RH 2013:55
Fråga om en lokal trafikföreskrift innebar ett undantag från bestämmelserna i 3 kap. 52 § trafikförordningen (1998:1276) om att stannande och parkering av fordon ska ske i såväl vägens längdriktning som dess färdriktning.
Stockholms tingsrätt
Sedan en parkeringsanmärkning utfärdats för ett fordon som tillhörde R.K. bestred R.K. hos Polismyndigheten i Stockholms län parkeringsanmärkningen. Polismyndigheten lämnade bestridandet utan bifall.
Tingsrätten
R.K. överklagade beslutet och yrkade att tingsrätten skulle undanröja betalningsansvaret för felparkeringsavgift. Till grund för sitt överklagande anförde han sammanfattningsvis följande. Bilen har stått uppställd med fronten utåt. Uppställningen har dock skett på en vinkelparkering, varför frågan om färdriktning saknar betydelse. Det har inte heller rört sig om någon parkering utan om lastning.
Polismyndigheten bestred ändring och åberopade som skriftlig bevisning parkeringsanmärkningen.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Gustaf Almkvist) anförde i beslut den 10 april 2013 följande.
SKÄL
Enligt 3 kap. 52 § trafikförordningen (1998:1276) gäller följande. På en väg får fordon endast stannas eller parkeras på högra sidan i färdriktningen. Är vägen enkelriktad får parkering ske på båda sidor. Ett fordon ska stannas eller parkeras i vägens längdriktning. Enligt hovrättsavgörandet RH 2004:30 ska en parkeringsficka i direkt anslutning till en körbana anses som väg. Även om det här rör sig om en s.k. vinkelparkering får det anses innebära att R.K:s bil varit uppställd på en väg.
För den aktuella platsen på Borgmästargatan finns en lokal trafikföreskrift som innebär att fordon får parkeras på de områden som framgår av en till föreskriften fogad kartbild. Av det får anses följa ett undantag från kravet på stannande och parkering i vägens längdriktning. Frågan är om formuleringen även innebär ett undantag från kravet på stannande och parkering på högra sidan i färdriktningen. Föreskriften lämnar inte någon ledning i frågan. Det nyss nämnda hovrättsavgörandet avser en parkeringsficka, varmed vanligen avses en parkeringsplats i vägens längdriktning. Avgörandet ger alltså inte någon omedelbar ledning i frågan.
Vid vinkelparkering befinner sig fordonet per definition inte i vägens längdriktning. Även om vinkelparkeringar är vinklade i färdriktningen ligger det språkligt nära till hands att säga att ett fordon som inte befinner sig i vägens längdriktning inte heller befinner sig i färdriktningen. Ett fordon som uppställts med fronten inåt måste lämna en vinkelparkering genom att föra fordonet bakåt i färdriktningen, medan ett fordon som uppställts med fronten utåt kan köra ut framåt, i och för sig endast genom att korsa den andra färdriktningen. Motsatt förhållande gäller när ett fordon ska köra in på en vinkelparkering.
Förutom att det alltså framstår som tveksamt från språklig synpunkt att tala om vinkelparkering i färdriktningen talar det nyss sagda för att de skäl som motiverar kravet på uppställande i färdriktningen inte gör sig gällande vid vinkelparkering. Den lokala trafikföreskriften måste alltså anses innebära ett undantag från bestämmelsen om stannande och parkering i 3 kap. 52 § trafikförordningen avseende såväl längdriktningen som färdriktningen. Det innebär att överklagandet ska bifallas och R.K:s betalningsskyldighet för felparkeringsavgift undanröjas.
BESLUT
Med ändring av polismyndighetens beslut undanröjer tingsrätten betalningsansvaret för felparkeringsavgift.
Hovrätten
Polismyndigheten överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle ändra tingsrättens beslut och ålägga R.K. betalningsansvar för parkeringsanmärkningen. Till stöd för yrkandet anförde polismyndigheten i huvudsak följande. Den parkeringsplats på vilken R.K. ställde sin bil var utmärkt med tilläggstavlan T21, se 2 kap. 30 § vägmärkesförordningen (2007:90). Parkeringsplats av det aktuella slaget brukar benämnas ”sned vinkelparkering”. R.K:s fordon hade backats in på parkeringsplatsen och var alltså uppställt mot färdriktningen.
R.K. motsatte sig att tingsrättens beslut skulle ändras. Till stöd för sin talan vidhöll han vad han anfört i tingsrätten och lade till bl.a. att det på tilläggstavlan inte finns angivet vad som är fram och bak på de illustrerade fordonen.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Kazimir Åberg och Kajsa Bergkvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Annette Carlsson) anförde i beslut den 6 september 2013 följande.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
I 3 kap. 52 § första stycket trafikförordningen föreskrivs att på en väg får fordon stannas eller parkeras endast på högra sidan i färdriktningen. Är vägen enkelriktad får fordon stannas eller parkeras även på vägens vänstra sida. Av bestämmelsens andra stycke framgår att fordon ska stannas eller parkeras i vägens längdriktning.
I målet är ostridigt att R.K:s fordon har backats in och ställts upp i en snedställd parkeringsficka. Svea hovrätt har i rättsfallet RH 2004:30 konstaterat att en parkeringsficka i direkt anslutning till körbana ska anses som väg, vilket medför att 3 kap. 52 § trafikförordningen är tillämplig. Aktuell del av Borgmästargatan är inte enkelriktad varför fordon får stannas eller parkeras endast i vägens färdriktning. Den i målet aktuella lokala trafikföreskriften, som innebär att fordon får uppställas diagonalt, får i detta sammanhang anses medföra ett undantag endast mot kravet på stannande och parkering i vägens längdriktning. Fordonet ska dock fortfarande ställas upp i färdriktningen, vilket R.K. inte har gjort. Förutsättningar finns därför att ålägga R.K. betalningsansvar för parkeringsanmärkningen. Vad R.K. anfört i övrigt föranleder ingen annan bedömning. Överklagandet ska därför bifallas.
HOVRÄTTENS BESLUT
Med ändring av tingsrättens beslut ålägger hovrätten R.K. betalningsansvar för Polismyndighetens i Stockholms län parkeringsanmärkning nr 0713923761 utfärdad den 18 november 2012.
Hovrättens beslut meddelat: den 6 september 2013.
Mål nr: ÖÄ 4221-13.
Lagrum: 3 kap. 52 § trafikförordningen (1998:1276).
Rättsfall: RH 2004:30.