NJA 2011 s. 357
Straffvärdebedömning i narkotikamål (mefedron).
Solna tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot L.B., född 1983, M.K., född 1981, och N.R., född 1986. Åtalspunkterna 1-4 och 7 a) upptog följande:
Försök till smugglingsbrott. L.B. har från okänd person i annat land beställt och försökt få till sig skickat 99,8 g mefedron som är en hälsofarlig vara. Han har den 15 mars 2009 genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling vid införsel till Arlanda uppsåtligen försökt bryta mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln. Brottet har inte fullbordats men fara härför har förelegat.
Lagrum. 3 och 14 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling och lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.
Grovt narkotikabrott och narkotikasmuggling, grovt brott. M.K. och L.B. har tillsammans och i samråd den 4-6 september 2009 rest till Berlin i Tyskland och där förvärvat 3 kg mefedron som är narkotika. De har olovligen transporterat narkotikan med bil från Berlin i Tyskland till Stockholm, Sverige. De har genom att underlåta att anmäla narkotikan till tullbehandling vid införsel till Sverige uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot införsel eller villkor för införseln.
De har tillsammans och i samråd olovligen transporterat narkotikan med bil till Stockholm. Därefter har de olovligen i överlåtelsesyfte innehaft narkotikan från september och vidare under hösten 2009 bland annat i L.B:s lägenhet på Multrågatan i Vällingby och olovligen överlåtit narkotikan vidare till andra personer. Av angivet narkotikaparti har de tillsammans och i samråd i L.B:s lägenhet olovligen i överlåtelsesyfte den 20 oktober 2009 innehaft 720 g mefedron.
L.B. har även den 5 november 2009 i sin lägenhet, samt delvis i sin bil, på Multrågatan i Vällingby olovligen delvis i överlåtelsesyfte innehaft 20 g av angivet parti mefedron. L.B. har vid samma tillfälle också olovligen brukat mefedron som är narkotika.
L.B. har den 5 november 2009 i sin lägenhet på Multrågatan i Vällingby olovligen och delvis i överlåtelsesyfte innehaft 1,37 g MDMA, 1 g psilocin (s.k. svamp) som allt är narkotika.
Lagrum. 1 och 3 §§narkotikastrafflagen (1968:64) och 6 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Grovt narkotikabrott och narkotikasmuggling, grovt brott. M.K. och L.B. har tillsammans och i samråd den 21-22 december 2009 rest till Berlin, Tyskland, där de förvärvat 1 kg mefedron som är narkotika. De har olovligen transporterat narkotikan, från Berlin i Tyskland till Sverige. De har genom att underlåta att anmäla narkotikan till tullbehandling vid införsel till Trelleborg i Sverige uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot införsel eller villkor för införseln.
De har tillsammans och i samråd olovligen transporterat narkotikan med bil till Stockholm varefter de olovligen i överlåtelsesyfte innehaft narkotikan under december 2009 till januari 2010 bland annat i L.B:s lägenhet på Multrågatan i Vällingby. Därefter har de olovligen överlåtit narkotikan till andra personer.
Lagrum. 1 och 3 §§narkotikastrafflagen (1968:64) och 6 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Grovt narkotikabrott och stämpling därtill samt narkotikasmuggling, grovt brott och stämpling därtill. M.K. och L.B. har tillsammans och i samråd i slutet av januari eller februari 2010 i Stockholm via internet kontaktat leverantör av narkotika i annat land i syfte att olovligen i överlåtelsesyfte förvärva och få till Sverige skickat 10 kg mefedron som är narkotika.
De har den 27 januari 2010 gjort en beställning på totalt 10 kg mefedron, varav 500 g skickats strax därefter till dem med post från Tyskland eller annat land till Stockholm, med den gemensamma avsikten att tillsammans och i samråd förvärva och få till Sverige skickat ytterligare 9,5 kg. L.B. har som betalning för dessa 500 g mefedron överfört 1 800 euro till ett konto i Tyskland.
De har tillsammans och i samråd genom att underlåta att anmäla narkotikan till tullbehandling vid införsel till Sverige uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot införsel eller villkor för införseln.
De har därefter i januari och/eller februari 2010 olovligen i överlåtelsesyfte innehaft narkotikan i Vällingby eller annan plats i Stockholm.
Alternativt har de såvitt avser dessa 500 g mefedron, genom att beställa och betala för ovan nämnda parti, försökt att få detta skickat till sig i Stockholm. Brottet har inte fullbordats men fara härför har förelegat.
Lagrum. 1 och 3-4 §§narkotikastrafflagen (1968:64) och 6 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
7 a). Försök till grovt narkotikabrott och försök till narkotikasmuggling, grovt brott, och medhjälp därtill. N.R. har i januari eller februari 2010 i Stockholm tillsammans och i samråd med fyra andra okända personer gemensamt planerat att förvärva mefedron som är narkotika. Han har via internet kontaktat leverantör av narkotika i annat land i syfte att olovligen anskaffa och få till Sverige och adress i Kista skickat 100 g mefedron som N.R. avsett att därefter fördela. N.R. har samlat in 2 000 kr vardera från de fyra andra personerna och därefter skickat totalt 10 000 kr i ett kuvert till annat land som betalning för narkotikan. Åtgärderna har varit ägnade att främja narkotikahandel. Han har genom att underlåta att anmäla narkotikan till tullbehandling vid införsel till Sverige uppsåtligen försökt bryta mot ett särskilt föreskrivet förbud mot införsel eller villkor för införseln.
Lagrum. 1 och 3-4 §§narkotikastrafflagen (1968:64) och 6 och 14 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
L.B. erkände under åtalspunkten 2 innehav för eget bruk av 20 g mefedron samt den i fjärde stycket angivna gärningen. I övrigt förnekade han brott enligt åtalspunkterna 1-4.
M.K. förnekade brott enligt åtalspunkten 2 under påstående att han inte känt till vilken mängd eller typ av preparat som införskaffats i Tyskland. Han har inte handlat i samråd med L.B. och inte innehaft narkotikan men deltagit i transport av den. Han har under en kort tid förvarat två 10-gramspåsar med mefedron i sin bil. Han har inte överlåtit någon narkotika men förmedlat köpare till L.B.
M.K. förnekade brott enligt åtalspunkten 3 på samma grunder som under åtalspunkten 2 och han förnekade också brott enligt åtalspunkten 4.
N.R. erkände vad åklagaren hade lagt honom till last under åtalspunkten 7 a). Han gjorde gällande att försöksbrotten inte var att bedöma som grova.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Clas Ullrich) meddelade dom den 30 juli 2010.
Domskäl
Under åtalspunkterna 1-4 hänvisade tingsrätten till åklagarens som bilaga till domen intagna sakframställning i vilken anfördes bl.a. följande.
Målet handlar i huvudsak om smuggling och innehav av mefedron. Mefedron (4-metylkatinon) är en centralstimulerande drog som tillhör gruppen katinoner. Effekter av mefedron uppges vara ökad energi, ökad social förmåga, en känsla av eufori och välbefinnande. Andra rapporterade effekter är ångest, oro, svettningar, psykos, yrsel och i några fall medvetslöshet. Mefedron kallas ibland, på grund av dess lukt, för ”krabba” eller ”räka” och förekommer oftast i pulverform men även som tabletter eller i kapsel. Drogen klassades den 15 december 2008 som hälsofarlig vara och som narkotika den 25 maj 2009. Mefedron kan intas oralt, rektalt, nasalt eller intravenöst. Drogen är en s.k. ”research chemical” (RC) eller ”design drug”. Mefedron narkotikaklassades i Tyskland den 22 januari 2010.
Tingsrätten anförde inledningsvis följande.
Åklagaren har i anslutning till sakframställningen gjort gällande att mefedron vore i farlighetshänseende att likställa med ecstasy och att straffvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i detta förhållande vilket också gjorts i praxis. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid i dom den 7 juni 2010 i mål B 2053-10 konstaterat att underlaget för att bedöma farligheten av mefedron är mycket osäkert och att en vid marginal måste lämnas för bedömningen att mefedron är ett mindre farligt preparat än ecstasy och därmed har ett lägre straffvärde än motsvarande brott avseende detta preparat. Hovrätten jämställer mefedron med amfetamin i farlighetshänseende. Tingsrätten ansluter sig till hovrättens bedömning.
