingsrätten att T.D. under de 18 timmar som han har hållit A.C. frihetsberövad inte har slagit henne eller gjort några sexuella närmanden. Han har vid ett flertal tillfällen sagt till A.C. att han ångrade det han gjort och att han inte skulle skada henne. Han har också sagt till A.C. att hon skulle få komma hem och han har resonerat med henne kring hur hon skulle kunna komma hem utan att någon fick reda på var hon har varit. Tingsrätten finner således inte ställt utom rimligt tvivel att T.D. när han har bemäktigat sig A.C. har haft för avsikt att skada henne till liv eller hälsa. T.D. ska därför istället dömas för olaga frihetsberövande. T.D:s uttalanden till A.C. om att han och hans föräldrar är farliga och att de kan skada eller döda henne är att bedöma som olaga hot. Även T.D:s uttalanden om att han skulle sälja A.C. till en strippklubb är att bedöma som olaga hot. Därtill ska han dömas för ringa misshandel för att ha orsakat smärta, svullnader och blånader på A.C. när han på olika sätt hanterat henne.

Åtalet avseende barnpornografibrott

T.D. har erkänt att han i sin bostad innehaft 315 barnpornografiska bilder. Erkännandet vinner stöd av övrig utredning. Med hänsyn till bildernas art - poseringsbilder med i varierad grad påklädda unga flickor - antalet bilder, samt att det inte har framkommit annat än att T.D. innehaft bilderna för eget bruk är brottet att bedöma som ringa barnpornografibrott.

Påföljdsfrågan

T.D. förekommer inte sedan tidigare i belastningsregistret.

Tingsrätten har den 3 december 2012 beslutat att T.D. ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Av utlåtandet daterat den 13 januari 2013 framgår att T.D. lider av Aspergers syndrom och Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning, huvudsakligen bristande uppmärksamhet (ADD), att T.D. har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en psykisk störning som ej är en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen lider av en psykisk störning som ej är en allvarlig psykisk störning, att han till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt ej har behov av psykiatrisk vård som är förenat med frihetsberövande och annat tvång samt att det ej finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

Tingsrätten har vid straffmätningen särskilt beaktat att de av T.D. begångna gärningarna inneburit ett allvarligt angrepp på A.C:s trygghet till person samt att A.C. har befunnit sig i en skyddslös ställning. Utöver frihetsberövandet och det sätt som T.D. hanterat flickan på framstår hotet om att sälja henne som särskilt allvarligt. Samtidigt måste också beaktas att T.D. till följd av en psykisk störning har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Tingsrätten finner, med hänsyn till ovan nämnda omständigheter att gärningarna har ett samlat straffvärde på två år. Med hänsyn till brottens straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga.

Skadeståndsfrågan

T.D. har med hänsyn till sin inställning i skuldfrågan avseende människorov bestritt yrkandet. Han har dock vitsordat 60 000 kr som skäligt i och för sig, varav 40 000 kr avser kränkning och 20 000 kr avser sveda och värk. T.D. har medgett skadeståndsskyldighet om 40 000 kr avseenden olaga frihetsberövande, varav 20 000 kr avser kränkning och 20 000 kr avser sveda och värk.

Vid den bedömning tingsrätten gjort i ansvarsfrågan är T.D. skyldig att utge skadestånd till A.C.

