RH 2013:53

Åklagaren yrkade ansvar för M.K. för grov narkotikasmuggling enligt följande gärningspåstående.

M.K. har den 10 oktober 2012 i samband med införsel från Danmark till Sverige via Öresundsbron av 37 268 gram cannabis och 338 440 gram cannabisharts, (dvs. sammanlagt cirka 375 kg), som är narkotika och som omfattas av förbud mot eller särskilt villkor för införsel, uppsåtligen brutit mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att anmäla narkotikan till tullbehandling.

Härvid har han transporterat narkotikan i kartonger som legat dolda i utvändiga utrymmen i den i Nederländerna registrerade trailern OH-55-BX, som var kopplad till den i Nederländerna registrerade dragbilen BN-XG-25 som framfördes av honom.

Brottet är grovt med hänsyn till att det avsett en särskilt stor mängd narkotika.

Tingsrätten (tf. rådmannen Gustav Friman samt nämndemännen Elisabeth Hultman, May Börjesson och Lars Åke Letorp) dömde i dom den 5 juni 2013 M.K. för grov narkotikasmuggling till fängelse i fem år och utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit före den 5 juni 2025.

I sina domskäl fann tingsrätten under rubriken Skuldfrågan att åtalet var styrkt. Beträffande uppsåtet förde tingsrätten ett utförligt resonemang som mynnade ut i att tingsrätten ansåg att det kunde uteslutas att M.K. inte hade varit medveten om att han transporterade narkotika när han anlände till Sverige. Med hänvisning till att gärningen hade avsett en särskilt stor mängd cannabis bedömdes brottet som grovt. Tingsrätten uttalade vidare:

Påföljdsfrågan

M.K. ska alltså dömas grov narkotikasmuggling.

Högsta domstolen har i NJA 2012 s. 144 uttalat följande.

18. Det sagda innebär dels att beteckningen grovt brott ska reserveras för de narkotikabrott som verkligen kan sägas vara allvarliga, dels att den övre delen av straffskalan för grovt brott ska förbehållas fall i vilka man kan tala om brottslighet som har präglats av en verkligt betydande farlighet eller hänsynslöshet. En följd av detta är att det s.k. mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna motivera att ett narkotikabrott ska bedömas som grovt. Det bör även kunna ligga till grund för ett straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men enbart mängden bör i allmänhet inte föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över minimistraffet för grovt brott. Det bör dock framhållas att den betydelse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet.

21. Men cannabis får ändå, med den kunskap som finns för närvarande bedömas som en mindre farlig narkotikasort än exempelvis amfetamin och som en avsevärt mindre farlig drog än exempelvis kokain och heroin (jfr NJA 2011 s. 357). Den hanterade narkotikans farlighet föranleder därmed inte ett avsteg från den nyss angivna principen (se p. 18) om att den övre delen av straffskalan ska reserveras för fall där det finns andra försvårande omständigheter än den att det har rört sig om en särskilt stor mängd narkotika.

I NJA 2011 s. 357 gjorde justitierådet Martin Borgeke ett tillägg där han menade att när några särskilt försvårande omständigheter inte föreligger och det rör sig om endast ett brott bör straffvärdet normalt aldrig anses motsvara mer än fängelse i högst fem år.

Tillägget och Högsta domstolens nämnda avgörande indikerar en övre gräns för cannabis någonstans omkring fem år (se SvJT 2012 s. 845).

I NJA 2012 s. 535 anförde Högsta domstolen följande om NJA 2012 s. 144.

Den slutsats som kan dras av rättsfallet är att mängden när det gäller olaglig hantering av cannabis, om det inte rör sig om alldeles extrema fall, inte i sig bör kunna föranleda ett så strängt straff som fängelse fem år.

Utifrån Högsta domstolens praxis nås ”taket” i fråga om straffvärde redan vid 40 kg cannabis. Den mängd narkotika som M.K. övertygats om att ha fört in i landet är alltså nästan 10 gånger så stor och motsvarar ett mycket stort antal missbruksdoser. Enligt tingsrättens mening är det fråga om en så betydande mängd narkotika att straffvärdet, utifrån narkotikans sort och mängd samt med hänsyn till att det rör sig om hantering över landgränsen (jfr NJA 2012 s. 144), uppgår till fängelse fem år.

Finns det då några, förmildrande eller försvårande, omständigheter därutöver som påverkar straffvärdet? Det har inte kommit fram att M.K. skulle få någon ersättning för sin hantering. Inget annat har heller kommit fram än att M.K:s inblandning bestått i att han varit kurir. Han måste dock ha förstått att han handlat inom ramen för organiserad narkotikabrottslighet, men samtidigt har det inte kommit fram att han haft någon kännedom om hur denna var upplagd och vilken omfattning som den haft. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det saknas skäl att frångå det straffvärde som angetts ovan.

På grund av brottets art och straffvärdet kan någon annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. M.K. har tidigare gjort sig skyldig till likartad brottslighet men denna ligger så långt tillbaka i tiden att det saknas skäl att låta denna påverka straffmätningen.

Som framgår nedan ska M.K. utvisas ur landet. Eftersom han helt saknar anknytning till Sverige lider han inte något sådant men genom utvisningen som ska inverka på straffmätningen.

Utvisning

Det brott som M.K. gjort sig skyldig till utgör ett sådant verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse som krävs för utvisning av en unionsmedborgare. Brottet är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar i landet. Med stöd av 8 kap. 8 § andra stycket 2 utlänningslagen (2005:716) ska han därför utvisas. Med hänsyn till att han är unionsmedborgare kan återreseförbudets längd dock stanna vid 12 år.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet och bestämma tiden för återreseförbudet till en längre tid än 12 år. M.K. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och till följd av det upphäva förordnandet om utvisning.