Efter en redovisning för de tilltalades berättelser anförde tingsrätten vidare:
Tingsrättens bedömning
Mefedron klassades i december 2008 som hälsofarlig vara och i maj 2009 som narkotika. Av utredningen avseende åtalet i åtalspunkt 1 framgår att en försändelse från Thailand med L.B. som adressat och med angiven mängd mefedron den 15 mars 2009 fastnat i tullen. Någon annan rimlig förklaring än att L.B. beställt varan finns inte. Åtalet för försök till smugglingsbrott är styrkt.
Ifråga om åtalen i åtalspunkterna 2 och 3 har de tilltalade påstått att initiativet till Tysklandsresorna tagits av den andre. M.K. har medgett att han förstått att L.B. mottagit något preparat som han betalat för men initialt hävdat att han varit okunnig beträffande vad det var för preparat och mängden även om han under förhöret vidgått att han hört att man talat om mefedron. L.B. har å sin sida gjort gällande att Tysklandsresornas ändamål var att M.K. skulle genomföra bilaffärer. Bådas invändningar mot åtalet är i sig osannolika och dessutom oförenliga med den åberopade bevisningen. Tingsrätten anser det genom denna ställt utom rimligt tvivel att båda tilltalade genomfört inköp och transport till Sverige av mefedron och att båda känt till att de hanterat mefedron. Åklagaren har gjort gällande att de under den första resan förvärvat 3 kg mefedron. Visserligen tyder rörelser på M.K:s bankkonto på möjligheten att köpa en större mängd narkotika i september och fotot av 720 gram visar att man i oktober haft den mängden kvar men risken för en felaktig beräkning är ändå så stor att tingsrätten stannar för att anse det visat att de tilltalade under den första resan förvärvat omkring 1 kg mefedron eller samma mängd som de förvärvat i december. L.B:s erkännande av tredje och fjärde styckena i åtalspunkt 2 stöds av utredningen. Att de tilltalade som påstås i åtalspunkten 3 andra stycket överlåtit mefedron till andra framgår av utredningen i målet.
Inköpet av 500 gram mefedron och avsikten att förvärva ytterligare 9,5 kg enligt åtalspunkt 4 framgår i klartext av den skriftliga bevisningen. Genom mailkonversationen är det uppenbart att förvärvet av de 500 grammen genomförts. Varken M.K. eller L.B. har gjort sannolikt att de inte haft med affären att göra. M.K. har efter det L.B. blivit frihetsberövad tagit direktkontakt med leverantören A.S. i uppenbart syfte att undersöka möjligheten att få pengar återbetalda vilket visar att affärsupplägget varit ett gemensamt projekt. Åtalet är styrkt.
Under åtalspunkten 7 a) anförde tingsrätten bl.a.:
N.R. har uppgivit: Han hade börjat använda mefedron 2008 då det ännu inte blivit narkotikaklassat. Mefedronet var lättillgängligt och han köpte det på gatan eftersom han i början inte visste att man kunde handla på nätet. Så småningom fick han kunskap om det och började läsa på Flashback om internetbutiker. I januari 2010 kom han överens med fyra kompisar om att göra ett gemensamt inköp av 100 gram mefedron som skulle delas lika mellan dem. N.R. åtog sig att sköta affären. Han fick tag på en säljare i Tyskland och fick av denne på mail instruktionen att skicka pengarna i rekommenderat brev till en viss adress. Sedan han samlat in pengarna från kompisarna gjorde han det.
- - -
N.R:s erkännanden stöds av utredningen. Åtalet för försöksbrotten och ringa narkotikabrott är därför styrkt. Försöksbrotten är inte att bedöma som grova.
- - -
Tingsrätten fann vidare att L.B. skulle dömas för narkotikabrott bestående i innehav, bruk och överlåtelse av olika slag av narkotika enligt åtalspunkterna 5, 10, 12, 13 och 14, att M.K. skulle dömas för narkotikabrott bestående i innehav och bruk av olika slag av narkotika enligt åtalspunkten 6 samt att N.R. skulle dömas för ringa narkotikabrott bestående i innehav av cannabis enligt åtalspunkten 8.
Påföljder
Under denna rubrik anförde tingsrätten:
M.K. och L.B. har övertygats om en omfattande narkotikahandel som har högt straffvärde. De kan inte undgå långvariga fängelsestraff.
- - -
N.R. är inte tidigare dömd. Straffvärdet av försöksbrotten är inte högre än att de kan sonas med en villkorlig dom förenad med samhällstjänst 160 timmar motsvarande fängelse 6 månader.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde
L.B. för narkotikabrott, grovt narkotikabrott, stämpling till grovt narkotikabrott, grov narkotikasmuggling, stämpling till grov narkotikasmuggling och försök till smuggling till fängelse 6 år,
M.K. för narkotikabrott, grovt narkotikabrott, stämpling till grovt narkotikabrott, grov narkotikasmuggling och stämpling till grov narkotikasmuggling till fängelse 6 år samt
N.R. för narkotikabrott, försök till narkotikabrott och försök till narkotikasmuggling till villkorlig dom med samhällstjänst 160 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 6 månader ha dömts ut.
Svea hovrätt
Såväl åklagaren som L.B., M.K. och N.R. överklagade tingsrättens dom i Svea hovrätt med yrkanden som framgår av hovrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Maria Wetterstrand Hagström, referent, tf. hovrättsassessorn Erik Hällströmer samt två nämndemän) anförde i dom den 27 oktober 2010 bl.a. följande.
Yrkanden m.m. i hovrätten
Åklagaren har yrkat att L.B. och M.K. ska dömas för grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott i enlighet med gärningspåståendena i första och andra styckena i åtalspunkten 2, dvs. för smuggling av och befattning med tre kilo mefedron. Åklagaren har under åtalspunkterna 2 och 3 yrkat, i andra hand, att M.K. ska dömas för medhjälp till gärningarna enligt vad som framgår nedan av den justerade gärningsbeskrivningen. Åklagaren har vidare, i allt fall, yrkat att både L.B. och M.K. ska dömas till längre fängelsestraff.
Åklagaren har yrkat att N.R. under åtalspunkten 7 a) ska dömas för försök till grovt narkotikabrott och försök till grov narkotikasmuggling. Åklagaren har vidare, i allt fall, yrkat att påföljden för N.R. ska bestämmas till fängelse.
L.B. har yrkat att åtalet för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling i åtalspunkterna 2 och 3 ska ogillas liksom åtalet i åtalspunkten 4 avseende grovt narkotikabrott och stämpling därtill samt grov narkotikasmuggling och stämpling därtill. Han har vidare, i allt fall, yrkat att fängelsestraffet ska kortas - - -.
M.K. har yrkat att åtalet i åtalspunkten 2 ska ogillas, samt, i andra hand och om det skulle anses vara styrkt att L.B. har inhandlat ett kilo mefedron, att han ska dömas för medhjälp till grovt narkotikabrott och till grov narkotikasmuggling. Han har beträffande åtalspunkten 3 yrkat att åtalet ska ogillas samt, i andra hand och om det skulle anses vara styrkt att L.B. har inhandlat mefedron, att han ska dömas för medhjälpsbrott. M.K. har vidare yrkat att åtalet i åtalspunkten 4 ska ogillas. Han har, i allt fall, yrkat att fängelsestraffet ska kortas. - - -
N.R. har yrkat strafflindring.
Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden.
Åklagaren har justerat gärningsbeskrivningen enligt följande.
Åtalspunkten 2: Efter andra stycket läggs följande stycke till: Alternativt har M.K. främjat i första och andra styckena angivna gärningar genom att till L.B. låna ut omkring 63 000 kr till narkotikainköpet, genom att transportera narkotikan i sin bil och genom att i Sverige förmedla kontakt mellan L.B. och köpare av narkotikan.
Åtalspunkten 3: Efter andra stycket läggs följande stycke till: Alternativt har M.K. främjat i första och andra styckena angivna gärningar genom att åt L.B. låna ut eller växla omkring 43 000 kr till narkotikainköpet, genom att transportera narkotikan i sin bil och genom att i Sverige förmedla kontakt mellan L.B. och köpare av narkotikan.
Åtalspunkten 4: Första stycket ska lyda: M.K. och L.B. har tillsammans och i samråd i januari eller februari 2010 i Stockholm via Internet och/eller e-post kontaktat leverantör av narkotika i annat land i syfte att olovligen i överlåtelsesyfte förvärva och få till Sverige skickat 10 kg mefedron som är narkotika.