Tingsrätten konstaterar att det brott som T.D. begått är ett mycket allvarligt brott. A.C. har endast nio år gammal berövats friheten i 18 timmar av en för henne okänd man när hon var på väg till skolan. Hon har uppgett att hon har känt rädsla såväl för sitt liv som för att inte kunna återvända hem. Av L.C:s uppgifter samt av utlåtandet upprättat av leg. psykolog M.M. vid BUP, har bl.a. framkommit att A.C. har drabbats av en mycket allvarlig posttraumatisk stress, att hon känner en stor otrygghet i vardagen och inte vågar vara ensam utan att ha någon vuxen ständigt närvarande, att hon drömmer mardrömar varje natt, att hon blir orolig när hon ser män med mörkare hår, hy och/eller ögonfärg, att hennes koncentrationsförmåga och uthållighet tydligt begränsats efter händelsen vilket påverkar hennes skolarbete samt att hon ibland går in i sig själv och agerar självdestruktivt. Av utredningen, bl.a. rättsintyg från en rättsmedicinsk undersökning, har vidare framkommit att A.C. till följd av de brott hon utsatts för har orsakats smärta, domningar i händerna, andnöd, blånad på den vänstra armen samt slemhinneskada med svullnad på underläppen som följd.

Med hänsyn till ovan nämna omständigheter, A.C:s skyddslösa ställning, frihetsberövandets varaktighet, att hon under perioder varit bunden, samt med hänsyn till den rädsla som A.C. har känt under frihetsberövandet och särskilt inför de av T.D. uttalade hoten, finner tingsrätten att hon utsatts för en allvarlig kränkning som motiverar ett högt skadestånd. Ersättning för kränkning bör skäligen bestämmas till 100 000 kr. Tingsrätten finner att ersättning för sveda och värk skäligen kan bestämmas till medgivet belopp om 20 000 kr.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde T.D. för olaga frihetsberövande (4 kap. 2 § första stycket brottsbalken), olaga hot (4 kap. 5 § första stycket brottsbalken), misshandel (3 kap.5 §brottsbalken) och barnpornografibrott (16 kap. 10 a § första stycket 1 och andra stycket brottsbalken) till fängelse två år och förpliktade honom att utge skadestånd till A.C. med 120 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsråden Gunnel Alenbratt och Bengt von Reis samt nämndemännen Kenneth Hallén och Birgitta Sagdahl Wildtberg) anförde i dom den 24 juni 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åtalet för människorov

Genom utredningen är det klarlagt att T.D. på det sätt som åklagaren har angett har bemäktigat sig och spärrat in nioåriga A.C. Det är också utrett att han berövat henne friheten under cirka 18 timmar samt att han vid flera tillfällen har hållit fast henne samt bundit henne med ett spännband och ett skärp vid några tillfällen. Vidare visar utredningen att han har försökt stoppa en boll i hennes mun och knutit en snusnäsduk runt hennes ansikte och mun. Det har även framkommit att T.D. har uttalat sig på det sätt som åklagaren har angett i gärningsbeskrivningen och att han visat tre knivar för A.C. Hans handlande har lett till de skador och följder för henne som angetts i gärningsbeskrivningen.

Den första fråga som hovrätten har att ta ställning till är om T.D. ska dömas för människorov eller olaga frihetsrövande. Hovrätten vill inleda denna prövning med att konstatera att händelsen har varit otroligt skrämmande för A.C. och medfört stora problem för henne. Dessa omständigheter kan emellertid inte beaktas vid bedömningen av om gärningen är att anse som människorov eller olaga frihetsberövande. De har i stället betydelse främst för bedömningen av gärningens straffvärde.

För människorov döms, såvitt nu är av intresse, den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn med uppsåt att skada barnet till liv eller hälsa (4 kap. 1 § brottsbalken). Det krävs alltså att T.D. redan vid tiden för bemäktigandet haft uppsåt att skada A.C. till liv eller hälsa. Senare uppkomna tankar om våld eller andra övergrepp medför inte att gärningen ska bedömas som människorov.

