RH 2014:28
Omfattningen av hovrättens prövning av en häktningsfråga efter fällande dom i tingsrätten.
Bakgrund
Göteborgs tingsrätt dömde den 24 april 2014 O.S. för våldtäkt mot barn och olovligt anskaffande av alkoholdrycker till fängelse fyra år. Tingsrätten beslutade i domen att O.S. skulle vara fortsatt häktad. Några häktningsskäl angavs inte. Från domen var rättens ordförande skiljaktig och förklarade att han ville frikänna O.S. från ansvar för våldtäkt mot barn.
Hovrätten för Västra Sverige
O.S. yrkade i hovrätten att åtalet för våldtäkt mot barn skulle ogillas samt, med hänvisning till den skiljaktiga meningen i tingsrättens dom, att han omedelbart skulle försättas på fri fot.
Åklagaren motsatte sig ett hävande av häktningsbeslutet. Hon förklarade att hon som skäl för häktning åberopade den s.k. tvåårsregeln i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken, men att hon inte gjorde gällande att det förelåg någon kollusionsfara.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist, Karin Jungerfelt och Marie Wettersten) meddelade beslut den 9 maj 2014. I beslutet anförde hovrätten följande.
För att O.S. ska vara fortsatt häktad i målet krävs att han på i vart fall sannolika skäl är misstänkt för våldtäkt mot barn. Tingsrättens majoritet har efter huvudförhandling i målet kommit fram till att den bevisning som då upptogs var tillräcklig för att åtalet skulle anses styrkt. Frågan är nu vilken prövning hovrätten ska göra vid bedömning av häktningsfrågan.
Frågan om en hovrätts möjlighet att på nytt häkta den som har frikänts av tingsrätten har varit föremål för Högsta domstolens prövning. Den i detta mål aktuella frågan synes dock inte vara avgjord i rättspraxis. I doktrinen har emellertid anförts att en sannolikhetsbedömning som en viss domstol har gjort på grundval av ett fullgott beslutsunderlag normalt inte bör frångås av en annan domstol som har ett sämre beslutsunderlag, åtminstone inte i en för den tilltalade oförmånlig riktning [Fitger m.fl., Rättegångsbalken (oktober 2013, Zeteo), kommentaren till 24 kap. 1 § samt Bylund, Tvångsmedel I, s. 267]. Justitiekanslern har uttalat att hovrättens prövning av en häktningsfråga - efter det att tingsrätten hade beslutat om rättspsykiatrisk undersökning - borde ha inskränkts till att avse frågan om tingsrättens bedömning var uppenbart felaktig (JK 1989 s. 29). Förutsättningar för någon reell bevisprövning och bevisvärdering föreligger enligt Justitiekanslern inte i fall som dessa utan prövningen kommer närmast att röra processuella förutsättningar och - i förekommande fall - de särskilda häktningsskälens styrka. Justitiekanslern tillade dock att det kan finnas situationer i vilka hovrätten kan komma till en annan bedömning i ansvarsfrågan, t.ex. då ny bevisning åberopas i hovrätten.
Mot bakgrund av detta och då inget nytt material har tillförts målet i hovrätten, anser hovrätten att O.S. är misstänkt på i vart fall sannolika skäl för bl.a. våldtäkt mot barn. För brottet är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. O.S. ska då vara häktad om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Det finns inte risk för att han genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Det kan däremot - med hänsyn till det långa fängelsestraff han har dömts till - inte anses uppenbart att det saknas risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig straff. Skälen för häktning uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för O.S. eller för något annat motstående intresse. O.S. ska alltså vara fortsatt häktad i målet.
SLUT
Hovrätten avslår O.S:s yrkande om att bli försatt på fri fot.
Hovrättens beslut meddelat: den 9 maj 2014.
Mål nr: B 2747-14.
Lagrum: 24 kap. 1 § rättegångsbalken.
Litteratur: Fitger m.fl., Rättegångsbalken (oktober 2013, Zeteo), kommentaren till 24 kap. 1 §; Bylund, Tvångsmedel I, s. 267; JK 1989 s. 29