Andra stycket ska lyda: De har i januari 2010 gjort en beställning
- - -. L.B. har som betalning för dessa 500 gram mefedron överfört 1 800 euro till en person i Tyskland.
Efter andra stycket läggs ett nytt stycke till vilket lyder: Fara för att ytterligare 9,5 kilo av beställt mefedron skulle skickas till L.B. och M.K. i Sverige har inte varit ringa.
Åklagaren har till förtydligande av gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 2 angett att påståendet om innehav av 20 gram mefedron i fjärde stycket i den justerade lydelsen är att förstå som ett andrahandsyrkande i förhållande till L.B.
Utredningen i hovrätten
- - -
Hovrättens domskäl
I enlighet med tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom har L.B. gjort sig skyldig till försök till smuggling och narkotikabrott enligt åtalspunkterna 1, 5, 10, 12, 13 och 14 i tingsrättens domsbilaga 1 medan M.K. gjort sig skyldig till narkotikabrott enligt åtalspunkten 6 i nämnda domsbilaga.
I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom har N.R. gjort sig skyldig till påstådda gärningar i åtalspunkten 7 a) och narkotikabrott, ringa brott, enligt åtalspunkten 8 i tingsrättens domsbilaga 1.
Skuld och rubricering
Vad gäller mefedrons farlighet och därmed straffvärdet av gärningar innefattande befattning med substansen kan följande anföras. Hovrätten har i ett antal tidigare avgöranden, på angivna skäl, gjort bedömningen att substansen mefedron i farlighetshänseende närmast kan jämställas med ecstasy, att en missbruksdos bör anses motsvara 75 mg och att gränsen mellan brott av normalgraden och grovt brott - vid ett rent mängdresonemang - bör ligga vid 15 gram, se t.ex. dom den 26 februari 2010 (mål B 277-10), den 12 mars 2010 (mål B 594-10), den 1 juni 2010 (mål B 2289-10) och den 15 juni 2010 (mål B 3570-10). Två av dessa domar, i mål B 277-10 och mål B 2289-10, har överklagats till HD som dock inte har meddelat prövningstillstånd i något fall.
Tingsrätten har i sin dom hänvisat till Hovrättens för Västra Sverige dom den 7 juni 2010 (mål B 2053-10) där hovrätten dels utgått från att en missbruksdos mefedron uppgår till 100 mg, dels i farlighetshänseende jämställt mefedron med amfetamin. Hovrätten har i domen hänvisat till uppgifter som lämnats av leg. apotekaren Peter Hultén och fil. kand. Jonas Hartelius i ett mål vid Helsingborgs tingsrätt. Både Peter Hultén och Jonas Hartelius hördes emellertid i denna hovrätt vid huvudförhandlingen i det nämnda målet B 2289-10. De slutsatser hovrätten dragit i det och övriga nämnda mål har stöd i de uppgifter som Peter Hultén och Jonas Hartelius, enligt vad som antecknats i domen den 1 juni 2010, då lämnade. I samma riktning talar de uppgifter som lämnats av professorn Fred Nyberg i det utlåtande som åberopats av åklagaren i det nu aktuella målet.
Sammantaget finner hovrätten inte anledning att göra någon annan bedömning än den som gjorts i tidigare mål och utgår således från tidigare ställningstaganden även i detta mål.
Åtalspunkterna 2 och 3
L.B. har i hovrätten redovisat samma inställning i skuldfrågan som vid tingsrätten. Han har erkänt vad som lagts honom till last i fjärde och femte styckena i den justerade gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 2, men har gjort gällande att innehavet av 20 gram mefedron (fjärde stycket) endast var för eget bruk. Han har förnekat gärningarna i övrigt. Han har vidgått att han åkte tillsammans med M.K. till Tyskland vid angivna tillfällen, men syftet med resorna var enligt honom att M.K. skulle träffa en person och köpa en bil av denne.
Även M.K. har redovisat samma inställning i skuldfrågan som vid tingsrätten men med följande tillägg och förtydliganden. Han har vidgått att han åkte tillsammans med L.B. till Tyskland där denne köpte något preparat, men har förnekat brott på den grunden att det inte är utrett att det verkligen var mefedron som inhandlades och inte heller vilken mängd preparat det rörde sig om. M.K. har även i fråga om åklagarens alternativa gärningspåstående om medhjälpsbrott i de justerade lydelserna av åtalspunkterna 2 och 3 förnekat brott på samma grund.
Av utredningen framgår att M.K. och L.B. under andra halvåret 2009 företog två resor till Berlin, dels den 4-6 september 2009 (första, andra och tredje styckena i den justerade lydelsen av gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 2), dels den 21-22 december 2009 (åtalspunkten 3).
Beträffande både den första och den andra resan visar den skriftliga bevisningen i form av bl.a. resultat av undersökningar av L.B:s och M.K:s mobiltelefoner och deras datorer att det har förekommit omfattande kontakter med ”A.” i Tyskland, konversationer mellan M.K. och L.B. samt mellan dessa och andra personer. Enligt hovrätten är det uppenbart att kontakterna gäller mefedronhantering och de praktiska arrangemangen kring detta. L.B:s invändningar mot åtalen är, mot bakgrund av den omfattande skriftliga bevisningen och vad M.K. har uppgett, orimliga och förtjänar inte avseende. M.K. har i och för sig berättat relativt detaljerat om hur resorna gick till och vilka kontakter som togs med personer i Tyskland under resorna samt om hur mötena i Berlin gick till. Han har därigenom vidgått att han själv har befattat sig med ansenliga mängder mefedron och det finns inte anledning att ifrågasätta hans uppgifter i stort. Även hans invändningar är emellertid i vissa delar, sett i ljuset av övrig bevisning, orimliga och kan lämnas utan avseende. Han har t.ex. påstått att det aktuella mefedronet kan ha varit en laglig variant av preparatet. Någon ”laglig” variant av mefedron finns inte enligt vad som framgår av S.A:s vittnesmål. Inte heller L.B:s invändning om att han först vid husrannsakan den 5 november 2009 fick klart för sig att mefedron var narkotikaklassat förtjänar avseende. Både M.K. och L.B. har enligt egna utsagor flera års erfarenheter av mefedron och det är helt osannolikt att de inte skulle ha känt till att det narkotikaklassades i maj 2009.
Ytterligare omständigheter som talar för att såväl L.B. som M.K. varit involverade i den mefedronhantering de åtalats för under aktuella åtalspunkter är följande.
- - -
Genom ovannämnda omständigheter sammantagna är det enligt hovrätten också styrkt att L.B. och M.K. tillsammans och i samråd har befattat sig med mefedron på sätt som åklagaren har gjort gällande i åtalspunkterna 2 och 3. Både L.B. och M.K. har haft en aktiv roll i såväl införskaffande som distribution av narkotikan och får båda anses ha medverkat i lika hög grad. Utredningen i målet talar med viss styrka för att det vid den första resan till Berlin inhandlades så mycket mefedron som åklagaren har gjort gällande, tre kg. Den mängd narkotika och antalet sedlar som finns på bilden som togs den 20 oktober 2009 samt de insättningar på bankkonton som L.B. och M.K. gjort i tiden efter den första resan talar också för att försäljningen hade inbringat mycket stora summor men att det fortfarande fanns en stor mängd kvar att sälja. M.K. har uppgett att det troligen var fråga om ett-tre kilo som inköptes. Även om det mesta således talar för att det var fråga om en så stor kvantitet som åklagaren har påstått, gör hovrätten, liksom tingsrätten, bedömningen att det inte är styrkt annat än att L.B. och M.K. tillsammans och i samråd vid den första resan inhandlade i vart fall ett kilo mefedron och vid den andra resan ett kilo.
Gärningarna under åtalspunkterna 2 och 3 är, som tingsrätten har angett, att rubricera som grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling. Tingsrättens dom ska således stå fast i dessa delar.
Åtalspunkten 4
L.B. och M.K. har redovisat samma inställning i skuldfrågan som vid tingsrätten. De har således förnekat gärningen.
L.B. har vidgått att han betalade 1 800 euro till en person via Western Union, men har gjort gällande att det var för att göra en okänd person en tjänst och samtidigt tjäna 1 000 kr. Han har förklarat e-post- och internetkonversationer återfunna i hans dator med att det är någon annan, för honom okänt vem, som har haft tillgång till och använt datorn. M.K. har uppgett att han inte varit inblandad i den aktuella beställningen utan att bara L.B. varit inblandad. Han har påstått att han inte har läst innehållet i det öppna e-postmeddelande som fanns i hans Iphone då han greps av polis den 9 mars 2010.