T.D. är idag 25 år. Han har i utredningar om sin person bedömts som normalbegåvad. Det finns dock misstankar om att han är känslomässigt underutvecklad till följd av autistiska drag. Av hans egna uppgifter och annan utredning framgår att han under flera år har fantiserat om att på olika sätt skada andra personer. Han har också skrivit noveller med vålds- och våldspornografiskt innehåll. Det har bekräftats av hans kamrat A.B. Denne har också berättat om att han för flera år sedan hittat barnpornografi i T.D:s dator. Enligt vad som framkommit har T.D:s tankar om att våldföra sig på andra uppkommit särskilt ofta under perioder på höstarna. I samband med fantasier om att utöva våld har han vid ett tillfälle i maj 2011 lagts in akut på psykiatrisk klinik. Det var A.B. som såg till detta sedan T.D. berättat att han såg framför sig hur han slog ned en kvinna som passerade honom på gatan. Vid tiden för den nu aktuella gärningen har T.D. visat särskilt intresse för unga kvinnor och flickor samt olika slags pornografi. I oktober 2012 har han gjort sökningar av detta slag på internet och sparat ned bland annat barnpornografiska bilder på sin dator. Dagarna före den aktuella händelsen har han på internet även sökt efter just nioåriga flickor och unga modeller. Han har inte haft någon förklaring till varför han varit intresserad av barnpornografi eller av nioåriga flickor. Utifrån dessa omständigheter ligger det, enligt hovrättens mening, nära till hands att dra slutsatsen att T.D. vid tillfället har låtit sina fantasier bli verklighet och bemäktigat sig A.C. för att våldföra sig på henne. Att T.D. haft en längre gående plan än att enbart frihetsberöva A.C. talar också i någon mån det förhållandet att han under händelsen uppgett att han inte skulle fullfölja sina onda planer.

Av betydelse för bedömningen är vidare T.D:s psykiska hälsa. Han har genomgått en rättspsykiatrisk undersökning och dessutom bedömts av det vetenskapliga rådet Marianne Kristiansson som på Rättsliga rådets uppdrag yttrat sig över den rättspsykiatriska undersökningen. Rättsliga rådet har anslutit sig till de bedömningar och slutsatser som kommit till uttryck i Marianne Kristianssons yttrande.

T.D. har vid undersökningarna fått diagnosen Aspergers syndrom. Marianne Kristiansson har beskrivit att en del personer med Aspergers syndrom har en benägenhet att tankemässigt fastna i sådant de läst om eller sett på film eller hört av andra människor. Det kan, enligt Marianne Kristiansson, leda till ständiga upprepningar av tänkandet/fantiserandet och slutligen kan behovet av att konkretisera tänkandet i verkligheten leda till att gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut, så att individen bestämmer sig för att pröva fantasierna i verkligheten. I vissa fall kan det ha funnits en mycket lång medveten planering medan händelseförloppet i andra fall är mer impulsivt och med en lägre grad av medvetenhet. I yttrandet har Marianne Kristiansson även bedömt dessa förhållanden i relation till T.D. och hon skriver bl.a. följande.

”Av vad som framkommit kan det inte helt uteslutas att inledandet av gärningsförloppet sker extremt impulsivt och i samband med en närmast total tankemässig blockering förorsakad av att hans rutiner avseende rökningen stoppats och att han då får en stark stressinducerad hjärtklappning som kommer att påverka hans hjärnfunktion. Detta får då närmast betraktas som en reflexliknande handling då han till synes oplanerat griper tag i målsäganden och tillståndet skulle då kunna vara styrt av kortvarig förvirring. Han själv uppger att han som han säger ”vaknar till” då han kommit in i sin bostad och han tror att det tar mindre än en minut. Samtidigt kan konstateras att han uppvisar en viss målinriktning efter han just gripit tag i målsäganden eftersom han ändock tar henne till bostaden. Detta gör det sannolikt att om det förelegat ett närmast automatiserat beteende just då han tog målsäganden rör det sig om ett mycket kort tidsförlopp som enligt min bedömning inte kan utgöra en allvarlig psykisk störning.

