RH 2014:11
Fordon som varit uppställt i en vägficka snett mot trottoarkanten har inte ansetts vara parkerat i vägens längdriktning. Vägens längdriktning ska enligt hovrätten räknas från vägens ytterkanter, vilka i stadstrafik normalt utgörs av trottoarkanter.
Sedan Polismyndigheten den 3 mars 2013 utfärdat en parkeringsanmärkning för ett fordon som tillhörde K.D., bestred K.D. parkeringsanmärkningen.
Polismyndigheten lämnade i beslut den 27 mars 2013 bestridandet utan bifall med följande motivering: Enligt utfärdad parkeringsanmärkning har fordonet uppställts i strid med regeln om fordons uppställning i vägens längdriktning. Enligt trafikförordningen (1998:1276) ska fordon stannas eller parkeras så långt från körbanans mitt som möjligt och i vägens längdriktning om ej annat anges genom vägmärke. Fordonet har inte varit uppställt inom område som markerats med vägmärke eller vägmarkering där uppställning tillåts snett eller vinkelrätt mot vägens längdriktning.
K.D. överklagade Polismyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle undanröja betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen. Som grund för överklagandet anfördes i huvudsak att bilen parkerats på den aktuella platsen i två år utan att någon parkeringsanmärkning utfärdats, att bilen parkerats så långt från körbanans mitt som möjligt, samt att bilen parkerats i linje med vägmarkeringarna.
Polismyndigheten bestred ändring.
Parterna åberopade som bevisning fotografier från platsen. Polismyndigheten åberopade även den utfärdade parkeringsanmärkningen.
Tingsrätten (tingsnotarien Anna Rundblom) anförde i slutligt beslut den 3 juli 2013 bl.a. följande.
SKÄL
Bilen har varit parkerad på den aktuella platsen under en tid då det inte funnits något förbud att parkera där. På parkeringsanmärkningen finns angivet att överträdelsen bestått i att bilen inte har stannats eller parkerats i vägens längdriktning. Enligt 3 kap. 52 § andra stycket trafikförordningen ska ett fordon stannas eller parkeras så långt från körbanans mitt som möjligt och i vägens längdriktning. K.D:s bil har varit uppställd parallellt både med den bil som parkerats längs med trottoarkanten och med fordon som kör på vägens körbana. Enligt tingsrättens mening är vägens längdriktning densamma även vid avsmalningen, nämligen parallell med körbanan. Bilen har därför parkerats i vägens längdriktning. K.D. har alltså inte brutit mot 3 kap. 52 § andra stycket trafikförordningen. Betalningsansvaret ska därmed undanröjas.
BESLUT
Med ändring av det överklagade beslutet undanröjde tingsrätten betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.
Hovrätten
Polismyndigheten överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle fastställa K.D:s betalningsansvar enligt den utfärdade parkeringsanmärkningen.
Polismyndigheten anförde som grund för sitt överklagande i huvudsak följande. Enligt meddelad parkeringsanmärkning har bilen inte parkerats i vägens längdriktning. Enligt 3 kap. 52 § trafikförordningen får fordon endast stannas eller parkeras i färdriktningen och parkering på väg får endast ske i vägens längdriktning, om inte vägmärke eller vägmarkering anger något annat. Det har inte funnits något vägmärke eller någon vägmarkering som angett något annat. I det aktuella fallet har bilen varit uppställd med fronten snett mot en streckstenskant (trottoarkant). Någon fortsatt färd i färdriktningen har då inte varit möjlig. För att sådan färd skulle vara möjlig krävs att bilen istället varit uppställd i vägens längdriktning, det vill säga längs med vägens ytterkant.
K.D. bestred ändring och anförde i huvudsak detsamma som vid tingsrätten.
Parterna åberopade samma utredning som i tingsrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Omi Söderblom Mohammar och Agneta Munther, referent, samt tf. hovrättsassessorn Anna Sundblad Stahre) anförde i beslut den 15 oktober 2013 följande.
SKÄL
Det är i målet ostridigt att bilen har varit parkerad på det sätt som framgår av tingsrättens beslut.
I 3 kap. 52 § andra stycket trafikförordningen anges att ett fordon ska parkeras så långt från körbanans mitt som möjligt och i vägens längdriktning.
Frågan i målet är om K.D:s fordon har varit parkerat i vägens längdriktning.
Någon definition av begreppet vägens längdriktning finns varken i trafikförordningen eller i lagen (2001:559) eller förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner. Begreppet har inte heller definierats i rättspraxis.
Inte heller begreppet färdriktning är definierat i lag eller förordning, men med begreppet får enligt hovrättens mening förstås den riktning i vilken trafiken är avsedd att färdas.
Hovrätten finner att vägens längdriktning ska räknas från vägens ytterkanter, vilka i stadstrafik normalt utgörs av trottoarkanter. K.D:s fordon har varit parkerat i en vägficka, vilken utgjort en del av vägen. Fordonet har inte varit uppställt utefter trottoarkanten utan snett mot denna. Någon fortsatt färd i färdriktningen har inte varit möjlig. Vid en samlad bedömning finner hovrätten att K.D:s fordon inte kan anses ha varit parkerat i vägens längdriktning. Tingsrättens beslut ska därför ändras och K.D:s betalningsskyldighet enligt den utfärdade parkeringsanmärkningen fastställas.
BESLUT
Med ändring av tingsrättens beslut ålade hovrätten K.D. betalningsansvar för den utfärdade parkeringsanmärkningen.
Hovrättens beslut meddelat: den 15 oktober 2013.
Mål nr: ÖÄ6693-13.