Den av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen talar enligt hovrätten sitt tydliga språk. Särskilt följande kan nämnas. - - -.
Av ovanstående framgår klart att även om det från början var tänkt med en beställning på fem kilo mefedron från leverantören i Tyskland, enligt vad som sades vid Skypekonversationen den 5 januari 2010, så avsåg den slutliga beställningen tio kilo mefedron enligt den efterföljande e-postkonversationen. Det är visat att det var både L.B. och M.K. som tillsammans och i samförstånd kontaktade säljaren i syfte att olovligen i överlåtelsesyfte köpa och få till Sverige skickat tio kilo mefedron och att de även gjorde en sådan beställning. Det är dock inte visat att de 500 gram som L.B. betalade 1 800 euro för till ”C.S.”, verkligen har skickats iväg. Det är vidare visat att L.B:s och M.K:s gemensamma avsikt var att till sig i Sverige få skickat resterande 9,5 kilo av beställningen samt att de tänkt föra in narkotikan utan att anmäla den till tullbehandling och i strid mot införselförbud.
Vad gäller frågan om hur L.B:s och M.K:s gärningar ska rubriceras gör hovrätten följande överväganden.
Vad först gäller de 500 gram som skulle utgöra ”provleverans” konstaterar hovrätten att L.B. och M.K. har genomfört beställningen, instruerat säljaren av mefedronet hur leveransen skulle gå till och, inte minst, betalat 1 800 euro. Brottet har således inte fullbordats men L.B. och M.K. får anses ha gjort vad som ankommit på dem för att så skulle ske. Fara för brottets fullbordan har därför förelegat. L.B. och M.K. ska i denna del dömas för försök till grovt narkotikabrott och försök till grov narkotikasmuggling. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det sagda.
Vad sedan gäller resterande 9,5 kilo av beställningen, har varken något skickats eller någon betalning skett. L.B. och M.K. har emellertid redan genom att kontakta säljaren i Tyskland och komma överens om beställningen gjort sig skyldiga till stämpling till grovt narkotikabrott och stämpling till grov narkotikasmuggling på det sätt åklagaren har gjort gällande. Tingsrättens dom ska alltså stå fast i denna del.
Åtalspunkten 7 a)
N.R. har erkänt att han har gjort sig skyldig till försök till narkotikabrott och försök till narkotikasmuggling i enlighet med gärningspåståendet. Vad hovrätten först har att pröva är hur brottsligheten ska rubriceras.
I enlighet med vad som redogjorts för ovan bör mefedron i farlighetshänseende närmast jämställas med ecstasy, en missbruksdos bör anses motsvara 75 mg och gränsen mellan brott av normalgraden och grovt brott bör - vid ett rent mängdresonemang - ligga vid 15 gram. N.R. har befunnits skyldig till - förutom narkotikabrott, ringa brott, i åtalspunkten 8 - att försöka smuggla in 100 gram mefedron i syfte att befatta sig med narkotikan på sätt som angetts i gärningsbeskrivningen. 100 gram motsvarar drygt 1 300 missbruksdoser. Redan den stora mängden narkotika och den aktuella narkotikans farlighetsgrad, gör att brotten måste rubriceras som försök till grovt narkotikabrott och försök till grov narkotikasmuggling. Tingsrättens dom ska således ändras i fråga om rubricering på angivet sätt.
Påföljd
L.B. och M.K.
Som följer av vad som anförts inledningsvis om mefedrons farlighet m.m. har L.B:s och M.K:s brottslighet, framför allt rörande hanteringen av mefedron, ett mycket högt straffvärde. De har gjort sig skyldiga till bl.a. grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling (åtalspunkterna 2 och 3), gärningar vilka var för sig - utifrån ett rent mängdresonemang - har ett straffvärde på 10 års fängelse. Påföljden för den samlade brottsligheten bör för var och en av L.B. och M.K., med tillämpning av 26 kap. 2 § andra stycket 3 BrB, bestämmas till 14 års fängelse. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.
N.R.
Den brottslighet som N.R. har befunnits skyldig till är av sådan art och har ett så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Hovrätten finner att fängelsestraffets längd kan stanna vid ett år. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det sagda.
Domslut
Domslut
Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande L.B. och M.K. på det sättet att hovrätten dels dömde dem under åtalspunkten 4 för - förutom stämpling till grovt narkotikabrott och stämpling till grov narkotikasmuggling - försök till grovt narkotikabrott enligt 1, 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap. 1 § BrB och försök till grov narkotikasmuggling enligt 3 § första stycket, 6 § tredje stycket och 14 § lagen om straff för smuggling samt 23 kap. 1 § BrB, dels bestämde fängelsestraffets längd för envar av dem till 14 år.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande N.R. på det sättet att hovrätten dels bedömde gärningarna enligt åtalspunkten 7 a) som försök till grovt narkotikabrott enligt 1, 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap. 1 § BrB och försök till grov narkotikasmuggling enligt 3 § första stycket, 6 § tredje stycket och 14 § lagen om straff för smuggling samt 23 kap. 1 § BrB, dels bestämde påföljden till fängelse 1 år.
Högsta domstolen
L.B. och M.K. överklagade och yrkade var för sig väsentlig nedsättning av fängelsestraffet.
N.R. överklagade och yrkade att HD skulle bedöma gärningarna som försök till narkotikabrott av normalgraden och försök till narkotikasmuggling av normalgraden samt att HD i vart fall skulle bestämma påföljden till villkorlig dom, eventuellt i förening med en föreskrift om samhällstjänst, eller till ett kortare fängelsestraff.
Riksåklagaren bestred ändring.
HD avgjorde målet efter huvudförhandling.
Vid huvudförhandlingen hördes som sakkunniga på riksåklagarens begäran överläkaren Kai Knudsen, leg. apotekaren Peter Hultén, fil. kand. Jonas Hartelius och professor Fred Nyberg samt på de tilltalades begäran professorerna Kristina Luthman och Johan Franck.
Domskäl
HD (justitieråden Dag Victor, Severin Blomstrand, Stefan Lindskog, Göran Lambertz och Martin Borgeke, referent) meddelade den 16 juni 2011 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
L.B. och M.K. har enligt hovrättens dom gjort sig skyldiga till två fall av narkotikabrott och narkotikasmuggling, dels i september 2009, dels i december 2009, genom att vid vartdera tillfället i Tyskland förvärva 1 kg mefedron som de därefter fört in i Sverige där de innehaft narkotikan i överlåtelsesyfte och överlåtit till andra personer. Enligt domen har de vidare i början av år 2010 gjort sig skyldiga till försök och stämpling till narkotikabrott och narkotikasmuggling avseende 0,5 resp. 9,5 kg mefedron genom att beställa och betala för den mindre mängden och genom att komma överens om beställningen när det gäller den större mängden. Någon leverans skedde inte. Dessutom har de enligt domen gjort sig skyldiga till vissa andra brott som dock i förhållande till de nu nämnda är av underordnad betydelse för påföljdsbestämningen.
N.R. har enligt hovrättens dom gjort sig skyldig till försök till narkotikabrott och narkotikasmuggling genom att i samråd med fyra andra personer via internet beställa, och med 10 000 kr betala för, 100 g mefedron. Någon leverans skedde inte. De inblandade hade alla bidragit med samma summa till betalningen och avsikten var att mefedronet skulle fördelas lika mellan dem.
Om mefedron
Mefedron är en ny drog som klassades som hälsofarlig vara i december 2008 och som narkotika i maj 2009. Till sin kemiska struktur liknar mefedron såväl amfetamin - som kemiskt sett är att betrakta som en grundform - som ecstasy. Även i fråga om de farmakologiska effekterna liknar mefedron dessa båda preparat. Narkotikan hindrar bl.a. den normala överföringen mellan hjärnceller av signalsubstanserna dopamin och serotonin. När dopamin frigörs uppkommer euforiskapande effekter, medan frisättandet av serotonin ger bl.a. hallucinogena verkningar. Beträffande de euforiskapande effekterna liknar mefedronet mest amfetamin, medan det i fråga om hallucinogena verkningar mer liknar ecstasy.