Under merparten av gärningsbeteendet kan det inte röra sig om förvirring. Kan det då vara fråga om ”psykisk störning med uttalad tvångsmässighet”. Det finns skäl misstänka att T.D. iscensatt en tidigare fantasi för att pröva och konkret betrakta hur fantasin skulle te sig i verkligheten. Detta tyder på en betydande tvångsmässighet. Det kan dock samtidigt konstateras att han under gärningsförloppet förmår avbryta vid olika tillfällen och han verkar också ändra strategi. Ibland går han och talar med sina föräldrar. Han uppvisar ett ganska lågt risktänkande med avseende på risken för upptäckt men samtidigt bedöms han ha haft tämligen god insikt i att gärningsbeteendet inte är tillåtet. Han förmår också avbryta allt och bestämmer sig för att dom ska lämna målsäganden åter. Sammantaget bedömer jag att det således inte förelegat sådana impulser och en sådan tvångsmässighet som inte varit helt omöjlig att motstå och att därmed beteendet inte styrts av en allvarlig psykisk störning i rättspsykiatrisk mening.”

Marianne Kristianssons yttrande om hur personer med Asperbergs syndrom kan agera kan i och för sig sägas ge visst stöd för slutsatsen att T.D. har låtit sina fantasier bli verklighet och bemäktigat sig A.C. för att våldföra sig på henne. Hennes bedömning av T.D:s handlande ger emellertid vid handen att inledningen av förloppet kan ha varit extremt impulsivt och med en i det närmaste total tankemässig blockering. Enligt hovrättens mening kan det därmed inte uteslutas att det varit fråga om ett impulshandlande från T.D. sida utan någon omedelbar tanke om det fortsatta förloppet. En sådan bedömning står också i överensstämmelse vad som framgår av den rättspsykiatriska utredningen och med vad Svend Otto Fredriksen och Emma Bolund Lauenstein uppgett i sina vittnesmål. Det kan vidare tilläggas att T.D., efter det att han bemäktigat sig och spärrat in A.C., inte har agerat på något sätt som tyder på att han redan från början haft uppsåt att fysiskt skada henne. Den våldsanvändning som förekommit synes ha sin förklaring i att T.D. för stunden ansett sig ha behov av att binda fast A.C. för att få tid att tänka eller för att hindra henne från att rymma eller från att kalla på hjälp. Han har inte heller berört henne på något sätt som talar för att han haft för avsikt att genomföra några sexuella handlingar. Slutligen har det inte påträffats något skriftligt material eller något annat som tyder på att T.D. haft en plan för sitt handlande. Med hänsyn till vad som framkommit om T.D:s person och övriga omständigheter anser hovrätten att det inte är ställt utom rimligt tvivel att han haft ett längre gående uppsåt än att beröva A.C. friheten. Som tingsrätten kommit fram till har det därmed varit fråga om ett olaga frihetsberövande.

Hovrätten ifrågasätter inte de överväganden som Marianne Kristiansson gjort i fråga om T.D:s förmågor. Han har således inte handlat under inflytande av någon allvarlig psykisk störning utan är straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. T.D. ska därmed dömas för olaga frihetsberövande. Detta har pågått under en längre lång tid och har på ett ingripande sätt begränsat A.C:s frihet. Brottet är därför inte att anse som mindre allvarligt.

Vid denna utgång ska T.D. dömas även för misshandelsbrott. Med hänsyn till förhållandena bör dessa anses vara av normalgraden. Han ska också dömas för olaga hot i enlighet med vad tingsrätten har kommit fram till. Det innebär att T.D. ska dömas för olaga hot avseende de yttranden han fällt om sig och sina föräldrar samt om att A.C. skulle säljas.

Åtalet för barnpornografibrott

T.D. har innehaft 315 bilder, som under förundersökningen har bedömts vara barnpornografiska. Hovrätten har tagit del av ett tiotal bilder, vilka enligt åklagaren och parternas ombud utgjort ett representativt urval. Hovrätten konstaterar att dessa bilder visar lättklädda och poserande unga flickor och att de har barnpornografiskt innehåll. Det är dock inte fråga om bilder med grövre sexuellt innehåll och de visar inte några blottade kön.

