RH 2014:4

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Bergman, referent, hovrättsrådet Erik Mosesson och tf. hovrättsassessorn Martin Prosell) anförde i beslut den 29 januari 2014 följande.

Till grund för sin begäran om undanröjande av utslaget har A.P.S. anfört i huvudsak följande. Ursprungligen köpte han ensam fastigheten med hjälp av lån som inte berörs av denna prövning. Det var hans före detta sambo L.B. som flera år senare - utan hans vetskap och samtycke - tog upp de nu aktuella lånen i SBAB med fastigheten som säkerhet. L.B. hade därför inte rätt att belåna och pantsätta fastigheten. Delar av lånen tog hon efter det att hon hade flyttat ut från fastigheten. Han är ensam lagfaren ägare till fastigheten och borde därför ha haft ställning som part i målet hos Kronofogdemyndigheten. Dessutom har det sedan tidigare varit känt för myndigheten att han varit delägare av fastigheten, vilket har manifesterats genom ett antal domar och dokument. Exempelvis utmätte Kronofogdemyndigheten i november 2008 hans fastighetsandel för en skatteskuld. Myndigheten betraktade även honom som delägare till fastigheten då den i april 2011 förordnande om att fastigheten skulle säljas. Trots detta har han hindrats eller i vart fall inte fått möjligheten att tillvarata sin rätt, eftersom han inte har underrättats om prövningen hos Kronofogdemyndigheten i målet om betalningsföreläggande. Om fastigheten säljs innebär det att han och hans dotter kommer att stå utan bostad, utan att han först har fått möjligheten att agera.

SBAB har anfört i huvudsak följande. SBAB beviljade mellan den 7 november 2002 och den 3 juni 2004 sex krediter till L.B. Till säkerhet för lånen pantsatte hon pantbrev i fastigheten på Lidingö. I samtliga låneansökningar uppgav hon att hon var ensamstående med ett hemmavarande barn. Enligt kreditinformation från UC framkom att hon var skild sedan augusti 1982. Enligt fastighetsregistret hade hon sedan den 16 oktober 1997 varit ensam lagfaren ägare av fastigheten. Det krävs endast samtycke av sambo för att låta inteckna fast egendom men inte för att pantsätta pantbrev. L.B. ägde alltså rätt att utan A.P.S:s samtycke pantsätta redan uttagna pantbrev till säkerhet för sina lån. Vidare finns det en möjlighet för sambor att till inskrivningsmyndigheten anmäla att en fastighet, som är lagfaren endast för en av dem, utgör gemensam bostad för dem båda. Eftersom det inte fanns någon sådan anteckning beviljades de sökta inteckningarna. A.P.S. erhöll lagfart först den 11 juni 2013. Vid tidpunkten för utslaget den 9 april 2013 var han alltså inte lagfaren ägare av fastigheten. Han var heller inte lagfaren ägare vid tidpunkten för pantsättningarna, dvs. åren 2002-2004. Det saknas således grund för att anse att A.P.S. skulle ha varit part i målet hos Kronofogdemyndigheten eller att han lidit något förfång.

Kronofogdemyndigheten har yttrat sig och anfört i huvudsak följande. Det är sökanden som ska ange mot vem han väljer att rikta sin talan. Kronofogdemyndigheten ska dock ex officio kontrollera att panträtt upplåtits för fordringen samt att ansökan riktas mot rätt svarande. Talan ska riktas mot den som i civilrättslig mening är fastighetsägare. Sökanden kan emellertid alltid rikta sin talan mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande överlåtit fastigheten. Kronofogdemyndigheten ska kontrollera att sökandens uppgifter om ägare och pantbrev överensstämmer med uppgifterna i fastighetsdatabasen. I samband med att SBAB:s ansökan kom in till Kronofogdemyndigheten den 19 mars 2013 gjordes en kontroll mot fastighetsregistret. Av ett registerutdrag den 20 mars 2013 framgick att L.B. var ensam lagfaren ägare till fastigheten. Av folkbokföringsregistret framgår att hon var ogift vid tidpunkten för pantsättningen. De uppgifter som framkommit vid registerkontrollerna föranledde inte Kronofogdemyndigheten att ifrågasätta riktigheten i SBAB:s uppgifter. Myndigheten hade inte heller kännedom om att äganderättsförhållandena skulle vara andra än vad som framgick av fastighetsregistret. De anteckningar som fanns på registerutdraget den 20 mars 2013 om att fastigheten varit utmätt den 12 och den 13 november 2008 föranledde inte myndigheten att utreda ägarförhållandena vidare eftersom ansökan hade riktats mot den lagfarne ägaren.

Till stöd för sin begäran har A.P.S. åberopat föreläggande och beslut av Kronofogdemyndigheten avseende utmätning av hans andel i fastigheten. SBAB har åberopat ett utdrag ur fastighetsregistret. Även Kronofogdemyndigheten har gett in ett sådant utdrag.

Hovrätten har hämtat in handlingar i målet från Kronofogdemyndigheten.

Hovrättens bedömning

Av 2 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning följer att en ansökan om betalningsföreläggande kan gälla personligt betalningsansvar eller fastställelse till betalning ur viss egendom eller båda delarna. Regleringen har att göra med att det är vanligt förekommande på kreditmarknaden att en panträtt i framför allt fast egendom ställs som säkerhet för en penningfordran, t.ex. ett penninglån. Regleringen innebär att en ansökan om betalningsföreläggande kan riktas mot flera svarande. Vanligtvis är det ägaren till en fastighet som också är betalningsskyldig för lånen med säkerhet i fastigheten. Ibland är dock ägaren eller någon av ägarna till den belånande fastigheten inte personligen betalningsskyldig. Talan får då riktas mot gäldenären i fråga om det personliga betalningsansvaret och mot fastighetsägaren i fråga om betalningsfastställelse ur fastigheten, vilket kan ske i ett och samma mål om betalningsföreläggande (se prop. 1989/90:85 s. 42, 43 och 98). I fråga om betalningsfastställelse kan talan också riktas mot den lagfarne ägaren även om han eller hon har överlåtit fastigheten innan talan väcktes samt mot den för vilken lagfart senast har sökts (18 kap.9 och 10 §§jordabalken).