Olika uppgifter finns om vad som är en normal missbruksdos. I viss mån beror det på om preparatet intas oralt eller nasalt. Hovrätten har utgått från att en missbruksdos skulle motsvara 75 mg. Riksåklagaren har förklarat sig godta en sådan bedömning även om en lägre dos (50 mg) rekommenderas i den RättsPM (2009:1) om narkotika som har upprättats inom Åklagarmyndigheten. I den utredning som har förebringats i HD finns uppgifter om väsentligt större missbruksdoser i enskilda fall och om stor konsumtion under kortare tider.
Enligt de uppgifter som har lämnats i HD var priset för 1 kg mefedron under den aktuella tiden runt 40 000 kr medan priset i detaljledet var runt 400 kr per gram.
Lagreglering
Bestämmelser om narkotikabrott finns i narkotikastrafflagen (1968:64). Enligt 1 § första stycket straffas bl.a. förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte samt innehav och överlåtelse av narkotika som narkotikabrott om gärningen sker uppsåtligen. I andra stycket hänvisas till lagen (2000:1225) om straff för smuggling där det i 6 och 14 §§ finns bestämmelser om narkotikasmuggling som i allt väsentligt är uppbyggda på samma sätt som bestämmelserna i narkotikastrafflagen. Att de åtalade gärningarna i detta mål är att bedöma enligt bägge lagarna saknar egentlig betydelse för påföljdsfrågan. Fortsättningsvis berörs därför inte regleringen i smugglingslagen särskilt.
Den i 1 § narkotikastrafflagen föreskrivna straffskalan för narkotikabrott är fängelse i högst tre år. Enligt 3 § första stycket ska dömas för grovt narkotikabrott när ett brott enligt 1 § första stycket är att anse som grovt. Straffskalan för grovt narkotikabrott är fängelse, lägst två år och högst tio år. Enligt andra stycket i 3 § ska vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Det anges vidare att bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Regleringen av förhållandet mellan narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen och grovt narkotikabrott enligt 3 § tillkom genom lagstiftning som trädde i kraft år 1981 (prop. 1980/81:76). Lagändringarna innebar bl.a. en höjning av den lägre straffgränsen för grovt narkotikabrott och en ändring av kriterierna för bedömningen av om ett grovt brott ska anses föreligga. Ett huvudsyfte med ändringarna var att beteckningen grovt brott - och därmed den stränga straffskala som gäller för sådant brott - skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. Som exempel pekades på verksamhet inom sådana internationella brottssyndikat där man kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsekonomisk riskfaktor. Det framhölls att avsikten däremot inte var att åstadkomma längre strafftider för t.ex. unga narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk. Avsikten var att det hänsynslöshetsrekvisit som infördes bland kriterierna på grov brottslighet, i förening med höjningen av minimistraffet, skulle bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken andra omständigheter än mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse än tidigare vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott.
Det finns i sammanhanget också anledning att erinra om att de regler om straffmätning och påföljdsval som finns i 29 och 30 kap. BrB gäller fullt ut även beträffande narkotikabrott. De principer för straffvärdebedömning som har kommit till uttryck i bestämmelserna i 29 kap. 1-3 §§ BrB ska alltså vara vägledande även när det gäller sådana brott.
Praxis när det gäller principerna för rubricering och straffmätning
De första fall i vilka HD tillämpade de nya reglerna i narkotikastrafflagen var NJA 1983 s. 754 I och II. Åtalen gällde innehav och överlåtelse av knappt 50 g kokain respektive fyra fall av överlåtelse av sammanlagt 25 g kokain och innehav för eget bruk av 5 g kokain. En ”normal” missbruksdos uppgavs i målet ligga mellan 0,025 och 0,150 g. Riksåklagaren gjorde i bägge fallen gällande att brottsligheten skulle bedömas som grov med hänsyn till preparatets farlighet. I målen presenterades ett omfattande material rörande egenskaperna och farlighetsgraden hos kokain jämfört med amfetamin och heroin. HD konstaterade att materialet klart gav vid handen att alla tre preparaten var förenade med mycket allvarliga skadeverkningar i skilda hänseenden och representerade ett betydande mått av farlighet.
Att generellt fastslå graden av farlighet var däremot enligt HD en vanskligare uppgift och den inbördes graderingen var också mindre angelägen när frågorna om rubricering och straffmätning - som hade betonats genom 1981 års lagändringar - ska avgöras genom en avvägning av samtliga omständigheter, av vilka mängden narkotika endast är en. HD noterade att befattning med heroin i tidigare praxis hade bedömts med särskild stränghet men att det saknades anledning att uttala sig om detta i det föreliggande målet. Som en tillräcklig hållpunkt för den straffrättsliga bedömningen av kokainets farlighet angav domstolen att kokain är att anse som något farligare än amfetamin. Inte i något av målen ansågs mängden kokain dock vara så stor att det redan på grund av denna fanns anledning att anse brottsligheten som grov. Påföljden bestämdes i båda målen till fängelse i ett år.
Till frågan om rubricering och påföljdsbestämning vid befattning med heroin återkom HD i NJA 1985 s. 726. I målet var fråga om påföljden för två personer som hade smugglat in 200 g respektive 250 g heroin till Sverige. I domskälen redovisade HD 1981 års lagändringar och framhöll att avsikten med dessa var att omständigheter vid sidan av mängden narkotika i fortsättningen skulle tilläggas större betydelse vid rubriceringen. HD redogjorde vidare för bakgrunden till och omständigheterna vid brottsligheten, för viss praxis i mål om befattning med heroin och, med hänvisning till NJA 1983 s. 754, för heroins farlighet. Härefter redovisade HD den helhetsbedömning som domstolen lade till grund för rubriceringen av brotten.
HD konstaterade att de aktuella kvantiteterna heroin räckte till ett mycket stort antal missbruksdoser och representerade ett betydande värde samt att de tilltalade hade haft ekonomisk vinning av brotten och att dessa inte hade haft samband med något eget missbruk. Mot detta vägdes att de tilltalade hade haft en oklar uppfattning om farligheten hos olika narkotikapreparat och, framför allt, det inflytande som brottslighetens huvudman hade utövat på dem. HD fann att brotten, trots dessa senare förhållanden, vid en helhetsbedömning måste anses ha varit grova. Straffen sattes emellertid, med hänvisning till 23 kap. 5 § BrB (medverkan i mindre mån), under straffminimum och bestämdes för bägge till fängelse i nio månader.
HD har också senare återkommit till betydelsen av 1981 års lagändringar och betonat den försiktighet som måste iakttas med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende mängd och art narkotika som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Här kan särskilt hänvisas till NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653.
Som en allmän sammanfattning kan sägas att rubriceringen grovt narkotikabrott är avsedd för främst sådana allvarliga gärningar som ingår i en organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Narkotikabrott som står i ett direkt samband med eget missbruk är däremot som regel inte avsedda att betecknas som grova brott och får allmänt sett anses ha ett lägre straffvärde. Som framhölls på s. 208 i propositionen innebär detta givetvis inte att det förhållandet att gärningsmannen missbrukar narkotika kan åberopas som skäl för strafflindring ”vid narkotikabrott av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket”.
Det finns skäl att framhålla att den sålunda avsedda tillämpningen av påföljdssystemet står i god samklang med det rambeslut om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel som antogs inom EU år 2004 (jfr prop. 2003/04:147 och prop. 2005/06:42). Att rambeslutet är begränsat till narkotikahandel förklaras av att EU:s insatser enligt ingressen bör inriktas på de allvarligaste typerna av narkotikabrott. Gärningar som endast syftat till egen privat konsumtion är i linje härmed generellt undantagna från rambeslutets tillämpningsområde.
Praxis angående art och mängd
Det står klart att påföljderna i narkotikamål även efter 1981 års lagändringar och den uppföljning som har gjorts av dessa i avgöranden från HD i stor utsträckning bestäms enligt tabell utifrån arten och mängden av den narkotika som ett åtal omfattar. HD har också i vissa avgöranden inte endast tagit ställning till olika narkotiska preparats relativa farlighet utan också utifrån denna utgångspunkt gjort generella uttalanden om brottsrubricering och straffmätning vid hantering av olika mängder av skilda preparat.
Ett tidigt sådant avgörande är NJA 1992 s. 235 där HD tog ställning till farlighetsgraden hos LSD och ecstasy. HD uttalade därvid att LSD och ecstasy var farligare än amfetamin men inte lika farligt som heroin eller kokain. När det gällde den aktuella brottsligheten (1 500 tripper LSD och 240 tabletter ecstasy för eget bruk) fann HD, med hänvisning till endast farlighetsbedömningen, att brotten var att bedöma som grova och att påföljden skulle bestämmas till fängelse i tre år. Att HD talar om ”brotten”, dvs. använder flertalsform, har att göra med att det rörde sig om både narkotikabrott och varusmuggling avseende den aktuella narkotikan.