Åklagaren har gjort gällande att mängden bilder är så stor att brottet ska bedömas som ett brott av normalgraden och inte som ringa.

Som exempel på när ett barnpornografibrott kan anses som ett ringa brott nämns i förarbetena till bestämmelsen att det kan vara när någon framställer eller sparar en enstaka barnpornografisk bild i sin dator eller när en turist ertappas med någon enstaka skrift eller videofilm i bagaget (propositionen 1997/98:43 s. 94). I ett hovrättsavgörande anförs att innehav av ett inte alltför omfattande antal bilder, filmer eller tidningar brukar bedömas som ringa brott (se rättsfallet RH 2009:78 ). I kommentaren till bestämmelsen sägs att köp eller innehav av barnpornografi för eget bruk ofta torde kunna bedömas som ringa brott, dock inte om t.ex. antalet bilder är mycket stort eller några omständigheter som räknas upp i bestämmelsens femte stycke funnits utan att brottet bedömts som grovt (se Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar [1 januari 2013, Zeteo] kommentaren till 16 kap. 10 a § brottsbalken).

Enligt hovrättens mening är det brott som T.D. har gjort sig skyldig till inte av mer allvarligt slag. Det antal bilder som han innehaft får emellertid anses överstiga gränsen för vad som bör anses som ringa brott. Han ska därför dömas för ett barnpornografibrott av normalgraden och tingsrättens domslut ska ändras i enlighet därmed.

Påföljdsfrågan

Enligt hovrättens bedömning finns inget hinder mot att pröva påföljdsfrågan i enlighet med vad T.D. gjort gällande (jfr bland annat rättsfallet NJA 1980 s. 337).

Socialstyrelsens rättsliga råd har i sitt yttrande bekräftat slutsatserna i den rättspsykiatriska undersökningen. T.D. har således varken vid gärningen eller vid undersökningarna lidit av någon allvarlig psykisk störning. Det finns därmed inte något förbud mot att döma honom till fängelse.

Vid straffmätningen är det olaga frihetsberövandet av störst betydelse. Minimistraffet för detta brott är fängelse ett år och som längst kan domstolen döma ut fängelse i tio år. Vid bedömningen av gärningarnas samlade straffvärde ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningarna har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han haft för sitt handlande. Det ska också särskilt beaktas om gärningarna har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (29 kap. 1 § brottsbalken).

T.D. har bemäktigat sig och spärrat in en nioårig flicka under en längre tid. Han har också vid flera tillfällen hållit henne bunden. Gärningen har inneburit en mycket allvarlig kränkning av A.C:s personliga integritet och har haft och har fortfarande betydande påverkan på hennes hälsa och trygghet. T.D. har förstått att A.C. varit mycket rädd och borde också ha förstått att gärningen kunde skada henne allvarligt. Trots insikterna om att A.C. var mycket rädd och inte ville vara kvar hos honom har han inte avbrutit sitt handlande förrän efter omkring 18 timmar, dvs. närmare ett dygn. Enligt hovrättens mening ligger straffvärdet långt över minimistraffet för olaga frihetsberövande.