Det är ostridigt i målet att L.B. ensam är betalningsskyldig för de nu aktuella lånen hos SBAB. A.P.S. har gjort gällande att han är ensam lagfaren ägare eller i vart fall i civilrättslig mening ägare eller delägare till den fastighet ur vilken SBAB ansökt om betalningsfastställelse och att han på grund av det borde ha behandlats som part i målet hos Kronofogdemyndigheten.

Frågan är om det har förekommit grovt rättegångsfel hos Kronofogdemyndigheten vid handläggningen av målet i den del som rörde betalningsfastställelse i den aktuella fastigheten.

Att beakta vid denna bedömning är att den summariska processen hos Kronofogdemyndigheten går ut på att den som har ett krav mot någon annan ska kunna få detta fastställt på ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Bortsett från en viss formell granskning av ansökningarna är det enligt motiven meningen att myndigheten i de allra flesta av målen bara ska ha att konstatera om svaranden har bestritt ansökningen eller inte. När det gäller betalningsfastställelse ur fastighet framgår det emellertid av motiven att Kronofogdemyndigheten måste kontrollera att ansökningen riktar sig mot rätt svarande. I de fallen sägs att talan ska riktas mot den som i civilrättslig mening ska anses som fastighetsägare men att den, som framgått ovan, också kan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit egendomen. (Se a. prop. s. 30 och 44.)

Frågan om Kronofogdemyndigheten har kontrollerat att ansökan riktats mot rätt svarande i förevarande fall måste bedömas mot bakgrund av den utredning om ägarförhållandena till fastigheten som myndigheten haft tillgång till i målet när det avgjordes den 9 april 2013. Av ett utdrag från fastighetsregistret den 20 mars 2013 framgår att L.B. sedan den 16 oktober 1997 var ensam lagfaren ägare till fastigheten. Av utredningen framgår vidare att A.P.S. ansökte om lagfart på fastigheten först den 11 juni 2013, alltså efter tidpunkten för Kronofogdemyndighetens utslag, låt vara att han som stöd för lagfartsansökningen åberopade en bodelning den 31 mars 2013 på grund av upphört samboförhållande. Hovrätten finner mot den bakgrunden att det sett endast utifrån uppgifterna om lagfart inte fanns skäl för Kronofogdemyndighet att ifrågasätta att SBAB:s ansökan om betalningsföreläggande riktade sig mot rätt svarande, dvs. endast mot L.B.

Nästa fråga blir då om Kronofogdemyndigheten har fullgjort sin utredningsskyldighet i fråga om de civilrättsliga ägarförhållandena till fastigheten. Av två anteckningar i fastighetsregisterutdraget den 20 mars 2013 framgår att Kronofogdemyndigheten tidigare hade utmätt A.P.S:s hälftenandel av fastigheten genom två beslut den 12 respektive 13 november 2008, trots att L.B. då var ensam lagfaren ägare och hade varit det sedan 1997. Enligt hovrättens mening borde den uppgiften ha föranlett myndigheten att självmant vidta ytterligare utredning för att bringa klarhet i de civilrättsliga ägarförhållandena till fastigheten. Skälet till detta är att det finns rättsförhållanden som är odelbara i den meningen att endast ett avgörande kan ges för alla som har del i saken. Detta brukar beskrivas som att det råder en nödvändig processgemenskap mellan medparterna. Ett exempel på sådan processgemenskap är just betalningsfastställelse ur fastighet som innehas av flera ägare med samäganderätt, eftersom en försäljning av fastigheten kommer att drabba alla ägarna. (Jfr a. prop. s. 53 och Ekelöf, Rättegång, andra häftet, åttonde uppl. 2010 s. 190 ff.).

För det fall A.P.S. skulle ha varit samägare till fastigheten vid tidpunkten för Kronofogdemyndighetens utslag hade det alltså varit nödvändigt att rikta ansökan om betalningsfastställelse även mot honom så att han kunnat framföra invändningar mot ansökan. Genom att underlåta att självmant undersöka om A.P.S. var ägare till fastigheten har Kronofogdemyndigheten gjort sig skyldig till ett grovt rättegångsfel som har varit till skada (förfång) för honom. Utslaget i den del som avser att betalning ska utgå med förmånsrätt ur fastigheten ska därför undanröjas och målet i denna del återförvisas till Kronofogdemyndigheten för ny handläggning.

Det finns däremot inte några skäl att upphäva L.B:s betalningsförpliktelse gentemot SBAB. Hovrättens inhibitionsbeslut i denna del ska därför inte längre gälla.

Hovrättens beslut meddelat: den 29 januari 2014.

Mål nr: Ö 8725-13.

Lagrum: 59 kap. 1 § första stycket 2 rättegångsbalken: 2 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Litteratur: Prop. 1989/90:85 s. 42, 43, 53 och 98; Ekelöf, Rättegång, andra häftet, åttonde uppl. 2010, s. 190 ff.; Kronofogdemyndigheten, Handledning för summarisk process, 2005, s. 20, 39 och 41.