Åtalet i NJA 1998 s. 24 avsåg transport och smuggling av drygt 21 000 tabletter rohypnol. Åklagaren gjorde gällande att brotten var att bedöma som grova med hänsyn till den stora mängden. HD fann, med hänvisning till underrättspraxis, att 20 000 tabletter lämpligen kunde tjäna som utgångspunkt vid prövning av om illegal befattning med rohypnoltabletter à 1 mg skulle bedömas som grovt brott. Då det inte fanns några omständigheter som föranledde annan bedömning dömdes den tilltalade för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling till fängelse i två år.
I NJA 2002 s. 365 hade tingsrätten och hovrätten bestämt påföljden för främst framställning av och förberedelse till framställning av GHB till fängelse i sju år med hänvisning till arten och mängden av narkotika. HD fann att GHB är minst lika farligt som ecstasy men inte lika farligt som heroin. Domstolen förklarade också att en s.k. normaldos eller missbruksdos vid missbruk av GHB kunde bestämmas till cirka en centiliter drickfärdig lösning. HD fastställde det av underrätterna utmätta straffet utan någon egentlig diskussion av några andra faktorer än art och mängd narkotika.
HD återkom till frågan om brottsrubricering vid befattning med rohypnol i NJA 2003 s. 339. I målet var två personer åtalade för smuggling av cirka 9 000 tabletter rohypnol och åklagaren gjorde gällande att brotten skulle bedömas som grova på i första hand den grunden att de hade avsett en särskilt stor mängd farlig narkotika. HD fann att det fick anses visat att rohypnol var betydligt farligare än vad det hade funnits anledning att anta vid tiden för 1998 års avgörande. HD förklarade att det var naturligt att jämföra med ecstasy när det gäller gränsen till grovt brott. Enligt vad som sägs i domen skulle den gränsen beträffande ecstasy gå vid 150-200 normala missbruksdoser. Den normala missbruksdosen rohypnol anges vara 5 tabletter à 1 mg vilket sägs innebära att gränsen för grovt brott går vid cirka 1 000 tabletter. HD fastställde de av hovrätten utmätta straffen om fängelse i två år och sex månader.
Art och mängd som straffvärdefaktor
Att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är en faktor som är viktig vid straffvärdebedömning i narkotikamål är självklart. Det innebär att tabeller som har upprättats med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel. Särskilt gäller detta i fråga om brottslighet som inte är grov.
En förutsättning för att art och mängd ska kunna fungera som en lämplig måttstock för straffvärdebedömningen är emellertid att det är möjligt att jämföra hur farliga olika preparat är i de för den bedömningen relevanta hänseendena. Några entydiga och allmänt godtagna kriterier för detta finns dock inte. Till det kommer problemet med att göra meningsfulla mätningar i förhållande till de olika kriterierna. Det är mot den bakgrunden knappast ägnat att förvåna att HD i NJA 1983 s. 754 fann det vanskligt att generellt fastslå den relativa skillnaden i grad av farlighet mellan heroin, amfetamin och kokain.
Om man vill jämföra inte endast den allmänna farligheten av olika preparat utan också farligheten av olika mängder av de olika preparaten är det vidare nödvändigt att ha en jämförelseenhet. Det vanligaste har varit att man som sådan utgått från en ”normal missbruksdos”. Det finns emellertid utrymme för olika uppfattningar om hur stor en sådan bör anses vara vid olika preparat. Detta gäller bl.a. med hänsyn till att preparatens renhetsgrad ofta varierar förhållandevis kraftigt (jfr angående betydelsen av detta NJA 1998 s. 512 med vidare hänvisningar). Till detta kommer att om man, som inte är ovanligt, anger dosen i intervaller (se t.ex. beträffande kokain NJA 1983 s. 754) så förlorar den i värde som jämförelseenhet. Anges den exakt minskar å andra sidan tillförlitligheten.
Det anförda innebär att tabeller som upprättas med utgångspunkt i art och mängd alltid är förenade med osäkerheter och därmed också risker för missvisande jämförelser. Riskerna illustreras av den praxis som refererats ovan. Av den framgår att från straffrättslig utgångspunkt är heroin och kokain att anse som farligare än de andra bedömda preparaten. Kokain är att anse som något farligare än amfetamin. LSD och ecstasy är farligare än amfetamin men inte lika farliga som heroin eller kokain. Rohypnol och GHB är att jämställa med ecstasy. Man skulle från dessa utgångspunkter ha kunnat vänta sig att de i tabellerna angivna straffvärdemässiga skillnaderna relativt antalet hanterade doser mellan å ena sidan amfetamin och å andra sidan ecstasy och därmed jämställda preparat skulle vara förhållandevis begränsade. Detta är dock inte fallet. Vidare märks att beträffande amfetamin anges i tabellerna gränsen mot grovt brott utifrån ”ett rent mängdresonemang” gå vid 250 g vilket, även om man räknar missbruksdosen högt, motsvarar klart över 1 000 missbruksdoser. Räknar man lågt motsvarar mängden 5 000 missbruksdoser. För ecstasy anges däremot gränsen gå vid 200 missbruksdoser. Denna skillnad, som också ligger bakom de olika bedömningarna av straffvärdet i tingsrätten och hovrätten i detta mål, framstår som anmärkningsvärd. Än mer anmärkningsvärt är att den för ecstasy angivna gränsen är lägre än motsvarande gräns för inte bara kokain utan också heroin även om man utgår från en hög missbruksdos för dessa preparat. För kokain anges gränsen till 50 g. Om man räknar med det högsta värde för en missbruksdos som angavs i 1983 års fall motsvarar det 333 doser. Räknar man med det lägsta värdet motsvarar mängden 2 000 doser. För heroin anges gränsen till en mängd som motsvarar mellan 250 och 500 doser. Tabellernas utformning är således inte förenlig med de generella farlighetsbedömningar som HD har gjort av olika preparat.
Av det föregående följer att tabellerna måste användas med försiktighet och med insikt om att det kan finnas behov av att ompröva de utgångspunkter på vilka de vilar. De ger lätt ett intryck av exakthet och objektivitet som kan vara bedrägligt, eftersom tabeller aldrig är säkrare än sitt underlag. Risken för det kan exemplifieras med att när det gäller ecstasy (och med ecstasy i farlighetshänseende jämställda preparat) har gränsen till grovt brott utifrån mängd satts på en nivå som gör att en lång rad befattningar som är klart missbruksrelaterade och inte avsedda att bedömas som grova brott likväl kommer att omfattas av den rubriceringen.
Problemen med osäkerheter och risker för missvisande jämförelser visar sig särskilt när det gäller större mängder narkotika. En mekanisk tillämpning av tabeller medför i sådana fall - utöver att andra och i många fall viktigare faktorer för bedömningen av straffvärdet inte kommer i beaktande - betydande risker för inadvertenser i dömandet. Att tabellerna ändå utsträckts till att omfatta större mängder torde, sammantaget med den utformning som de där har, dessutom ha medverkat till problemet att det beträffande narkotikabrott inte finns något utrymme för egentlig straffmätning vid den grövsta brottsligheten (jfr NJA 2010 s. 592).
När det gäller de övre delarna av straffskalan för grovt brott får mot bakgrund av det anförda tabeller utifrån art och mängd anses fylla en begränsad funktion. I sådana fall utgör den mängd narkotika som den tilltalade har tagit befattning med i första hand en indikation på huruvida hanteringen har ”utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt” (jfr härtill även 29 kap. 2 § 6 BrB).
Mefedrons farlighet
Det har i målet förts en omfattande bevisning angående mefedrons farlighet. Bevisningen har avsett främst huruvida mefedron, som tingsrätten har funnit, är att i farlighetshänseende jämställa med amfetamin eller, som hovrätten har funnit, med ecstasy.