Vid bestämmande av straffvärdet ska också tas hänsyn till försvårande omständigheter. Det förhållandet att en tilltalad visat stor hänsynslöshet eller uppsåtligen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig är faktorer som bör tillmätas betydande vikt (29 kap. 2 § punkterna 2 och 3 brottsbalken). Vid övergrepp mot barn har riskerna ansetts särskilt stora att brottet kan medföra svåra och långvariga personliga skadeverkningar (se Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar [1 januari 2013, Zeteo] kommentaren till 29 kap. 2 § brottsbalken). I detta fall har gärningen förövats på morgonen när A.C. ensam var på väg till skolan och hon saknade då möjligheter att fly eller värja sig på något annat sätt. Redan tidigt under frihetsberövandet har T.D. framkallat A.C:s rädsla genom att hota henne med att han själv och hans föräldrar var farliga. Denna rädsla har han vidmakthållit under hennes fångenskap. Han har även förespeglat henne att hon skulle komma att säljas till en strippklubb och fingerat en budgivning. Han har vidare uttalat att hon skulle förvaras avklädd i en låda till dess försäljningen kunde äga rum några dagar senare. Genom sitt handlande har T.D. visat en mycket stor hänsynslöshet mot den skyddslösa A.C. Gärningen har dessutom lett till svåra och långvariga personliga skadeverkningar för henne. Mot bakgrund av de nämnda omständigheterna anser hovrätten att gärningarnas straffvärde motsvarar fängelse fyra år.

Vid bedömningen av fängelsestraffets längd ska också tas hänsyn till förmildrande omständigheter. Sålunda ska hovrätten beakta om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken). T.D. lider visserligen inte av någon allvarlig psykisk störning. Hans diagnos Aspergers syndrom innebär emellertid att han har ett funktionshinder som påverkar hans förmåga att ta beslut, se konsekvenserna av sitt handlande och agera för att lösa problem. Denna funktionsnedsättning ska vid straffmätningen beaktas i förmildrande riktning. Enligt hovrättens mening bör fängelsestraffet för T.D. därför bestämmas till tre år och sex månader. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet därmed.

Skadeståndsfrågan

När det gäller A.C:s förhållanden efter tingsrättens huvudförhandling har redovisats bl.a. följande. A.C. går fortfarande på samtal en gång i veckan hos M.M. Enligt M.M. är djupheten av A.C:s trauma värre än hon tidigare trott och det är svårt att hitta behandlingsvägar. Trots att det gått sju månader sedan händelsen mår A.C. inte bättre. Hon har fortfarande mardrömmar. Hon anstränger sig för att klara sitt skolarbete och gör det bra, men blir så utmattad att hon inte förmår engagera sig i något annat.

Enligt hovrättens mening visar utredningen att A.C. orsakats sådana medicinska besvär att hon bör anses berättigad till ersättning för sveda och värk i enlighet med sitt yrkande.

Skadestånd för kränkning bestäms i huvudsak utifrån objektiva grunder och avser till största delen upplevelsen vid och karaktären av själva skadehändelsen. När skadeståndet ska bestämmas ska särskilt beaktas bl.a. om handlingen har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet. Hovrätten ser anledning att på nytt framhålla att gärningen har riktat sig mot en nioårig flicka, som har haft särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet. Frihetsberövandet har pågått under en längre tid och innehållit skrämmande inslag. Enligt hovrätten är det motiverat med en hög ersättning för den kränkning som gärningen har inneburit. Det finns ingen praxis på området men en jämförelse med kränkningsersättningar som har utgått vid andra övergrepp mot barn leder hovrätten till bedömningen att ersättningen för kränkning bör bestämmas till skäliga 150 000 kr. Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att T.D. ska förpliktas att betala skadestånd till A.C. med sammanlagt 195 000 kr jämte ränta.

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde T.D. för barnpornografibrott med tillämpning av 16 kap. 10 a § första stycket 5 brottsbalken, bestämde fängelsestraffets längd till tre år sex månader och bestämde skadeståndet till A.C. till 195 000 kr jämte ränta.

Hovrättens dom meddelad: den 24 juni 2013.

Mål nr: B 1942-13.

Lagrum: 4 kap. 1 § och 2 §, 16 kap. 10 a § första stycket 5 samt 29 kap. 1 §, 2 §2 och 3 samt 3 § första stycket 2brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1980 s. 337; RH 2009:78.

Litteratur: Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar (1 januari 2013, Zeteo) kommentaren till 29 kap. 2 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken; prop. 1997/98:43 s. 94.