RH 2013:50

Bilist har åtalats för att ha överträtt en lokal trafikföreskrift genom att han fört personbil i s.k. bussfil. Av vägmarkeringar på platsen framgick att det var fråga om en bussfil men vägmärke i form av påbudsmärke saknades. Bristen i utmärkningen har befunnits inte vara utan betydelse för bilistens förståelse av trafikregleringen varför åtalet har ogillats.

Södertörns tingsrätt

Åklagaren yrkade att tingsrätten skulle döma S.Q. för brott enligt trafikförordningen enligt följande gärningsbeskrivning.

S.Q. har 21 november 2012 uppsåtligen eller av oaktsamhet fört personbil på vägar i Enskede, inom Stockholms kommun, i körfält som anvisats för fordon i linjetrafik.

Målet avgjordes utan att S.Q. var närvarande.

Domskäl

Tingsrätten (beredningsjurist Åsa Levin) meddelade dom den 4 februari 2013. Av domen framgår inledningsvis följande.

S.Q. motsatte sig under förundersökningen att bli dömd för brott, varvid han framhöll att det inte fanns någon skylt som indikerade att det körfält han körde i var ett kollektivkörfält. Vad S.Q. uppgett under förundersökningen lästes upp.

På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med polisinspektör M.L., som i huvudsak berättade följande. Aktuell dag hade de en trafikkontroll då de kontrollerade personbilar som körde i kollektivkörfältet. Vägbanan bestod av två bilfiler och ett busskörfält längst till höger. Busskörfältet var skyltat med stora bokstäver på gatan och det var barmark på platsen. Det gick inte att missa skyltningen. Han såg S.Q. komma körande i busskörfältet. Han stoppade endast de bilar som körde i bussfilen.

Tingsrätten angav beträffande skuldfrågan följande

DOMSKÄL

Har S.Q. gjort sig skyldig till brott mot trafikförordningen?

Tingsrätten finner att S.Q. har gjort sig skyldig till brott mot trafikförordningen. Skälen för detta är följande. M.L. har gjort sina iakttagelser vid en riktad kontroll avseende personbilar som körde i kollektivkörfält. Han har berättat att han såg S.Q. köra i bussfilen. Det har inte framkommit några omständigheter som ger tingsrätten anledning att ifrågasätta de uppgifter som M.L. lämnat under ed. Hans uppgifter ska därmed läggas till grund för tingsrättens bedömning. Åtalet är styrkt.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer S.Q. enligt 3 kap. 10 § och 14 kap. 3 § 1 btrafikförordningen (1998:1276) för förseelse mot trafikförordningen till penningböter 1 000 kr.

Hovrätten

S.Q. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom skulle ändras.

Hovrätten avgjorde med stöd av 51 kap. 13 § andra stycket 5 rättegångsbalken målet utan huvudförhandling.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Linda Hallstedt och Mats Walberg samt tf. hovrättsassessorn Lars Swedenborg, referent) anförde i dom den 2 juli 2013 följande.

DOMSKÄL

Enligt 14 kap. 14 § andra stycket trafikförordningen (1998:1276) får ansvar för överträdelse av en lokal trafikföreskrift enligt 10 kap. 1 § i förordningen dömas ut endast om föreskriften har märkts ut i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. 13 § och kungjorts på visst angivet sätt. I 10 kap. 13 § trafikförordningen stadgas att särskilda trafikregler som meddelats genom en lokal trafikföreskrift av nu aktuellt slag ska märkas ut enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen (2007:90) eller föreskrifter som meddelas med stöd av den förordningen.

Enligt 14 kap. 14 § tredje stycket trafikförordningen får ansvar, trots vad som anges i paragrafens andra stycke, dömas ut om bristerna i utmärkningen är utan betydelse för trafikantens förståelse av trafikregleringen.

S.Q. har uppgett att det inte funnits något vägmärke som visat att det körfält han färdades i var anvisat för linjetrafik, dvs. att det var fråga om en s.k. bussfil. Eftersom dessa uppgifter inte har motsagts av vad som i övrigt framkommit i målet har hovrätten att utgå från att bussfilen inte var utmärkt genom något vägmärke. Vid sådant förhållande har den i målet aktuella lokala trafikföreskriften inte varit utmärkt enligt vägmärkesförordningen, jfr vägmärkesbestämmelserna i förordningen i 2 kap. 9 och 10 §§ angående påbudsmärke och påbjudet körfält eller körbana för fordon i linjetrafik m.m.

Fråga uppstår därmed om den bristande utmärkningen har saknat betydelse för S.Q:s förståelse av den aktuella trafikregleringen. I sådana situationer är det, som redan konstaterats, möjligt att likväl döma ut ansvar med hänvisning till 14 kap. 14 § tredje stycket trafikförordningen. Det har nämligen inte ansetts rimligt att den som överträtt en föreskrift ska fritas från ansvar så snart utmärkningen brister i något betydelselöst hänseende (se SOU 2003:119, Rikstäckande databas för trafikföreskrifter, s. 238). I förevarande fall har det av vägmarkeringar framgått att det var fråga om en bussfil. Av 4 kap. 2 § vägmärkesförordningen framgår att vägmarkering används för att reglera trafiken eller för att varna eller vägleda trafikanter, antingen separat eller tillsammans med vägmärken och andra anordningar. Eftersom hovrätten utgår från att vägmärke i form av påbudsmärke helt har saknats kan bristen i utmärkningen - trots att det funnits vägmarkeringar - inte ha varit utan betydelse för S.Q:s förståelse av trafikregleringen. Åtalet ska därför ogillas och tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättens dom meddelad: den 2 juli 2013.

Mål nr: B 2149-13.

Lagrum: 3 kap.10 §, 10 kap.1 och 13 §§, 14 kap. 3 § 1 b och 14 § andra och tredje styckenatrafikförordningen (1998:1276).

Litteratur: SOU 2003:119.