En av de frågor som har berörts av flera av de i målet åberopade sakkunniga vittnena är om det finns tillräckligt säker kunskap om mefedron för att preparatet ska jämställas med ecstasy i farlighetshänseende. Det bör framhållas att kriterierna för och betydelsen av ett preparats farlighet i straffrättsligt hänseende är rättsfrågor men att i vad mån ny information om preparatet ger anledning till en ändrad rättstillämpning typiskt sett är en bevisfråga och därigenom lämpar sig mindre väl för rättsbildning genom prejudikat. Att det, på motsvarande sätt som annars i brottmål, i princip ankommer på åklagaren att visa i vad mån det finns omständigheter som ger anledning till en strängare rättstilllämpning är klart. En annan sak är att någon bevisning angående ett preparats generella farlighet normalt inte krävs om frågan inte tas upp av någon part. Domstolen får då utgå från vad som är allmänt känt i detta hänseende. (Jfr härtill Malin Sjöstrand, Straffvärde och farlighet i mål med nya narkotikor i Festskrift till Per Ole Träskman, 2011, s. 418.)
Av den utredning som har lagts fram i detta mål framgår inte annat än att det fortfarande råder osäkerhet om riskerna med missbruk av mefedron, särskilt när det gäller långsiktiga skadeverkningar. Detta innebär också att det är vanskligt att mer generellt slå fast graden av farlighet i förhållande till amfetamin och ecstasy. Det finns dock anledning att stryka under att det knappast finns underlag för att tillmäta skillnaden mellan de senare preparaten så stor betydelse som underrätternas domar i detta mål, och de tabeller som underrätterna ofta använder, ger intryck av.
Det förtjänar också att framhållas att den gradering av olika preparats farlighet som har lagts till grund för svensk praxis inte i alla delar stämmer överens med motsvarande värderingar som har gjorts i andra sammanhang. Här märks särskilt en artikel av David Nutt m.fl., Drug harms in the UK: a multicriteria decision analysis, som publicerades i den brittiska medicinska tidskriften The Lancet hösten 2010. I artikeln, som med delvis skiftande bedömningar har berörts av flera av de i målet åberopade sakkunniga vittnena, redovisas en omfattande undersökning och ett försök till en samlad redovisning av olika drogers farlighet i skilda hänseenden för såväl missbrukare som samhälle. Det saknas anledning att här ta ställning till undersökningen och dess resultat. Av intresse är dock att medan heroin och kokain enligt undersökningen bedöms vara farligare droger än amfetamin och ecstasy är farlighetsgraderingen mellan dessa senare preparat omvänd i förhållande till svensk praxis. Amfetamin anses alltså som farligare än ecstasy. Också mefedron ingår i undersökningen. Mefedron är enligt denna å ena sidan farligare än ecstasy men å andra sidan mindre farligt än amfetamin. Något underlag för att föra över dessa bedömningar till svensk rättspraxis finns inte. Undersökningen ger emellertid stöd för en rättstillämpning som innebär att försiktighet iakttas med att utifrån farlighetsbedömningar lägga generella schabloner avseende art och mängd till grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall.
För straffvärdebedömningen av de i målet åtalade brotten får det, när det gäller mefedrons relativa farlighet, anses vara en tillräcklig hållpunkt att - på den här förebringade utredningen - mefedrons generella farlighet inte på något för straffvärdebedömningen i målet avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet.
Rubricering och straffvärdebedömning i detta mål
L.B. och M.K. döms för att vid två olika tillfällen ha anskaffat 1 kg mefedron som de till en del har sålt vidare till andra. Brottsligheten får visserligen antas ha haft samband med deras eget missbruk, men redan mängden ger vid handen att befattningen har syftat till handel med narkotika. Att brottsligheten har innefattat handel med narkotika framgår också av utredningen i övrigt. Befattningarna är i bägge fallen att bedöma som grova brott. Motsvarande gäller de försöks- och stämplingsbrott som de har gjort sig skyldiga till.
L.B. och M.K. ska enligt huvudregeln i 30 kap. 3 § första stycket BrB dömas till gemensam påföljd för de brott som de nu döms för. Brottsligheten har syftat till och innefattat en förhållandevis omfattande handel med narkotika som också har varit ägnad att ge en inte obetydlig ekonomisk vinst. Av försöks- och stämplingsbrotten, som med hänsyn till avståndet till fullbordat brott inte i sig kan tillmätas något högre självständigt straffvärde, framgår också att de inte har stått främmande för en fortsatt och utvidgad handel med narkotika. Klart är att brottsligheten sammantaget måste anses ha ett betydande straffvärde.
Å andra sidan kan sägas att brottsligheten i straffvärdehänseende ligger förhållandevis långt ifrån delaktighet i den organiserade och ofta internationella narkotikahandel för vilken de övre delarna av straffskalan främst är avsedda. Brottsligheten har inte ingått som ett led i en vidare verksamhet och den har inte varit mer omfattande än att den i sin helhet har skötts av L.B. och M.K. Den har inte sträckt sig över någon längre tid och annat har inte framkommit än att försäljningen har varit begränsad till vänner och bekanta. Vid en samlad bedömning får straffvärdet anses motsvara fängelse i fyra år.
N.R. döms för försök att anskaffa 100 g mefedron. Mängden är inte i sig tillräckligt stor för att försöket ska anses avse ett grovt brott. Det har inte heller framkommit några andra omständigheter som ger anledning till detta. Brottet ska därför inte bedömas som försök till grovt brott utan som försök till brott av normalgraden.
När det gäller straffvärdet finns det anledning att beakta att 80 g av mängden visserligen har varit avsedd för andra än N.R. men att det inte har varit fråga om att överlåta denna narkotika utan om ett ursprungligt samköp. Härtill kommer att försöksbrott generellt sett har ett lägre straffvärde än fullbordade brott. Brottsligheten får sammantaget anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i tre månader.
Påföljdsval
Straffvärdet av den brottslighet som L.B. och M.K. ska dömas för är så högt att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Några omständigheter som ger anledning att avvika från ett straff bestämt efter straffvärdet har inte framkommit. Bägge ska dömas till fängelse i fyra år.
I N.R:s fall talar inte straffvärdet ensamt för fängelse. Någon tidigare brottslighet som skulle kunna tala för fängelse finns inte heller. Däremot talar brottets art, i förening med straffvärdet, i och för sig för fängelse. Det saknas emellertid särskild anledning att befara att N.R. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han är dessutom lämplig för samhällstjänst och har samtyckt till en sådan föreskrift. Något hinder mot att ersätta ett fängelsestraff med villkorlig dom i förening med samhällstjänst föreligger inte. Med hänsyn till straffvärdet bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas till 100.
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att HD bestämmer fängelsestraffens längd för var och en av L.B. och M.K. till fyra år.
HD ändrar också på det sättet hovrättens domslut att HD
dels bedömer de gärningar som N.R. har begått som försök till narkotikabrott enligt 1 och 4 §§narkotikastrafflagen (1968:64) samt 23 kap. 1 § BrB och försök till narkotikasmuggling enligt 3 § första stycket, 6 § första stycket och 14 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling samt 23 kap. 1 § BrB,
dels bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar. Om påföljden i stället hade bestämts till fängelse hade fängelsestraffets längd bestämts till tre månader.
Referenten, justitierådet Martin Borgeke, tillade för egen del:
I de fall det inte finns några andra omständigheter som påverkar ett narkotikabrotts straffvärde än vilken sort narkotika som har hanterats och vilken mängd som det har rört sig om brukar domstolarna följa de bedömningsgrunder som framgår av Borgeke m.fl. Studier rörande påföljdspraxis, m.m. (fjärde upplagan 2009). Dessa innebär exempelvis att ett narkotikabrott normalt är grovt om det har avsett hantering av 25 g heroin (missbruksdosen anges normalt vara 50-100 mg), 50 g kokain (missbruksdos normalt strax under 100 mg), 250 g amfetamin (missbruksdos normalt lägst 100 mg), 200 tabletter ecstasy (missbruksdos en tablett motsvarande 50-150 mg), 3 liter GHB (missbruksdos normalt ca 1 cl) och 1 000 tabletter rohypnol (missbruksdos normalt fem tabletter à 1 mg). Omräknat i missbruksdoser brukar alltså gränsen för grovt brott, fortfarande om det endast är sorten och mängden narkotika som är avgörande, dras vid strax över 300 missbruksdoser heroin, cirka 500 missbruksdoser kokain, ungefär 2 000 missbruksdoser amfetamin, 200 missbruksdoser ecstasy, cirka 300 missbruksdoser GHB och 200 missbruksdoser rohypnol.
