RH 2015:23

Åklagaren väckte talan mot L.E. för skadegörelse med följande gärningsbeskrivning.

L.E. har dragit en nyckel mot personbil (registreringsnummer här utelämnat) så att det blev skador för 13 448 kr. Det hände den 25 maj 2013 på Karlavägen i Stockholm. Egendomen tillhörde Micael Bindefeld AB.

Målsäganden If Skadeförsäkring/Mercedes-Benz Försäkring, som företräddes av åklagaren, yrkade ersättning med bl.a. 11 441 kr, efter avdrag för självrisk. Av beloppet avsåg 9 758 kr kostnad för lackering och 1 683 kr kostnad för hyrbil.

L.E. förnekade brott och bestred det enskilda anspråket.

Tingsrätten (tingsfiskalen Erik Hellsten) fann att bevisningen inte var tillräcklig för en fällande dom och ogillade därför åtalet och det enskilda anspråket.

Åklagaren och If Skadeförsäkring/Mercedes-Benz AB överklagade tingsrättens dom och yrkade att L.E. skulle dömas för skadegörelse och förpliktas att betala skadestånd i enlighet med de i tingsrätten framställda yrkandena.

L.E. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Fredrik Ludwigs, referent, Hans Nyman och Anne Mellqvist), som fann att bevisningen var tillräcklig för att bifalla åtalet, anförde i dom den 19 mars 2015 följande i frågan om skadestånd.

If:s skadeståndsyrkande grundar sig på gärningsbeskrivningen som avser en repa på bilen. Repan löper över delar - sidoskärm, dörr och framskärm - där det redan fanns flera repor. If:s yrkande avser utbetald försäkringsersättning avseende reparationskostnader för åtgärdande av samtliga repor och kostnad för hyrbil under reparationstiden. Frågan är vilken betydelse för L.E:s skadeståndsskyldighet den omständigheten har att bilen - när L.E. repade den - redan var repad.

Till en början bör konstateras att såväl de tidigare reporna som den som L.E. orsakat var för sig hade motiverat omlackering och därmed, var för sig, kunnat föranleda ett skadestånd uppgående till yrkat belopp. L.E:s handling var alltså tillräcklig för skadans uppkomst men inte nödvändig. Vidare är den extra reparationskostnad eller reparationstid som möjligen tillkommit på grund av den repa L.E. befunnits skyldig till försumbar. Skadan bör därför inte anses delbar.

I detta fall föreligger alltså flera tillräckliga skadeorsaker som inträffat efter hand. För att en senare inträffad händelse ska medföra skadeståndskyldighet krävs att skadan inte kan anses ”färdig” redan efter den tidigare inträffade händelsen.

Bilen har repats vid flera tillfällen med visst tidsmässigt mellanrum inom ett begränsat område på Östermalm, vilket föranlett ägaren, Micael Bindefeld AB, att anordna bevakning av bilen för att hindra fortsatt skadegörelse. Reporna är helt likartade och löper över samma delar av karossen. Man kan utgå från att också de tidigare reporna har orsakats uppsåtligen och med samma tillvägagångssätt. Skadehändelserna var för sig är således mycket lika samtidigt som det är fråga om en särpräglad skadegörelse. Enligt hovrättens uppfattning bör L.E:s handlande därför ses som en del i en över tiden pågående skadegörelse av bilen. Därmed har det inte funnits en i skadeståndsrättslig mening färdig skada när L.E. repade bilen.

Annorlunda uttryckt kan L.E. genom att uppsåtligen skada bilen på ett i förhållande till tidigare skadegörelse närmast identiskt sätt anses ha solidariserat sig med tidigare skadevållare och därigenom också blivit solidariskt delaktig i skyldigheten att ersätta skadan på ett sätt motsvarande det som hade gällt om L.E. samtidigt med en eller flera personer gemensamt orsakat skadan.

Hovrättens slutsats blir att L.E. är skyldig att ersätta den uppkomna skadan. Det saknas anledning att ifrågasätta beloppets storlek. Skadeståndsanspråket ska därför med ändring av tingsrättens dom bifallas.

Hovrättens dom meddelad: den 19 mars 2015.

Mål nr: B 5228-14.

Lagrum: 2 kap. 1 § och 5 kap. 7 §skadeståndslagen (1972:207).

Litteratur: Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, 1993, s. 975 f.; Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, åttonde uppl. 2009, s. 213 f.; Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, andra uppl. 2012, s. 148 f.