Tabeller av det slag som finns i den nämnda boken kan i och för sig vara ett gott stöd i domstolarnas arbete när det gäller att bedöma straffvärdet i narkotikamål. För detta krävs emellertid att tabellerna används med förståelse för vad de ger uttryck för. Så sker emellertid inte alltid. I vissa fall har tabellerna i stället använts som den enda eller nästan enda utgångspunkten för bedömningen. De har då fått ett genomslag vid straffvärdebedömningarna som inte har varit avsett och som det är svårt att försvara. Bundenheten vid tabellerna har i en del fall lett till att domstolarnas avgöranden i denna typ av mål har blivit schablonartade och onyanserade. Den i detta mål överklagade domen är ett tydligt exempel på en rättstillämpning av sådant slag.
För att tabellerna ska kunna tjäna sitt syfte krävs - förutom att de förstås och tillämpas på avsett sätt av domstolarna - naturligtvis också att innehållet i dem framstår som grundat på rimliga bedömningar av de olika preparatens farlighet och på den normala missbruksdosen. Tabellerna måste också i övrigt på ett riktigt sätt återspegla dessa faktorers samlade betydelse för straffvärdebedömningarna. Så är inte fallet beträffande ecstasy men knappast heller beträffande exempelvis GHB eller rohypnol.
Enligt min mening krävs det nu att det sker en radikal omläggning av domstolspraxis i mål som avser olaglig hantering av narkotika. Särskilt när det gäller de allvarligare narkotikabrotten måste, i enlighet med lagstiftningens innebörd och de på denna punkt tydliga uttalandena i förarbetena, omständigheter vid sidan av sort och mängd ges en dominerande betydelse vid påföljdsbestämningen.
Att betydelsen av sort och mängd narkotika reduceras vid främst de allvarligare brotten betyder emellertid inte att dessa faktorer alldeles skulle sakna betydelse. Självfallet måste det ges inverkan på bedömningen av påföljdsfrågan om brottsligheten har avsett en större eller mindre mängd av en viss sorts narkotika eller om den har avsett ett narkotikaslag som är betydligt farligare än ett annat. Det finns också fall där det inte förekommer några andra omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen än just sort och mängd narkotika. Bl.a. gäller detta i vissa s.k. kurirfall, t.ex. sådana då någon kommer till Sverige med narkotika och lämnar en berättelse kring narkotikan som domstolarna bedömer att man helt kan lämna utan avseende samtidigt som omständigheterna i övrigt inte ger något underlag för bedömningen av om innehavet har sin grund i en organiserad brottslig verksamhet eller i andra förhållanden. För dessa fall är det tydligt att det gagnar intresset av en enhetlig rättstillämpning att domstolarna har gemensamma bedömningsgrunder att utgå ifrån. Detta gäller också vid mindre allvarlig narkotikabrottslighet, där det inte kan riktas någon avgörande kritik mot att tabellerna i många fall får ett tydligt genomslag. Och även för de fall då sort och mängd ska spela en mindre betydelsefull roll för straffvärdebedömningen är det en fördel om det råder någorlunda samsyn inom domstolarna när det gäller farligheten av olika preparat.
Bedömningen både av de olika narkotiska preparatens farlighet och av den normala missbruksdosens storlek är emellertid förenad med betydande osäkerhetsfaktorer. Det är därför knappast möjligt att ta ansvar för annat än en tämligen grov gradering av olika preparat i dessa hänseenden. I linje med detta ligger exempelvis att i farlighetshänseende inte göra någon egentlig skillnad mellan mefedron och amfetamin. Detta innebär i sin tur att gränsen mellan grovt brott vid hantering av dessa båda preparat bör, om det inte finns några andra omständigheter som bör beaktas vid straffvärdebedömningen än sort och mängd, dras på ungefär samma sätt.
Av betydelse blir naturligtvis då vad som kan anges som en normal missbruksdos av mefedron. Inte heller i detta avseende har det redovisats något särskilt hållbart underlag. Enligt min uppfattning finns det emellertid tillräcklig grund för slutsatsen att missbruksdosen kan uppskattas till 75-100 mg. Det sagda skulle innebära att, fortfarande om sorten och mängden narkotika är de enda straffvärdeomständigheter som finns att beakta, gränsen för grovt brott vid hanteringen av mefedron borde dras vid ungefär 175 g.
När det gäller ecstasy är det tydligt att den farlighetsbedömning som görs i praxis stämmer dåligt med hur domstolarna med stöd av tabellerna straffvärdebedömer hantering av det preparatet. HD:s uttalande i NJA 1992 s. 235 pekar faktiskt mot att gränsen för grovt brott vid hantering av ecstasy, om det inte finns några andra straffvärdeomständigheter att beakta än sort och mängd, bör dras vid drygt 1 000 missbruksdoser (tabletter). Som tabellerna är utformade anges emellertid gränsen till 200 missbruksdoser. Detta är en skevhet som det finns anledning att rätta till.
Även beträffande ett par andra preparat, såsom GHB och rohypnol, finns det skäl att ifrågasätta om inte tabellerna förmedlar en felaktig information. Mycket talar nämligen för att bedömningen i domstolspraxis av allvaret i hanteringen av GHB och rohypnol är alldeles för sträng.
Den övre delen av straffskalorna är avsedd att användas endast för den typ av brottslingar som i stor skala hänsynslöst utnyttjar andras beroende för att själva bereda sig vinning. Jag vill här påminna om departementschefsuttalandet i proposition 1980/81:76 om internationella brottssyndikat inom narkotikahandeln och om narkotikabrottslingar som kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsekonomisk riskfaktor. Rör det sig om personer som har gjort sig skyldiga till brottslighet som inte alls stämmer in på departementschefens beskrivning bör straffvärdet enligt min mening normalt inte överstiga hälften av vad som skulle följa av vad som nyss har angivits beträffande vad som utgör grovt brott. Som princip bör följaktligen i fall av detta slag kunna gälla att straffvärdet, när det rör sig om endast ett brott, normalt aldrig bör anses motsvara mer än högst fängelse fem år (jämför här de ändringar av straffskalorna för bl.a. misshandelsbrott som nyligen har genomförts [se prop. 2009/10:147]).
Det sagda innebär att, om de omständigheter som vid sidan av sort och mängd ska påverka straffvärdebedömningen inte är av det försvårande slag att även den övre delen av straffskalorna måste tillämpas, gränserna för grovt narkotikabrott normalt bör kunna fördubblas i förhållande till vad som annars skulle gälla. Därmed skulle gränsen för grovt brott i sådana fall som straffskärpningarna enligt 1980/81 års lagstiftning inte tog sikte på kunna, om endast sort och mängd utgör omständigheter som bör beaktas i det enskilda fallet, dras vid ca 350 g mefedron. I takt med att förmildrande omständigheter tillkommer får dessa gränser naturligtvis justeras uppåt på motsvarande sätt som de får justeras nedåt om det föreligger försvårande omständigheter som bör beaktas. För amfetamin skulle då, med hänsyn till den bedömning av missbruksdosens storlek som i praxis har gjorts beträffande det preparatet, motsvarande gräns kunna gå vid ungefär 500 g.
Att minskad betydelse tillmäts sorten och mängden narkotika och att andra straffvärdepåverkande omständigheter ges en mera framskjuten plats, särskilt när det gäller den grövre brottsligheten, bör också få till följd att betydelsen av att hanteringen har avsett mer narkotika än vad som i olika situationer normalt bör krävas för att brottet ska bedömas som grovt minskar i förhållande till dagens domstolspraxis. När det gäller exempelvis mefedron bör då kunna gälla att, om gärningen inte är sådan att den stämmer överens med den beskrivning av den allvarligaste narkotikabrottsligheten som gavs i 1980/81 års lagstiftningsärende, straffvärdenivån fängelse fyra år inte bör tillämpas avseende mängder understigande ungefär 1,5 kg. För amfetamin skulle då på motsvarande sätt kunna gälla att den angivna straffvärdenivån inte bör tillämpas på mängder som inte uppgår till ca 2 kg.
Var gränsen normalt bör dras mellan normalgraden av narkotikabrott och ringa brott avseende mefedron saknas det underlag för att bedöma i detta mål.
HD:s dom meddelad: den 16 juni 2011.
Mål nr: B 5412-10.
Lagrum: 1 och 4 §§narkotikastrafflagen (1968:64) samt 3 och 6 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Rättsfall: NJA 1983 s. 754, NJA 1985 s. 726, NJA 1992 s. 235, NJA 1998 s. 24, NJA 1998 s. 512, NJA 2002 s. 365, NJA 2003 s. 339, NJA 2004 s. 354, NJA 2008 s. 653 och NJA 2010 s. 592.